"Here comes the Pope"

Halloween, men idag gick kontoret miste om bus eller godis. Vi (åtminstone jag) hade en hel godispåse att ösa ur! Långa, atletiska, manliga, snygga uniformerade karlar - OMG! så skulle jag vilja ha det varje dag. Eller åtminstone varje måndag. Har träningsvärk i ögonen efter allt spanande på de små godisbitarna. Förstår att män älskar att känna sig manschauvinistiska det gör jag också fast tvärtom liksom...heter det kvinschauvinistisk då? Med tanke på att det felmarkeras och inte finns i ordlistan antar jag att jag har hittat på ett nytt ord. Minns var ni såg det ordet först!

Påven Franciskus har varit och hållit ekumenisk mässa i Domkyrkan i Lund under eftermiddagen och det polisiära pådraget har varit stort. Min arbetsplats var högkvarter för polis och räddningspersonal och bjöd dessutom på första parkett när det gällde utsikt. Tyvärr var det för mycket löv kvar på träden i Lundagård för att få optimal vy, men man kan inte få allt. Långt innan det blev känt att vi skulle få detta celebra besök i vår lilla plätt på jorden så tränade jag på att se helgonlik och oskyldig ut - tycker själv att jag lyckades väl. Med tanke på att en hel hop poliser totalt avfärdade mig som potentiell terrorist med orden "du ser alldeles för snäll ut", så har jag lyckats väl med träningen. Alltför väl tydligen... Å andra sidan är det kanske som terrorist jag har en framtid? Ingen misstänker en oskyldigt blåögd liten vän och ödmjuk tant.

Dagens huvudperson eskorterad av svenska kungaparet. Det kunde ha blivit något av kris när vinden slet tag i hans lille kalott, men han har goda reflexer den gamle mannen! 

Som vanligt fick jag hjälpa till att styra upp det hela. Poliserna hade ju annat att göra än att passa sina bilar, bussar och motorcyklar. Tur de hade mig tillhands! 

Kul att få ha varit med om denna historiska händelse om vi nu ska vara lite allvarliga. Det är ju inte varje dag man står och ser ner på påven - både bildligt och bokstavligen. 

När tappade vi bort anständigheten?

Snart lämnar vi oktober och sommartid bakom oss och jag har knappt hunnit lämna september bakom mig!Jag är tacksam att det värsta höstrusket fortfarande lyser med sin frånvaro - det kan gärna dröja fram till slutet av november om det nu överhuvudtaget måste ge sig till känna. För min del är det mer än okej att den globala uppvärmningen ger sig till känna hos oss norröver. Jag vet att det inte var en politiskt korrekt framförd åsikt så de pekpinnarna behövs inte!

Det är som om en hel månad har passerat utan att jag riktigt har varit närvarande. Både på jobbet och privat har det varit hektiskt som sjutton - utbildningar, sammanträden, nya arbetsuppgifter och uppstart av ett nytt projekt har fyllt arbetstiden och fritiden har jag försökt få struktur och tid att hinna träna. Inte lätt kan jag säga! Det är så klart en fråga om prioriteringar, men det är inte alltid så lätt att tacka nej till roliga saker som inkräktar på de tider jag har avsatt för träning. Inte lätt att vara populär! Jag försöker intala mig att det är bra att göra roliga saker oavsett vad de består i. Positiv energi från sociala kontakter eller från fysisk ansträngning är ju lite sak samma. Det ser ut att fortsätta i dessa spår även de kommande sista månaderna av detta år; massor med inbokade aktiviteter som säkert kommer att påverka träningsfrekvensen negativt, men det struntar jag i! Jag ser alltför många som är slav under sin träning och som inte lever sina liv. Jag tränar för att jag ska må bra psykiskt och struntar faktiskt i om ingen annan ser på mig att jag sliter. Eller gör jag det?!? Häromdagen fick jag syn på ett foto på en kvinna i min egen ålder och hamnade i chock. Är det så här jag också upplevs? Lite lätt bekvämlighetsrund och kroppstrött hållning med ansiktsdrag som söker sig alltmer ner mot knäna? Lever jag i en så världsfrånvänd bubbla att jag saknar kontroll och insikt över hur jag verkligen ser ut? Förfärligt i så fall! Att jag är osynlig vet jag... Detta fick jag ett ytterligare bevis på i förra veckan när jag promenerade till kontoret. Först blev min ena fot översprungen av en liten mus (!) - jag blev så förvånad att jag inte reagerade förrän efter ett par sekunders fördröjning. Tur det inte var en fet äcklig råtta! Efter ytterligare några minuters promenad kom en bastant kvinna gående emot mig med blicken fastlåst i sin telefon. Naturligtvis gick hon rakt på mig. Ursäkt? Så klart inte! Vad hade jag på hennes trottoar att göra?

Det där med anständighet tycks vara helt omodernt. När tappade vi ett anständigt interaktivt beteende i det offentliga rummet? Man märker det dagligen i stadsbilden och även på arbetsplatser. Det är något sjukt som pågår i det sociala samspelet mellan människor idag. Chefer som inte behöver ta konsekvenser av sina beslut ("de tänkte med hjärtat", "oj...ska man kontrollera vad man attesterar?"), som är så osäkra och i total avsaknad av självinsikt att de går runt och kallar sig "kung av" sin arbetsplats. Det finns säkert fina psykologiska stämplar av narcissism, despotism och allmän hybris som man kan etikettera dem med. Själv anser jag att det räcker att konstatera att de är i total avsaknad av anständighet, självinsikt och lider av ett otroligt stort ego men saknar både självkänsla och självförtroende. En chef behöver inte berätta vem som är chef - say no more...

Personligen så känns det som jag har nått någon sorts inre frid. Igår var det 7,5 år sedan min man dog och det är kanske så att det där med sju svåra år stämmer? Jag är frustrerad över att den senaste hantverkaren inte ens bemödat sig att skriva ett kostnadsförslag och ser med oro hur det regnar in mer och mer i uterummet. Blir det mycket snö så brakar väl hela taket in...Det är i sådana här lägen jag skulle vilja ha fler handymen omkring mig! Att inse sin egen begränsning är inte min starka sida, men jag är inte så dum att jag tänker ge mig på detta företag på egen hand. Däremot så lutar det alltmer åt att jag får byta panel på förrådet själv innan hela nejdens gnagarbestånd flyttar in i värmen. Varför skulle jag så hårdnackat bo kvar i huset!! Just nu längtar jag ofantligt till en våning i city...

Hur dum kan man vara? Frågar man gång på gång...

Jag upphör visst aldrig att förvånas över människors renodlade stupiditet även om jag, vid det här laget borde vara luttrad.
Föreställ er en arbetsplats där man har kommit på den geniala tanken att sätta upp plakat om att "här har alla rätt att uttrycka sin åsikt". Bara detta är så revolutionerande att man tar sig för pannan i ren och skär beundran. Den grundlagsfästa yttrandefriheten blir plötsligt en liten bagatell i jämförelse! Ponera dessutom att man på denna fantastiska arbetsplats med glada och lyckliga medarbetare sätter munkavle på vissa av de anställda. Så klart är det för de anställdas eget bästa! Åtminstone jag blir tårögd av den bakomliggande tanken - omsorgen och empatin flödar. För alla er som inte förstår att detta dryper av sarkasm vill jag meddela: detta är sarkastiskt menat!
Lite bekymrad kan jag dock bli när man som chef på denna öppna och tillåtande arbetsplats går runt och efterfrågar vem som lämnat ut en allmän handling till en av de anställda. Är man som chef inte medveten om att en allmän handling ska lämnas ut skyndsamt och att den som lämnar ut handlingen inte har rätt att fråga om namn eller syftet med att man vill ha ut handlingen? Uppenbarligen är chefen inte medveten om att det är brottsligt att efterfråga källan (i och för sig står ju inte det på de fina plakaten...). Ett tips är att följa vad som händer i Arbetsdomstolen där en chef på CSN är uppe för granskning med anledning av brott mot meddelarskyddet. Jag tycker det är skrämmande att man har så urusel kunskap om innebörden i våra grundlagar.
Som lök på laxen, grädde på våfflan och konjaken till kaffet så gör sig chefen dessutom skyldig till förtal genom att namnge den person som man kommit fram till är den skyldiga att, helt lagenligt, ha lämnat ut en allmän handling! Nu råkar det dessutom vara så att den person, vars namn florerar, INTE har lämnat ut handlingen eftersom den här personen var förutseende nog att räkna med att just denna situation skulle uppkomma.

Nu har jag kräkt ur mig detta och ska fortsättningsvis tillämpa Matrix- metoden: frysa tiden och använda dessa stillastående moment till att tänka efter ett varv extra innan jag agerar. Det är mitt senaste utvecklingsområde. Något jag känner att jag är i behov av att försöka bemästra. Det vore i och för sig en stor bonus om Keanu Reeves kunde tänka sig vara min läromästare...
All energi och ilska som läggs på personer som lider av narcissism och storhetsvansinne är slöseri med tid. De är inte tillräckligt intelligenta för att ändra sig och de saknar fullständigt insikt i sin sjukdomsbild. Deras verklighetsuppfattning är lika skev som deras självbild. Genom att låta dem ta energi så blir man medberoende, ett värddjur för deras personlighetsstörning. Man kan aldrig vinna mot den här typen av människor. Enda sättet är att låta dem gräva sin egen grav; högmod går som bekant före fall. Men man kan stå sidan om och hjälpa till att fylla igen hålet när de väl har ramlat ner. Man är ju en empatisk och hjälpande medmänniska...