Turbo vid insomnande rekommenderas inte

Vilken påsk! Strålande sol, intensivt blå himmel, surrande humlor, flitiga bin, mängder av nyckelpigor, extremt snabbväxande ogräs (!), gulnande rapsfält, sippor i alla upptänkliga färger och former, magnolian är utslagen på vissa ställen och pollenallergin frodas. UNDERBART! Vissa saker är förstås något mindre underbara, men jag försöker hitta positiva affirmationer för att orka kliva ur sängen. Det är så påfrestande att vara i detta töcken - energidränerad och orkeslös. Dödstrött precis hela tiden - förståeligt eftersom jag har problem både med att somna och att jag vaknar i den arla gryningen. Det är jag som väcker tuppen i denna landsändan... Så fort jag lägger mig ner i sängen går pulsen upp och hjärtat känns som det tar turbosats. Nästan lite Tranströmskt poetiskt om det inte vore för att jag inte orkar någonting. Att vara i ett ofrivilligt orkeslöst tillstånd och inte få viljekraften att bemästra hjärnan gör mig galen. Efter fyra dagars ledighet - och ja! jag har verkligen inte gjort någonting för någon annan än mig själv, så är jag i ett zombieliknande stadium. Och jag som inte ens följer denna typ av serier eller tittar på sådana filmer! Då hade det ju varit förståeligt..
Nåväl nog om detta! Jag har haft längre perioder av sömnlöshet tidigare, så jag överlever nog denna  också.

Jag har precis läst Anders Hansens Skärmhjärna och såg en intervju med honom på Nyhetsmorgon i morse. Skrämmande fascinerande! Våra hjärnor är inte kompatibla med att vara ständigt uppkopplade. Det är för kort tid för att kunna dra några vetenskapligt hållbara slutsatser om vad som sker med oss när vi är ständigt uppkopplade, men det är utom allt tvivel inte bra för våra hjärnor. Att få veta att man, oftast omedvetet, tittar på sin mobil minst en gång var sjätte minut skrämmer åtminstone mig. Vi är så manipulerade av de som utvecklat de sociala medierna (så pass att vissa av dem ångrar vad de har orsakat). Jag är en av alla dessa anonyma sociala medier junkies - erkännes om än motvilligt. Dock har jag inte drabbats av behovet att få en massa tummen upp och hjärtan på det jag lägger upp. För min del är det processen att skriva något varje morgon som är viktigt. Likadant är det egentligen med mina blogginlägg. Jag skriver för min egen skull och tittar sällan på hur många som har läst det jag skrivit. Så klart det är roligt med feedback, men viktigast för mig är att försöka hitta glädjen i en kreativ process. Den glädjen är inte så ofta förekommande, viket märks på att det är ganska sällsynt med bloggandet. Viljan finns, orken saknas. Dock känner jag en enorm tillfredsställelse varje gång jag trycker på publicera, så förhoppningsvis ska jag kunna få fram kreativitet OCH ork vid fler tillfällen.

Denna listhatare har faktiskt lyckats med att producera en lista för vårens och sommarens projekt. Jättestolt! Man kan väl sammanfatta den med ett ord: måla. Det var ordet för sommaren 2018 också, men då var det ju så varmt att färgen torkade innan man fått upp den på penseln. Även i skuggan. När jag var ute och hängde tvätt - jag älskar att torka tvätt utomhus! - såg jag att jag får lägga till ytterligare en punkt på den där listan: gräsmattan. Så mycket maskrosor som det poppar upp överallt har jag inte sett sedan vi flyttat in för snart 26 år sedan. Hela första sommaren ägnades åt att dra maskrosor - hinkvis varje dag. Mossan är i alla fall uppriven och det står gödning och ogräsbekämpning redo när (om?) det skulle få för sig att börja regna. Det där med förberedelse har blivit min grej. Målarfärg och penslar till fönster och utemöbler är köpta på det där stället jag aldrig har sett en kvinna d v s Byggmax. Trots att de numera säljer även växter...

Jag hör hur Brasse ropar att solen har nått mitt blåsfria (spelar ingen roll i dag när vinden är obefintlig) hörn av trädgården, så det är dags att rigga för en stor kopp te och en bok. Tror det får bli en deckare denna gången. Det är ju fortfarande påsk!

Stress i halsgropen - det känns så bokstavligen

Kan man få dra lite i nödbromsen? Jag känner att tiden bara rusar förbi - jag står ensam kvar på perrongen medan tåg efter tåg passerar. Som en riktigt dålig film! Jobba, försöka sova, försöka stoppa i sig något (hur kan man se ut som ett sprickfärdigt isterband när man knappt äter något?!) och vara till tjänst. Mitt liv som piga. Mitt liv i ett nötskal. Samtidigt rinner ögon och näsa och hela hjärnan är liksom inlagd i sådan där vidrig gul isolering som kliar till vansinne, så jag fattar ju att det pågår en årstid med hopp och framtidstro samtidigt. Samtidigt i en parallellvärld dit jag bara får små tillstånd att nalkas. Nu blev det en riktigt märklig mening, men det mesta är märkligt för tillfället.

Svärmor är flyttad och har redan lyckats stöka ner sitt nya radhus så det nästan är i paritet med den genomsmutsiga bostad hon lämnade efter fyrtio år. Ett hus som det nu ligger på oss att tömma och städa ur. Även om jag har propsat på städfirma inför fotograferingen, så finns det gränser för hur mycket "skit" man kan lämna efter sig. Trädgården är ett kapitel för sig och efter att ha fått kastat efter mig att det är lätt för mig att säga att man ska anlita hjälp och betala för den "jag som har ROT-avdrag" så inser jag att vi antingen får ta och jobba livet ur oss på all ledig tid, strunta i att det ser ut som f-n eller ändå leja in hjälp och smuggla in fakturan bland räkningarna. Börjar nästan tycka att min äldste sons förslag, om att vi ska skriva kontrakt där jag ger mina söner beslutsrätt när de anser att jag inte klarar av det längre, är en bra idé. Inser dock att det är en överhängande risk att de anser att den dagen redan är här. Man känner ju sina ättelägg som man känner sig själv...

Bouppteckningen är i alla fall registrerad hos Skatteverket (tji fick de som ansåg att jag inte skulle klara av den uppgiften!) och nu ska jag bara försöka hitta en ledig eftermiddag i min kalender så vi kan gå till banken och skriva över allt på svärmor. Förhoppningsvis slipper jag delar av hennes tjat då. Dock lättare sagt än gjort med tanke på hur mina arbetsdagar ser ut. Vad underbart livet vore om det fanns utrymme för både arbete och fritid! Denna helgen ska dock bli en "bara-vara-helg" - inga krav, inga måsten och endast obesvarade telefonsamtal.

Kan någon förklara för mig vad det är som gör att vissa äldre människor tror sig ha rätt att domdera och bestämma över andra? I princip 90 % av samtalen svärmor (är man svärmor även om min man varit borta i tio år?) har med mig innehåller meningarna. "Har du gjort...?", "När ska du göra...?", "Varför har du inte gjort...?" eller den bästa när mobilen ringer vid 10 "Jobbar du?!?" Det är påfrestande att ständigt bli kallad aggressiv och dum. I ärlighetens namn lägger jag otroligt mycket mer tid på henne än jag egentligen varken orkar eller har lust med. Det där jäkla samvetet! Ibland undrar jag om hon är på väg att bli dement, men samtidigt så är hon som mest förvirrad när hon inte får som hon vill eller stöter på motstånd. I andra lägen, när hon försöker bestämma över oss via olika former av härskarteknik eller när hon spontanhandlar ett nytt radhus så verkar hon glasklar. Det är påfrestande att inte veta. Det enda som är säkert är att hon har blivit en av de fegaste och mest bekväma människor jag mött och det är tragiskt!

Tror jag ska passa på att ta en rask promenad innan solen går ner. Även om det blåser så är det skönt att lukta på våren! Tror det får bli en lång promenad längs havet till helgen. Jag behöver himmel, hav och horisont!