Året vi fick var det som gick

 Ännu ett år kan snart arkiveras och läggas till de så kallade handlingarna. 2021 påminde mycket om det ganska värdelösa 2020 - det vill säga stort fokus på virus och olika virusmutationer; handtvätt, hänsyn och avståndstagande; restriktioner och rekommendationer; inställt, avbokat och totalstängt; foliehattar och konspirationsgalningar. 

Kanske präglades 2021 än mer av ensamhet och eftertanke. 2020 var mest en chock - det där viruset kommer att försvinna snabbt precis som allt annat så fort det blir lite varmare och det gjorde det ju, men att det skulle återkomma våg efter våg var åtminstone jag ganska lyckligt ovetande om. För min del började distansarbete på heltid först i november 2020 och det var en väldigt jobbig omställningsperiod att ha undervisning digitalt. Jag är en människa som växer i symbios med andra, som tycker om att interagera och kunna använda mimik och kroppsspråk. Kort sagt att få bekräftelse och kvitto på att det jag pratar om är förståeligt och att jag uttrycker mig begripligt. När distansarbete blev mitt nya kontor så blev också roll som "digital" utbildare enklare att hantera. Övning ger ju som bekant färdighet och numera är jag förvånansvärt bekväm att stå och prata in i min datorskärm. Jag har förmånen att ha ett arbete som jag kan utföra på distans. Jag har förmånen att bo så att jag kan avsätta kontorsutrymme. Jag har förmånen att ha en ekonomi som ger mig möjlighet att inreda ett fungerade hemmakontor. Dessutom har jag förmånen att trivas i mitt eget sällskap och, vilket man ser att alla inte klarar av om man har ögonen på skaft, jag fokuserar och arbetar mer effektivt när jag är hemma. Inte minns för att det finns mindre störningsmoment (läs färre kolleger att småprata bort tid med). Det är inte alla som har arbete som kan utföras på distans och det är heller inte alla som vill/klarar av/kan arbeta hemifrån. Olika skäl till detta så klart, men för egen del är det just möjligheten att arbeta på distans som jag tar med mig som något positivt från dessa på många sätt trista år.

Att vaccinera sig var en självklarhet för mig. Det finns många som säkert idiotförklarar mig för det beslutet, men att lyssna på vetenskapen har alltid gått före alla konspirationsteorier och hemsnickrade ideér som sprids av foliehattarna, eller om ni föredrar det i mina ögon urlöjliga begreppet, antivaxxare. Nu ser man till och med att folk i allmänhet stavar vaccin som vaxxin även om de egentligen inte tillhör den gruppen. Måtte inte den stavningen bli allmänt vedertagen i svenska språket! Med vaccinationerna i armen och mod i barmen så bokade vi en resa till Dublin i början av december. Lagom till omikron... Efter mycket gråt och tandagnisslan beslutade vi oss för att skjuta på resan. Inget roligt beslut, men med facit i hand känns det bra. Dessutom är det härligt att utan skämskudde ha synpunkter på alla andras okynnesresande. Jag kan stå rakryggad och säga att jag tog mitt ansvar under pandemin! Om man som jag är en "social media aktör" så finns det många provokatörer att reta sig på. Ta alla kändisar och TV-personligheter som ena dagen gråter ut i media om hur förfärligt det är med covid och alla som de känner som har avlidit och nästa dag är på Maldiverna, Thailand, Kanarieöarna eller någon annan turistort för att de verkligen behöver vila upp sig efter detta jobbiga år. Tro mig! Det finns de som har haft det mycket jobbigare än du och som inte ens kan få semester på julafton! Egoism och brist på solidaritet är väl något som har synts tydligt detta år. Året som skulle ge covid 19 respass till de vanliga säsonginfluensornas land. Ja, vi kommer att få lära oss leva med eländet och om vi kan få fler att förstå värdet av vaccinering så kan vi mota även denna Olle i grind, men det kräver ett solidariskt ansvar och att folk tar av sig sina foliehattar.

2021 blev som sagt även det ett annorlunda år. En regntung och myggrik kväll i slottsparken framför Ovesholm förgylldes av konsert med Peter Jöback. En magisk kväll med hans fantastiska röst och melodiskatt och som han bjöd på sig och sitt liv! Han drog över den utsatta tiden med råge, men vad gjorde det? Publiken njöt, han njöt men mest njöt nog myggorna... Vi kom äntligen, tredje gången gillt, iväg på Smokie på Malmö Live. Passade på att bo över på hotellet, käka en god middag och ta en god drink i Sky bar med bästa vännerna. 

En fantastisk uppsättning av Sound of Music på Malmö Opera fick vi också uppleva. 

Knappt hann man vänja sig vid att få trängas med folk innan det var dags att vänja sig av med det igen. På gott och ont...

När jag läser ovanstående låter det som det mest har varit miserabelt under 2021. Så klart det inte har! Jag har förmånen att ha många nära vänner att umgås med så det har blivit många goda middagar, utflykter med och utan övernattningar, vinprovning, oktoberfest och andra guldkanter på tillvaron. Vissa människor har valt att försvinna ur mitt liv och andra har tillkommit. Att få nya vänner i vuxen ålder är inte alltid det lättaste och därför känns det extra värdefullt att ta hand om de man redan har och en ynnest att lära känna nya. En del har lämnat för alltid och detta är något som blev påtagligt på julafton när vi plötsligt bara var fem personer vid bordet. Livets gång känns alltid extra vid storhelgerna.

Första halvan av 2021 handlade mycket om att ta reda på allt efter min svärmor som avled i januari. Jag hade utsetts till testamentesexekutor och det var inte det enklast att hantera bouppteckningen och dödsboet. Pandemin och de många avlidna gjorde att processen tog extra lång tid. Att läkaren "glömde" skicka in dödsfallsintyget och när det påtalades skickade det fel gjorde ju inte stressen mindre. I samband med att hon avled så försvann också den sista länken till familjen som jag blev en del av 1979. En evighet sedan och så många minnen, skratt och tårar som har begravts med dessa människor.

Jag bestämde mig också för att söka nytt arbete! Känner att jag troligen hade fått tjänsten om jag inte dragit tillbaka min ansökan före sista intervjun. Det var inte ett arbete för mig och dessutom är jag inte klar med den tjänst jag har idag. Skönt ändå att få kvitto på att man kan konkurrera om tjänster även om man, som mina söner gärna påtalar, passerat bäst före datum.

Personligen har jag misslyckats med det mesta jag har haft som mål under året, men det är jag van vid. I år har jag valt att se det som en oerhörd förmån att slippa skriva någon ny lista för 2022. Jag är helt enkelt modern och återanvänder! (Nä, jag skriver inte listor...). Jag ger inga nyårslöften heller och det beror på att jag inte använder ordet lova om jag inte är hundraprocentigt säker på att jag kan hålla det. Däremot har jag gärna förhoppningar! Och en av dessa förhoppningar är att vi alla får ett riktigt fantastiskt, friskt och framgångsrikt år, att vi (ni vet vem ni är) ska fortsätta ses över en god middag och goda drycker, åka på roadtrips, planera och kanske även genomföra alla fester, gråta och skratta, bubbla och babbla...

En vecka av hybris och ett finger åt Tamagochin

Jag har verkligen satt ner foten och visat min Tamagochi på vänster handled vem som bestämmer. I vilket hörn skåpet ska placeras. Vilka kor som har rätt att vara på isen och vilken melodi som ska spelas. Med andra ord, jag har stängt alla mina ringar med råge sedan förra inlägget. Men idag kommer det inte att hända. Mitt huvud är inte riktigt synkroniserat och kompatibelt med fysisk ansträngning. Det får räcka med en kort promenad för att hämta ett paket och en höströjning av trädgården. Jag kan faktiskt inte förstå hur alla löv kan hamna just i min trädgård?! Med tanke på att det blåser halv slör så var det ett rejält pass att jaga efter alla flygande och roterande högar.

Men allvarligt talat så har jag fått en liten boozt av mitt självförtroende denna veckan - åh, nej! Det behöver hon ju inte få, kan jag höra en och annan av er stöna. Visade upp mig på kontoret i veckan. Jag gör det med lagom mellanrum, så att folk liksom ska tycka att det är superkul att jag tittar in och bryter deras vardagstristess. Man är ju så att säga, i all blygsamhet, lite av en glädjespridare. 

I alla fall hade jag lyckats få på mig en ovanligt färgkoordinerad och snygg outfit om jag får säga det själv. En av de första kommentarerna var: hur mycket har du gått ner!? Svar: icke ett gram...däremot upp... 

Nästa person som jag inte sett IRL (In Real Life för er som inte är så bevandrade i förkortningarna som vi ungdomar använder) på länge tyckte jag var så snyggt klädd och frågade hur mycket jag tränar för att hålla min  figur.  Tja, med tanke på min Tamagochi uppenbarligen alldeles för lite. Klämkäck som jag är, svarade jag att jag springer en del och försöker hålla mig i form för det krävs i min ålder. Då svarar denna lilla underbara varelse: Ha, ha "i din ålder". Du är ju knappast över 45 år. Vissa människor älskar man lite mer än andra (och hoppas att de aldrig skaffar glasögon, även om jag i just detta fall känner att det är en ovanligt klarsynt kvinna med blick för ålder). 

Som om detta inte vore nog så fick jag ett erbjudande från en 29-åring på gymmet. Han talade om för mig att om jag behövde hans hjälp (han är hantverkare) så ställde han upp, men jag måste vara beredd på att han är dyr. Efter sen stund sa han att han även kunde tänka sig ta betalt i natura...eller för den delen mat.. Och till alla moralister som nu förfasas över detta kan jag meddela att jag känner hans föräldrar väldigt väl, har känt den lille charmige odågan sedan han var i koltåldern (åh, vad jag gillar dessa gammelsvenska ord!) och framförallt: även jag har mina principer. Männen får åtminstone vara äldre än mina egna söner.

När jag inte vältrar mig i ödmjukhet över min uppenbarligen totalt oemotståndliga person har jag faktiskt kommit till insikt om att det nog bor en liten ålderskrisande tant inom mig. Nästa födelsedag startar med en sexa...och slutar med en nolla. Hur gammalt låter inte det? Det är ju mindre kvar än vad som passerat så att säga. För mig är det något helt nytt att känna av ålderskris, vilket ju kan bero på att jag älskar att fylla år och tycker alternativet är nattsvart. Bokstavligen talat. 

Jag har dock kommit på varför jag känner mig stressad. Alla vet kanske inte att jag även är något av hobbypsykolog, inte minst när det gäller mig själv. Det där med att uppföra sig sin ålder har jag aldrig kunnat. Eller för den delen förstått. Jag har aldrig varit så här gammal, så hur ska jag veta hur man ska klä sig, uppföra sig och förväntas uttrycka sig!? Livet har inte kommit med bruksanvisning för mig! Ha, ha! Som om jag hade läst den - dah! Jag kan till exempel inte rulla upp mitt hår på papiljotter, äger inga städrockar eller fotriktiga inneskor, saknar sedesamma nattlinnen och stödstrumpor, kommer efter min första och enda permanentning i tonåren aldrig göra om det - det räcker att ha sett ut som en pudel en gång i livet - jag gillar inte Bingolotto och undviker husmorsgymnastik. Jag som alltid försöker vara bäst inser plötsligt att jag aldrig kommer att bli bäst på att vara min ålder såsom förväntas av andra.. Bara att göra som alltid: strunt i konventionerna och "Do It MY Way".

Duktig flicka oavsett ålder

Livet. Just nu under novembermörkrets melankoliska täcke tycker jag det känns ganska jobbigt. Det är absolut inte så att jag saknar aktiviteter, vänner, social samvaro eller fantasi. Problemet ligger i att jag är så totalt dränerad på all energi. Det är ju i och för sig något som jag har vant mig vid, men tycker det blir värre för varje år. Och inte blir det bättre av allt elände runt omkring. Kan det vara så att man påverkas hårdare av vardagen ju äldre man blir? Jag känner en stark längtan att bara sätta vardagen på paus och göra något helt utanför min trygghetszon. Men jag vet att det aldrig kommer att ske. En gång "duktig flicka" - alltid "duktig flicka". Och för oss riktigt "fånduktiga flickor", så är det plikten framförallt. Hur skulle det se ut om vi samhällsbärare bara skulle ta time out?! Exakt. Allt skulle rasa. 

Jag vet naturligtvis att det inte är det som händer. Någon kliver av tåget, en annan tar plats. Ibland blir det till och med bättre...och antagligen är det där skon klämmer. Tänk om det kommer någon med större kompetens och som uppfattas som bättre än jag. Hemska tanke! Det är väl den som håller mig kvar i den berömda grottekvarnen. Det och vetskapen om att man måste kunna försörja sig när pensionärslivet kommer. Så jag gnetar på. Och tänker på allt som jag hade kunnat göra om jag bara en gång i livet vågade ta språnget. Usch, så osmickrande det låter...

Jag är som sagt "duktig flicka" av födsel och ohejdad vana. En oerhörd börda att kånka på - både som barn och vuxen. Försöker jag någon gång hänga av mig denna ganska ofrivilliga egenskap kommer det dåliga samvetet som ett brev på posten. Att det är illa måste erkännas. Jag tillhör den skaran som är utrustad med en iWatch och det är ju allmänt känt att det är vår tids Tamagochi, ni vet de där små elektroniska leksakerna som skulle hållas vid liv. Vad betyder då detta konkret? Jo, att jag dväljes (underbart ord) av dåligt samvete om jag inte stänger alla mina ringar. Är man klok! Jag som alltid tyckt att jag har en hälsosam syn på träning, ser nu att min klocka har gjort mig till ett riktigt monster. Träna eller gå under av ångest! Behöver jag tillägga att idag är en sådan dag då mina muskler skrikit: låt oss vila EN dag åtminstone. Det fick de och jag mår riktigt dåligt över min bristande karaktär och att jag lyckats prokrastinera en hel söndag utan att något vettigt har producerats. Jag tror jag behöver professionell hjälp, men tvivlar på att det finns någon som klarar av att hantera så mycket duktighet. 

Tänker dock klappa mig lite ömt på huvudet och tala om för mig att jag var såå duktig som lyckats få ihop ett meningslöst blogginlägg efter många försök. Om prestationsångesten behöver ett ansikte så kontakta mig gärna. Tvivlar dock att jag har självförtroende nog att axla en sådan fantastisk möjlighet. Nu ska jag fortsätta ångra allt jag inte lyckats göra idag och försöka trycka in det under veckan som kommer. En vecka som kräver mycket arbetsmässigt... 

Hösten är min visa i moll

Höstdagjämning. Ett vackert ord tycker jag som i grunden älskar hösten. Men visst är det samtidigt både vemodigt och tärande att det från och med i morgon bara blir kortare och kortare dagar. Det är något dualistiskt med mörker - det både stimulerar och deprimerar. I lördags hade jag en sådan där dag som förebådar höstens intåg. Vacker väder som verkligen inbjöd till utomhusaktiviteter. Själv satt jag apatisk och håglös i soffan och stirrade tomt framför mig. Sitting Dead så att säga, men förhoppningsvis inte med fullt så zombilikt utseende. Lite stolthet har jag! Jag vet att det alltid, som ett brev på posten fast med större regelbundenhet, kommer en dos av höstdepp, men att det brukar gå över hyfsat snabbt. Fast redan i mitten av september känns lite för tidigt. 

Fördelen med hösten är ju att det är vedertaget okej att stanna inomhus och kura under en filt. Inga måsten och glättiga, så kallade sommarfester. Finns egentligen dessa fester?  Är det kanske så, Maj Gadd!, att festerna existerar i all sin ståtliga prakt, men jag saknar inbjudan?!? Det låter mer än osannolikt, men är det på det viset får festprissarna skylla sig själv som går miste om min sprudlande personlighet och charmanta uppenbarelse. Som jag brukar säga: en fest är ingen riktig fest utan lilla mig!

Nä, hösten är min melodi. Soffan, filten, boken och godisskålen . - så lite behövs för att jag ska känna lite lagom lycka. Och vilken bokhöst vi har framför oss! Så mycket läsmåsten som släpps denna höst. Det märks att 2020 har varit ett år av inskränkningar när man ser på alla nyutgivna titlar. Samtidigt som det gläder denna lilla bokmal, så tynger det. Inte att det finns så mycket läsgodis utan det faktum att alla (jag menar i princip alla) tycks ha fått så oerhört mycket gjort under pandemin. Själv har jag arbetet när jag har varit på distans, men andra har skrivit böcker, bantat, skaffat sig drömkroppen, renoverat hus, skaffat barn, köpt hund, börjat odla för självförsörjning, skaffat hund/katt/marsvin/minigris, köpt husvagn/husbil/koloni/sommarstuga... Jag har misslyckats med precis allt som uppenbarligen skulle ha gjorts under pandemin. Det kanske är det som drar ner mig mest - denna ständiga känsla av att vara misslyckad och sakna förmåga att genomföra projekt som mest är till egennytta. Jag har visualiserat, oum:at i Buddhaställning och vid ett flertal tillfällen suttit framför datorskärmen med briljant synops i hjärnan, men då...då strejkar elefantskötaren och vägrar att röra på händer och fingrar. Det är väl bara att inse att världen kommer att gå miste om allt annat än blogginlägg och fabulösa protokoll och minnesanteckningar från mig. Och själv går jag miste om Nobelpriset i litteratur. Damn! 

Nyligen läste jag "Tills alla dör" av Diamant Salihu, som redogör för Rinkebykonfliken och den sedan 2015 pågående gängkriminaliteten  mellan Shottaz och Dödspatrullen. Snårigt och obegripligt om hur barndomsvänner hamnat på olika sidor i konflikten, men vad som slår mig mest är hur det alltid är någon annans fel att det går snett för barnen. Det är aldrig föräldrarnas ansvar! Och att föräldrarna ständigt har råd att återvända till Mogadishu  och andra ställen i Somalia och dessutom ser vinster att skicka "hem" det lilla ättelägget som har hamnat fel på grund av att svenska institutioner inte har tagit hand om problemen- ja, detta gör mig provocerad. Det är inte politiskt korrekt att våga ha åsikter om så kallade flyktingar och klaner (som överhuvudtaget inte ska finnas på svensk mark), men det struntar jag högaktningsfullt i! Hur kan folk som säger sig leva i fattigdom och misär, som saknar inkomster via hederligt arbete ha råd att flyga fram och tillbaka till Somalia? Ett land som de har flytt ifrån och ett land som det verkar vara omöjligt att utvisa till. Att det är mina skattepengar och/eller brottslig verksamhet som finansierar det är väl knappast osannolikt. Öppna ögonen politiker! Ta tag i de reella problemen som finns framför era ögon och sluta spela Sverigedemokraterna i händerna. En intressant skildring som skapar många frågor om vad som egentligen händer i våra förorter och hur vi ska kunna rädda vår vardag från gängkriminella element som egentligen bara är en liten lort med avsaknad av respekt  för andra människor. Och om någon undrar: jag tycker inte synd om dem!

Så skönt att efteråt läsa Kerstin Ekman fantastiska "Löpa varg". Ett riktigt guldkorn med hennes fantastiska naturskildringar och förmågan att fånga människans olika skepnader. LÄS!

Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska läsa härnäst, men det finns som sagt ett helt hav att ösa ur. Det är en sann gåva att ha funnit och behållit läsglädjen genom livet. Man är aldrig ensam och man får en möjlighet att följa med på äventyr som man aldrig fått vara med om i verkligheten. 

Allt jag inte visste att jag ville veta och lite till

"Och semestern har varit bra?" Den frågan har inte kommit lika självklar som förr i tiden. Ni vet, då före covid19. Då när man kunde göra en massa saker utan att känna skam. Det känns som ordet skam är det som bäst illustrerar de senaste 18 månaderna. Jag raljerar inte över utarbetad sjukvårdspersonal eller antal avlidna; heller inte över alla som har drabbats av psykosociala problem under den långa icke självvalda perioden av isolering och hysteriska rädsla baserad på all information (och för den delen desinformation) som har översköljt oss från olika kanaler. 

Själv kan jag ärligt säga att min semester har varit väldigt skamlös, det vill säga den har tillbringats på mina egna ägor med en boktrave som nu är ganska reducerad, en Brasse som snart behöver bytas ut och en lever som behöver skickas på avvänjning. Nä, det sista var ett skämt.

Det har sina fördelar att semestra på hemmaplan: nära till toalett, kylskåp och andra faciliteter. Man kan sova länge och vakna utan stress för allt finns ju redan fixat och färdigt. Klädåtgången är minimal och därmed är den klimatmässiga påverkan i form av tvätt och liknande väldigt liten. Kort sagt så är jag en riktig klimatsmart skamlös semesterfirare!

Nackdelen med att semestra hemma är att man lär känna sina grannar på ett djupare plan än man kanske önskar. Jag upphör aldrig att fascineras av människor! Och älskar att tjuvlyssna på samtal, även om jag önskar vissa samtal som har överhörts denna sommar oöverhörda så att säga. Jag har en trädgård som är omgiven av ligusterhäck. Ligusterhäck är ett levande material som på intet sätt är isolerande, vilket betyder att om det försiggår aktiviteter eller samtal på andra sidan dessa häckar finns det två val: antingen går man in eller också stannar man kvar i sin egen trädgård och kan då inte undgå att höra grannarnas göranden på andra sidan.

Oj, vad jag har lärt mig saker denna sommar! Vissa saker har upplyst mig, annat har förbryllat mig, en del har förskräckt mig och annat har gjort mig förbannad. Ett litet axplock från det "kollektiv" som har slagit ner sina bopålar i min absoluta närhet: tät doft av antingen marijuana eller hasch (är på intet sätt expert på någondera doft, men vet att det som sipprat genom häcken denna sommar är antingen det ena eller det andra - någon nytta ska man väl ha av att vara sextitalist!) och många, långa samtal om LSD-trippar och andra substanser som gör sexlivet och uthärdandet av vardagen så mycket enklare, diskussioner om genital massage och hur detta bäst utövas (som den oskyldiga lilla nunna jag är kände jag inte ens till förekomsten av denna massagetyp, men har lärt mig att det är en form av yoga som absolut inte ska förväxlas med utförande av sexuella tjänster), arbete är en styggelse som endast bör bedrivas om man behöver pengar till att resa på en längre tripp (inte LSD- tripp utan geografiskt längre bort under en längre, ej definierad hur lång, period), det jag får från universum är mitt (i detta fall handlade det om en cykel som "plötsligt" gavs till en av kollektivmedlemmarna efter att denne person uttryckte en önskan om en cykel - själv är jag gammalmodig och kallar det stöld), sessioner på högtalartelefon, samtal på högtalartelefon där knarkare kallas "investerare i droghandel" (i högsta grad nyskapande i och för sig) och ingående samtal om vem som har haft sex med vem, hur och var. Sannerligen en upplysande sommar... 

Som om det inte räckt att hantera all denna information och upplysning i dumheternas tidevarv så har man matats med antivaxxarnas dårskap och konspirationsteorier, ett nytt talibanstyre i Afghanistan, våldtäkter i Indien och provocerande skadestånd till våldtäktsman som suttit för länge i fängelse i förhållande till sin ålder. Juridiskt är det helt korrekt, men moraliskt är det befängt!  Känner att detta kräver ett eget inlägg så småningom.

Hösten har rivstartat med jobb och en massa sociala roligheter. Länge leve vaccinet! Och, för att knyta ihop den berömda säcken: skam om du inte vaccinerar dig!

Att förlora oskulden igen och igen...

 Semester och som den svenska sommaren levererar! Finns absolut ingenting att klaga på när det gäller vädret och eftersom det är sommar och sol med tropiska nätter finns det egentligen ingen anledning att åka till Medelhavet för att lägga sig och steka på playan. Japp! Det är inte populärt att ha synpunkter på folks resande, men vi är fortfarande i pandemi. Att jag är färdigvaccinerad betyder inte att jag inte kan vara/kan bli smittbärare. Vad jag ogillar med detta beteende är all dubbelmoral: "jag måste arbeta hemifrån för det är livsfarligt att vara bland presumtiva smittbärare!" "nu är det semester och då åker jag alltid till Mallorca och dessutom är jag vaccinerad och håller avstånd!". Vi ser den fjärde vågen och att det är framförallt yngre personer som har varit och festat i Grekland, Spanien och på Kanarieöarna. Turistorter, som väl behöver pengarna från turisterna, men som samtidigt dignar under trycket på sjukhusen. Vi är många som längtar efter att resa och som också förstår att det inte - låt mig upprepa: det är inte - en mänsklig rättighet att resa utomlands! Och om du nu, eftersom det uppenbarligen för väldigt många är ett av de största i-landsproblemen som vi någonsin har haft att inte få åka på charter, har varit ute och rest så kan du kanske ha anständigheten att sätta dig i karantän en vecka efter hemkomst samt ta covidtest? Det där med solidaritet och att tänka på sin nästa är visserligen omodernt, men vi kan väl försöka?

Sommaren medför alltid en massa rubriker. Nu är det fokus på skjutningar och de sista veckorna kan vi väl enas om att det verkligen har nått botten. En ung polis brutalt mördad (jag köper ingen annan brottsrubricering när en uniformerad polis blir skjuten) och två barn i förskoleåldern vådaskjuts när de är ute och leker. Trollen skriker om att polisen ska sluta knäböja och sluta servera saft och bullar. Tröttsamt och infantilt argumentation. Jag hävdar att det är samhället som måste ta bort sina skygglappar. Sluta föda den kriminella världen genom att handla utan kvitton, klippa dig hos frisörer och lämna bilen på service hos "företag" som inte anser sig vara med i momsklubben. Se till att föräldrarna till det unga buset tar sitt ansvar. Den ovillkorliga rätten att vara förälder borde tas bort när det saknas förmåga att uppfostra och handleda barnen. Jag är inte uppfostrad i rikedom, utan fick ta på mig de kläder som mina föräldrar hade råd att köpa och tro mig, det var inga jeans från Gul&Blå utan snarare märkeslösa från någon stormarknad. Men! Jag fick lära mig vad som var rätt och fel och, framförallt, vad som var MITT och DITT! Idag finns det en tro på ovillkorlig rätt att ha senaste modet, senaste modellen på mobil, senaste cykeln och så vidare. Har man inte möjlighet att finansiera det så har man rätt att stjäla det man vill ha. Får man möjlighet att förnedra någon på vägen dit är det en bonus. Det kan, åtminstone inte i min värld, någonsin vara meningen att ouppfostrade skitungar ska utrustas med vapen för att de inte är straffmyndiga, springa ärenden åt något äldre skitungar som har som målbild att bli nästa ledare. Jag betackar mig för kortet att jag tillhör en priviligerad del av mänskligheten som saknar vetskap om hur det känns att vara utsatt för den berömda strukturella rasismen. Må så vara! Men det betyder inte att jag inte har rätt att uttala mig i frågan. Detta, kära läsare, är varken strukturell rasism eller ett uttryck för "stackars ghettobarn utan chans". Det handlar om kriminella miljöer, föräldrar som har gett upp och/eller tror att det är samhället som ska rädda deras ättelägg och att det alltid går att dra det berömda rasistkortet för då stannar Svenne Banan upp och skäms. Jag tycker det är otroligt värdefullt att ta tillvara de positiva krafterna som finns även i förorterna, men jag kommer aldrig acceptera att vi låter klanerna ta över. Politikerna måste sluta med sina sandlådefasoner och på allvar ta tag i ett av vår tids största misslyckande. Integrationen har misslyckats och vi har öppnat gränser för alldeles för många kriminella nätverk som har funnit en fristad i ett land med human kriminalvård och generös socialförsäkring. Romska rättegångar och muslimska tribunaler hör inte hemma i Sverige. Det kan inte vara meningen att människor som har flytt hit för att slippa undan krig, elände och förtryck ska hamna i samma hierarkiska strukturer på nytt. Det är utmärkt att straffrabatten för yngre plockas bort, men det krävs så mycket mer. Av dig. Av mig. Men framförallt av våra politiker! Hur många gånger kan vi förlora oskulden? 

Kantstött lat själ

Jag har drabbats av en insikt. Jag är antagligen lat! Det är ganska otrevligt faktiskt, eftersom lathet definitivt inte tillhör det som räknas in bland framgångsfaktorerna i vårt samhälle. Men vad symboliserar egentligen lathet? Är det bara negativt eller kan det kanske vara lite streetsmart också? Om jag hela tiden skjuter upp saker jag borde eller till och med vill göra, så är det i de flesta fall så att antingen gör någon annan det åt mig eller också faller det på inaktualitet. Det är ju egentligen ganska smart. Bortsett från att det späder på min dåliga självkänsla att jag inte klarade av att utföra uppgiften. Och det behöver inte ha med kompetens att göra, utan vi har så många ursäkter att komma med när vi saknar inspiration, motivation eller självförtroende att ta tag i uppgiften. Jag kan dock konstatera att min lathet i så fall är helt och hållet rubricerad på mitt privatliv. Någonstans känns det ändå okej att jag inte belastar min arbetsgivare med detta. Trist är dock att det är så mycket som skjuts upp i det privata. När viljan och ambitionen finns, men jag skyller på avsaknad av motivation eller att jag inte orkar. Är det för att jag är lat eller för att jag saknar självförtroendet att ta tag i uppgiften av rädsla för att misslyckas? Ett misslyckande som med största sannolikhet kommer att bidra till en ännu sämre självkänsla. Det är nyttigt och ganska roligt att reflektera över ord och hur de påverkar oss tycker jag. Så kan ju det bero på att jag är lite eljest. En sådan som älskar att leka med ord. Förvränga ord och ge dem en helt ny betydelse. En språkpolis som har många synpunkter på hur språket utarmas och förstörs. Men - och det vill jag betona! - jag är inte emot att språket förnyas och utvecklas. Det är inte lätt att vara lat och språkpolis. Om någon undrar.

Vad vill jag nu ha sagt med detta? Eller vad vill jag urskulda? Jag tror faktiskt att jag vill be mig själv om ursäkt. Min frånvaro i bloggvärlden och att jag inte kommer någonstans med alla mina kreativa försök bottnar  inte i tidsbrist eller att jag saknar kompetens. Det bottnar i lathet! Jag saknar tron på mig själv när det verkligen gäller att jag riskerar att bli bedömd inom de områden där jag riskerar att blotta min själ. Min kantstötta själ. Visst är det ett underbart uttryck! Minns inte var jag läste det, men jag känner såväl igen mig i beskrivningen. Kantstött själ...

För ett tag sedan fick jag en förfrågan på Linkedin om ett arbete. Efter ett förutsättningslöst samtal beslöt jag mig för att gå vidare och skickade in en ansökan till tjänsten. Genomförde hela rekryteringsprocessen, men hoppade av precis före sista intervjun. Jag vaknade upp en morgon med ett enda stort nej till det jobbet. Det kändes så skönt efter samtalet till HR- konsulten som ledde rekryteringen. Jag är tämligen säker på att jag hade fått jobbet, men efter att ha värderat de saker som är viktiga för mig när det gäller mitt nuvarande arbete landade jag i att jag har ett fantastiskt roligt arbete och att jag inte är färdig med det. Mitt arbetsjag har tydligen inte alls någon kantstött själ. På arbetet spelar jag en roll och slipper visa upp mitt innersta och privata jag. Det är många som tycker att jag är öppen som en bok, men de känner inte mig. De känner den person jag väljer att vara i just deras sällskap. Vid just det tillfället. 

Om några dagar är det äntligen dags för fem veckor semester. Fem helt oplanerade veckor där jag ska ägna mig åt kontemplativ verksamhet i horisontellt läge, målning av fönster och fasad på huset samt, åter igen, försöka dyrka upp dörren till min kreativitet. Den finns ju någonstans inom mig, det vet jag. Det gäller att laga det kantstötta med lite boozt av självförtroendet när det gäller skapandet. Att göra det för mig och strunta i vad andra tycker.

Tillit och skam

Jag läste en intressant artikel om tillitsbaserat ledarskap. Det låter ju väldigt tjusigt att vi ska ha någon sorts automatisk tillit till chefer, men för mig hamnar tillit i samma kategori som respekt och lojalitet. Alltså att det utförs konkreta handlingar som bevisar att man förtjänar min tillit, respekt eller lojalitet. Således ingenting som kommer av sig själv bara för att någon har fått en ny titel. Att jag har en chef som i sin roll har befogenheter att leda och fördela mitt arbete är en sak, men att detta skulle räcka som grund för att de andra faktorerna är uppfyllda gäller inte hos mig.

Egentligen skulle jag vilja vända på begreppet och se mer forskning om tillitsbaserat medarbetarskap. Smaka på det - tillitsbaserat medarbetarskap. Jag är övertygad om att det är ett oerhört viktigt verktyg för att knyta till sig nya medarbetare och behålla nuvarande kompetens i organisationer. De allra flesta mår bra av att känna att arbetsgivaren har tilltro till ens förmåga och litar på att arbetet blir korrekt utfört i rätt tid. Att ständigt övervaka och tidsmarkera är verktyg för arbetsledning som är förlegade. Detsamma gäller att ha statiska arbetsplatser för administrativ personal. Om vi ska ta med oss något positivt från pandemin så är det att många arbeten kan utföras hemifrån och att de digitala lösningarna osannolikt snabbt har skapat möjligheter att arbeta utanför de sedvanliga kontoren. Det måste absolut vara en win-win lösning: arbetsgivarna sparar pengar eftersom det inte behövs så stora kontorsytor och medarbetarna har möjlighet att få balans mellan fritid och arbetstid. Stressrelaterade sjukdomar skulle med största sannolikhet minska och därmed generera en lägre kostnad för sjukvård och sjukskrivningar. Arbetsgivare som vill bli framgångsrika A.C (After Corona) ska nog ta sig en allvarlig funderare på hur man ska kunna utnyttja de nya arbetsmöjligheterna - distansarbete och digitala lösningar - även fortsättningsvis. Jag tror inte på att lansera det som en löneförmån, men däremot bör man ge möjlighet att arbeta distans och kräva att när personalen är på plats på kontoret så är det aktivitetsbaserat som gäller, d v s jag har ingen egen arbetsplats utan får sitta där det är ledigt när jag kommer till jobbet och när jag lämnar kontoret så är det med rent skrivbord. En del privata företag har lyckats väldigt bra med närvarande chefer (som påstås vara en framgångsfaktor) vid distansarbete, men det krävs en genomgripande åtstramning av ledarskapet för att distansarbete ska gynna även arbetsgivaren. Att vissa har hunnit tapetsera hela hemmet, anlägga ny trädgård och gräva pool samtidigt som de har arbetat hemifrån...nja...jag tvivlar starkt på att deras lönebaserade arbetsdag har uppfyllt heltidsmåttet. Men jag kan förstås ha fel för att jag inte riktigt förstår att de har fått så många fler timmar per dygn bara för att de jobbar hemma. Eller har jag kanske missförstått? Jobba hemma kanske är just det: att jobba hemma med saker som rör hemmet?!Måste nog erkänna att jag plötsligt känner mig lite dum...

Som en f d kollega brukade säga: "Det är bättre att vara litta dum, än möed". Och "möed" får man nog säga att de som ordnat med vaccinationsbokningen i min region är drabbade av. Hur i helskotta kan det vara så svårt att 2021, efter mer än ett års erfarenhet med pandemi, få till en tidsbokning för vaccin dos 1 och dos 2 som fungerar? Frågan är både ärlig och befogad. Jag hade möjlighet (tiderna släpps kl 9 på måndagar) att hänga på tangentbordet i måndags och lyckades få tid för dos 1 på söndag. JIPPIE! Boka dos 2 vid samma tillfälle. Jajamän! En länk hänvisar till tider för dos 2 - pedagogiskt och bra. Jag trycker på länken direkt efter att jag har fått tiden för dos 1 och väntar...efter 35 minuters idogt stirrande på min mobil slutade den äntligen snurra och jag fick ett meddelande "Bad request". Försökte igen, men sidan hade kollapsat. Eller var tiderna slut för att någon som inte fick tid för dos 1 under den länken kastade sig över tiderna för dos 2? Finns det ingen IT-kunnig personal som kan hyras in och tala om hur man bygger ett fungerande bokningssystem? Ansvariga för detta kaos har definitivt ingenting att slå sig för bröstet för...

Det är ju onekligen så att man längtar efter att få tillbaka någon form av normalitet i sitt liv. Jag har börjat känna av stress på grund av att min fritid inte ger mig så mycket energi som jag brukar få. När arbetet känns som det roligaste i livet blir jag orolig. Missförstå mig rätt! Jag har ett superroligt arbete och trivs väldigt bra, men balansen mot fritiden är rubbad då det jag brukar fylla min fritid med är av den art att det skapar coronaskam. Ni vet. Det där man tog för självklart förr: hänga i baren, gå på teater/opera/bio, resa, gå på restaurang utan att behöva tänka på att man får vara max fyra personer per bord, kramas... Ack du ljuva dåtid! Kan just idag säga att väldigt mycket var bättre förr!

När man storknar av andras (själv-)godhet

God. Vad innefattas i det begreppet? När är man en god människa? Jag tycker den frågan har blivit mer och mer relevant i takt med att, framförallt medelålders kvinnor, börjat använda sociala medier som en sorts måttstock på hur goda de är. "Idag tänkte jag på Pelle, min exman och bäste vän som ligger på sjukhuset och eftersom man inte får besöka har jag gjort i ordning en goodiebag (hjärta, hjärta, hjärta)", "Idag har jag bakat hallongrottor och kokt rabarbersaft till dessa fyra (taggade så klart, eftersom det genererar fler likes) underbara kolleger". Godheten liksom dryper om inläggen. Och jag blir lätt illamående. Jag klarar inte av alla självgoda människor som har ett sådant gigantiskt behov av bekräftelse att man måste vältra över sin självgodhet på alla andra. För det är det jag tycker det handlar om. Självgodhet. Godhet för att man själv (Jaget, Egot) ska lyftas av alla de andra som saknar förmåga att se genom denna påklistrade godhet. Godhet mäts inte i antal tummen upp eller för att en massa halvbekanta skriver en massa dravel: wow; gud vad du är snäll; du är en sådan fin vän; du gör allt för dina vänner... NEJ! Du gör allt för att du ska framstå i någon form av uppenbarelse av den barmhärtiga samariten! Själv är jag en ganska ogod och självisk människa, men de fåtal gånger jag gör en god gärning så saknar jag behov av bifall och hejarop från den stora massan. I min värld är det viktigast att den människa som jag försöker muntra upp med nybakade hallongrottor och hemkokt rabarbersaft blir glad och uppskattar min ansträngning. Jag behöver inte lägga ut det på Facebook. Det kan låta galet - framförallt när det kommer från en social media älskare som jag - men saker händer faktiskt utan att det står på fejjan! JAG VET!! Helt otroligt att någon har varit och cyklat två mil för en glass utan att det står på Facebook! Eller att man har tagit sig ett glas på krogen, utan att lägga ut en bild på Instagram. Nu för tiden är det ju i och för sig förenat med coronaskam att vistas i det offentliga rummet, så egentligen är det lite att skjuta sig själv i foten att gå ut, nästan world wide, med att man är på krogen samtidigt som man en timme tidigare har suttit i Teamsmöte och talat om för alla hur fantastiskt duktig man är på att följa alla rekommendationer. Rekommendationer som jag personligen håller på att kvävas av. 

Just nu är det min fas som håller på att vaccineras. Fantastiskt hur det går till (eller så förstår jag inte). Jag vet massor av folk, betydligt yngre än jag och som inte ingår i riskgrupp, som redan är vaccinerade. Det där vykortet som skulle skickas ut måndag denna veckan har helt missat min brevlåda. Känslan av deja vú  är stor. Det är väl inte bara jag som minns roffarmentaliteten för ett år sedan. N som minns, minns tomma butikshyllor där det borde ha funnits toapapper, pasta, konserver, blöjor, välling och så vidare. Varor som hade kunnat räcka åt oss alla om inte vissa varit så förbaskat egoistiska. Roffarmentaliteten är den samma när det gäller vaccin. Jag ska ha först för jag har faktiskt inte varit på chartersemester på jättelänge! Kan meddela att det har inte jag heller... Det är nästan löjeväckande att lyssna på argumenten när det gäller vaccin. Jag ska definitivt vaccinera mig och det är för att jag inte tror att vi blir av med smittspridningen om inte majoriteten vaccineras. Jag vill också resa och tror det kommer krävas vaccin för att åter kunna röra sig fritt. Det är där skon klämmer lite för min del. Hur fritt är det om man måste bära munskydd? Om det fortfarande är restriktioner på resmålet? Jag kör semester på hemmaplan i år också. Tror Skåne kommer att vara ganska folktomt för det verkar som om precis alla ska åka till Norrland och käka pitepalt och bli myggbitna i norrskenets glans.

Bitter?  Nja. Personligen är jag lite för populär bland mygg som jag slipper gärna deras hoods. Dessutom, om vi ska vara seriösa, så gör sig myggbett och myggor väldigt dåligt på bild. Och som ni vet är det viktigaste att lyckas få till en perfekt sommarbild som visar hur god man är...

 

Alla dessa ynkryggar som kallar sig män

Det var ju oundvikligt. Förr eller senare skulle det komma. Inlägget om män som slår, våldtar och förtrycker. Män är förresten fel benämning. Detta avskrap till människa är enbart ett vidrigt ynkligt kräk, som egentligen inte förtjänar någons energi eller, för den delen, sympati. Lås in dem och kasta bort nyckeln!

Hur kommer det sig att debatten till så stor del handlar om männen?! Det letas förklaringar, vädjas om förståelse och så vidare i all oändlighet. Det är synd om dem för de har haft en frånvarande pappa, uppväxta i misär - alkoholism och/eller annat missbruk, fostrade i en patriarkalisk struktur där kvinnan är underst i hackordningen... Sanningen är att det finns ingen ursäkt och inga förklaringar som kan få mig att förstå hur det kommer sig att vi har hamnat i ett normalläge där kvinnor misshandlas psykiskt och fysiskt, våldtas och mördas. Det finns inga ursäkter. Det finns ingen rätt till förståelse. Hade det inte plötsligt blivit så stort medialt fokus på frågan med anledning av att flera kvinnor mördats under en kort period, så hade politikerna fortsatt blunda. Män som slår är ryggradslösa individer som med största sannolikhet lever med ett väldigt litet självförtroende och dålig självinsikt. I kombination med narcissism så blir det ännu farligare. För vet ni vad?! Jag vet att jag sticker ut hakan och jag är van vid käftsmällar (bildligt alltså) så jag klarar av det... Det syns inte utanpå vem det är som slår! Och på tragiskt många kvinnor syns det inte heller att de är misshandlade. Det finns i alla sociala strukturer, bland fattiga och rika, oberoende av kultur och etnicitet. Män tar sig rätten att slå! 

Jag har precis läst Veronica Palms "Inte alla män". Ingen roman som kommer att vinna några priser eller som kommer att läsas av kultureliten. Tyvärr, säger jag. Romanen handlar om ett brännande ämne och handlingen visar exakt hur det kan vara i de "fina" salongerna. Ni vet, kvinnan är hemmafru trots egen akademisk utbildning och möjlighet till egen karriär, inga barn (det kan förstöra figuren!) och har en enda viktig roll i livet: att vara den framgångsrike mannens accessoar i sociala sammanhang. Lagom mycket accessoar, för väcker hon för mycket uppmärksamhet, är för snygg, för pratsam eller skrattar vid fel tillfälle och kanske dessutom tar fokus från honom och hans överspända ego...ja, då smäller det när de kommer hem. Personligen tror jag det är i de högre samhällsklasserna som problemen är värst. Dessa män ingår i samma klick av ryggdunkare, har en narcissisk självbild sedan barnsben och har fått för sig att kvinnor är till för att behaga och tillfredsställa alla deras behov. De är ofta socialt anpassade, artiga och belevade. Och manipulativa. grymt manipulativa! Utan att ha några vetenskapliga belägg så tror jag att männen i högre grad blir trodda än kvinnorna om det skulle komma anklagelser om misshandel. Kvinnorna är rädda för att det är de som ska ses som misslyckade om det kommer fram hur deras perfekta liv ser ut bakom stängda dörrar. Tyvärr tror jag att väldigt många andra kvinnor väljer att blunda för realiteterna, man vill inte bli inblandad och har hon inte kanske sig själv att skylla? För så är det. Kvinnan är nästan alltid mannens största försvarare. Det är väl detsamma som händer vid Stockholmssyndromet.  De har hamnat i ett normalläge där de brutits ner till en spillra av sig själva. Att leva i ständig rädsla för nästa slag, nästa våldtäkt, nästa förnedrings,- och nedbrytningsattack måste vara fruktansvärt. Att till varje pris försöka parera humörsvängningar, förekomma och alltid vara till lags. Jag har, genom samtal med kvinnor som lyckats ta sig ur en destruktiv relation med livet i behåll - det är tyvärr ingen klyscha i sammanhanget - förstått att till slut hamnar man, som någon form av överlevnadsinstinkt, i ett tillstånd där man tror att man är värdelös och faktiskt förtjänar att förnedras.

Det är aldrig kvinnans fel att mannen slår! Även män har rätt att bli arga och heligt förbannade på ren svenska, men riktiga män kan hantera sin aggression. Riktiga män slår inte! Det är så lätt att raljera (för det tycker jag ofta att man gör i reportage om kvinnovåld) över varför hon inte bara lämnar honom. Då förstår man nog inte att det våldet eskalerar i takt med att hennes självförtroende bryts ner, sociala kontakter försvinner/förbjuds och hela hennes värld kretsar runt hans ego - av rädsla förklätt till kärlek. För många år sedan hade jag en kollega som berättade att han hade ett skilsmässokonto, som hans fru inte kände till. Jag tycket det var ganska osympatiskt och fräckt mot frun (som jag också kände), men idag tycker jag att alla kvinnor borde ha ett skilsmässokonto, som mannen inte känner till. För utan pengar är det ännu svårare att ta sig ur en destruktiv relation. Tyvärr finns det alltför många naiva kvinnor som tycker att det är sexigt att bli försörjda av en man. Att det är den ekonomiska styrkan  hos mannen som är viktigast. För mig är min ekonomiska självständighet bra mycket sexigare. Jag vet att jag klarar mig själv. Och hoppas innerligen att om jag själv inte hade haft kraften att lämna en man som slår. så har jag vänner som vågar ingripa. Systerskap är så mycket mer än att sitta och dricka vin (vilket jag tycker är en utomordentligt trevlig sysselsättning). Systerskap är att ställa upp och våga agera mot alla former av kvinnovåld! Och i rättvisans namn: även män är naturligtvis välkomna i denna grupp. Riktiga män som står upp för kvinnor och som vågar ge sig på ynkryggarna och vända ryggen till ryggdunkarna.

Prestationsångest - en ovälkommen bekantskap

April, april...Så är det verkligen på väderfronten! Varma ljuvliga dagar, frostnätter, höststormar, åska - jag tror vi har haft alla vädertyper den här månaden. Får absolut ingenting gjort, tycker jag. Blir nästan provocerad av alla som hinner renovera sina hus, anlägga nya trädgårdar och dessutom upptäcker "nya fantastiska" naturupplevelser varje helg. Jag hoppas innerligen att det 1. handlar om människor som normalt tycker att en parkpromenad är att jämställa med en skogsstig (d v s noll erfarenhet att vistas utanför stadskärnan) och 2. att de inte arbeta inom skattefinansierad verksamhet. För så mycket tid som många har fått över när de arbetar hemifrån...nja, det tror jag ärligt talat inte ett dugg på! 

Jag har medvetet låtit bli att skriva på ett tag eftersom jag känner att jag hamnar i det ständigt närvarande pandemiältandet varje gång. Det tänker jag göra nu också. Så ni som vill kan hoppa över en del av texten. Har ni tänkt på att vår tids skam är att tillhöra den priviligierade klicken som arbetar hemifrån? Jag har förmånen att ha ett arbete som jag kan utföra på distans och har även pre covid19 arbetat en del på distans. Följer man med i samhällsdebatten är det svårt att inte få känslan att vi som arbetar hemifrån gör det för att vi inte ska bli sjuka. För att vi anser oss vara så mycket viktigare så det är självklart att vi ska skyddas från viruset. Ursäkta, men nu är vi i en sådan där tråkig situation igen där alltför många har alldeles för mycket otur när de tänker. Känner mig vänlig som åtminstone ger dessa människor en liten tankeförmåga. Anledningen till att arbetsgivarna har uppmanats att skicka hem alla som inte behöver vara fysiskt på plats på arbetsplatsen är ju för att skapa utrymme och därmed minska smittspridningen för att skydda de som måste vara på sina arbeten. Vi som har möjlighet att promenera, cykla eller köra med egen bil ska välja detta före kollektivtrafiken för att skapa utrymme för de som inte har denna möjlighet. Jag undrar verkligen hur vi hamnade i detta träsk av missunnsamhet?! Eller, som vi säger på skånska: förtrödenhet. Det är sannerligen ingen klädsam egenskap - i något sammanhang. 

Vad jag har upptäckt under dessa månader med distansarbete är att jag trivs bra med att arbeta hemifrån. Det är enklare att arbeta koncentrerat med en uppgift, tröttheten efter en arbetsdag är inte alls lika stor, vilket med största sannolikhet beror på att hjärnan inte har lika många intryck att processa av ljud;- och synupplevelser, som efter en dag i ett öppet kontorslandskap. Det är inte lika mycket tid som försvinner i meningslöst pladder med kolleger. Det sistnämnda är i och för sig något jag kan sakna, men när jag behöver en paus har jag lärt mig att resa på mig, prata lite med krukväxterna alternativt ta en runda i trädgården för att få lite syre och sedan går det bra att fortsätta jobba. Egentligen tror jag inte att jag har så stora problem (längre) att skilja på fritid och arbetstid även om jag har haft sömnlösa perioder där jag har satt mig att arbeta mitt i natten för att lätta på stressen så att jag kan somna i stället för att ligga och älta eventuella problem. Ibland är det enklare att resignera än att hålla på principer.

För ett par veckor sedan återgick jag till min oönskade sömnlöshet. Jag har ju som trogna (har jag några sådana?) läsare vet, återkommande perioder av sömnproblem. Den här gången var det värre än vanligt... Jag minns sällan mina drömmar och skulle nästan kunna svära på att jag aldrig drömmer, men det är så klart inte sant. När jag drabbades av problemen denna gången drömde jag förfärliga mardrömmar natt efter natt. Jag vaknade av mina egna skrik eller av att jag knappt fick luft för att någon/något satt på min bröstkorg så jag inte kunde andas. Det gick så långt att jag inte vågade somna av rädsla för att vakna av en ny mardröm. Vad gör man då som en stenåldersrelik (enligt mina söner) som försöker tänka modernt? Jo! Googlar, så klart. Den typen av mardrömmar som jag hade, var enligt drömtolkningen, tecken på hög stressbelastning. Efter att jag hade konstaterat detta så försvann både panikångesten inför att somna och mardrömmarna. Quick fix, men min hjärna är inställd på fakta och rimlighetsbedömning. En nog så bra egenskap i dessa tider. Ibland önskar jag att hjärnan var mer inställd på att läsa bruksanvisningar och liknande så att jag till exempel hade förstått att även en Apple TV behöver uppdateras då och då. Inte endast för att den i så fall fungerar som den ska, utan framförallt för att slippa sönernas blickar (hur korkad kan hon vara?!) och suckande. Funderar ofta med att kontra hur mycket basala saker jag lärt dem: äta med kniv och gaffel, torka sig vid toalettbesök och liknande, men inser att jag behöver deras tekniska intresse för att själv slippa ägna tid åt sådant...

Tid att fundera finns det i alla fall och om jag hade ägnat all denna tankeverksamhet till att utföra något kreativt så hade massor kunnat bli gjort. Tyvärr är dörren till min kreativitet stängd igen och att dra paralleller och därmed slutsats att det även denna gång har att göra med en överbelastning av min hjärna är kanske inte så långsökt. Ett par år med högt fokus på att ta hand om försäljningar, rensningar, bouppteckningar, deklarationer och allt annat så ska ordnas vid dödsfall i kombination med väldigt mycket att göra på jobbet och en ständig känsla av att inte prestera tillräckligt mycket är en bra grogrund för stressrelaterade symptom. För egen del är jag även övertygad om att jag är mer påverkad av inskränkningarna i min rörelsefrihet och styrning av min kalender än jag vill erkänna. Jag är så tacksam att Sverige inte har haft total lockdown.

Blev ett inlägg om just ingenting känns det som, men det får vara tankarna för idag. Snart dags för tisdagskvällens feelgoodprogram: Trädgårdstider och Karl Fredrik på Eklaholm. Naturligtvis visas programmen samtidigt, men vad gör det nu när min Apple TV is back on track?!

Våren spritter, men man liksom inget "gitter"

Påskvecka och sista skälvande dagarna av mars. Jag kan fortfarande inte förstå var tiden tar vägen?! Underbart skönt att ljuset har kommit tillbaka även om det, just idag, är bitande kyliga vindar och tidvis riktigt blöta skurar. Men det är bra för min nystrollade gräs (moss-?) matta att det kommer en del rotblöta. För att inte tala om hur behagligt det är för oss pollenallergiker! Normalt brukar jag klara mig hyfsat fram tills björken slår ut, men i år ställer hasseln och alen till med stora problem över landets södra delar. Min granne blängde djupt ogillande på mitt träd och såg mig stint i ögonen medan hon väste: "AL???!!!" Jag svalde nervöst - nej, det gjorde jag inte men det blir en bättre historia - och svarade: "Bok! Det är en bok!" Visserligen är min bok i vägen för min framtida trädgårdsplanering och ska så småningom tas bort, men desperationen i hennes röst vid tanken på att denna bok egentligen är en allergiframkallande al, såg jag framför mig hur hon gick ut med motorsågen en mörk natt och tog ner trädet. Det är ett stort träd. Det är ett väldigt stort träd. Ett stort träd som kan orsaka stor skada om det fälls på fel sätt. Försökte skoja om att al sällan bär bokollon i den mängd som vi såg föregående år, men se den lilla vitsigheten gick henne över huvudet. 

Trädgårdsarbetet har startat för säsongen och det märks inte minst på alla små muskler som har legat i träda sedan förra året. På Marie bebådelsedag förra veckan var jag ledig och ägnade dagen åt att försöka hitta någon form av struktur på mitt vildvuxna hemman. Jag är ju ganska smart och bra på att få fasaden att se snygg ut, så jag gjorde som jag brukar: startade med sådant som syns tydligt, det vill säga skogsröjning. I detta fall handlade det om att ansa en vildvuxen kaprifol och framförallt, en i denna kaprifol självsådd vresros med taggar så att ett piggsvin skulle vara avundsjukt. Inte nog med att det är miljoner taggar över hela rosen, den är också fyra meter lång på sina ställen och nästan omöjlig att bli av med. En nära-döden-upplevelse skulle man kunna sammanfatta det med. Nåväl. Jag står alltså vid kaprifolen som inte har klippts ner de senaste femton åren fastnaglad vid en vresig ros som når förbi fönsterna på andra våningen när jag plötsligt hör vårens mest glädjefulla sång. Tranor! Jag tittar upp och ser att det kommer ett sträck med ca femtio tranor som lägger sig precis över mitt hus och cirklar runt i väntan på att vindarna ska bli rätt. Tala om att jag kände mig bebådad! Det var en ren lyckokänsla som genomfor mig där jag stod med tröjan fastnaglad i rosen och håret intrasslat i både ros och kaprifol. Just i det ögonblicket ankom våren 2021.

En av mina vänner skrev i förra veckan en väldigt bra artikel om hur mycket mänskliga möten betyder för den kreativa processen. Jag kan avundas de människor som klarar av att känna skaparlust i dessa tider. Må så vara att man har mer tid hemma för att man slipper tiden till och från arbetet, men för min del känner jag exakt samma inspiration som jag hade efter min långtidsdepression. Noll! Det är i ögonblicken då vi möts på riktigt som den tändande gnistan finns. Den som tänder lusten att skapa och som får den kreativa processen att starta. Eller där vi kan vara passiva åskådare, men hjärnan och synen samarbetar och formar intrycken till ett behov att göra något eget. För min del handlar skapandeprocessen mycket om att iaktta andra människor i vårt gemensamma rum - stadens gator och torg, restauranger, barer och caféer. Att tjuvlyssna på samtal när jag åker buss. Alla dessa naturliga träffpunkter som numera inte ska användas för det som är syftet: att mötas. Det är självklarheten i att spontant kunna möta både kända och okända i det offentliga rummet som jag saknar mest. Att vara pollenallergisk, extremt extrovert och kreativt handlingsförlamad är en tickande bomb den dagen vi släpps ut i den sociala tillvaron igen. Som jag längtar! Bäva månde det offentliga rummet...

Kalla vårvindar i en allt mer korrumperad värld

Idag hade jag tänkt skriva om spring i benen. I betydelsen springa som verb och som engelskt substantiv. För nog sjutton brottas man med vårkänslor all over. Inte minst med en envist allergidroppande näsa och kliande ögon. se er omkring och vänligen notera hasselns gigantiska hängen så förstår ni vad jag pratar om... Men inte ens den fantastiska våren som ligger framför oss kan avhålla mig från att bli irriterad. Är det för att jag är pandemitrött i kombination med vårdepp och allergi eller har människosläktet verkligen blivit så otroligt  mycket galnare under det senaste året? Maktfullkomlighet och faktaresistens vajar likt ovälkomna röda flaggor framför mina oskyldigt blåa ögon. Jag måste skriva av mig så att jag kan gå vidare...

"All offentlig makt utgår från folket". En välkänd mening som brukar användas vid olika typer av manifestationer och/eller demonstrationer. Ibland tror jag att folk är mindre vetande. Eller grundat på empirisk erfarenhet, vet jag faktiskt att en stor del av populationen är korkade faktaresistenta flummare som använder demokratiska begrepp som det passar dem. Vi kan väl börja med att "all offentlig makt utgår från folket": vad betyder det konkret? Det första kapitlet i Regeringsformen, en av Sveriges grundlagar d v s lagar som kräver att riksdagen fattar två likalydande beslut och att det hålls ett riksdagsval mellan de två besluten. Tanken med detta förfarande är att det ska skydda demokratin - inga förhastade och ogenomtänkta populistiska beslut utan beslut där väljarna i en demokratisk process får vara med och påverka utfallet. Att all offentlig makt utgår från folket betyder att det är vi medborgare som är med och bestämmer hur vårt representativa och parlamentariska statsskick ska se ut genom att välja representanter till riksdag, landsting och kommun. En demokratisk process är här ett nyckelord. Det är hur majoriteten har lagt sina röster som avgör vem som ska sitta i de olika politiska beslutande organisationerna. Majoriteten! All offentlig makt utgår från folket betyder således inte att jag personligen har tolkningsföreträde och någon parlamentarisk rätt att bryta mot lagar och regler för att jag inte håller med dem som sitter i regeringen. Folket är lika med majoriteten. Vi behöver inte gilla det, men det är det som är själva andemeningen med demokrati.

Sedan har vi begreppen manifestation och demonstration - två sidor av samma mynt. Organisationen World Wide Rally for Freedom har uppmanat till folkresning mot coronarestriktionerna och dessa, i mitt tycke faktaresistenta foliehattar, använder sig av begreppet manifestation för att det låter mer positivt helt i linje med det budskap de säger sig framföra. Men vet ni vad? Demonstration är exakt samma innebörd men med negativ klang. Manifestation och demonstration kräver tillstånd från polismyndigheten. En liten bagatell som denna organisation tycker är onödig för i deras värld utgår all offentlig makt från folket d v s deras trosanhängare. Såväl deras budskap som retorik är att återkastas till Trumpismens era "Make America Great Again", "Fake News", "Riggat val" - ja, ni minns... En stilla undran när man läser och hör dessa människors inskränkta åsikter (jag är väl medveten om att de själva tror sig sitta med sanningen i sina små hemman med trampat jordgolv och det är klart: tror du på en alternativ sanning och lever i en konspiratorisk bubbla med faktaresistens i stället för en källkritisk tro på forskningsresultat och vedertagen expertis, då är det väl en sorts sanning) och deras rop om frihet, åsiktsförtryck och att de faktiskt tillhör "folket" är om de överhuvudtaget har någon insikt om hur det ser ut i världen utanför? Åk till Kina. Åk till arabvärlden: Åk till Polen. Åk till Ungern. Det finns en hel hop av totalitära ickedemokratiska stater att besöka. Jag tror det vore bra att de såg hur det ser ut när det är förtryck "på riktigt". 

Den här rörelsen samlar konspirationstänkande i hela spannet - från nyandliga vänsterhippies till högerextremister. En del av dem är flummiga antivaxx:are, en del av dem är där för att de ser varje folksamling som en möjlighet att slåss mot polisen och mot oliktänkande. Naturligtvis hänger den vänstervridna presskåren på och kräver att demonstrationsförbudet ska hävas. En inskränkt mötesfrihet tolkas som ett försök från makten att tysta politiskt oliktänkande. Kulturchefen i Sydsvenskan uttryckte det så här i söndags:

"Möjligheten att gå ut på gator och torg och protestera är en ventil i en demokrati. Och om denna ventil i dessa tider främst skulle utnyttjas av ytterkantsröster, som få sympatiserar med eller ser nyttan med? Ja, i sådana fall vore det ett sundhetstecken för det politiska systemet."

Vore det verkligen så? Jag tvivlar. Enligt polisen i Malmö var det en grupp demonstranter som till och med frågade vad de skulle göra för att provocera fram bråk med polisen. Är detta en politisk rörelse på ytterkanten? Jag ser det som en grupp mindre begåvade som tycker att allting är polisens fel och att anarki är det bästa som finns. Ett styrelseskick som brukar förespråkas av de som senare ser en totalitär stat framför sig.

Jag tror på mötesfrihet. Jag tror på politiska diskussioner baserade på ideologi, argumentation och saklighet i stället för knytnävar och våldsyttringar. Jag lever i en förhoppning att den svenska bildningsnivån ska vända uppåt. Jag tror på demokrati. Men! Jag tror inte på ett system där ett parti (läs socialdemokraterna) tror sig vara statsbärande med ständig rätt till statsministerposten och där partiledaren per automatik likställs med landsfader. Personligen skulle jag säga att eran med landsfader sedan länge är passerad och lagd i malpåse. Jag tror heller inte på ett system som är uppbyggt på nepotism (svågerpolitik). Eller ett system där du som minister, departementsråd eller hög chef inom myndigheter kan missköta ditt arbete om och om igen och som tack få förnyat förtroende; gärna via en spark snett uppåt. Maktmissbruk och nedvärdering av väljare och medlemmar i ideella föreningar är tyvärr vardagsmat. Personligen tycker jag exempelvis att man har förbrukat mitt förtroende om man kallar till årsmöte och i kallelsen talar om att alla poster är tillsatta. av styrelsen och vad jag vet har medlemmarna varken delgivits nomineringsförfarande eller fått vara med och rösta utan delges ett paket klappat och klart. jag har full förståelse att ideella föreningar och fackliga organisationer tappar medlemmar. Maktfullkomlighet finns på alla nivåer och är en farsot som borde utrotas med rötterna. Men att demonstrera mot detta under coronatider är inte rätt tidpunkt. Jag knyter näven och väljer andra vägar. Det brukar utan undantag leda till något bättre!

Man ska alltid avsluta med något positivt har jag lärt mig. Så har ni inte sett den danska serien Brottet (finns på TV4play) så tycker jag att ni ska göra det! Den är skriven av Sören Sveistrup, som även har skrivit den mycket läsvärda deckaren Kastanjemannen. Ett utmärkt val som påskekrim!

Provocerad och minoritetsstressad

Sista februari. I morgon går vi över i den månad när pandemin slog ner som en bomb i den svenska vardagen. Från början var covid19 bara något som drabbade de andra. De som inte var som oss. Men plötsligt insåg vi att vi också tillhörde de andra. De som drabbades. Och som det ha drabbat! Det är märkligt att året har gått så fort trots alla inskränkningar i den personliga friheten. "Håll avstånd och tvätta händerna" har blivit vårt nya mantra. Förut var det "Håll Sverige rent". Någonstans i detta syns problemet: det har blivit allt svårare att Hålla Sverige rent - ansvaret att plocka upp efter sig är Någon Annans. Även om det generellt har blivit bättre med handtvätt och att stanna hemma vid förkylningssymptom (det märks eftersom det plötsligt inte tycks finnas några andra virussjukdomar), så är det självklart inte mitt fel att smittspridningen ökar. Självklart är det Någon Annans.

Blir jag provocerad av lärare som skriker om att arbetsgivaren vill "mörda" dem när distansundervisning ska avslutas och undervisningen ske i klassrum och samma yrkesgrupp tycker det är deras mänskliga rättighet att åka till fjällen eller Kanarieöarna på februarilovet för det gör de alltid? Svaret på den frågan är JA!

Jag blir provocerad av alla dubbelmoralister och egofixerade varelser i denna värld.

Jag blir provocerad av idioter med munskydd som tror att det är okej om de trängs med mig. Nej, jag använder inte munskydd av den enkla anledningen att jag 1. inte tror att de gör någon som helst nytta och 2. för att vi inte kan se någon märkbar skillnad mot de länder där munskydd används - smittspridningen fortskrider. Jag undviker trängsel, håller avstånd, tvättar fortfarande händerna och håller mig hemma om jag känner mig förkyld.

Jag blir provocerad av att folk på allvar är så korkade att de tror att Anders Tegnell och hans fru gör egen vinning på vaccin.

Jag blir provocerad av all propaganda och spridande av olika konspirationsteorier.

Jag blir provocerad av att det tycks vara okej att rikta dödshot mot tjänstemän och politiker som sköter sitt arbete/uppdrag. Jag håller inte alltid med om det som sägs, ibland kan jag till och med tycka att de är helt ute och famlar i blindo, men därifrån till att hota och förtala å det grövsta som förekommer i sociala medier är steget långt. Det är så under all kritik!

Jag blir provocerad av att våra restaurangägare utpekas som epicenter i smittspridningen. Erfarenhetsmässigt  kan jag berätta att hygien är ett av de viktigaste begreppen för de flesta seriösa krogägare och något man har sysslat med långt före pandemin. 

Att vara provocerad är mitt nya jag. Det är inget jag har valt själv utan för mig är det en reaktion på coronatrötthet. Det gör fysiskt och psykiskt ont i mig att se tomma affärslokaler, att se mina krogägande vänner bli tröttare och mer resignerade för varje gång jag ser dem, att se våra gymnasieungdomar håglöst inse att det inte blev något studentfirande i år heller (notera att vissa av gymnasieeleverna har förlorat halva sin utbildning - alla klarar inte självstudier på distans), att se släktingar och vänner som förlorat arbetet under pandemin tröstlösa famla efter en framtid som ingen av oss har någon aning om hur den blir. Mest av allt avskyr jag rädslan i ögonen på mina medmänniskor om någon skulle råka hosta eller passera något för nära. Misstron och hopplösheten hos människor är det som skrämmer mig. Den ekonomiska återhämtningen - hur kommer vi att klara vår kostsamma välfärd? Vem ska hjälpa till att åter "fylla ladorna"? Är det bara jag som är orolig för detta? Med tanke på hur den stora massan skriker om nedstängningar och gratis munskydd åt alla så har jag resignerat och nästan gett upp om mänskligheten. Egoismen och dumheten går hand i hand. Denna oheliga och på sikt farliga allians är inget för mig. Någonstans läste jag om minoritetsstress. Det är den stress som alla som inte tillhör majoriteten känner. Självklart med fokus på att som vit medelålders kvinna bosatt i ett sekulariserat demokratiskt samhälle byggt på kristna värderingar, så kan jag inte vara minoritetsstressad. Jag skulle snarare säga att det är exakt den kategorin som är minoritetsstressad: makten och kapitalet har förskjutits. Ett tips är att titta österut: Kina, Ryssland och Indien. 

Jäklars vad jag är provocerad över att vara provocerad! Och stressad att tillhöra en minoritet...

Kulörrik dumhet

Konstnärskollektivet Brown Island uppfattar namnet på utställningslokalen Vita havet på Konstfack som en provokation inom det populistiska begreppet strukturell rasism ... För övrigt finns det även ett Svarta havet på Konstfack, men det är uppenbarligen inget som är kränkande. Är inte namnet Brown Island en smula illa valt? Eller är det just användandet av ordet vit för att beskriva färgen på lokalen som är upprörande? 

Folk i viss kontext har verkligen förmåga att hitta orsaker till att få känna sig förminskade och kränkta. Ärligt talat! Finns det verkligen inget viktigare att diskutera än färgnamn på utställningslokaler? Det är skrattretande samtidigt som skrattet fastnar halvvägs när insikten om hur låga trösklar det finns för att folk ska hitta saker att känna sig kränkta över. Hur kom det sig att president Obama inte kände sig kränkt att behöva bo i Vita huset? Är inte Strindbergs Röda rummet väldigt provocerande för borgerligheten? Så klart inte! Glömde visst bort att de som alltid är de mest kränkta tillhör den vänsterradikala falangen. Ja! Jag pekar medvetet ut den tokstolliga vänsterradikalismen som ligger bakom så otroligt mycket stolligheter och som på ett märkligt sätt lyckas få strålkastarljuset fokuserat på deras frågor. Jag ser i och för sig många av deras frågor som ickefrågor med min självklara evidensbaserade insikt av att de förstår inte bättre. Ity även jag har i min väna ungdom haft en period av idealism på vänsterkanten. Var gick det fel? Det är väldigt snabba åtgärder om stollarna på högerkanten höjer rösten och vädrar sin unkna syn av rasism och nationalsocialism, nationalromantik och liknande. Med all rätt vill jag tillägga så ingen tror att jag håller med dem! Men när vänsterstollarna skriker om sin variant av jämlikhet och broderskap ( det vill säga vi ska alla vara veganer med naiv syn på utveckling, miljökämpar utan ansvar för hur vi även ska klara av den utveckling som krävs för att vi ska överleva, genderneutrala) och allt annat märkligt som frodas i den världsfrånvända ideologin, då är det plötsligt konsensus som är målet. Helt i linje med mitt tidigare tjat om att media fortfarande (även om det har blivit bättre) är styrt av vänsterideologiska värderingar.

Jag skulle vilja påstå att galenskap är lika farligt oavsett vilken färg det finns på den politiska ytterfalangen! Precis som religiös fanatism är farlig oavsett vilken religion det handlar om.

Det är nästan så jag vill slå ett slag för det svenskt lagom beigea - en färg som rimligen inte kan väcka någon annan association än leda och likriktning. En enda lång gäspning...

Helt i linje med detta ser man ju också hur dystopiska romaner, filmer och serier florerar i nutidskulturen. Egentligen är jag inget fan av dystopier, men har fallit för en del hajpar och det obehagliga med dem är att de är skrämmande realistiska. Nattavaara: roman i katastrofernas tid av Thomas Engström och Sista migrationen av Charlotte McConaghy är två exempel på dystopier jag har läst under pandemin. Jag får nog säga att den förstnämnda är mest trovärdig: den handlar om ett Sverige som inte längre håller ihop efter en omfattande pandemi och med tanke på hur det ser ut, inte minst på sociala medier, så är känslan att detta är en skrämmande realistisk framtidsbild. Kan erkänna att jag kände en djup olust under läsningen... Den sista migrationen är alltför osannolik i händelseförloppet och känns mest som en äventyrsroman där huvudrollen har karaktär av att vara den sista kvarvarande entusiasten. Det råder ingen större tvekan hos mig att den kommer att bli filmatiserad. Och jag tror inte att jag kommer att se den! Dystopi är inte riktigt den tekopp jag väljer om jag har möjlighet att välja själv. Och det har jag ju dessbättre! 

Fakta - vem ska man lita på?!

Det är inte bara i snömodden det spåras och spåras ur. Nivån på debatterna under pandemin är pinsamt låg. Lyssnade på Lena Hallengren, socialminister, i morse på den extrainsatta presskonferensen med anledning av att man befarar en tredje våg och vill ha möjlighet till ytterligare inskränkningar i vår frihet. Så deprimerande att inte se något slut på eländet. Och med det heller inget slut på alla intelligenta proffstyckare, som borde stannat hemma vid köksbordet med sina allt annat än välunderbyggda åsikter. Det hade varit så härligt att uppnå ett utopiskt tillstånd där folk kunde skilja på sak och person, på känsla och fakta. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det fanns så många obegåvade personer i denna värld, men jag ska inte fördjupa mig i det ämnet en gång till.

Har ni läst alla synpunkter om att stänga skidorter, Gekås i Ullared och Systembolagen? Det är intressant att vissa ställen är "farligare" än andra. Min uppfattning är att man undviker alla onödiga resor. Det är inte en mänsklig rättighet att åka på sol, och/eller skidresor. Om man åker och ska sitta i karantän två veckor när man kommer hem så ska det kosta - det vill säga du ska inte arbeta hemifrån under den tiden! Det slår så orättvist mot dem som inte kan arbeta på distans. Karantän två veckor som du får betala för med semesterdagar, tjänstledighet utan lön eller på annat sätt. Nöjesresorna till sina andelslägenheter och hus vid Medelhavet lär fortsätta så länge det inte känns i plånboken. Det är som danskarna med sommarhus i Sverige som tycker det är för jäkligt att de inte får åka dit - "det handlar ju inte om nöjes-; eller shoppingresor och skulle man bli sjuk åker man direkt tillbaka till Danmark". Jorå satt och jorden är platt...

Skolor är inte drivande i pandemin. Lärare löper inte större risk att smittas än andra yrkesgrupper. Detta enligt forskningsresultat från University of Warwick, som har studerat sjukfrånvaron på grund av covid19 i skolor över hela England under hösten 2020. Enligt denna studie finns det inte några bevis för att skolorna varit drivande i pandemin. Andra studier där forskare och myndigheter har kommit fram till liknande resultat bekräftas därmed. Jag har sett mängder med artiklar och inlägg på sociala medier från lärare som frågar när Folkhälsomyndigheten ska börja förlita sig på vetenskapen... Själv kopplar de till artiklar i kvällsblaskorna som stöder deras egna, med säkerhet i rädsla grundade mening: smittspridningen i XXXX ökar (underförstått för att skolorna har återgått till närundervisning). Nu tillhör ju inte jag den extremt välutbildade (japp, jag raljerar!) lärarkåren, utan har bara, i runda slängar, 650 universitetspoäng, så jag kan säkert inte det där med källkritik och förstår ännu mindre av evidensbaserad forskning. Samtidigt känner jag mig ändå lycklig, i min lilla värld, att man på min tid fick lära sig att kvällstidningsjournalistik inte så värst ofta baserades på fakta, utan snarare på innehåll som genererade säljande rubriker och klatschiga löpsedlar. Det kan ha ändrats, men något inom mig kliar olustigt och ger mig känslan av att så inte är fallet.

Något annat som inte är drivande i pandemin är våra restauranger. En näringsgren som håller på att utarmas av de idiotiska restriktioner som regeringen har kommit med. Vi talar i princip om näringsförbud! Och alla ni som tror att det bara är en restaurangägare, som i mångas ögon tjänar grova pengar, är den som drabbas: TÄNK OM! och fundera ett varv till (även om den lilla hjärncellen kanske går i spinn i tankeloopen). Är ni medvetna om hur många människor en restaurang sysselsätter och därmed, direkt och indirekt, avlönar? Att driva en restaurang handlar inte endast om alkohol. Svenska folkets inställning till alkohol är pinsamt naiv och om något har bevisats av resonemangen kring försäljning av alkohol under pandemin är det att den ska inte säljas i vanliga livsmedelsbutiker! Något jag definitivt aldrig har tyckt. Jag tycker det är bra med Systembolaget för att få kvalitetssäkrade produkter och jag klarar av att planera mina inköp och kan ha alkohol hemma utan att känna att jag måste dricka upp den direkt. Att alla inte har samma inställning till alkohol vet jag och för deras skull - lika mycket som för min egen - är jag tacksam att vi har reglerad försäljning av så kallade rusdrycker. 

Vad som däremot är de stora smitthärdarna är fikarummen på arbetsplatser och möten hemma. När vi träffar människor utanför familjen eller utanför vår normala umgängessfär - det är i dessa sammanhang den stora klustersmittspridningen märks. 

Lämnar ämnet (igen) och tar en promenad i det moddiga grå som speglar mitt inre så perfekt denna dag!

Farväl till rollen som härförare

Kylan har tagit oss i besittning trots mina ihärdiga protester. Jag kan sträcka mig till att det är vackert med det där vita som ställer till ganska mycket elände när det kommer in över slätten i Skåne. Har man aldrig upplevt en hederlig skånsk horisontell snöstorm - ja, då skulle jag vilja drista mig till att säga att man har gått miste om något djupt existentiellt. Nu ligger snön där den ska och vi har haft en härligt bitande kall vinterdag med sol och blå himmel. Under min promenad efter dagens arbetsinsats kände man faktiskt att solen värmde på de partier där man lyckades hamna i lä för snålblåsten. Och vet ni vad?!? Jag såg ett stort sträck av gäss på väg åt rätt håll! Exakt det lilla uppmuntrande vårtecken jag behövde idag för att klara av den sibiriska kylan som utlovas de följande nätterna.

Just idag har jag varit farmor i elva månader! Galet så fort tiden har gått och hur mycket den lille krabaten har utvecklats. Tänk om man hade haft kvar hans upptäckariver och nyfikenhet på livet! Barnbarn är verkligen livets efterrätt och det genererar känslor man inte visste var möjliga. För länge sedan - ett annat liv, en annan arbetsplats och andra kolleger - var det en kvinna som sa sig vara så fruktansvärt arg på sin dotter för att de skulle ha ytterligare ett barn. Hon menade att det var övergrepp mot den femårige son de redan hade, som var van vid all uppmärksamhet och kärlek och i en alldeles för känslig ålder för att behöva dela. Dessutom tvekade hon om hennes egen kärlek skulle räcka till fler barnbarn (hon hade bara honom). Jag minns att jag tyckte det var konstigt resonerat då och nu, med eget barnbarn, kan jag definitivt inte förstå resonemanget. Jag känner mest: ge mig flera! Det finns utrymme för hur många barnbarn som helst hos denna farmor! Någonstans tror jag faktiskt att man blir en bättre människa ju fler man har i kring sig att älska (och förhoppningsvis älskas av). Jag är övertygad om att det, tillsammans med att ge av sin tid, är de viktigaste kriterierna för att må bra och känna att man har ett bra liv. Och faktiskt har det ju bevisats att det som de flesta ångrar vid sin dödsbädd är att de inte spenderade mer tid med människor som de älskade. Ändå är det andra saker vi fokusera på! Materiella ting och upplevelser, som skapar mervärde för stunden. Visst kan minnena vara härliga, men det är få saker som slår när barnbarnet sträcker sina armar mot en och vill bli upplyft och sedan lägger sitt huvud mot min axel och kramas. Den känslan slår alla reseminnen med och kontosaldon med hästlängder! 

Igår kom jag på att jag har levt större delen av mitt liv som en slaskpåse. Du läste rätt: en slaskpåse! Sedan jag gick på mellanstadiet (på lågstadiet var jag en försynt tyst och blyg typ som inte gjorde mycket väsen av mig, men som magister Bäckström uttryckte det i fyran: "det har hon tagit igen rejält nu!") har jag alldeles för många gånger tagit andras strider. Jag har aldrig gillat orättvisor och är inte särskilt konflikträdd eller böjer mig för auktoritära individer. Bra egenskaper tycker jag själv, men de är ju inte problemfria. I kombination med att jag alltid har gillat att skriva och dessutom, vid ilska och annan affektion, inte varit rädd för att ta till orda har jag ofta fått/tagit rollen som den som sonderar problemet, agerar och tar till orda. Igår kom jag på att ofta är man en enad grupp fram tills den stund det är dags för räfst och rättarting. Jag börjar tala och sedan.. Sedan är det total tystnad. Folk skruvar olustigt på sig, tittar ner och försöker på alla möjliga sätt bli osynliga. Kämpaglöd och "enade vi stå, söndrade vi falla" är ett minne blott. När det är skarpt läge så blir det plötsligt alldeles för obehagligt och tankarna om vad andra ska tycka blir viktigare än att stå upp för sig själv. Jag har bestämt mig för att inte utsätta mig för detta mer. Vill någon strida mot sin chef eller något missförhållande så varsågod. Rör det inte mig så får ni klara er själva! Det är i alla fall min målsättning sedan vet man ju inte hur det ser ut i skarpt läge... Så ser ni mitt CV så vet ni vad jag menar när jag skrivit "f d slaskpåse". Fortsättningsvis får alla ta hand om sitt eget avfall - min påse är överfull!

Har även fått lite av en chock idag via Linkedin. Gratulationer på årsdagen har trillat in. Årsdagen tänkte jag. Vilken årsdag?!? Tydligen har jag haft samma arbetsgivare i - håll i er! - FEMTON (15!) år! Som tur är har det inte varit samma arbetsplats eller samma arbetsuppgifter under alla dessa år. Frågar mig återigen: vart tog alla mina drömmar vägen?!? Är loppet kört?

FAKTA, vetenskap, logik, sanning - ack så svårt...

FAKTA, vetenskap, logik, sanning - Ulf Dahlsten "Efter coronan. Svensk modell i kris". Visst hade det varit härligt om just detta blev resultatet av postcorona? Efter att under mer än ett år lyssnat på den ena mindre begåvade än den andra känner åtminstone jag ett behov av att förklara foliehatt omodernt för all framtid. Att mänskligheten har fördummats i takt med att tekniken har utvecklats har vi ju sett prov på många gånger, men jag tror faktiskt att denna perioden har övertygat åtminstone mig att degenereringen har gått mycket snabbare än jag trodde. Det blir bara fler och fler som bevisar att det saknas begränsningar för hur dum människan har möjlighet at bli. Jag accepterar att vi tycker olika, har olika politiska ståndpunkter, olika uppväxter och olika socioekonomiska möjligheter. Men dumhet, korkade personer och ren idioti... Jag är så infernaliskt trött på det! Vill du inte vaccinera dig? Okej! Du behöver inte springa och slå dig för bröstet och skrika om att vaccinet dödar. Ta reda på fakta och basera din åsikt på FAKTA och var sedan tyst. All skräckpropaganda som florerar i social medier fyller endast en funktion: att skrämma upp och skapa osäkerhet och otrygghet hos dem som inte litar på sig själv utan dras med i masshysterin. Galghumoristiskt kan man ju påstå att det artificiella intelligensen behövs med tanke på hur den mänskliga intelligensen har utarmats. 

Jag läste dagens ledare i Sydsvenskan idag. Som vanligt välskrivet och initierat av Per T Ohlsson "Den stora frågan" om hur Kina och Ryssland sakta men målmedvetet genom hot och trakasserier försöker etablera en ny "multilateral" världsordning. Ryssland utgör det kort,- och medelfristiga hotet mot friheten. Men på sikt är det Kina som är det enskilt största hotet mot västerländska värderingar, vår frihet och demokrati. Utgångspunkten är ett investeringsavtal mellan Kina och Europa, som vid granskning föga förvånande visade sig vara en "omsorgsfullt gillrad kinesisk fälla". EU ser en möjlighet att få tillgång till den gigantiska kinesiska marknaden och Kinas dolda agenda är att vara den globalt dominerande stormakten 2050. Det "multilaterala" handlar om att den dekadenta västerländska liberala demokratin slåss sönder och att världen dansar efter Kinas pipa. Det är ju uppenbart för oss som följer med i nyheterna och omvärldsbevakning att Kina utgör det allvarligaste hotet mot de demokratiska normer som ligger till grund för vår frihet. Genom hot och trakasserier vill man få övriga världen att böja knä för kinesiska regimen. Genom spionage och målmedveten propaganda äter sig den totalitära kampanjen in i västerländska opinionskanaler och varje kritisk synpunkt, föga förvånade, är ett uttryck för amerikansk propaganda sett med den totalitära kinesiska regimens ögon. Skrämmande framtid tycker jag...och jag vet vad jag svarar på den stora frågan:

"Skall vi böja oss för makten och pengarna den här gången igen, för hoten, för trakasserierna, eller skall vi, redan nu, göra vår plikt och vår demokratiska samhällsmodell ännu lite bättre, ännu lite friare, ännu lite mer jämlik, ännu mer öppen? Det är en fråga som överskuggar allt annat. Det är den stora frågan."

Tidigare har jag skrivit om min högst personliga och konspiratoriska övertygelse om att det inte alls är en slump att pandemin släpptes lös via Kina, men jag säger det så gärna igen: det är endast ett land som har tjänat på detta. Just precis - Kina! Kina som köper upp mängder med aktieposter i västerländska bolag, Kina som exporterar mängder med engångsmaterial (i mycket varierande kvalitet), Kina som ligger bakom mängder av falsk propaganda och som, via sociala medier, planterar mängder med desinformation. Nu är det säkert någon som gärna vill flika in att de som tjänar mest är läkemedelsbolagen som på alldeles för kort tid har tagit fram ett med största sannolikhet dödligt vaccin (LÄS PÅ!). Att tjäna pengar har ju alltid varit en riktigt ful sysselsättning i vänsterfalangen. Ett intressant faktum om man tittar på de kommunistiska staternas despoter - fast de tjänar ju inga pengar, utan tar bara det de anser sig ha rätt till. 

FAKTA, vetenskap, logik, sanning - viktiga parametrar i en förhoppningsvis bättre värld post C19!

Avslutningsvis måste jag nämna, som uppföljning till mitt förra blogginlägg, att det skrevs en inlaga angående "Tunna blå linjer" av Joakim Palmqvist som är kriminalreporter på Sydsvenskan och under många år har följt Malmöpolisen. Vi är av samma åsikt...