Klart jag också påverkas! Min hjärna brukar gå upp i turbospeed så där lagom till sovdags och sedan spinner den på i en aldrig sinande takt. Men det är inte covid-19 jag oroar mig för, utan för allt som denna ofrivilliga och, i mitt tycke, obefogade masspanik kommer att föra med sig. Vi kommer att tvingas hantera massarbetslöshet, havererad världsekonomi, konkurser och enorm mänsklig förtvivlan när den första vågen av pandemin har klingat av. För ni förstår väl att covid-19 kommer att komma tillbaka precis som alla andra influenser gör? Förhoppningsvis har vi ett vaccin när andra vågen slår till. Förhoppningsvis har vi fått ett visst mått av immunitet i samhället så att vi inte slår undan fötterna på våra småföretagare ännu en gång.
Jag arbetar hemma sedan i måndags på grund av hosta - antagligen är det min allergi, men min chef vill inte ta några risker. På mitt arbete, i öppet kontorslandskap (!) är det business as usual. Åtminstone för oss som tillhör den viktiga basservicefunktionen: lön, ekonomi och IT. Dock kunde man redan förra veckan notera att strateger och andra sådana där som man inte riktigt vet vad de gör på sina tjänster, plötsligt hade väldigt bråttom att jobba på distans och ställa in möten. Det är inte jättekul att arbeta hemma när man inte gjort ett eget aktivt val. Jag försöker gå ut och promenera varje lunch för jag är av den uppfattningen att frisk luft dör ingen av. Och så frisk som luften är nu har den väl inte varit på väldigt länge. Eftersom jag har min efterhängsna hosta väljer jag bort gymmet, men jag gör det med sorg... Att få mitt liv pausat av någon annan gör mig galen. Jag märker hur otroligt viktigt det är för mig att ha en kalender full med aktiviteter, social samvaro och frihet att röra mig och göra vad jag vill i samhället.
Det är fasansfullt hur snabbt det har gått! Och då menar jag inte virusspridningen, utan stängningen av vårt samhälle. Så många hotell, restauranger och andra besöksnäringar som slåss för att kunna fortsätta med sin verksamhet, så många underleverantörer som måste lämna in konkursansökningar när de stora företagen tappar orderingång och permitterar, så många butiksanställda som förlorar arbetet när butikerna tvingas slå igen för att dagskassorna sinar...listan kan göras lång. I kölvattnet av pandemin kommer vi att få ökande antal självmord, högre sjukskrivningstal för ökad psykisk ohälsa, troligen en ökning av kriminalitet och grov brottslighet med tanke på att en hel generation kommer att stå i utanförskap med noll framtidshopp och en stagnerad ekonomi för oss alla. Detta oroar mig och gör att jag har svårt att sova. Samtidigt blir jag vanvettigt förbannad på alla egoister som nu ser sin chans: borde inte hyresvärdarna halvera hyran ett halvår för min hyreslägenhet? NEJ! Däremot för kommunalt ägda fastigheter där det bedrivs verksamhet. Som skattebetalare kan jag säga att jag är inte ett dugg intresserad att solidariskt sänka hyror för alla som bor i kommunalt fastighetsbestånd. Det finns ett socialt skyddsnät i vårt land och jag är övertygad om att de flesta känner till de bidrag som finns att söka. För att citera en f d portugisisk granne: " Ni svenskar är så jäkla korkade som inte utnyttjar socialbidragen". Citatet är från början av 80-talet, men gäller i högsta grad fortfarande. De allra flesta vill klara sig utan bidrag, men vi har en allt större klick som ser möjligheterna att slippa arbeta för sina pengar. Jag är medveten om att det är politiskt inkorrekt, men det där med politisk korrekthet har aldrig varit min starkaste gren.
2020 kan redan nu sammanfattas som ett jäkla skitår! Jag vill ha tillbaka min fyllda kalender, min sociala ickedistansering, glädje, barhäng, teater, bio, restaurangbesök, shopping (var det nu ska göras när min favoritbutik har gått i konkurs), resor... Kort sagt: MITT LIV!
(Och jag betackar mig kommentarer om att det finns människor som inte kommer att ta sig levande ur denna apokalyptiska mardröm - om detta är jag väl införstådd!)
