fredag 30 oktober 2020

Hösthelg i uppstramande tider

Denna dag är första dagen på mitt nya liv. Inget träningstjafs, bantande, sluta röka, veganism eller andra självförverkligande aktiviteter, utan här snackar vi hardcore! 

Jag startade fredagen med att lyssna på en otroligt inspirerande föreläsning med Johan Wester. Föreläsning är kanske mycket sagt, tanken var att det skulle vara ett samtal på 15 minuter men alla som någon gång haft förmånen att lyssna på denna estradör och inspiratör förstår ju att det inte räcker med 15 minuter när han drar igång något han brinner för. Det tog med andra ord dubbelt så lång tid och hade moderatorn inte avbrutit honom hade han säkert talat fortfarande. Och gärna för mig! Att lyssna till en visionär som har valt att se möjligheter och utvecklingspotential i dessa pandemiska tider var grymt inspirerande. En människa som sätter Vi:et framför Jag:et är en sällsynt företeelse i dagens självcentrerade värld. Plötsligt slog det mig att vi faktiskt är med om ett paradigmskifte. En omvälvande tid som kommer att, när eländet blivit hanterbart, att medföra en helt annorlunda framtid. Viss låter det spännande? Paradigmskiften uppstår med oregelbundenhet, t ex när jordbrukssamhället övergick i industrialisering och städerna växte. Eller när kunskapssamhället växte fram och industriarbetare plötsligt blev överflödiga. I stället för att sitta och gräva ner mig i dystopiska framtidstankar ska jag använda mig av en ny strategi. Det är faktiskt en ganska behaglig känsla att kunna säga: "Det där livet vi levde före mars 2020 var ju väldigt styrt och statiskt". 

Ovanstående skrev jag i fredags kväll. Från och med igår är det distansarbete till åtminstone 17/11 som gäller. Vänligen notera ordet distansARBETE! Det är inte, jag repeterar INTE, fråga om karantän. Ett ord som missbrukats sedan pandemin rullade in över oss... För min del handlar det om att ställa om till digitala utbildningstillfällen. Inte något jag direkt sett framemot, men ändå varit inställd på. Det kan ju inte komma som någon överraskning att smittspridningen skulle öka när vi började tillbringa mer tid inomhus. Eller att vi generellt skulle bli mer "lättsinniga" och "slarviga" med rekommendationerna ju längre tiden går. Coronatrötthet är en åkomma som åtminstone jag lider av - det känns både fysiskt och psykiskt. Kan inte låta bli att känna mig som medverkande i tagit nya en riktigt dålig dystopisk kalkonfilm. Dessutom blir jag otroligt provocerade av alla som inte kan ta ansvar! Det är inte nödvändigt att resa utomlands bara för att ni alltid har åkt på höstlovet, för att det är synd om er som inte fått den där veckan i solen - det har inte jag heller och att inte kunna resa stör mig otroligt, men det är så jäkla oansvarigt och egoistiskt när det pågår en pandemi som tagit ny skrämmande fart. Kan vi inte bara lägga vår egoism och egenmäktighet åt sidan och tänka på någon annan? Inte för alltid, men så att som många som möjligt klarar sig genom detta mycket märkliga och i mitt tycke, onödiga år? Det är inte bara de som dör av covid19 (vidhåller att vi måste avvakta dödstalen för att se hur mycket dessa skiljer sig från normalår), utan framförallt vad gäller den psykiska ohälsan som redan nu stiger oroväckande.

Hur kan jag påverka? Inte ens jag, och då har jag höga tankar om min egen förmåga, kan gå ut och stoppa viruset, men jag kan ändra mitt förhållningssätt. Och det är där hardcore kommer in. Gå utanför din comfort zon: le mot en främling, hälsa på dem du möter när du är ute på promenad/joggar/strosar, ge någon en komplimang - själv möttes jag av en otroligt glad och trevlig kvinna när jag skulle hämta ut ett paket på Ica; jag talade om för henne att hennes bemötande gjorde min dag och hon tackade glatt men överraskat. Blir du glad om någon ger dig en komplimang? Självklart blir din medmänniska det också! Bäst av allt - alla har råd med det för det kostar absolut ingenting! Min målsättning är att försöka vara positiv och åtminstone en gång per dag lyfta någon medmänniska. Det kommer med största sannolikhet kännas motigt, men jag tror att det kan få mig själv att må bättre och förhoppningsvis göra så att jag orkar stå emot det depressiva mörker som även normala år slår undan benen så här års.

Nu stundar i alla fall helg med både Halloween monster och gravsmyckning. Jag tycker man kan fira både och, även om det kommer att bli annorlunda även med detta firande 2020. För egen del blir det traditionellt Hallå vin- firande i dagarna två. Idag ska jag bjuda söner med respektive och min särbo på fredagsmiddag och, förhoppningsvis lite sällskapsspel och massor av barnbarnsmys. I morgon kväll blir det middag med goda vänner efter ljuständning i minneslunden. Livet går vidare och vi får göra det bästa av situationen. Håll avstånd, tvätta händerna och håll ut! Vad hände med "En svensk tiger"?





torsdag 22 oktober 2020

Enough is enough!

Det är hög tid att svenska politiker vågar ta tag i den heta potatisen - utövarna av den radikala islamismen som ideologiskt saknar vilja att anpassa sig till ett sekulariserat demokratiskt samhälle. Mordet på den franske läraren Samuel Paty är en väckarklocka och vidrigheten i det bestialiska utförandet i kombination med att bilder på hans avhuggna (!) huvud sprids på sociala medier borde få alla att reagera. Inte bara reagera utan det är hög tid - kanske till och med för sent - att AGERA! Vi kan inte längre blunda för vad dessa galningar är kapabla till och att deras motiv är att sprida skräck och splittring. Enligt Sydsvenskan ska mördaren på Twitter ha skrivit: "Macron, de otrognas ledare, jag har avrättat en av dina helveteshundar, som vågat förringa Muhammed". Min franska är ytterst begränsad så jag kan tyvärr inte göra någon källkritisk analys, men uttalandet är helt i linje med hur det brukar låta.

Svensk polis rapporterar om ökade hot och angrepp från allmänheten. Intressant att notera är att de filmsekvenser och bilder som läggs ut på angriparna till 90 % visar, och nu kommer jag att skriva något som är icke politiskt korrekt så ni som är lättkränkta och överkänsliga mot att man säger sanningen kan blunda, en folkhop av icke europeisk etnicitet. Låt oss tala klartext! De som kommer hit för att slåss för Muhammed och radikal islamism: skicka tillbaka dem. Ärligt talat så struntar jag i om de drabbas av dödsstraff i sina hemländer - hellre det än att vi får se halshuggna lärare eller poliser i Sverige. Dessutom gör vi alla dem som flytt från radikalt förtryck och kvinnoförnedring en stor tjänst, nämligen att slippa kontroll av självutnämnda "sedlighetspoliser".  

Utvecklingen syns dessvärre även på antal kvinnor, med eller utan barn, som tvingas till skyddat boende och/eller ny identitet. Jag är väl medveten om att det finns svenska män som hotar, misshandlar, våldtar och förnedrar sin partner och sina barn, men nu talar jag om de utländska, företrädesvis muslimska, män som ser kvinnor som sin egendom, svartsjukt bevakar dem och inte klarar av den stukade manligheten som blir effekten av att kvinnan vill separera, polisanmäler eller flyr för sitt eget och sina barns liv. Varför, och detta är en ärligt ställd fråga från en kvinna som älskar män, ska kvinnorna straffas med att bli avskurna från sin familj och sociala trygghet? Går det inte att utvisa förövaren så är alternativet att låsa in honom och kasta bort nyckeln! 

Jag är så trött på daltandet med våra kriminella icke anpassningsbara  "nysvenskar" och blir så ledsen att jag framstår som rasist - ett epitet som alltid kommer som ett brev på posten om man vågar lyfta upp realistiska problem som beror på problem med integration och direkt felaktiga asylgrunder. Jag öppnar gärna mitt hjärta, men då ska det vara för dem som har en vilja att leva i ett sekulariserat samhälle efter våra demokratiska lagar och värderingar. För att föregå kritiken så vill jag understryka att jag aldrig kommer att rösta på ett nationalistiskt eller rasistiskt parti! Det är så långt ifrån mina personliga och ideologiska grundvärderingar som man kan komma. Om du funderar på att bemöta inlägget med syrliga kommentarer om att jag är rasist så kan du spara på de bokstäverna och lägga dit tid på något annat - min tid är för värdefull för att jag ska lägga energi på nonsens!



onsdag 21 oktober 2020

Höstens vemod rullar in

Herregud vad jag är dålig på att uthärda! Det här med att leva mitt i en pandemi som begränsar mig och min kalender är enormt påfrestande. Råkade lyssna på FHM:s presskonferens igår och det går ju åt totalt fel håll. Europa stänger ner på nytt. Lokala rekommendationer med anledning av en lavinartad smittspridning i flera regioner. Inte minst i Skåne, som tidigare har varit relativt förskonat. Danmark stänger troligen gränsen igen i morgon. Bra tycker jag. Det finns ingen som helst anledning att ge sig ut på onödiga resor. Dessutom har danskarnas beteende varit enormt dubbelmoraliskt och är det något jag starkt ogillar så är det dubbelmoral! Det är väl lika bra att man hamstrar toapapper så man klarar ytterligare ett halvår i hemmets tristess. Jag är ju inte i karantän, utan arbetar när jag är hemma, vilket innebär att jag har dåligt med tid att vara på byggmarknader och sköta renoveringar på hemmaplan. Ett litet ljus i mörkret är i alla fall att Försäkringskassan återgår till den gamla ordningen med läkarintyg vid längre sjukdom och intyg vid längre vård av barn. Det är alldeles för mycket skattepengar som har hamnat på fuskares konton. Med tanke på den otroliga begåvningsreserv som har visat sina framfötter sedan pandemin bröt ut, så lär det vara horder med folk som skriker när dessa pengar ska betalas tillbaka till statskassan. För dessa små vidriga utnyttjande råttor känner jag endast förakt!

Som jag trodde blev det värre till hösten. Corona kopplat till mitt allmänna vemod som rullar in i slutet av oktober, när mörkret är en ständig följeslagare och livsglädjen liksom hukar sig, är en väldigt depressiv kombination. Och hur försöker jag då mota Olle Vemod i grinden? Jo, med att läsa skildringar av söndrande familjer, destruktiva relationer och annat elände. Klok är jag inte, men får vara glad att jag ändå har lite självinsikt och en hel del självdistans. Senast läste jag Alex Schulman "Överlevarna" - miljö, - och personskildringar är sig lika från hans tidigare biografier. Han har en fantastisk förmåga att fånga vardagen, kanske mest med fokus på det mörka. Det är det som tilltalar mig. Det är på något märkligt sätt som att läsa om känsloyttringar fån min egen barndom. Händelserna är inte mina, men de känslor som frammanas inom  mig när jag läser om destruktivt, omoget föräldraskap, känslan av misär och smuts sätter sig som sorgkanter under naglarna. Det är som okända och obearbetade barndomstrauman plötsligt ger sig till känna i flyende ögonblick när jag läser. Svårt att förklara och jag låter antagligen helt snurrig. Läste en artikel om en så kallad "giftig förälder" och kunde känna igen en hel del: överdramatiserande, brister i empati och ett behov av att alltid ha sina egna känslor och behov i fokus, stort kontrollbehov med orimliga krav oftast kopplade till sin egen personliga sfär, duktig på att trycka ner sina barns prestationer, skyller ifrån sig på någon annan familjemedlem eller manipulerar sanningen. Med facit i hand en spot on sammanfattning av min uppväxt. Det är något väldigt sorgligt att upptäcka något sådant. Lojaliteten och solidariteten med familjen försvinner samtidigt som det på något märkligt sätt helar självkänslan på sikt. För mig är det absolut viktigaste att jag själv inte blir sådan. Förhoppningsvis hjälper de mig att få insikt att grotta ner mig i dessa familjeskildringar - även om det ibland gör jäkligt ont...




onsdag 7 oktober 2020

Shame on YOU!

Få saker gör mig så förbannad som när man missbrukar våra välfärdssystem eller, som nu under pandemin, möjligheterna som de tillfälliga ändringarna från Försäkringskassan ger där karensavdraget är borttaget och kravet på att lämna läkarintyg flyttats från dag 8 till dag 22 i sjukperioden. Jag kan inte förstå hur man har mage att utnyttja detta för saker som överhuvudtaget inte är relaterat till covid19.
Alla dessa arbetsskygga latmaskar som inte får som de vill på jobbet, utan i stället stannar hemma i tre veckor. Väl medvetna om att det inte är någon idé att gå till läkare för det de lider av är varken psykiskt eller psykiskt förknippat med medicinvetenskapen. Shame on you!
Vi har även kategorin som under flera år har varit "sjuk" på måndagar (ja, jag antyder alkoholproblem...) och nu, när karensavdraget inte dras fullt ut ser man sin chans att stanna hemma ytterligare strödagar. Shame on you!  
Jag tror att det som irriterar mig mest är att dessa människor är så infantilt korkade! Jag är övertygad om att majoriteten tror att det är chefen som straffas. Nej! Det är deras kolleger som vecka ut och vecka in får arbeta för att täcka upp för dessa utnyttjande egoistiska parasiter. På vissa ställen är det väl så att chefen går in och täcker upp vid sjukfrånvaro, men det är nog snarare undantag än regel. Shame on you!

För att inte tala om alla företagare som det senaste halvåret har valt att gå i konkurs för att slippa undan skulder som uppkommit i samband med dåliga riskfyllda investeringar. När konkursen är ett faktum, personalen har fått gå... Då köper samma ägare upp det nu skuldfria företaget för en spottstyver. Sham on you!
Sedan har vi ju företagarna som var väldigt snabba att permittera medarbetarna för att få del av alla dessa pengar som urskillningslöst har östs ur statens välfyllda lador. Shame on you!

DET ÄR MINA SKATTEPENGAR OOCH MIN FRAMTIDA PENSION SOM PÅVERKAS! 
Vad jag önskar att alla dessa egoistiska osolidariska parasiter ska drabbas riktigt rejält av karma. De som har fuskat sig till ersättningar eller kalkylerat med konkurs för att bli av med skulder - måtte de bli återbetalningsskyldiga. Shame, shame on you! 
Dessutom kan ni ju fråga er vem som kommer att få betala för er egoistiska kortsiktiga "lösning"... Jag tänker inte avslöja det här, men ni kommer att ett och annat att förklara för kommande generationer!