Fram tills nu anonym medlem i MML

 Jag tror jag får överge den där tron att jag ska skriva regelbundet. Det är lite som att försöka komma iväg till gymmet. Jag skriver lydigt in det i min kalender för jag har läst att det är viktigt att man ger utrymme för det som kan verka lite jobbigt och besvärligt tills man har fått in det som en god vana och inte klarar sig utan bekräftelsen att man har varit på gymmet. Notera att jag skriver har varit på gymmet för jag vet alldeles för många som tillbringar mer av sin avsatta träningstid på att prata med folk än vad de faktiskt gör på träning. Vad som irriterar mig mest är att jag absolut inte har något annat än Lätt-Jan att skylla på. Det är ingen som väntar på mig när jag kommer hem. Ingen som är beroende av mig efter jobbet eller så att jag är oerhört upptagen socialt. Nope! Allt, precis allt, är mitt eget fel och kan beskyllas min urusla karaktär. Jag böjer ödmjukt på nacken och erkänner: "Jag är en, numera inte alls, anonym följare av MML". MML står för minsta motståndets lag för er som inte har direktaccess till mina hjärnvindlingar (och inblick i min hjärna är inget ni behöver eftersträva!). 

Jag kan vara bergsäker på att i kväll, efter dagens arbete, då ska jag dra på mig träningskläder och dra till gymmet för ett rejält styrkepass. Det märkliga är att jag till och med känner hur jag längtar efter den där nöjdhetskänslan efteråt. Ni vet när man har det där självbelåtna flinet i ett rödmosigt ansikte med svetten rinnande över hela kroppen. Ja, jag kan sakna den riktigt hemska träningsvärken från överarbetade muskler också. Vad tror ni händer när jag kommer hem från kontoret eller loggar ut om jag jobbar hemma? I den bästa av världar hade Luther lyckats tvinga iväg mig, men icke. Jag är orubblig! Och eftersom min elefantskötare och jag äger samma svaga karaktär så himlar vi lite med ögonen - invärtes alltså för ni förstår väl att min elefanskötare sitter någonstans i mina hjärnvindlingar och styr mina lemmar...- och är så överens, som bara två riktigt goda vänner kan vara, om att nog är det skönare i soffan med en bok eller ett avsnitt av Outlander. Tänk att få drömma sig bort en stund. Att låta andra kämpa i sitt anletes svett... Jag tror det är lite av min melodi faktiskt. Till mitt försvar, varför jag nu känner att jag behöver ett sådant (?), så vinner inte herr Soffpotatis varje dag. Nästan dagligen så joggar eller powerwalkar jag minst 8 km så jag blir både svettig och konditionstränar. Fast det är ju ett nästan gratis nöje. Jag betalar mitt årskort på gymmet även om jag inte utnyttjat det på två (tre?) år. Långt, långt därinne hoppas jag ju hitta min motivation igen. För jag vet att jag tycker det är kul när jag väl är där. Och om jag inte orkar ta ut mig så kan jag säkert hitta någon av mina gamla ihärdiga träningskompisar och prata bort tiden med. För som alla vet så är det ju vägen och inte målet som är det viktiga!

MML gäller även bloggandet. Jag vet inte hur många fantastiska uppslag jag har fått på mina träningsrundor. För det är ju därför det är så skönt att springa och röra sig utomhus! För att man kan rensa huvudet och få nya kreativa inspirationer. Problemet nuförtiden är att jag tycker det är svårt att hitta något ljus i allt mörker. Och då menar jag inte för att man måste famla sig fram i mörkret p g a elkrisen. 

Under pandemin blev jag så utmattad av alla foliehattar och konspirationsteoretiker, trollkonton och förståsigpåare och närde ett visst hopp om att världen skulle återgå till ett normalläge när det öppnades upp igen. I stället vaknar vi upp med krig i vårt närområde, politisk instabilitet när vi skulle behöva motsatsen, energibrist, inflation och dystra framtidsutsikter inom de närmaste åren. Och...och naturligtvis så har alla foliehattar och konspirationsteoretiker, trollkonton och förståsigpåare fått ny luft under vingarna och kan fortsätta förpesta media och framförallt sociala medier. Det känns som all framtidstro bara har blivit en hägring. Något ickeuppnåeligt som för varje dag flyttas längre och längre bort. 

Ni behöver inte oroa er! Min livsaptit är orubblig, om än något naggad i kanten. Och jag ska inte ge upp hoppet att återerövra kampen om vare sig gymmet eller bloggandet. Ibland behöver man faktiskt en längre paus än man förväntat sig. Och tänk vad jag kommer att prestera när jag likt Fågel Fenix återuppstår ur askan!

Kärring Medvalls söker sin inre Rebell

Igår startade min semester. Fem veckor ligger framför mig med ganska mycket planerat, men också dagar att bara vara. Det är inte min starkaste sida - det där med att bara vara. Jag känner mig ofta misslyckad om jag inte har presterat något när jag gr och lägger mig. Prestationen ska vara något som andra uppskattar och tycker är värdefullt. Inte jag själv alltså. Jag fyller snart 60 år och har fortfarande inte självförtroende nog att vid läggdags klappa mig själv på axeln och säga: "Fy tusan vad bra du har varit på att lata dig hela dagen! Du har inte gjort något annat än bara varit!" Den där Lutherska uppfostran man fick var inte enbart av godo. Eller ta frasen: "Solen skiner! UT och lek!" även om man var mitt i världens bästa inomhuslek. Eller, som jag oftast var, försjunken i någon bok. Det är lustigt hur vissa saker biter sig fast hos en även om man vet att man egentligen skulle må så mycket bättre om man kunde kasta av sig den bördan. Alltför många gånger har jag fått rådet, i all välmening, att projicera hur jag lägger ner negativa bördor och känslor i en påse och eldar upp dem (eller liknande aforismer). Tyvärr fungerar detta inte på mig. Och jag tror jag har kommit på varför... Jag har tappat min instinkt för motivation och självsuggestion. Antagligen ligger den innanför samma ointagliga port som inspirationen. Känner jag hopplöshet? Saknar jag hopp om att komma vidare? Nope! Det sporrar mig att utmanas av att jag tappat vissa komponenter att leva det, på ytan, perfekta livet som motiveras av att andra äter enligt fantastiska dieter, tränar sig till drömkroppar, reser till magiska drömmål och inreder sina hem enligt konstens alla regler med hjälp av återbruk och auktionsfynd. Jag har helt enkelt återtagit den perfekta rollen: Kärring Motvalls. Finns det något bättre än att gå sin egen väg, bana sin egen stig och/eller leva som man själv vill?! Eller hur! Men...jag vet...inte ens en sådan är jag. Jag är så där mesigt Kärring Medvalls, för det är ju så man ska vara om man vill passa in i normen. 

Strunt samma. Nu är det semester och jag behöver egentligen inte passa in någonstans. Måndagen tillbringades på utflykt. Mitt sedvanliga ressällskap J och undertecknad, använde våra sommarkort för en resa norröver. Kristianstad har tidigare somrar varit ett trevligt resmål på sommaren, men vet ni vad? Åk inte dit om ni vill shoppa, flanera och äta lunch. Vi blev så besvikna på det bristande utbudet. Det var sorgligt att se hur mycket som har stängts under pandemin. Redan efter ett par timmar styrde vi kosan hemåt igen och hamnade där slevarna brukar vara - på Stortorget. En väninna dök upp efter att hon jobbat sin första dag efter semestern och vi käkade middag tillsammans och tog ett par glas vin. Det blev med andra ord en bra första semesterdag ändå. 

Att ha semester är nästan alltid förenat med yttre, och därmed inre, krav på att vissa saker ska göras och vissa saker måste man känna, som sand mellan tårna och grilldoft i näsan - inte nödvändigtvis samtidigt. Jag har en kortare semesterresa bokad till Göteborg och min sista semestervecka bär det av till Palma de Mallorca. I övrigt är det dagar att fylla med det som känns för när man vaknar. Denna dag har jag planerat att jag ska ligga i trädgården och läsa. Självklart måste jag göra något annat också så just nu körs tvättmaskinen och jag ska strax ut och klippa gräsmattan. Jag visar osedvanlig hänsyn till mina grannar och tänker att det är ganska lagom att dra igång vid 10- snåret. Känner jag mig själv rätt så kommer det säkert att bli ogräsrensning, skogsröjning och fönsterputsning också innan det blir Brasse och jag. Hoppas att jag lyckas väcka min inre Rebell, så jag kan njuta nästan en hel dag i lättja. 

På tal om böcker så ska ni få ett lästips: "Dit du går, följer jag" av Lina Nordquist. Jag lyfter på hatten och säger: WOW! Detta är hennes debutbok. En makalös roman om liv och död, familjehemligheter, fattigdom, underkastelse och människans förmåga att uthärda. Det är makalösa naturskildringar, ett säreget språk och en fantastisk skidring av livet sett ur två kvinnors betraktelser i olika tidsepoker. LÄS! 

Nu är det dags att ge sig ut på jakt efter min inre Rebell...

Ingemo Eneflo vimlar färdigt

Jag har två "I vimlet" kvar i den låda jag städade ur härom veckan. Känns lika bra att skriva ner dem också här så är jag klar med den delen och kan leta vidare efter försvunna texter. Att inte slutföra detta projekt känns som ett svek mot mitt yngre jag. Tiden på Grand Hotel är en av de roligaste perioderna i mitt liv, som tyvärr slutade abrupt med uppsägning på grund av arbetsbrist (den egentliga anledningen var att jag blev gravid). Det tog mig många år att förlåta - vi Skorpioner är kända för att vara långsinta - och gå vidare. Med facit i hand var det en mening med detta också och det var en viss tillfredsställelse jag svarade  chefen med "du får kontakta min advokat". Där och då kände jag mig som Donna Corleone...

"Hejsan, så här i förkylningstider!

Det har gått två veckor sedan sist. Tiden bara rusar iväg. Viss nyhetstorka tycks råda eller också är det så att buggningsrädslan har spridit sig även till Grand? Det är hursomhelst inte mycket skvaller som nått "I vimlet"- redaktionens öron. Vi är dock inte handlingsförlamade, utan kastar oss rakt in i händelsernas centrum på egen hand, helt utan skyddsnät. Så närvarade till exempel en representant för "I vimlet" vid Tetra Paks årliga personalfest. I år var det 560 personer närvarande och det torde vara rekord. Med hjälp av intern-TV och med jämna mellanrum återkommande golvstamp deltog även de 70 gäster som fick sitta i Lukas salen en våning ner. Festen var i år japansk och i foajén möttes gästerna av blommande japanska körsbärskvistar och här och var syntes geishor och en och annan samuraj. Till förrätt åts sushi och därefter marinerade kycklingspett med ris. Majoriteten av gästerna föredrog att äta med pinnar på äkta japanskt vis, vilket var mer eller mindre lyckat. Alla såg dock ut att trivas och det var ju det viktigaste. Det hela avslutades med ananasglass i sitt skal. Dessa åts inte med pinnar... Som alltid en mycket trevlig och välregisserad Tetra Pak fest. En eloge i detta sammanhang till "De fyras gäng" i disken som verkligen höll undan bra. Tack Johan A, Marco, Max och Niklas T!

För exakt en vecka sedan ordnade PVC här på Grand en utflykt till Louisiana. Uppskattningsvis 25 glada anställda (Varav två från Lundia) äntrade bussen för färd norrut mot Helsingör och den hägrande Dali-utställningen. "I vimlet" var naturligtvis med och kan intyga att det var en mycket rolig resa. Dessvärre är Dali-utställningen slut på Louisiana och det är bara att beklaga alla er som inte kom iväg. Nästa utställning på Louisiana är Chagall. Kan vi hoppas på ett litet PVC initiativ? Och kanske ett litet större intresse från personalen - inte minst från Lundia.

Till sist så har det framkommit önskemål om att vi ska tacka kontoret för det smidiga handhavandet av konsekvenserna av bankstrejken. Det är lite sent, men som vi brukar säga: bättre sent än aldrig!

Vimlar vidare gör Er, Ingemo Eneflo"

Regnar vidare gör det också i realtid så jag passar på att lägga in mitt sista underlag från Ingemo Eneflo. Känner att jag saknar henne, men inser också att i denna era av lättkränkthet och min arbetsplats så finns det inget utrymme för sådant här. Humor, ironi och ett skratt är inget som prioriteras i dagens samhälle. 

"Hej, och välkomna tillbaka till grottekvarnen!

Nu är det tid att drabbas av eftertankens kranka blekhet - sommar, var tog du vägen?! Är det bara jag som tycker att den lediga tiden rusar förbi med dubbla ljushastigheten? När man återvänder till vardagen känns det som om man bara varit borta över helgen. Antagligen är det väl det som kallas Livet... Nej, nu ska vi inte deppa över att lata sommardagar på stranden är förbi, utan glädja oss åt den kommande hösten. Visst är det härligt med kalla krispiga höstmorgnar med hög klar luft och morgondimma. För att inte tala om mörka kvällar när man kan få kura ihop sig i soffhörnet med en bra bok.

Kräftpremiären är för mig ett säkert tecken på att sommaren är i övergående till höst. De små röda, om man tittar närmare ganska läskiga, krypen är populära bland Lundaborna och Brädan på Grand har lockat många till kräftkalas. 

I lördagskväll chockstartade verksamheten i festvåningen med 300 gäster i Stora salen. Det var Nordia 90 (en frimärksutställning) som förlagt sin avslutningsmiddag på Grand Hotel. Gästerna lät sig väl smaka av fisk-, och skaldjurspaté, fläskfilé á la Grand och till dessert chokladmoussetårta. Därefter kastade de sig ut i dansens virvlar. Vem har sagt att det är tråkigt att samla frimärken?

Vår Inga, d v s Inga Sjöholm passade på att fylla 60 år i somras. Från som det brukar heta, vanligtvis välunderrättad källa, var det en mycket trevlig tillställning med "go'ed mad, mö'ed mad å mad i rättan tider" som det brukar heta på modersmålet. Undertecknad var tyvärr ute och vimlade på annat håll, men tröstas av Ingas ord: "Jag ska ju fylla 65 och 70 också"!

När vi ändå är inne på det här med mat, så brukar det ju synas på midjemåttet hur pass god semestern har varit... Tyvärr räcker det inte med att äta grönfoder och det är ju i längden så trist att räkna kalorier. Lugn! Bara lugn. "I vimlet" har lösningen! Gå med i företagets work out, vetja! Vi kör igång på tisdag den 21 augusti kl 8:00. Väl mött!

Allas er, Ingemo Eneflo!"

Det var allt...Plötsligt känns inspirationen så där tom och innehållslös igen. Som tur är har jag många lådor till att gå genom. Vem vet vad som döljer sig där...

Regn, regn och - ännu mer Ingemo Eneflo

 En regnig söndag. Det har kommit ganska rejäla mängder under morgonen och förmiddagen, men det är ett "snällt" regn. Ett sådant som inte slår ner när det landar utan det känns som om marken kan få nytta av vätan. En misslyckad skörd för bönderna är inget vi behöver ovanpå allt annat elände. Hade lyckan att höra ett par åskknallar också i morse, men det var nog ganska långt borta och väldigt hastigt övergående. De senaste dagarna har det känts som väldigt hög luftfuktighet - både vid konditionsträning och när man sett sig i spegeln och inser att hårkvaliteten inte är anpassat till fuktighet. Hoppas på lite uppehåll i eftermiddag så jag slipper jogga i hällregn. Det blir så tungt att springa med blöta skor. 

Vi hade en heldag i Ystad igår med en massa mys, god mat och gott att dricka. Känner idag av delar som minnen i hårrötterna och en blåsa under höger trampdyna. Tur att det bara handlade om semesterträning så att man inte förstört någon av de riktiga semesterdagarna! Konstaterade i alla fall att i Ystad är det modernt att klä sig monokromt i en färg uppifrån och ner. Färger som var populära? Tja. Rosa och rött i olika nyanser låg i topp, tätt följt av gult, orange, grönt och klassiskt, men kanske inte så somrigt, blått och svart. En hel del individer syntes också som troliga prospekt till de mer city chica fashionistas. Själv kände jag mig nöjd med att ha prickat in trenden med monokrom färgskala, även om jag körde den mesiga svarta linjen. Men jag såg och jag lärde, så vem vet vad min garderob har att erbjuda vid nästa besök i denna härliga sommarstad...

Fortsätter min Ingemo Eneflo -serie. Jag ser ju i statistiken att antal läsare är lägre än det brukar vara, men jag skriver ju mest för egen del (även om jag uppskattar dig som läser och värdesätter era kommentarer). Min tanke att skriva varje dag under en period sprack direkt. Mina arbetsdagar är fyllda av utbildningar och en massa skrivande för jobbet, men det är ju sällan någon kreativ process. Och det är ju det kreativa rummet jag behöver hitta in i igen. Just nu känns det som det mest kreativa jag kan hitta på är att städa och hitta på undanflykter att prokastrinera allt jag borde och måste, men inte vill.

"Hej, hopp i blåbärsskogen!

Det var ett tag sedan sist. Även vi proffsvimlare behöver dra oss tillbaka från flärd och glam då och då. Till vår förtret, men också stora stolthet, har en av våra konkurrenter (kvällsblaskan "I Dag") tillsatt en vimlare för att vara med där det händer, när det händer (vore vi inte så ödmjuka hade vi gjort tillägget OM det händer...). Lycka till säger vi på "I vimlet"- redaktionen. Det är lätt att vara frikostig med beröm när man vet att man är bäst (gammalt djungelordspråk).

Lund har fått ett nygammalt tillskott på restaurangfronten. Det är Petri Pumpa som äntligen har slagit upp portarna efter alla turer i renoveringskarusellen. "I vimlet" var naturligtvis närvarande på den högtidliga premiären och lät sig väl smaka av mat och dryck i den fashionabla omgivningen. Bland gästerna skymtades en och annan från grand Hotel, både nuvarande och före detta personal. För att nämna några: en nuvarande restaurangchef, en f d hovmästare numera restauranglärare och några anonyma Grandioser som "I vimlet" av sekretesskäl inte uppger namn på. Ett besök på Petri Pumpa rekommenderas dock!

Vi vill ju naturligtvis inte vara sämre. Lundia Night Café (LNC) bjöd in Grands personal på en specialvisning av nyrenoverade nattklubben. Tyvärr var det inte många som hörsammade kallelsen, men vi som tog mod till oss och gick dit blev väl omhändertagna och tyckte ombyggnaden var ett rejält lyft - betydligt luftigare och större. Ni som inte var där igår får antingen vänta till det är dags för personalfest eller gå dit vid ett annat tillfälle. Det är hur som helst värt ett besök.

"I vimlet" lyckades nästla sig in och följa med på den "ordinarie" festvåningspersonalens studiebesök på Kiviks musteri och därpå följande middag hos Hans Hallén på Svenstorps villa. Det var en mycket trevlig dag och personalen ber att få tacka så mycket för detta! Vad som skedde mer i detalj före, under och efter är av hänsyn till de inblandade hemligstämplat. 

Lika hemligt är vad som försiggick på matsalspersonalens studiebesök på Grand i Helsingborg med diné på "Mollbergs". Det är en talande tystnad som omger det arrangemanget, men "I vimlet" håller så klart ögon och öron öppna för detaljerna och återkommer så snart något intressant att förtälja dyker upp.

Väl mött nästa vecka,

er Ingemo Eneflo"

I Vimlet Del 3-4

 Men hörni, varför inte fortsätta med detta i mitt tycke fantastiskt roliga: att återuppleva början av 1990-talet. En evighet sedan och ändå känns det som igår. Jag minns dofterna. Jag minns stämningen. Jag minns skratten. Något som är gott att känna idag när så många har lämnat oss och antagligen festar vidare på något annat ställe. Många är de. Saknade är de!

"Nu har vi gått in i februari månad och det är nästan vår i luften. Ett fenomen som brukar medföra ett och annat på kärleksfronten, vilket bådar gott för oss som gillar skvaller!

Januari avslutades som sig bör med en stor maskerad. Tre olika orkestrar spelade dixielandsmusik så det stod härligt till. Det var, som sig bör, trångt och svettigt på dansgolven och det om något var väl ett gott betyg på att tillställningen var lyckad. Cajunmaten hade en strykande åtgång och vi som gillar kryddstark mat var nöjda. Vinnarna av bäst-utklädda var en bomullsplockerska och hennes, jämförelsevis, skinntorre man. De levde sig båda in ordentligt i sina roller och den allmänna uppfattningen tycktes vara att rätt par vann. Hoppas att deras resa till karnevalen i Köln blir trevlig. Tyvärr var det stora flertalet av maskeradgästerna inte utklädda så det var svårt för jurymedlemmarna att utse övriga pristagare, men alla verkade nöjda och glada och det är ju trots allt huvudsaken.

Sista dagen i januari valde Urban att säga farväl till Grands och Lundias personal i Stora salen med en buffé dit alla som kände sig hågade var välkomna. Det var mycket gott och rikligt - tack kök och kallskänkor för det! I avskedspresent fick Urban ett miljövänligt transportmedel - en äkta dansk cykel med hastighetsmätare på styret. Vi ser framemot att få höra om hur man gör om kedjan hoppar av... Frank plockade fram ytterligare en present. Ett pappersrör och hotade att spela en trudelutt på sin piccoloflöjt. Dessbättre gav den lika lite ljud ifrån sig som hans lammfiol. Vi hoppas att Urban inte ångrar sitt val (han är säkert välkommen tillbaka) och önskar honom naturligtvis lycka till på Copenhagen Corner!

Håll ögon och öron öppna! Vi hörs om en vecka! /Ingemo"

Visst låter det som vi hade en jäkligt rolig arbetsplats!?

"Hej hopp i höstmörkret! Den vår jag talade mig varm för i förra veckan har mycket snabbt övergått i deprimerande höst - blåst och ruskväder. Det är jobbigt att hänga med i 90-talets snabba svängningar! Pressen att muntra upp er, kära läsare, känns dubbelt så tung nu när jag har våren som assistent, men jag gör ett försök.

Under helgen hade vi en internationell stjärna av hög klass boende hos oss: Max von Sydow. Han intog sin frukost i Grands matsal både lördag och söndag morgon, men inte förrän på måndagen lyckades vi få vetskap om varför vi hade denne celebre gäst. Avslöjandet kom via I Vimlet-redaktionens konkurrent; Sydsvenskan. Max von Sydow var inbjuden som hedersgäst att delta vid Malmö nations hundraårsjubileum. Hundraårsjubileum hade vi även på Grand i lördagskväll. Det var Helsingkrona nation som hade valt oss för sina festiviteter. I runda tal två hundra festklädda och solariebruna gäster lät sig väl smaka av avocadofjäril med löjrom, regnbågslax och till dessert sorbetcoupé. Dansen fortgick till kl. 2. Den väntade anstormningen av frukostgäster på söndagsmorgonen kom helt av sig. Det var bara ett tiotal glada studenter som tyckte att det var en trevlig avslutning på en glad kväll/natt.

André meddelar att han har brutit sitt nyårslöfte om att sluta röka! Men endast i studiesyfte. Som bekant håller André på att utbilda sig till 90-talets Max von Sydow och i den pjäs de håller på att repetera ingår en scen där det ska rökas. Tänk ändå vad man får offra för konsten!

Vår nya frukostvärdinna fick veta att hon har en landsman anställd i servisen. Gissa vem hon vänder sig till?! Jo, allas vår "spaghetti killer" Stellan. Han har dolda talanger den mannen. Klarar sig i vida världen som både italienare och jugoslav. Den äkta jugoslaven, Milan, meddelas ta det hela med ro. När vi ändå är inne på olika nationaliteter får inte den gästspelande ungerske kocken glömmas bort. Det vi hittills har fått smaka av hans gastronomiska kunnande har varit till full belåtenhet. Roligt med rustik och smakrik mat efter alla korslagda haricot verts på en spegel av morotssås. Sedan måste det ju vara jätteroligt för Janos, som tolkar, att se vad som händer på jobbet före lunch... Inte så vanligt att se hovmästarna i den arla gryningen.

Ha det gott! /Ingemo"

Vimlar vidare Del 2-3

 Fortsätter vältra mig i "Min tid som flytt" och det är utan madeleinekakor och lindblomste. Kanske tråkigt för er som inte arbetade på Grand Lundia under den här perioden, men för mig är det en nostalgisk tillbakablick på en tid när allt låg framför en som en öppen bok. Alla möjligheter och omöjligheter som man drömde om. Med facit i hand kan jag väl erkänna att mycket stannade i drömmarnas värld, men livet blev bra ändå och vissa saker kan man kanske ta tag i även när man nalkas livets senhöst? Att skriva är ju en av mina drömmar och just nu känns det så himla kul även om det handlar om att skriva av. 

"Ny vecka - nytt vimlande. Work outen har kört igång igen, men tyvärr har det inte kommit en enda ny deltagare. Nog finns det väl en och annan i personalen som behöver förbättra konditionen (tänk på att man orkar med fritiden bättre!) och få bort lite av julens överflöd som satt sig likt ringar runt lilla magen. Tinny, som ju lanserade en ny, mycket populär bantningsmetod förra veckan, är en av de flitigaste work outbesökarna varför man kan dra slutsatsen att bra kost och god kondition hör ihop.

I helgen var det fullbokat på Grand. Lördagen var vikt för Knutsgillet och minsann om inte båda klanerna Paulsson syntes i vimlet. Mycket folk och trevlig stämning!

Söndagskvällen höll våra barmästare gille i Stora salen. Sällan har väl Domenico och Kåge varit vid så gott mod. Frank lyckades vinna en rökt lammfiol vid lotteriet, men det var rysligt nära att det blev en nalle och den hade i så fall tillfallit undertecknad.

Inte en enda notis på familjesidan denna veckan. Glädjande är dessutom att inget av det som publicerades förra veckan har dementerats, vilket betyder att alla som gifte sig och förlovade sig med varandra i förra upplagan nu gjort detta definitivt.

Ett rykte har spritt sig inom företaget, vilket jag härmed vill dementera: det förekommer ingen avlyssning av telefoner! Erik kan lugnt koppla in sin telefon på nätet igen, låsa upp dörren och dra upp rullgardinen. I Vimlet-redaktionen har betydligt mer avancerade vapen än telefonavlyssning - du vet aldrig när, var eller hur vi slår till...

Slut på vimlandet den här veckan. Håll sinnena på helspänn - vem vet vad som lurar bakom dörren?

Er allas Ingemo"

Jag kör en till:

"Till att börja med vill jag besvara den fråga min högst ärade kollega på Lundia, herr W, ställde efter förra numret: Varför bär jag ett så knasigt namn? - Bäste herr W! Många stora författare väljer att skriva under pseudonym. i mitt fall är det för att dölja min falska blygsamhet och för att kunna smyga runt på Grand helt inkognito.

Work outen har flyttats från måndag till tisdag, så alla ni som hade ursäkter för att slippa undan på måndagsmorgnarna - de ursäkterna håller inte längre! Domenico börjar närma sig det oundvikliga: att börja work outa - han har nämligen tagit reda på vad man har på fötterna. Vi ser alla framemot Domenicos intåg i work out gemenskapen.

Frank meddelar att han övar febrilt på sin lammfiol, men ännu inte lyckats få några toner ur den. Trist, annars hade Frank säkert kunnat bidra med några ungerska rapsodier under den ungerska veckan vi ska ha här i början av februari. Från vanligtvis välunderrättad källa (som det brukar heta) har I Vimlet-redaktionen fått höra att kontorets egen lille Svensson har fler passioner i livet än barn. hans samlarvurm omfattar även plastpåsar med tryck. De måste dock vara ovikta och tomma.

Kockar och kallskänkor drog man ur huse igår för att besöka Brogatan i Malmö. God mat och mysig miljö var omdömet. Vad gäller skvallerfronten tiger de dock som muren - icke att föväxla med den numera raserade Berlinmuren. Med denna snygga övergång kommer vi osökt in på vår berlinare som meddelar att han fortfarande inte brutit sitt nyårslöfte med ett enda litet bloss. Bravo!

På lördag är det maskerad på Grand och då kommer naturligtvis I Vimlet-redaktionen att vimla och ta reda på allt om alla. Väl mött i nästa fullspäckade nummer! /Ingemo Eneflo"

Kanske det bara är jag som tycker detta är roligt, men det är ju det som är fördelen med att vara bloggare: det är jag som äger innehållet! 

När man rensar lådor - Ingemo Eneflo Mitt i Vimlet del 1

 Att påstå att jag är ett under av rensande och kastande är att överdriva, men när jag väl kommer igång... Älskar att rensa i gamla lådor och hitta sådant där som man glömt bort att man äger eller trott att man kastat. Nu har jag till exempel lokaliserat manusen till båda mina barnböcker (inklusive refuseringsbreven från de förlag som jag skickade dem till) och till min stora glädje har jag båda i pappersform och inte bara på diskett. Vem har en diskettläsare idag?! Dessutom hittades en massa minnen från min tid i restaurangbranschen - vykort, brev och foton på mina medarbetare. Så härliga minnen, men frågan är om inte mina kåserier var de som gladde mig mest! Jag skrev vårt veckobrev och varje vecka hade Ingemo Eneflo en spalt som hette "Ingemo Eneflo Mitt i Vimlet", ett litet kåseri om vad som hände i stort och smått på Grand och ibland Lundia. Med tanke på att det med råge passerats tjugo år sedan första utgivningen tänkte jag dela med mig av dessa små betraktelser.

"Puh! Suck och stön... Det har varit en jobbig inledning på det nya decenniet - åtminstone för oss som, så att säga, arbetar ute på fältet. Mitt i vimlet. Veckan före nyår hade vi en anstormning av brudpar och inte trodde man att det skulle få några efterverkningar eftersom det, av bröllopsfotona att döma, handlade om redan färdigbildade familjer. Men, men...nog tycks det mig som begravningsluncher, - och kaffe har ökat under första veckan av 1990...

Vilda rykten på stadens gator och torg berättar att servitör Mats tog sin A och for till Lübeck och förlovade sig. Stort grattis och lycka till! Ännu vildare rykten surrar om att vår nygamle kock René (åter till Grand 15/1) förlovat sig med Ulrika. Stort grattis och lycka till även till dem! Ännu mer på familjefronten: Pelle gifte sig med sin E på självaste julafton - han får vårt största grattis och varmaste lyckönskningar!

"I Vimlet" frågar sig: tävlar Peter på kontoret och Josef på Lundia om vem som har flest antal barn? Ställningen är nu 3-3, men från vanligtvis välunderrättade källor har vi fått höra att Peter har barn nummer fyra på gång. Spännande fortsättning följer.

Vid årsskiften avges nyårslöften, så även inom vårt företag. André har lovat sig att sluta röka - igen. Det ryktas även att Johan på Lundia har gjort uppehåll i rökningen?! Talar detta otroliga rykte sant?!

Bantningstipsen haglar över "I Vimlet"-redaktionen. BMSD med make håller sig till Dr Kousas vetediet. Resultatet får vi väl se på sikt. Vill du gå ner 5 kg snabbt och lätt rekommenderar Tinny en diet bestående av gin och tonic med jordnötter. Vi har, trots idoga försök, inte lyckats få fram de rätta proportionerna mellan dryck och tilltugg.

Majken Schumacher har varit på Stockholmsbesök. På sin resa passade hon på att se den kritiker-, och publikrosade "Fantomen på Operan". Majkens åsikt: "Fantastisk! Gå och se den!"

Veckans böjelse kommer från Gustav som erkänner: "Jag gjorde det handstående i en hammock"?!?!

Till slut vill vi inte låta läsarna gå miste om följande: "Känd lönekontorist, 42, uppvaktad med jul-en av kronprins". Hur ska detta sluta?

Slut på ryktesfloran för denna veckan. Väl mött i nästa nummer.

Ingemo Eneflo, Mitt i Vimlet, i verkligheten på Grand i Lund"

Kanske kåseriet inte är värdigt Nobelpriset, men jag tycker nog att jag borde ha kunnat slå mig fram i skvallerblaskornas värld. Det där med att glida fram med ett glas bubbel i ena handen och block och penna (jag föredrar att först skriva för hand och alla vi i branschen vet att det är mer diskret) i den andra - det är liksom min melodi de´se.

Nu är det väl ändå nog?

Fantastiskt så snabbt folk lyckas få nya expertområden. Vi hann knappt lämna pandemins tröstlösa mörker, alla självutexaminerade virologer och virusproffs bakom husknuten förrän nästa kalldusch sköljde över oss. Ännu en gång kommer det från öst. Ännu en gång poppar alla dessa experter upp i sociala medier och anser sig sitta med sanningen. I all sin stupiditet hjälper de till att sprida desinformation. Hjälper till att sprida osanningar med en enda effekt: att så split och splittring. Vad jag är trött på alla dessa troll som tar så oerhört mycket energi och får så mycket utrymme. Jag vet att jag kan låta bli att gå in på sociala medier, så kom inte med den kommentaren. Personligen hyser jag stor beundran för alla er som orkar bemöta dumheterna och dessutom replikera i de ständigt växande trådarna. 

Det som händer i Ukraina är en oerhörd tragedi. På så många plan. Hur lyckas alla dessa små, och då menar jag även kortväxta, komplexfyllda, okarismatiska och allmänt motbjudande varelser (vill inte kalla dem män) få dessa positioner? Härska genom att underkuva sina undersåtar, bygga upp en angiveriorganisation där den som är bäst på att sälja ut andra är ekonomiska vinnare och att skapa en yttre fiende för att dölja de inre problemen är klassisk strategi för despoter. Precis som alltså storleken - eller brist på storlek... Personligen är jag orolig för var detta ska sluta. Kina och Ryssland står i armkrok och skrattar åt resten av världen. "De såg det inte komma!" Att en president, som med största sannolikhet nu sitter och trycker i en bunker någonstans (de har en tendens att göra det; de där riktigt tuffa killarna) dessutom i ett förinspelat inlägg talar om att konsekvenserna om någon skulle våga intervenera kommer att bli av sällan skådat slag. Osökt är det den röda knappen man tänker på. Eller är den blå i Kreml? Sitter och följer nyheterna på svt och blir förbannad på alla korkade frågor som ställs av reportern, som i vanlig ordning är upphetsad av att få vara mitt i händelsernas centrum. Västvärlden har i många år låtit sig duperas av pengarna i öst. Sålt ut sig till kommunismen som nu sitter med trumf på hand. Världsekonomin skakar, men inte i Kina som har tjänat enorma belopp på ett litet virus med enorma konsekvenser. Samma Kina som blev insläppta i finrummet när de fick arrangera OS...och som nu naturligtvis ställer sig bakom Rysslands intervention. Visst måste det vara en tillfällighet att invasionen kom efter att OS- elden släcktes?

Det känns lite som ödets ironi att precis ha avslutat Bianca Kronlöfs Brev till mannen. Ingenting jag blev särskilt imponerad av, men det fanns ett och annat "guldkorn". Det finns tyvärr alltför många män som  tror att de är universums mittpunkt och har rätt att ta det de vill ha. Kvinnor? Makt? Land? Vill han ha det är det hans. 

Startade skriva detta den 24 februari, men orkade inte fullfölja. Och sitter nu med ett briserat (kan det ordet användas i detta sammanhang?) topplock. Vad tusan är det som händer i våra svenska städer?!? Jag är ingen anhängare av en dansk Koranbrännare vars enda agenda är att få igång motdemonstrationer för att bevisa att muslimer är världens avskum. Jag är definitivt heller inte anhängare av någon som helst fanatisk religionsutövning. Jag är anhängare av yttrandefrihet och demonstrationsfrihet. Och beredd att ta strid för dessa grundläggande demokratiska rättigheter i vårt samhälle! Däremot är jag inte längre beredd att låta mina skattepengar finansiera klansamhället och de snyftande fiolspelande bidragstagarna som sitter i sina offerkoftor i våra förorter. De orkar inte utföra ett arbete, men när det kommer till att slåss mot polis, brandkår och ambulans, som är där för att skydda allmänheten och vår yttrandefrihet, då jäklar blir det liv i de handlingsförlamade och lata individerna! Då går familjen man ur huse och kastar stenar med avsikt att skada och döda. Det är inte islam som ligger bakom dessa upplopp! Det är samma individer som lever på ett maktmonopol i sina bostadsområden. Föräldrar som skyller ifrån sig på samhället, skolan, svenskarna... för att de själv inte klarar av att sätta gränser för sina söner. De brott som dessa (nu skriver jag i affekt!) inavlade arbetsskygga ungjävlar i varierande roll gör sig skyldiga till i Sverige hade varit förenat med dödsstraff i deras hemländer. Ja! Deras hemländer. För de åker hem varje år på bland annat min bekostnad. Min toleransnivå är i total avsaknad av tolerans för detta avskum. Skicka hem dessa klaner, familjer och släkter - på livstid! De har inte här att göra om de inte vill anpassa sig, saknar vilja att lära sig svenska och hur det svenska samhället fungerar, inte kan inordna sig svenska lagar och inte kan klara av att uppfostra och ekonomiskt ta hand om sina egna avkommor. Jag är så jävla trött på att få rasistkortet uppkört i ansiktet så fort man påtalar hur det verkligen ser ut. Det är inte rasism att tycka att det har gått för långt med detta pack. Och tro mig! Mina invandrade vänner håller med mig om det. Vi ska inte låta avskummet styra den politiska agendan. Hur många poliser har vi råd att bli av med? Hur många ska dö? Såg nyss i flödet att tre personer skottskadats i Norrköping vid dagens upplopp. tror jag ska strunta i nyheterna för det kommer säkert att bli en nyhet om att polisen har skjutit en stackars förortskille som aldrig fick en rimlig chans eftersom han är uppvuxen i en socioekonomiskt utsatt miljö. 

Och du som läser: du behöver inte hålla med mig, men jag betackar mig från epitet som rasist och SD:are! Jag är varken det ena eller det andra, bara dödstrött och frustrerad över att våra politiker låter detta pågå. Vill man inte se, är ryktena om att sittande regering behöver dessa väljare sanna eller är det bara ren och skär verklighetsflykt!? 

Jag tänker att försaka Marcel Proust madeleinekaka!

Det var ju en märklig, kanske rent av märkvärdig titel, hon har valt den här gången kanske du tänker. Du kanske varken känner till Marcel Proust eller hans koppling till madeleinekakor? Av förklarliga skäl blir det ju då ännu mer förunderligt. Marcel Proust levde i slutet av 1800-talet och dog någonstans runt 1920. Hans mest kända verk är på Spaning efter den tid som flytt. Sju delar och typ tresusen sidor, som handlar om den franska societetens liv under slutet av 1800-talet fram till mitten av 1920-talet. När jag var ung och entusiastisk och gärna såg mig som en kommande författare, sittandes i en vindsvåning i Montmartre tänkandes höga intellektuella tankar med ett djup värdigt en ung lovande stjärna så upprättade jag en läslista. Naturligtvis var det ingen vanlig kiosklitteratur, utan det skulle vara av kultureliten framhävda författare. Målet var också att läsa på originalspråk. I de fall jag hade någorlunda kunskaper att klara av det. Blecktrumman på tyska är en prestation att genomlida! Jag gjorde det, men hade även en svensk översättning vid min sida när sammanhanget blev för svårtolkat. Många av de "stora" författarnas verk  som fanns på min ungdomliga läslista har jag läst, men Marcel Proust... Där tog det liksom stopp. Mina kunskaper i franska sträcker sig inte så långt att jag kan läsa någon längre text, så jag angrep detta verk på svenska. Om och om igen... Inte alla sju romanerna! Åh nej. Jag tror att jag har lyckats ta mig ungefär sextio sidor in i den första delen, Swanns värld, säkert tjugo gånger. Det går inte! Och jag avskyr verkligen att inte läsa ut en bok, älskar tjocka böcker och har sällan svårt att hitta något av intresse. Det är så klart ett stort personligt misslyckande, men jag har kommit på att det gör inget. Jag behöver inte alltid leva upp till mina egna, ibland uppenbarligen fullständigt bisarra, krav. Att genomlida tretusen sidor, madeleinekakor doppade i mandelblomste (?) ackompanjerat av djupt filosofiskt och psykoanalyserande navelskåderi i en text stundom helt utan skiljetecken där en mening kan sträcka sig över flera sidor... Nej tack! Jag behöver inte den typen av tristess i mitt liv. När jag dessutom läste att alltihop tydligen är en dröm så blev jag ännu mer övertygad om att jag har gjort rätt att skippa min läslista. Herregud, jag har ju knappt kommit över när Bobby Ewing återuppstod i Dallas!

När vi ändå talar om misslyckande gällande romanläsning, ni vet de där måsteböckerna för att kunna hänga med i den litterära debatten och om man skulle hamna i samtalsämnesnöd i något socialt sammanhang. Typ Elena Ferrante och hennes Min fantastiska väninna... Jag erkänner: jag har inte lyckats ta mig förbi första kapitlet - så urbota tråkig. Men...nu har jag hittat serien på HBO Max och säger bara: WOW! Vilken fantastisk berättelse och vilken underbar skildring av vänskap genom livet. Det där kan man ju känna igen sig i själv. De riktiga vännerna som finns där när det verkligen gäller. De som inte behöver trugas, hotas eller köpas för att finnas. Jag är helt tagen av den i alla fall. Normalt hade jag nog tänkt att jag skulle ge böckerna en chans till, men så tänker jag: Varför? Jag gav Marcel Proust och hans madeleinekakor väldigt många timmar av mitt liv och det gjorde mig inte lyckligare. Det enda det medförde var stress och en känsla av otillräcklighet och dumhet.

Det är något konstigt med att bli äldre. På många plan känner jag ett mycket större självförtroende och tillförsikt, men på andra områden blir man som barn på nytt. Anders Bagge formulerade det så bra när han gick direkt till final som vinnare av delfinalen i lördags - "Jag har inget självförtroende". Det var så oerhört gripande att se honom gråta efter vinsten och trots att han var den som fick högst poäng tvivlade han på sig själv (och tänkte säkert att det blivit fel i rösträkningen eller att de som röstat var tondöva..) och vågade erkänna att han saknar självförtroende. Vilket mod att ställa sig på scenen! 

Jag saknar också självförtroende när det gäller t ex mitt skrivande. Vad är det för mening med att skriva lite blogginlägg? Är det någon som läser? Når jag fram med min text? Vad vill jag? Kanske det hade varit bra om Marcel också hade tänkt så? Om han hade kortat ner de där tretusen sidorna, minskat på antal madeleinekakor och ökat antal skiljetecken...då hade jag kanske läst den. Redan då - dväljandes i min ungdoms självförtroende...

Att släppa in ljuset och finna hälsan

Vilken lördag! Vårkänslorna stod som spön i backen i morse när solen hade gått upp. Morse och morse förresten...solen är en lika god sjusovare som undertecknad. I vilket fall så startade dagen i solsken, blå himmel, vindstilla och fågelkvitter. En riktig vitamininjektion. En massiv energibomb. Så upp kavlades ärmarna och operation putsa bort årets första stormefterbörd från fönsterrutorna tog vid. Om något är riktigt negativt med att arbeta hemifrån är det just att ha smutsiga fönster. Inte så att kontoret har välputsade fönsterrutor (våning fem och sex och icke öppningsbara - det säger sig själv!), men det blir ett stort irritationsmoment och svårt att bortse från när man ser hur illa det är vid minsta solstråle. Betydligt ljusare nu och med en bukett tulpaner i köket och en i vardagsrummet så är vårens första känsla på plats. Jag skulle ju ha stannat vid detta och känt mig nöjd, men nej. Ut i uterummet och fixade med växterna där, lite röjande i en risig rabatt och hopsamlande av höstens sista löv som hade förirrat sig in i min car port. Och nu, när jag äntligen har kommit in, fryser jag in i märgen. Än är det långt till våren med andra ord. Det är väl just detta som är tjusningen med våra årstider: längtan och hopp; bakslag och förtvivlan. 

Funderar på det här med ålder, vilket säkert är kopplat till att jag för första gången i mitt liv börjar känna av åldersångest. Jag blir så förvånad när jag ser hur gamla mina gamla klasskompisar är - vart har alla dessa år försvunnit? Vad har jag gjort? Vad har jag lämnat för avtryck?! Meningslöst bladder i en blogg och dagliga inlägg på fejjan. Inte konstigt att samtalet från Svenska Akademien aldrig kommer. Man är med andra ord en besvikelse i sitt eget liv. Jag blev så berörd av den statusuppdatering på sociala medier som Björn Natthiko Lindeblad lämnade efter sig när han hade valt att avsluta sitt liv med en "smoothie" omgiven av sina närmaste. En sådan klok och insiktsfull man. Vi var/är i samma ålder och jag känner mig så långt ifrån hans klokskap. Jag har svårt att relatera till att världen en dag ska vara utan mig. Hur ska det gå?! Men kanske är det så att om man drabbas av en obotlig sjukdom så får man också en annan infallsvinkel på den oundvikliga döden. Den vi alla för eller senare ställs in för. 

Jag har inte någon som helst ambition att dö på länge än - om jag får bestämma - men jag önskar att jag kunde finna ro att ägna mig åt något kreativt. Att hålla liv i en blogg helt utan tema och sällan få respons på det man skriver eller för den delen veta om någon läser det, är inte en kreativ process i mitt tycke. Jag älskar till exempel Lars Lerins fantastiska akvareller och fascineras av hur han lyckas fånga ljus och känslor i tavlorna. Träning ger färdighet. Öva, öva och öva igen. Mitt problem är inte att jag inte känner till hantverket, vare sig det handlar om att skriva eller måla. Mitt problem handlar om dåligt självförtroende och att jag är så säker på att misslyckas så jag väljer att inte ens försöka. Det är en djupt gående känsla som är svår att förklara och jag vet inte var det kommer i från. Förnuftsmässigt vet jag att jag med största sannolikhet inte kommer att ha någon vernissage eller få Nobelpriset i litteratur, så egentligen borde jag bara kunna sätta mig ner och måla. Eller påbörja något av alla de bokprojekt som ständigt far runt i min hjärna. Det är som att jag stressas av att lägga tid på något "meningslöst". Vi är så matade av nyttoaspekter så att jag tror att vi glömmer bort att ha roligt och att göra något bara för vårt eget välbefinnande. Nej, jag menar inte det uttjatade egentid eller kvalitetstid med mig själv. Jag menar välbefinnande för hjärnan. Att i stället för att ständigt matas med stimuli tror jag att det är nyttigt att låta hjärnan skapa något i synergi med handen. Det är svårt att koppla från hjärnan, men den behöver så klart både ständiga utmaningar och vila för att vi ska må bra. Jag har fokuserat så mycket på den fysiska delen av livet. Ni vet det där med "hälsa" i betydelsen träning och dieter för att man ska bli snygg och sexig. Men hälsa är ju så mycket mer komplext. Inte minst att hålla hjärnan pigg och alert. Det ska jag försöka fokusera på det här jobbiga året med åldersnoja. Slösa bort min tid på att måla och skriva. Våga förverkliga min dröm. Välja att lägga mer av min tid på kreativa processer. Livet är för kort för att fokusera på det yttre - för att leva fullt ut krävs att man vågar använda sig av sitt inre. Kanske jag ska sätta av tid i min kalender för att skapa utrymme i tid? Det kan aldrig vara fel att prioritera tid för sitt inre välbefinnande... 

En Svensk Tiger

 Töffarna i förra inslaget som enligt sin egna version hade hög feber och var riktigt dåliga återuppstod snabbt från sjukbädden. Efter en natt i "självpåtagen karantän eftersom ingen satte dem i karantän" gjorde de stan. Turistandet avslutades med restaurangbesök och en natt på nattklubb. Under deras hemresa raljerades det över att planet var fullt med snörvlande och hostande människor och när de kom till Sverige fanns ingen kontroll av deras negativa test. Jag tycker detta luktar försök till försäkringsbedrägeri. De trodde antagligen att det räckte med att ha en försäkring och sedan, vid positivt pcr-besked, är det bara att anmäla till försäkringsbolaget så har man en gratis vecka på lyxhotell. Uppenbarligen ser de inte sitt eget ansvar för smittspridning överhuvudtaget och anser sig heller inte ha skyldighet att ta reda på vilka regler som gäller, som t ex att svenska medborgare släpps in i landet utan att behöva uppvisa ett negativt test, men att det rekommenderas att man så snart som möjligt gör ett pcr-test för att kontrollera om man bär på viruset och att man fram tills man får tid för detta sätter sig i karantän. Oj, vad många det är som inte tar det ansvaret efter sina semesterresor... Detta är bara ett exempel bland många. Det går ju förstås att hävda att jag inte behöver bry mig, men vet ni? Det tycker jag faktiskt att jag både behöver och ska. För det är just det här nonchalanta beteendet som gör att jag måste begränsas i mitt liv. 

Jag är genuint trött på att läsa och höra om raljerande gällande svenska myndigheter och svensk politik! Allt är inte bra. Det finns massor som jag skulle vilja ändra på, men någonstans måste svenska folket stanna upp, tänka till och förstå att vi alla bär på skuld - vi har i mångt och mycket det samhälle vi förtjänar. Att leva i en demokrati handlar inte bara om rättigheter - vi har även skyldigheter! Jag brukar dra parallellen till ett anställningsavtal: allt för många tror att vi bara har rättigheter när vi skriver på avtalet, men vet ni vad? Vi har många, många fler skyldigheter gentemot vår arbetsgivare än vi har rättigheter. Det är en oerhörd förmån att få lov att rösta i öppna val, men vi kan inte alla vinna valet. Att inte vinna är inte detsamma som att nu ska jag vara en riktigt dålig förlorare och skriva ner allt som de som vann uträttar och göra vad jag kan för att smutskasta min fiende. Dagligen möts vi av mängder med desinformation och konspirationsteorier. Läste någonstans att vår tid har fått en femte dödsryttare: desinformationen. Något som borde skrämma oss rejält, men som tycks underblåsas av vår tids största sekt som består av "sociala medier riddare" som sprider dyngan vidare. Twitter, som jag tyckte var trevlig social plattform med vettigt innehåll, har nu tagits över av samma patrask som finns på de övriga sociala medierna. 

En braskande "nyhet" spridd utan faktakontroll på Facebook: Tom Hanks och hans fru skjutna av amerikansk militär! Mig veterligen lever Tom Hanks fortfarande - en uppgift som är enkel att kontrollera med några knapptryck. I celebert sällskap påstås nämnde Tom vara med i en satanisk pedofilsekt som dödar och äter spädbarn för att komma åt adrenokrom (en oxidering av adrenalin. Kan man inte se det bisarra i ett sådant påstående? Inte för att det handlar om kändisar och satanism utan för att om det låter för osannolikt så är det med största sannolikhet inte sant. Jag googlade lite på adrenokrom och om jag inte missförstod så krävs det att man har en levande kropp för att det ska fungera. Varför skulle då spädbarn torteras och dödas? Jag förstår att jag anses som naiv och blundande för verkligheten i deras ögon, men jag lyssnar på vetenskap och försöker faktagranska innan jag tror/sprider något vidare.

Vaccin är ju också utsatt för desinformation. Det är inte ett dugg märkligt att vaccinet mot covid 19, som anpassades efter den virusmolekyl som dominerade när vaccinet togs fram, inte längre har samma skydd mot en ny virusmutation. Det är så ett virus fungerar! Det är därför det rekommenderas vaccination varje år för sköra grupper när det gäller säsongsinfluensan - viruset har muterat så det kan ta sig förbi ditt immunförsvar. Det är så ett virus fungerar - det förökar sig via en kropp. Det är fakta (om man inte tillhör de faktaresistenta) att de som idag belastar sjukvårdens covidavdelningar är de ovaccinerade som får den svårare deltavarianten. De vaccinerade som kommer in med symptom har omikron som är betydligt mildare och det är i majoriteten av fallen inte covid som är anledningen till att man blir inlagd. Att sedan sjukvården är underdimensionerad (precis som mycket annat i samhället krävs en anpassning av folkmängd och socioekonomiska faktorer) är en annan fråga. En av många frågor som måste lösas politiskt...

En annan sak är det pågående vapenskramlet från Ryssland. Ryssland och Kina är ett extremt stort hot mot västvärldens demokratier. Det är absolut ingen nyhet även om många skrikit om hotet från islam som ett större problem. Sällan har jag sett så mycket nedlåtande kommentarer om det svenska försvaret som nu. Lars Wilderäng (googla gärna hans namn och läs någon av hans romaner!) har i flera inlägg försökt få folk att sluta lägga ut bilder och kartor över var och med vad den svenska militären möter det växande hotet från Putin. Personen som sitter bakom sin skärm och raljerar över knäböjande poliser, kvinnliga soldater och att Försvarsmakten ställer sig bakom Prideflaggan...tror du på allvar att det hade varit bättre att vi försvaras av en feg usling som inte ens vågar stå för sina åsikter genom att lägga ut dem under sitt eget namn?! Tvi vale för "Sekten för desinformation och konspiration" och alla dessa så kallade nationalister som när det verkligen gäller gömmer sig bakom en skärm. 

"En Svensk Tiger" - ett mångbottnat motto som fler borde ta till sig. I väldigt många saker...

Nu ska jag ägna resten åt min söndag åt saker som inte irriterar och skaver. En lång promenad i duggregn, men i mild vårtemperatur, och därefter ska jag starta på en ny bok eller se om jag hittar någon serie som kan fånga mitt intresse. 

Va? Det hade jag ingen aning om

 Det var en gång... Den klassiska starten för sagor när jag var liten, men den inledningen känns omodern. Ibland kommer det bara ett extremt behov för mig: jag måste skriva. Det behöver inte vara något speciellt, varken intellektuellt eller spirituellt, men det kliar liksom i fingrarna och hjärnan försöker febrilt styra in mig till ett vitt ark. Oftast, i ärlighetens namn, handlar det i dessa dagar om händelser som irriterar mig. De senaste åren har verkligen lockat fram den stora massan av begåvningsreserven.

Föreställ er ett par, en kvinna och en man. Människor som tror att de kan smälta in, men en katt bland hermeliner är alltid en katt. Ponera att dessa båda beställer en kryssning till Karibien,vilket de naturligtvis har all rätt att göra så länge de betalar för sig. Självklart är det hett efterlängtat att få äntra det ståtliga kryssningsfartyget och leva en vecka i "lyx, lyx, lyx"(för att travestera Christina Schollin). Tänk er också att det har förekommit många artiklar om vilka superspridarevent dessa gigantiska flytande partybåtar är. Om detta har vi läst i artiklar i den så kallade kvällspressen, men även i de mer etablerade medierna. Braskande rubriker om hur flera hundra passagerare och personal blivit satta i karantän i sina hytter och hur fartygen inte får komma in i hamnarna på grund av smittorisken. Dessa artiklar delas i sociala medier av den exalterade kvinnan och när hennes följare ifrågasätter deras planerade resa får de till svar att de åker om ingen säger till dem att stanna hemma. Avresedagen kommer och de åker iväg. Bilder på sociala medier visar hur munskydd åker av och på och däremellan hänger nere på hakan. Ständigt flöde av alkohol gör ju inte att omdömet blir förstärkt direkt. Efter en vecka i "yx, lyx, lyx" med spontandans på soldäck, ständigt intag av drinkar och munskydd av och på, men mest på hakan (man vill ju inte förstöra solbrännan!) så görs slutligen ett pcr-test inför lämnandet av fartyget. Och tänka sig! Det är positivt för båda! Vilken skräll... 

Nu börjar det riktigt intressanta: skuldbeläggningen av alla andra. Någon Annan ska lösa deras problem och tydligen finns Någon Annan inte heller i USA. Ingen har satt oss i karantän - nähä, men det borde ni kanske förstå själva efter snart två år med pandemin - utan det fick vi göra på egen hand. Kan meddela att karantän inte är en natt på hotell och att sedan sätta sig i en taxi och åka flera mil för att sätta sig på en bar.  Indignerad över att flygbolaget inte ringer och undrar varför de inte har checkat in, tycker det är för jäkligt att SOS inte rycker ut med ett privatjet och tar hem dem - listan bara fortsätter med hur många anklagelser som helst gentemot andra. Egenansvar? VA?! Vad är det? Ursäkta, men jag blir så provocerad av detta nonchalanta beteende! Om jag reser i väg under en pandemi, med vetskap om att kryssningsfartyg är flytande superspridare har jag ett väldigt stort egenansvar både före, under och efter resan. Det är ingen som kan hävda "det hade jag ingen aning om" efter snart två år i pandemin. Är det typiskt svenskt att alltid förlita sig på att man ska få hjälp att ta sig hem oavsett hur idiotiskt man beter sig? Mitt svar på den frågan är självklart inte! Hur dum är man om man tror att man kan försäkra sig mot att bli smittad av covid? Måtte de inte få en krona! En kalkylerad risk med riktigt dåliga odds ska inte premieras! 

Tyvärr är inte detta en saga (och jag hoppas innerligen att det inte blir ett lyckligt slut) utan en sann berättelse direkt från verkligheten. En anekdot som man hade kunnat enbart skratta åt, men för egen del blir jag bara förbannad. Stanna hemma eller förstå ditt eget ansvar och ta konsekvenserna utifrån ditt handlande. Offerkofta och Dumstrut är ingen klädsam kombination - inte ens för white trash...

"I Love You, BUT I Love Me More"

 Idag bestämde jag mig för att det var dags att ta den berömda tjuren vid hornen. En jobbig natt med alldeles för mycket hjärnaktivitet och funderingar renderade sömn vid halvfyra tiden. Att vara vaken till dess är i högsta grad okej om man är på fest (oj vad man får leta långt ner i minnena för att hitta senaste gången man var på en dylik), men att vara i en situation där du eftersträvar sömnen, d v s ligger nerbäddad i din säng, då är det inte okej. Rusande hjärta, hög puls och kallsvettningar är inte trevliga sängkamrater! Jag försökte skriva ner det som rusade fram i hjärnvindlingarna för att hitta ett sätt att hantera dessa problem i vargtimmen. Fungerade inte... Jag försökte läsa för att bryta hysterin och få hjärnan att fokusera på något annat. Fungerade inte heller... Till slut somnade jag av ren utmattning och vaknade vid niosnåret. Jäkla sjusovare! Om man normalt är uppe vid sjutiden när man är ledig är det väldigt stressande att vakna flera timmar senare - just sayin'. Före lunch var jag så klart ändå klar med alla måsten och satte mig med en kopp kaffe och en fastlagsbulle för att begrunda eftermiddagens eventuella aktiviteter. På något sätt kändes alternativet att slappa i soffan tämligen trist. Det är ju det jag har ägnat flera dagar av min julledighet åt - en bok om dagen, en film om dagen (har sett om alla Harry Potter- filmer och tycker de fortfarande är sevärda) och ett par serier. Så det där med inaktivitet och att ha tråkigt har liksom fått måttet rågat. Nej, här krävdes aktion och kroppslig uttröttning! Så jag bestämde mig för att ta mig till gymmet för första gången detta året. Fyra personer var där när jag kom och när jag gick var de två, så det kändes väldigt covidsäkert. Som vanligt - pinsamt att erkänna, men jag är en vanemänniska på gymmet - så startade jag med att sitta och ro. Har väldigt svårt med uppvärmning där man inte kommer någonstans och det är därför jag sällan kör konditionsträning inomhus. När jag sitter där i min osynliga kanot och pressar rekord hör jag plötsligt en duns bakom mig och ser i ögonvrån hur en äldre (antagligen yngre än jag; jag saknar ålderssjälvinsikt) man åka av löpbandet. Naturligtvis avbröt jag och frågade hur det gick för jag tränar på ett gym där man inte bara är intresserad av sin egen spegelbild, utan faktiskt pratar med de andra som tränar, delar med sig av träningstips och bryr sig om i fall någon åker av ett löpband. Han skadade sig inte, men glasögonen gick sönder i den vådliga vurpan. För mig, som hyser en enorm aversion mot löpband av exakt denna orsak, så blev min inställning till löpband bekräftad: livsfarliga! När jag kom hem kände jag mig inte riktigt nöjd eller, om ni vill tillräckligt uttröttad, så jag joggade fyra kilometer för att rensa hjärnan och förhoppningsvis få en natt med god och vederkvickande sömn. 

Det är märkligt hur hjärnan skapar signaler för att få hela kroppen att gå i panik och försvarsställning.  Jag fick Anders Hansens "Depphjärnan - varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" i julklapp. Jag har läst hans andra böcker med stor behållning och denna verkar heller inte göra mig besviken. Det hjälper inte mig med klämkäcka tillrop om "att jag ska skärpa mig", "tänka på något annat" eller liknande glada förslag som ges i antagligen all välmening. Naturvetaren i mig kräver att förstå, att söka kunskap om vad som händer i min hjärna när paniken slår till. Varför är nyckelordet. I natt handlade det om surhögar jag har skjutit upp och det tog mig cirka fem minuter att kontrollera uppgifter, åtgärda och fatta beslut om hur jag ska gå vidare. FEM MINUTER ger alltså mig panik en hel natt. Knäpp eller knäpp? - det är uppenbarligen frågan. Svaret är antagligen ja på båda alternativen. Allvarligt talat är det väl just den här olustiga egenskapen att skjuta upp jobbiga saker som ställer till det för mig. Och att försöka förstå någon annans jobbiga saker är omöjligt! För vi är individer med olika tyngder och innehåll i våra ryggsäckar och det är bara vi själva som kan bestämma över innehållet och hur vi ska hantera det. Visst kan det hjälpa att prata med någon om problemen, men i slutändan är det upp till oss själva att ta besluten hur vi vill leva våra liv. Vad är värt att släpa vidare på och vad måste vi göra oss av med för att orka bära alla måsten? För måsten finns i alla våras liv. Tro inte på dem som påstår att de lever i total harmoni. Även de människorna har sina mörka tankar och tunga bördor. Det är inte hälsosamt att blunda för det. Inte för någon! För egen del hoppas jag att jag kan få lättnad med bördorna genom att ta tag i min träning, som tidigare har varit min psykiska kompass. De senaste åren har jag prioriterat bort denna tid, men min förhoppning (jag ger ju inga löften...) är att jag ska sätta mig själv i första rummet under 2022. Jag är faktiskt den viktigaste personen i mitt liv och om jag inte mår bra kan jag heller inte få andra att må bra. Egentligen en ganska enkel ekvation. Tyvärr är det ju nästan en hädelse att säga att man älskar sig själv mer än någon annan. Samantha i Sex and the City uttryckte detta perfekt: "I Love yYou, BUT I love Me More". Det kan vara en av film/serievärldens bästa repliker. Så till alla er som eventuellt har synpunkter på mig, mina val och mitt liv: JAG är faktiskt viktigast i mitt liv. Utan JAG är jag faktiskt absolut ingenting...