Insikt eller självmål?

Jag tror att jag har kommit till insikt. Jo, man kan faktiskt göra det även vid min ålder! En sällsynt våg av effektivitet och kreativitet vräkte sig över mig när jag kom hem från jobbet. I stället för det planerade gympasset drog jag på mig mitt kockförkläde, slipade knivarna och började laga mat. Till ett helt regemente. Kvällens middag blev köttbullar, potatismos och gräddsås. I stundens ingivelse tog jag den andra halvan av storpacken med köttfärs och svängde ihop en texmexsoppa, som nu står och
svalnar. I brinnande iver kastade jag mig över högreven jag köpte häromdagen och tillagade chili efter ett recept min kollega har gett mig. Visst grät jag en smula när jag offrade en halv liter gott rödvin i grytan (och var paniskt rädd att jag skulle "råka" gnida mig i ögonen efter jag hackat chilifrukten - been there, done that - och vissa saker klarar man sig definitivt från utan repris...). Efter
många, långa timmars småputtrande smakade jag av den ljuvliga anrättningen. Så himla gott! Synd att jag redan ätit en middag i kväll... Så nu är veckans middagar klara och jag kan helt ägna mig åt andra, betydligt roligare saker. Även om det kändes ganska skönt att göra en sådan där urpräktig, trist statusuppdatering på Facebook om hur himla duktig jag varit. Man får många gilla på sådana. Och på
gulliga husdjur. Eftersom jag inte har några husdjur får jag hålla tillgodo med de mer präktigt och praktiska statusarna. Lite mer min melodi, som min vapendragare på jobbet skulle uttryckt det.

Insikten var det ju dagens fundering skulle handla om. Lätt att förivra sig bortom huvudämnet nu när jag för en gångs skull varit så utomordentligt husmoderlig, så jag skapat förvaringsproblem för alla
middagar som kreerats. För er som sitter med den outtalade frågan kan jag berätta att jag INTE har prokastrinerat städningen efter mig! Så duktig så!!!

Jag har kommit till insikt att jag sörjer mig själv. Någonstans bland alla begravningar, förluster och
det kaos jag levt i de sista åren, så har jag tappat bort mig själv. Nu när jag försöker bygga upp en ny tillvaro, ensam, så vet jag inte riktigt vem jag är längre. Eller vem jag vill vara? Jag har ju faktiskt en möjlighet att likt Fågel Fenix resa mig som någon annan. Svindlande tanke! Nu menar jag inte plastikoperationer, personlighetsförändringar och andra konstigheter, utan en självbild som JAG
aktivt har valt att lyfta fram och fokusera på. Flummigt kanske, men det fungerar i mitt huvud :-). Målsättningar och måluppfyllelse har varit mig totalt främmande de sista sju-åtta åren. Jag har helt enkelt gett upp när motgångarna känts för stora. Som exempel så hade jag länge som mål att jag skulle springa en mil, men trots att jag lekande lätt sprang nio kilometer flera pass i veckan förmådde
jag mig inte att anstränga mig att orka den sista kilometern också. Detta i fast övertygelse om att jag orkat både den kilometern och säkert flera till. Men hjärnan sa: STOPP! Och jag lyssnade. Nu har jag bestämt mig för att sluta lyssna så plikttroget på min hjärna. Före jul hade jag som målsättning att före nyårsafton jobba i en timme på trappmaskinen på gymmet - målet uppfylldes på juldagen. Under
OS bestämde jag mig för att jag skulle jobba trampa lika länge som damerna körde tremilen. Detta mål fullföljdes i söndags. Jag tyckte dock att Björgens 71 minuter var lite ojämnt, så jag trampade på i 75 minuter och hamnade i flow. Underbart! Nu kanske jag inte ska köra så hårda konditionspass varje gång jag är på gymmet, men en gång i veckan blir det i alla fall. Nästa tid att slå får ju bli 90 minuter - så klart! Och plötsligt är den där löpmilen alls icke så långt borta...

Mål och delmål ska fylla mitt liv! Fokus ska ligga på det jag kan påverka - resten ska jag inte slösa någon energi på. Visst är det en fantastisk insikt jag drabbats av?!?

Bla, bla, bla...

"Det går över när du gifter dig" - ett av min mormors favoritcitat. Allt gick inte över när jag gifte mig... Och det tycks inte gå över i den livsfas jag befinner mig nu. Det är snart fem år sedan och för
det mesta är livet okej. Inte överdrivet fantastiskt, utan mer så där svenskt lagom. Lagom roligt, lagom lyckligt, lagom krisigt. Men ibland kan det lagom svenskt grå övergå i nattsvart mörker. Då
när den olycksaliga ensamheten slår ner som en uppercut. Eller en uppercut slår kanske inte ner?

I kväll har jag genomlidit en förfärlig upplaga av det som tycks förena det svenska folket. Programmet ingen har sett, men alla kan referera till på måndag - Melodifestivalen, avsnitt 71 år

2014. Om jag har förstått det rätt så var det sista delfinalen innan den RIKTIGA Mellon äger rum. Jag förstår inte hur man orkar titta på spektaklet lördag efter lördag! Falsksjungande kvasikändisar som får röster för sitt utseende. Småtjejer som röstar på den snyggaste killen i just den delfinalen. Var får de pengarna att rösta från?!? Känns i alla fall väldigt säkert att Sverige inte behöver bekymra sig
om att anordna någon Eurovision Song Contest 2015. Lägg ner klabbet! Det är både löjligt och pinsamt att fortsätta med denna så kallade tävling. Förresten är det ju inte konstigt att man blir deppig när svensk public service erbjuder så kostnadskrävande och intelligensbefriad "underhållning" på bästa sändningstid lördag efter lördag. Vi som saknar helgevenemang vill inte behöva somna framför
TV:n på lördagen också. Det räcker så gott med fredagskvällens obekväma soffsovande...

Positivt var dock den nya engelska serien som startade i kväll på SVT1 - Breathless. Lite åt Mad Men hållet, men i sjukhusmiljö. Känns mycket lovande och eftersom den inte startar förrän den "trevliga"
familjeunderhållningen är avslutad runt 21:30, så kan man låtsas att man haft en utekväll. Man har ju lyckats hålla sig vaken till efter midnatt!

Dags att läsa ett kapitel i "Och bergen svarade" innan det är dags att knoppa in. I morgon är det ju både femmilen och hockeyfinalen! Dessutom ska jag köra tremilen på trappmaskinen i morgonen. Jäkla tur att norskorna körde så snabbt! Nu blir det bara 1 timme och 11 minuter; fem minuter längre än förra söndagen. Lätt som en plätt!

Effektivitet vs multitasking

I dag har jag lyckats med bedriften att vara så grymt effektiv att jag imponerats av mig själv! Imponeras av mig själv och mina förmågor gör jag i och för sig ganska ofta - det är ju ingen annan som klappar mig på axeln och tycker jag är duktig! Självberömmelse är på något sätt väldigt ärligt och uppriktigt. Jag blir väldigt stolt när jag hör min inre röst ösa komplimnager och glada tillrop över mig. Eller mer inom mig för jag brukar inte gå runt och säga det högt. Någon måtta får det väl finnas även på mina galenskaper!
Dagens effektivitet var det. En arbetsdag lik alla andra arbetsdagar, men med ljusets återkomst är fötterna lite mer spralliga på väg till jobbet än vad de var för en månad sedan. Vem kan morgonsura när koltrastarna kvittrar och det spritter i både buskar och grenar?!? Arbetsdagen uthärdades stoiskt och jag var till och med lite viktig eftersom jag var på ett möte (;-)). Efter jobbet körde jag inom ett av mina places called home och handla. Hem med varorna och klädbyte. Med min ganska proffsiga sportutstyrsel drog jag till gymmet och körde ett baspass med lite mindre kondition än vanligt. Jag sparar långpassen till helgen. Man får ju fördela sina gracer till veckans alla dagar så ingen missar min vältränade, läckra kropp. Eller, vänta nu! Jag kan se stora diskrepanser mellan min kropp och de muskulösa, anorektiska (är det kompatibelt?) småbrudarna runt tjugo. Eventuellt är det deras långa, blonda hästsvansar som förvillar mig, för även om jag kan ha livlig fantasi och en skev verklighetsbild så är "lång, blond hästsvans" inte ett av mina mer framträdande drag. Det kan till och med jag se utan att anstränga mig det allra som minsta! Tyvärr är mitt gym väldigt ofrekventerat av läckra muskulösa män i lagom ålder, vilket är väldigt trist ur raggningssynpunkt...men väldigt bra ur träningssynpunkt! Nåväl - åter till effektiviteten denna onsdag. Efter mitt gympass light körde jag hem (med fläkten på max!) och svängde ihop en enkel fisksoppa till middag. Kan ha varit en av de absolut godaste fisksoppor jag har kreerat. Tack Kelda för basen! När middagen har inmundigats och hurraropen över den delikata anrättningen har ebbat ut så rullar jag upp pyjamasärmarna och tar mig an morgondagens middag. En bouef bourgogne i all enkelhet. Måste säga att jag fortfarande är i lite chock. Men inte nog med denna enorma köksinsats! Jag har även -tadaaa! - tvättat två maskiner tvätt sedan jag kom hem från gymmet. Det är nästan så att man känner sig värd att lägga huvudet på kudden ;-)

Sedan är det ju detta med OS. Vilket OS det blivit! Man dras ju med i en virvlande nationalistisk yra av alla svenska framgångar. Två bronsmedaljer i dag, final i damcurling i morgon, semifinal mot Finland i ishockey på fredag och i helgen är det tremilen med Kalla och femmilen för de svenska killarna och, förhoppningsvis final för Tre Kronor. Man har inte tid att jobba! Ytterst frusterande att behöva lyssna på webbradio i ett nät som bryts stup i ett. På fredag ska min Paddy med till jobbet, nyappad med Viasat så jag kan se hockeyn med ett öga (eller båda om jag har tur så folk låter bli att ringa och störa mig). Visst sjutton måste det vara en ytterst viktig omvärldsbevakning att hålla sig a jour med sportresultaten? Dessutom är det ju vida känt och säkert vetenskapligt underbyggt att kvinnor är bra på att hålla många bollar i luften. Mediamultitasking kombinerat med terminalarbete måste vara optimalt för en kvinna av min kaliber!

Mer helg, tack så mycket!

Ytterligare en vecka har passerat. Ärligt talat! Vart tar tiden vägen?!? Förra veckan var ju min"viktigast-i-världen"- vecka, men i morgon är det tillbaka till verkligheten igen. Inte konstigt att ångesten ligger som en våt kompress över pannan. Försöker trösta mig med en stor kopp Lady Grey. Det går så där.

I torsdags var jag på Hipp; Malmös stadsteater och såg Cabaret. Fantastisk uppsättning! Groteskt och galet på samma gång. Jag har full förståelse för att den går för slutsålda hus. Lindy Larsson som spelar konferenciern är fullständigt strålande i sin roll. Bara hans förmåga att balansera på de höga klackar han använder hela föreställningen är värd en Oscar. Hans scenkläder är spektakulära och lämnar nog ingen oberörd - pryd som opryd... Jag tyckte fakstiskt att han överglänste Malmös okrönta drottning Marianne Mörck - kan så vara att han axlar hennes mantel så småningom. Minns var ni läste det först! Med små medel lyckas ensemblen fånga rädslan och översitteriet under nazismens framväxt. Slutscenens likhet med Utöya lämnar kvar en obehaglig känsla och jag hade svårt att somna efteråt.
Vårens utbud i Malmö är svårt att motstå, så vips har jag biljett till Rebecca i mars och La Boheme i april, båda på Malmö Opera. I maj är det ju Lundakarnevalen som är månadens höjdpunkt, så där finns inget annat kulturellt inbokat. Ett kulturevenemang per månad får räcka. Det måste finnas utrymme för improvisationer också.
I övrigt händer det inte mycket. Här hemma alltså. Jag tror inte jag har tittat på så mycket TV på flera år som de sista dagarna. Det är så klart OS jag menar. Svenska skidlandslaget!! Som de levererar! Och vilken glädje och laganda de utstrålar - smittande så till den milda grad att jag trampade på trampmaskinen i en timme och sex minuter i går när jag var på gymmet. Tror jag ska köra Vasaloppet på gymmet. Bara för att se hur länge jag orkar trampa...
Nu närmar sig denna helgen också sitt slut och jag som sällan känner av söndagsångest är väldigt skeptisk till att behöva gå och arbeta i morgon. Jag är inte riktigt klar med min ledighet tycker jag. Så mycket att göra och så lite tid! Eller är det så att jag måste försöka locka bort latmasken och soffpotatisen för att det ska bli lite action här? Det var kanske oklokt att så definitivt dumpa Luther och Ågren. Har de kanske någon liten bror eller syster som kan få lite fart på elefantskötaren som är stationerad högst upp i denna 173 cm kropp?

Råttatuille eller en ny råtta på pizzan?

Råttor har varit på facebooktapeten idag. Det började med en statusuppdatering där en vän visade en bild som han påstod visade en STOOR råtta i deras trädgård. Kommentarerna flödade; från kvinnor mest "vidrigt", "bläh" och liknande medan männen bistod med praktiska tips om hur råttan skulle elimineras och sedan tillagas för att kunna utgöra söndagsmiddag. Förmiddagens inlägg följdes upp med att framåt kvällen visa en bild på en grillad råtta konstfullt draperad på en tallrik. Ganska oaptitligt och motbjudande.
Jag gillar inte råttor - inte i någon som helst form eller storlek, vilda eller tama. Råttor är vidriga. Deras hårlösa svans och ondskefulla svarta prickar till ögon, gnagartänder och äckliga tassar. Till råttsläktet räknar jag även små hundar (förlåt alla ni som äger sådana där väskhundar!) - varför vill man släpa runt på en sådan "tingest"? Men nu var dagens fundering kring råttor.
Min pappa var uppvuxen på landet; i Munkagårda utanför Svalöv - denna metropol av skånska orter! Som så många andra i hans generation arbetade han från tidig ålder. Eftersom han bodde vid en liten grusväg sidan om en storbonde, så var det naturligt att det var där han hjälpte till. En av hans favorithistorier var när bonden hade stött på en stor råttkoloni i ladugården som naturligtvis skulle utrotas. Beväpnade med grepar, katter och en ettrig heroisk skånsk-dansk gårdshund gick de till
verket. För varje gång händelsen återberättades växte antalet råttor. Jag minns hur håren reste sig på mina armar varje gång jag hörde om det. Inte för att råttorna spetsades på grepar eller för att hunden kastade upp dem i luften och knäckte ryggen på dem. Obehaget låg i att det var råttor...
När vi bodde i Doha, Qatar, älskade jag verkligen att gå i souken (basaren). Framförallt i den blå skymningen när man kallade till kvällsbön i minareterna. Otroligt suggestivt och bara det kan ge rysningar så det räcker. En kväll när vi skulle köra hem efter ett par timmar i souken tittade jag plötsligt upp och fick syn på flera råttor som kilade runt på markiserna som var uppspända över butikerna. Min avslappnade inställning till souken fick ett abrupt slut när jag insåg att det kryllade av
råttor ovanför mitt huvud! När den första chocken lagt sig insåg jag att det så klart även kryllade av råttor i markplan...där jag gick runt barfota i sandaler... Jag var överlycklig att vi bodde i Dohas då högsta hus, på fjortonde våningen!
Nä, råttor är verkligen inte min cup of tea! Onödiga, sjukdomsbärande skadedjur som bara är...typ ÄCKLIGA! Hur man kan ha dessa otäckingar som husdjur förstår jag inte heller. Usch, blä och tvi!

Tur man inte lider av hybris i alla fall!

Det damp ner en inbjudan i mejlboxen häromdagen. En föreläsning, i facklig regi, som skulle äga rum den 8 mars - Internationella kvinnodagen. Titeln på föredraget var: Kvinnorna tillbaka till spisen och bögarna tillbaka till garderoben. Onekligen en annorlunda vald rubrik, som väcker en del funderingar. Finns det någon särskild koppling mellan kvinnor och bögar? I så fall vad? Tanken på attkvinnan  ska hållas kedjad vid spisen är ju inte direkt nyskapande och med tanke på hur många kvinnor som blir förtryckta runt om i världen känns både spisen och garderoben ganska unket och gammalmodigt. Men det är kanske det som är syftet med föreläsningen? Att peka på likheterna gällande förtrycket! Kvinnor och bögar är på rymmen från sina naturliga tillhåll: spis och garderob! Nä, men det kan säkert vara en bra och intressant föreläsning, men den titeln kittlar inte min fantasi.
Å andra sidan har jag inte tid med sådant. Jag är numera en mycket VIKTIG person. I morgon ska jag till exempel åka på tjänsteresa! Smaka på det - TJÄNSTERESA.... Inte så himla långt bort; typ två
mil från kontoret och det är ingen övernattning. Sådant sysslar vi inte med på mitt jobb minsann. Skönt med endagsförrättning, så man slipper fylla i reseräkningar och sådant tjafs. Skapar en massa merarbete bara. Och nästa vecka är fullbokad med möten. Ett ledningsmöte och ett APT på mitt nya verksamhetsområde. Vill bjuda på mig själv och låta dem se vilken, trots att det inte verkar så vid de
trehundrasjutton första mötena, charmig och högst förtjusande liten varelse jag är. I all ödmjukhet naturligtvis! Det är tur att jag har ödmjukheten och min tillbakadragna personlighet att luta mig mot nu när jag känner hur VIKTIGHETEN fullkomligt vältrar sig över mig. Jag skulle ju till exempel
kunna gå helt överstyr nu när det planeras (på en ganska hög nivå) att resas en staty utanför Rådhuset. Tänk er själv vilken fantastisk möjlighet för stadens marknadsföring att ha lilla mig som symbol! Paris har Eiffeltornet, Malmö Turning Torso, New York Frihetsgudinnan och Lund har...tatatatata!  - en Humfridastaty! Det är så många kreativa möjligheter som öppnat sig efter att denna fullkomligt
geniala ide' uppenbarade sig. Jag tänker mig att jag står med en iPhone i handen, gör ett förföriskt duckface och tar en selfie - nyskapande och tidsenligt på samma gång. Detta kan sedan säljas som fotografier, miniatyrstatyer och så vidare - möjligheterna är enorma! På sikt skulle man kunna tänka sig att Lund byter namn till Humfrida City - klingar internationellt och ligger som en smäck på tungan.
Det är som jag brukar säga (eller rättare sagt jag har aldrig varken sagt eller tänkt tanken) tur att man inte lider av hybris för då hade ju all denna uppmärksamhet kunnat få en att totalt tappa
verklighetsförankringen en och löpa amok i glädjeruset.

Ior - mitt Alter Ego?

Första måndagen i februari är snart historia. Jag tycker tiden går galet snabbt, samtidigt som det känns som jag segar fram i klister eller kvicksand. Allting är så tungt och motsträvigt för tillfället. Jag vet inte om det beror på årstiden och avsaknaden av ljus. Solen gjorde ett tappert försök att tränga genom morgonens täta filmjölksliknande dimma, men det var en väldigt liten stund mitt på dagen som de bleka strålarna syntes. Därefter tätnade dimman igen och denna cementerade dysterhet verkar fortsätta. I kombination med minusgrader är ju förutsättningarna för hala morgnar och kvällar perfekta... Och jag som var så lycklig över vintergäcken jag hittade i rabatten för ett par veckor sedan. Och för koltrastarnas vårdrillar! Dessa små glädjespridare struntar högaktningsfullt i både snöstorm och blixthalka. Sedan ett par veckor tillbaka förgyller de min morgonpromenad mellan parkeringen och skrivbordet. Vildgässen betar på de vårsådda fälten. Alla vårtecken här i den sydligare utposten i Sverige tas tacksamt emot, men min inneboende Ior försöker lägga sordin på de största och mest svävande förhoppningarna - än är det vinter kvar säger han... SUCK! Ja, jag vet!! Det är slöseri med energi att längta efter något som kommer tids nog. Livet är de dagar som försvinner medan jag längtar efter något annat; bla, bla, bla...
Egentligen vet jag inte VAD jag längtar efter. Det är som om hela min känslomässiga förmåga har stängts av. Jag känner ingenting! Innesluten i en hermetiskt tillsluten bubbla av tristess försöker jag att åtminstone utåt upprätthålla ett happy face. Det går nog så där. Vakna, äta, jobba, fika, jobba, äta, jobba, gymma/handla/tvätta/städa/laga mat, äta, sova. Dag ut och dag in... Nog måste det finnas något annat?? Prokastrinerandet som jag hade tänkt skulle lämnas kvar 2013 är fortfarande min bästa kompis. Tragiskt! Men å andra sidan så gör det att jag alltid har något att se framemot. Eller? Min personlighet kräver nog bästisar mer i stil med Luther, Jante och Ågren. Rejäla killar som har förmågan att få fart på elefanten. Ior och jag tänker för lika. Men borde inte en pessimist plus en pessimist bli positiv? Enligt logikens lagar menar jag...
Oj, vad jag låter bitter och trist! Låter inte alls som den Humfrida som ägnat denna långtråkiga måndag åt att leta efter lämplig klädsel till Alla hjärtans dag. En syndig Cupido utrustad med pilbåge med rätt att mäkla kärlek! Det är ju så mycket enklare att hitta en lämplig partner till andra. Själv är jag nog som man brukar sammanfatta fenomenet: körd. Jag har kommit underfund med att jag är som charmigast och bäst med män som redan är upptagna. Det ger mig en trygghet och säkerhet om att jag kan vara totalt oemotståndlig utan att riskera att någon kommer för nära. Kanske inte så smart, men praktiskt!
I fredags, mitt under den dagens mest ymniga snöfall, så gick jag ut för att fixa månadskort för parkeringen. På tillbakavägen till kontoret bestämde jag mig för att jag behövde tröstäta. Sagt och gjort; jag gick in i "min" godisbutik. P arbetade och som vanligt drog jag på charmen och tyckte att han skulle gå till parkeringen vid 15-tiden och skotta fram min bil, skrapa rutorna och värma upp den. Nemas problemas, tyckte P och föreslog att han skulle fixa champagne till baksätt. Vilken kvinna säger nej till champagne!?! Tala om min förvåning när jag kommer till parkeringen och ser att min bil är snöfri och rutorna skrapade! Den enda bilen på plats som det bara är att sätta sig i och köra iväg. Att det inte var P förstod jag (ingen champagne i baksätet!) eftersom han inte har en aning om vad jag äger för bil. Framåt kvällen fick mysteriet sin upplösning. Min före detta arbetskamrat U hade förbarmat sig över Humfri (JA? Min bil heter så!) medan hon värmde upp sin egen. Roligt och otroligt att detta skulle hända samma dag som jag diskuterat saken med P! Änglar finns!! Där man kanske minst anar det :-)
Livet är inte så svart och grått som Ior försöker få det att verka som. Tror jag ska försöka få till lite mer positivism hos honom. Men inte just nu! Dylika oceanångarvändningar tarvar eftertanke och samlade krafter. Prokastrinerar nog ett tag innan jag tar tag i problemet. Vissa beslut ska inte hastas fram utan mogna i tystnad!