Kränkt! Alltså finns man?

Alla dessa stackars KRÄNKTA människor! Det går knappt att läsa en dagstidning utan att mötas av "kränkta" personer. De är kränkta av de mest varierande anledningar!
Klart att det är kränkande för en stackars liten tonåring att bli tillsagd att sitta still på stolen och vara tyst och lyssna när läraren försöker ha en genomgång! För att inte tala om hur kränkande det är att bli bedömd via betyg och skriftliga omdömen! Stackars små liv. Det är rent tårdrypande att se hur de
lider...
Hur kan det vara kränkande att i ena ändan bli bedömd för vad man förhoppningsvis har lärt sig i skolan, medan det är helt okej (för att inte säga eftersträvansvärt!) att bli bedömd för sitt utseende och
sin eventuella kändisstatus? Jag blir mer och mer skrämd av hur vårt samhälle utvecklas (?) i en
riktning där det är den materiella statusen och kropps-och utseendefixeringen som står i fokus. Hur
kan det komma sig att man orkar spendera timmar på gymmet och på olika "må bra inrättningar", medan det är såå jobbigt att behöva lära sig något? Att använda hjärnan? Ungdomar blir "utbrända"
om de blir underkända på en kurs. De hoppar av utbildningar för att de missat en tenta. Minsta
motståndets lag tycks vara dagens mantra. När jag pluggade på universitet så betydde en missad tenta att man bet ihop och fick ta några hårda veckor för att hinna med aktuell kurs OCH plugg till omtenta. Därav var åtminstone jag och de flesta av mina kursare tvingade till för annars frös
studielånet inne för kommande termin. Det var inte så mycket av "pappa betalar" på den tiden. Jag
tillhör den generationen som fått betyg i princip hela mitt liv. Och vet ni vad?! Jag har aldrig känt mig kränkt av själva betyget eller bedömningen, utan jag såg det som ett bevis på vad jag kunde och vad
jag behövde läsa mer i. Eftersom jag alltid varit Duktig flicka, så hade jag enorm press på mig och
var periodvis säkert sönderstressad, men aldrig att jag känt mig kränkt...
Men det är inte bara ungdomar som dras med i detta kränkbarhetens tidevarv. På gymmet ser jag en
del par där den gemensamma nämnaren är att man ska se så bra ut tillsammans. Det yttre är viktigare
än övriga egenskaper. Vad händer om någon av dem blir sjuk och inte kan träna under ett par månader? Eller är med i en olycka och får kroppen eller ansiktet demolerat. Är man mindre älskvärd
då? Och detta handlar inte bara om ungdomar utan även medelålders människor. Faktiskt lätt
patetiskt. Jag har en kvinna på gymmet, som säkert tror att hons er ut som en tjugofemåring i sitt långa blonderade hår, tajta träningskläder och "käcka" framtoning. Den "käcka" framtoningen tar sig
uttryck i att hon gärna står och åmar sig framför de unga killarna, som troligen är kompisar till hennes
egen son/dotter. När blev det fel att vara sin ålder? Jag menar inte att man behöver vara tant, men jag tycker det är löjligt att se medelålders kvinnor ragga på unga killar. Var kommer detta enorma
bekräftelsebehov ifrån? För jämlikhetens skull: det är lika löjligt att se medelålders män ragga på
unga tjejer och deras bekräftelsebehov är lika patetiskt!
Vårt samhälle urholkas skrämmande snabbt på kunskap och kompetens. Och fylls lika skrämmande
snabbt av ytlighet och kroppsfixering...
Finns det då verkligen ingenting som gör att jag känner mig kränkt? Jo, faktiskt! Jag blir både kränkt och förbannad av tanken att jag skulle inkvoteras någonstans på grund av att jag är kvinna. Alla feminister, oavsett könstillhörighet, borde reagera på kvotering. Om jag får jobbet på grund av att jag
är kvinna och inte på grund av min kompetens skulle jag känna mig otroligt kränkt! Jag vill inte ha
någon positiv särbehandling på grund av mitt kön. Naturligtvis förespråkar jag inte negativ särbehandling heller. Något som jag, om jag vore man, skulle känna mig djupt orolig för med tanke
på den onyanserade debatten om skuldfrågan i våldtäktsmål. Det är en komplex fråga som kräver ett eget blogginlägg!

En bild av längtan!

Begravd men inte död!

Nä, jag har inte blivit helt skogstokig och börjat kasta om ord i ordspråk och talesätt. Begravd men inte död är nogsamt och övertänkt valt som rubrik för denna lilla fredagsfundering.
Jag fick ett telefonsamtal från en av mina före detta arbetskamrater i förrgår. Inget konstigt med det alls. En dag utan kontakt med någon på min förra arbetsplats är däremot en konstig dag. Nåväl. Efter en stunds småprat kommer det fram att det tydligen pratas väldigt mycket om mig. Definitivt bakom min rygg för jag är ju inte där längre! Tio månader senare så är jag fortfarande ett allmänt villebråd på en arbetsplats där man satte upp stora plakat om att "vi talar till varandra och inte om varandra" och "här råder yttrandefrihet" (det är verkligen en av mina favoriter! Roligare blir det om man känner till uttrycket som en annan arbetskamrat, som av en i allra högsta grad frivillighet,  slutat sammanfattade:  "så du hade också tur att slippa ut från Nordkorea innan gränserna stängdes?!"). Det senaste ryktet om mig är uppenbarligen, om informantens uttalande stömmer, att jag var grymt elak mot alla och att jag var väldigt illa omtyckt... Detta ska vara sagt av en person som aldrig träffat mig, men som hört det från Någon. Själv kan jag tänka mig en handfull Någon, men med tanke på att dessa motsvarar i runda slängar 2 (TVÅ!!!) % av de anställda, så är jag lite osäker på om inte detta ligger inom den så kallade felmariginalen. Jag kan villigt erkänna att varken statistik eller rena lögner tillhör mina specialgrenar. Däremot har jag tillräckligt mycket skinn på näsan för att kunna lukta mig till en skitstövel som försöker plocka poäng på någon (mig), som inte är närvarande och kan försvara sig mot skitsnacket och lögner! Jo då! Jag kan vara riktigt elak, så elak så att den som drabbas inte förstår det förrän flera veckor senare, men jag är bara riktigt elak mot dem som verkligen förtjänar det... Och, tyvärr du "lille skitstövel" - min popularitet på min före detta arbetsplats är ohotad, även om du och dina gelikar försöker smutskasta mig hos nyanställda. Förr eller senare kommer ni att upptäckas, sparkas ut och jag ska med största nöje (och härligt, elakt skadeglatt) vinka bye, bye! Och gissa vad? Jag kommer att ha väldigt många som står och vinkar MED mig!!

Släpp Soffpotatisen fri!

Denna blåsiga, iskalla måndag kan inte ens tanken på min snygge man hålla mig varm. Jag hade bestömt mig för att sticka till gymmet, men när jag väl lyckats ta mig till bilen efter jobbet och kommit hem tog det tvärstopp! "Sätt dig i fåtöljen under en pläd och bara koppla av", viskade någon liten djinn i mitt högra öra. Samtidigt kämpade Syster Duktig med att få en syl i vädret: "Kom igen nu! Du har faktiskt skrivit upp i almanackan att du ska träna. Och du sa det på jobbet!!" Idag lät jag den lille djinnen Soffpotatis få vinna. Ganska skönt att lyckas rucka på duktigheten mellan varven... Som grädde på moset ska jag skicka iväg yngste sonen att köpa hämtpizza. Japp! Jag är grymt ineffektiv när jag vill. Dessutom tror jag stenhårt på barnarbete ;-).

Det hade varit jätteskönt att gå och sova, men jag tror att det kan vara en överhängande risk att jag vaknar strax efter midnatt och då kommer tisdagen att bli mycket lång! Och i morgon måste jag faktiskt bli helt wild and crazy och gp till gymmet även om det inte är antecknat i kalendern. Hur skulle det se ut om jag fuskade varje dag?! Mitt rykte som sportfåne och idrottsnörd skulle så klart få sig en riktig snyting! Och med tanke på mitt enorma uteliv förra veckan så skulle en blåtira alls icke försköna denna partyprinsessas utseende. Eller vänta nu! Just det! Det var ju den gångna helgen jag hade party inbokat detta året. Då spelar ju en blåtira ingen som helst roll. På jobbet är man ju i alla fall så oansenlig och tillbakadragen så där skulle ett blått öga troligen inte uppmärksammas alls.

Så vad fyller man en kväll med när man inte gymmar två timmar och sedan lagar mat?!? Inte en susning ärligt talat. Kanske jag skulle ta och komma någonvart med Richard Ford "Kanada", så jag kan fortsätta beta av mitt ständigt växande bokberg... Eller måla färdigt alla påbörjade dukar som för tillfället mest ligger och skräpar... Sedan finns det ju ett ständigt irriterande berg av stryktvätt, som Någon borde ta sig an... Eller så sitter jag helt enkelt bara kvar här i fåtöljen med fötterna på bordet och har tråkigt. Ur tristess föds kreativitet hette det när jag var barn..

Se där! Nu hör jag att tvättmaskinen är klar, så då får jag väl ta mig an det lilla roliga kvällsnöjet! Livet är fullt av möjligheter och lustigheter. Låt dem bara komma till dig! 

Tankar från trampmaskinen...

Jag har tidigare skrivit blogginlägg om min fascination över mina medgymmare och hur de beter sig på gymmet. Nu i januari har jag noterat att det kommit betydligt fler föräldrar som har med sig sina barn/ungdomar på träningen. I dag var det ett par i fyrtiofemårsåldern och deras kanske 12-årige son. Föräldrarna är enormt enerverande och tar stor plats; både bildligt och bokstavligt... Med mina starkt förutfattade fördomar skulle jag tro att hon är lärare, år 4-6 och han någon form av mellanchef på ett mellanstort företag. Troligen heter de Andersson; Tony och Carina i förnamn - det sista är enbart vilda spekulationer, men för enkelhetens skull kan de väl få heta det. Tony brukar vara med på cirkel alpin har jag noterat. Inte på grund av att han är någon atletisk Dream Man, utan på grund av att han brukar vara klädd i lårkorta tajts. Det är definitivt inte något för en man som har Tonys kropp! Den bild ni får framför ögonen är troligen nära överensstämmande med verkligheten. Skrämmande! Hans fru Carina, är en STOR kvinna. Inte så fet, utan grov kroppsbyggnad, lång och väldigt manhaftig i sitt kroppsspråk. Det hjälper inte att hon har hästsvans - hon är väldigt okvinnlig... En av stammisarna på gymmet var och slog och sparkade på en sådan där boxningssak och utstötte i samband med dessa övningar en del gutturala läten och stönanden. Efter en stund går Carina och Tony; i samlad och skrämmande tropp, fram till mannen som tränar och ber honom helt sonika att låta bli att låta så mycket för deras stackars lille tolvårige (gnälliga och odrägliga) son blev rädd! Halledar! De måste vara det mest överbeskyddande föräldraparet i världen. Och tala om att de såg nöjda ut med sin tillsägelse! "Oss skrämmer man inte med muskler!" Patetiskt!
Det är ju en del nybörjare så här i årets början och i dag såg jag för första gången en kvinna och hennes döttrar i nedre tonåren. Föräldern var mager som en utmärglad skata och döttrarna var på gränsen till sjukligt smala. Det kan ju i och för sig ungdomar vara i den åldern även om de äter som hästar, men det obehagliga här var att tjejerna gick och vägde sig efter varje maskin och mamman stod och log gillande. Jag får så ont i magen när jag ser sådant här beteende och att föräldrarna inte agerar och reagerar.
Kroppsfixeringen är utbredd så skrämmande långt ner i åldrarna och det tycks snarare vara regel än undantag att vi är missnöjda med hur våra kroppar ser ut. Jag tillhör en kategori TV-tittare som kommer på mig med att sitta med tårar i ögonen (ibland svämmar det över rejält) när jag tittar på hur Trinny och Susannah stylar om kvinnor runt om i världen. Det är så sorgligt att vi inte stolta kan acceptera våra kroppar som de ser ut, utan hittar fel och brister på allting. Den absolut största fördelen med det gym där jag tränar är att det finns alla sorters kroppar; unga, gamla, långa, korta, feta, smala, vältränade och nybörjare och att det är en tillåtande attityd. Jag har under mina två år på gymmet aldrig känt att någon överhuvudtaget bryr sig med hur någon annan ser ut. Vi är där för att träna och inte visa upp oss. Sådant gillar jag och därför trivs jag! Jag kan till och med ha överseende med Tony och Carina. Dock inte med deras prudentlighet och översitteri...

T.G.I.F

Så otroligt efterlängtad denna fredag varit! Jag har jobbat åtta dagar sedan min senaste ledighet, men det känns som minst ett halvår. Vilken belastning det har varit på telefonen och postflödet! Men nu är det klart och nästa vecka blir det skrivning av minnesanteckningar (en av mina paradgrenar) och sortering av papper. Många papper är det! Jag gillar att ha mycket att göra och blir mer effektiv med stora högar i kring mig, men jag fixar inte att höra den allmängiltiga kommunala klagovisan om att ha sååå mycket att göra. Jag delar kontor med en sådan och det äter upp mig inifrån att ständigt behöva
ödsla min energi på att INTE be henne fara och flyga ut bland korna på isen i hennes värld. Elakt, men ack så sant! Vad som är intressant är att hon är den enda av oss som har pärmarna för 2014 klara och nästan alla papper sorterade... Skönt att det är helg så man kan glömma  präktigheten
personifierad! Många inom offenlig verksamhet skulle få så mycket mer uträttat om de lade sin energi på jobbet i stället för att springa runt och tala om för andra hur mycket de har att göra. Det blir patetiskt i de fall där man själv står bredvid och ser flödet av post och hör telefonsamtalen. Ursäkta alla kolleger i offentlig verksamhet som läser detta! Jag vet att många jobbar och sliter hårt! Men de
som arbetar hårdast och har det mest stressigt har oftast inte tid och ork att klaga!

Ja, ja - nog om detta. Helgen har inletts. Härligt! Jag startade ut med en stor härlig räkmacka på Grand Hotel och några glas vitt förgyllde den kulinariska upplevelsen. Mycket folk i baren och ett förhoppningsfullt sorlande fick mig i helgstämning trots förlamande trötthet. Det känns att man är ett riktigt partylejon när man redan efter första glaset vin diskret försöker dölja en gäspning bakom handen. Klockan var nog inte ens 5... Även på röjarområdet har jag alltså passerat bäst före datum! Jag har hört att de har pensionärsdanser kl 13 - 16, kanske ett koncept som skulle passa?!? Fast jag är ju en värdelös danspartner. Förstår inte den ojämlika regeln som ger männen rätt att föra på dansgolvet. Vem har bestämt den ordningen? Jag accepterar det icke! Min man och jag fick faktiskt en kurs i modern sällskapsdans, men det gick inte så bra. Stegen fastnade ganska lätt, men när det sedan var dags för själva dansandet blev det problematiskt eftersom vi båda var dominerande och
ville bestämma. Föreställ er en stor atlantångare med två kaptener, som båda vill åt diametralt olika
håll. Lite så var det att se oss i dansens virvlar. Eller rättare sagt; det blev inga virvlar överhuvudtaget. Virvlar kräver nämligen rörelse... Skönt att vara så vuxen så man kan rycka på axlarna åt eländet och acceptera att man inte behöver vara bäst på allt :-)

Öppna din dörr

"Öppna dörrar är bra. Stängda är inget att ha". Så skaldade en av mina gymnasiekompisar när vi skulle skriva dikt på en svenskalektion. Vår lärare tyckte den var väldigt bra, om än kanske i kortaste laget. Vi, eleverna, skrattade nog mest åt nödrimmet och funderade inte så mycket över innehållet. Det är ingen dålig strof. Ordkarg, men den har faktiskt både djup och mening. På något filosofiskt sätt. Öppna dörrar är ju faktiskt bra. Både bildligt och bokstavligt. Jag tror på öppna dörrar och skräms samtidigt av de stängda. Ta den politiska agendan till exempel. Hur mycket döljer sverigedemokraterna bakom sin välfernissade yta? Borde det inte vara viktigare för både moderater och socialdemokrater att öppet och med ett enat yttre gentemot alla former av främlingsfientlighet och tendenser till nationalpolitisk populism möta dessa enkelspåriga, och därför ack så farliga, sverigedemokrater. Är det förresten inte ganska förfärligt att detta ytterlighetsparti kan kallla sig demokratiskt?!? För Sveriges skull vore det en välgärning att M och S lägger sin populistiska pajkastning åt sidan och tar ett gemensamt krafttag mot detta, i mitt tycke, största hot mot ett demokratiskt och jämlikt Sverige. Jag är väl medveten om att övriga partier helst inte vill kommentera och debattera den infekterade flyktingfrågan för det är i princip detsamma som politiskt självmord, men faktum kvarstår: svensk invandrarpolitik är undermålig och trots många, många år av diskussioner och käbbel så har vi misslyckats med integrationsfrågorna och i stället har det bildats ett vi som står i skarp kontrast mot dem.
Men jag ska inte fördjupa mig i det politiska även om det är väldigt spännande. Det lär bli fler inlägg om politiska funderingar detta valspäckade år.
Det är en konstig tid vi befinner oss i. I går gick en man in på en bokhandel och tände eld på del 4 av Knausgårds Min kamp. Jag har aldrig tänkt:"usch, vilken dålig författare/bok - jag går in i bokhandeln och sätter fyr på en pocketbok". Å andra sidan kan det ju också vara ett uttryck för min försiktighet och ovilja att dra uppmärksamhet till mig...
Jag funderar på om detta är ett uttryck för det bekräftelsebehov som folk i allmänhet tycks lida av. Titta på all matbilder, selfies och dagens look på Instagram! Ellermina egna favorithatobjekt: statusuppdateringar på Facebook!! Jisses, vad folk fejkar för att uppvisa ett perfekt liv, perfekt boende, perfekt kropp, perfekta måltider och perfekt familj. Min uppriktiga åsikt är att ju större behov folk har att sälja in perfektionism, desto större sannolikhet att det svajar betänkligt på den fronten. Blir man verkligen lyckligare av att checka in VARJE GÅNG man är på gymmet? Eller lägga ut bilder på samtliga av dagens intagna måltider?? Boring, tycker jag! Sedan finns det säkert mång som stör sig på att jag skriver ganska många statusuppdateringar per dag och att de inte alltid handlar om något substansiellt. Min målsättning är att vara personlig, men inte alltför privat. "Stängda dörrar är inget att ha", men ibland önskar jag att det fanns flera dörrar på glänt än en massa vidöppna som mest suger energi från en.

Ska avsluta med att tala om att jag i går var Trött, Fet, Ful och Anti - TFFA. Ytterligare negativ påverkan således. Men plötsligt händer det! Även i IRL!
I dag har det vänt! Fet och Ful, men efter ytterligare en hård träning så tror jag att det bara kommer att vara ett litet stort F som i ful kvar i morgon.
Och på fredag startar ju partyhelgen så då är det Het, Snygg och Sexig som gäller. Tur att jag är så flexibel :-)

Vad jag blir trött!

En riktig TFF- dag. Trött, Fet och Ful om det ska översättas. Allt startade med en liten oskyldig stickning på underläppen i lördags morse och trots att jag satte in åtgärder direkt så blev det en herpesinfektion. Något som nästan slår undan benen på mig. En läkare berättade att blåsan/blåsorna bara är toppen på ett infektionsisberg. Jag får lätt feber och blir helt utmattad, vilket förklarar varför jag var så utmattad på gymmet i fredags. Känslan av fetma (vilket jag naturligtvis inser är en fullständig illusion som bara finns i min hjärna) hänger säkert ihop med dåligt samvete för att jag inte
tränat på tre dagar, vilket jag också inser är dumt eftersom kombinationen träning och den här typen
av infektion inte är superkompatibel. Så ni ser! Jag är inte helt utan intelligens även om man kan
undra tidvis... Ful? Ja, just denna trista måndag i januari är det precis så jag känner mig. I en casting för Skönheten och Odjuret vet jag definitivt vilken roll jag hade fått!

Jag skulle aldrig ha väckt den där björnen! Denna eländiga dag avslutades med att det började snöa!!
Men hallå! Har det inte kommit någon snö till jul så kan den verkligen fortsätta lysa med sin frånvaro. Det blir ljusare! Det är så vackert! Barnen älskar det! Jo... Min bild av paradiset innehåller
inte snorhala vägar och moddiga trottoarer. Japp! Jag är negativ idag och det känns riktigt bra. Så det så!

Och när jag ändå är på detta sprudlande positiva humör, så ska jag passa på att ösa lite galla över
jämställdheten i Sverige som faktiskt tar sig riktigt löjliga uttryck ibland. Barnprogrammet "Tårtan"
som gick på 1970-taler handlade om tre bröder som efter att de gått i land efter att ha varit till sjöss,
bestämmer sig för att starta ett bageri. En verksamhet ingen av dem kan någonting om, vilket ställer till en del dråpligheter. Nu ska "Tårtan" bli teater. Och då går det ju inte - i jämställdhetens namn! -
att det är tre bröder! Tre bröder??!! Aj, aj, aj. Det måste ju finnas med en kvinna i gänget, så ingen
känner sig diskriminerad! Jag hoppas verkligen att de tänker på att någon i "syskonskaran" har en politiskt korrekt etisk bakgrund, att någon av dem är HBQT- person... Jag är glad att jag inte tillhör den delen av kulturetablissemanget och gruppen jämställdhetsproffstyckare. Jisses, vilken patetisk
grupp de är! Det är nog så att jag är motvallskärring av födsel och ohejdad vana :-)

The Force är med mig

Tre dagars arbetsvecka har det varit för mig och jag tror inte att jag orkat en dag till! Massor att göra och telefonen har ringt oavbrutet. Jag föredrar att ha mycket att göra, på gränsen till för mycket helst, men då ska saker och ting fungera, vilket det inte har gjort denna veckan. Efter migrerong till ny server och plattform så lever våra datorsystem ett helt eget liv. Vår kommunikationsavdelning sliter sitt hår och tycks inte kunna finna felet och vi som försöker jobba i systemen är förtvivlade. Trots allt finns det ju deadlines för somliga av oss då vi måste vara klara med vårt jobb... En kvinna skrev i sitt
mail "att det var jag som hade fått förmånen att handha deras..." - nope, kvinna lilla, skulle jag velat svara, detta är ingen förmån utan ett jäkla straff. Det svarade jag så klart inte, men frustrationen är stor och tanken att bara lämna kontoret och gå därifrån har föresvävat mig mer än en gång. Tyvärr har jag ju ingen annan som kan ta hand om mina räkningar, så det är bara att bita ihop och försöka gilla
läget. Tur man har förmågan att skratta åt eländet!
Hela min kropp är helt slutkörd, men jag tvingade mig till att åka till gymmet i går och bli av med lite av frustrationen. Ett mycket segt och plågsamt pass, men jag genomförde det och sov nio timmars totalt ostörd sömn i natt. Underbart för mig som har stora sömnproblem för det mesta. Efter frukosten städades julen bort, så nu är det lite så där mellantrist härhemma innan vårljuset kommer på riktigt.
En bukett tulpaner från mina fantastiska grannar pryder köksbordet och varje morgon sjunger fåglarna och jag tycker faktiskt att det låter som koltrasten har hittat sin vårdrill! Vildgässen är på väg norrut igen och vårlökarna är flera centimeter ur jorden. Varje litet vårtecken är ett hopp! Men nu pratar meteorologerna om att det är snö på väg i början av nästa vecka. NEJ TACK! Jag är så tacksam att slippa modd och glashala trottoarer. Dessbättre har SMHI haft fel förr :-)

Mörkret är ett gissel och att hitta positiv energi i ösregn och blåst är inte lätt! Det är skönast att kura inomhus i myspys. Min väninna T och jag hade planerat att gå ut och dricka vin i kväll, men som tur
var ringde hon i förmiddags och sa att hon inte hade lust att vara social i kväll. I stället kom hon hit på fika i eftermiddags. Vi fick träffas och prata av oss ett par timmar, men sedan var det ganska skönt att krypa upp i soffan! Jag har tittat på filmen om Liberace och blev väldigt imponerad av både Matt
Damon och Michael Douglas. Vilka rollprestationer de gör! Och utan att spela över, vilket det gärna blir tal om när man ska spela homosexuell. Jag måste bli bättre på att se alla de filmer jag planerat att se, men missat på bio! Tror nästa film blir "Känn ingen sorg" för att manifestera min förälskelse i
Håkan Hellström...
Håller på att försöka fylla min påse med liv. Det skulle ju nästan kunna tolkas som en metafysisk omskrivning för att bli gravid, men det är inte livmodern jag ser som en påse, utan det är Hasse och Tages "Livet är som en påse. Tomt och innehållslöst tills man fyller den med något". Lite annat än
jobbajobba, hushållsarbete och gym vill jag allt ha i den där påsen. Redan i morgon börjar det! Ett tidigt gympass planeras (om jag inte sover lika gott som i natt vill säga för då får första matchen vänta) och sedan spelar IK Stanstads samtliga seniorlag. En riktig Supersöndag med andra ord! Nästa vecka är det en inplanerad after work, tjejfest med utgång på Swingan: stället där alla utom jag blivit
uppraggade och lika glad är jag för det med tanke på det klientel som stod till buds nör jag var där! Längre fram har jag biljett till Cabaret och senare i vår La Boheme - en av mina absoluta favoritoperor. Laddar redan för vattenfast mascara och storpack med näsdukar för det lär gråtas floder... T och jag planerar en weekend i Budapest i mars och sedan känner jag en stark längtan till
London eller Paris, men det återstår att se om min ekonomi klarar av sådana utsvävningar detta året. En hel del underhållsarbete på huset är planerat framåt våren och sommaren pch det blir alltid dyrare än vad man trodde när man med kraft och iver kastade sig in i det. Hallen är äntligen färdigspacklad och nu ska jag "bara" välja tapeter. Därefter ska vi ta oss an trappan - strukturtapet bort,
bredspackling alternativt sådan där utjämningstapet och sedan ska det målas vitt på väggarna och trappan funderar jag starkt på att måla i en matt svart färg. Tror det kan bli riktigt snyggt faktiskt. Det är så skönt att ha fått tillbaka lite kraft och energi så att det händer lite på renoveringsfronten. Jag har till och med börjat längta efter penslar och målardukar så den kreativa sidan har tydligen också fått vårkänslor. Väck den björn som sover ska bli vårens motto!

Årshoroskop 2014

SKORPIONEN

När planeten som ska styra ditt tecken återvänder efter en rundtur bland de andra himlarna, kan du räkna med att lyckan kommer din väg. Men, om det inte har hänt en bit in på året, blir årets tidigaste månader en sträcka av väntan och otålighet. Det är ungefär som att stå på en flygplats och vänta på ett försenat flyg; du tillbringar all din tid med att kika på tavlan för avgående flyg för att se om just ditt flyg är försenat. Även om din härskarplanet Mars vanligtvis passerar genom ett tecken på ungefär två månader, finns det tillfällen då dess cykel saktar ner och känslan av oändlig väntan blir ännu värre. Allt det händer i början av 2014 – och eftersom det händer i tecknet precis före ditt, blir effekten som att fastna i en jättelång bilkö när du bara är fem minuter från hemmet: oerhört irriterande. Din uppgift under de första månaderna på året blir därför att acceptera att en del av dina planer inte kommer att bli av förrän i slutet av sommaren. Och du behöver hitta meningsfulla aktiviteter för all fritid som du nu kommer att ha. En del av fritiden kan tillbringas med att öva och preparera, se till att du är väl förberedd när du får en startsignal. Du kan också tillbringa viss tid med att återbesöka det förflutna och göra de justeringar som du skulle ha gjort tidigare om du haft tillräckligt med tid. Men förlora dig inte i nostalgi – det här året kommer att ta dig framåt väldigt snabbt när det väl kickar i gång. Fortsätt blicka framåt, alltid med ett öga på skärmen för avgångar.

Relationer

Ditt privatliv känner fortfarande av kraften från sol- och månförmörkelser. Det fanns några sådana i ditt tecken vid slutet av förra året, och det kommer fler 2014. Varenda en producerar oväntade händelser och det tar flera månader för dig att hantera chockvågorna de producerar.  När du tittar tillbaka vid årets slut kommer du märka att din viktigaste relation har gjort mycket större framsteg än du trodde i början av året, möjligtvis i en oväntad riktning. Men även om dessa framsteg har varit bortom din kontroll, kommer det övergripande resultatet att vara bra. Var uppmärksam på det som sker i april och maj, när en dörr stängs öppnas en ny direkt.  Du kommer att vara alldeles för upptagen med vardagliga bestyr för att se den stora effekten av dessa händelser, men lite senare kommer du att förstå att det som skedde inte bara var nödvändigt, utan det bästa möjliga för alla inblandade. Slutet av året är märkbart mjukare och varmare i tonen: du är genuint lycklig för första gången på många månader.

Karriär

Detta år är också början på årtiondets bästa fas för din karriär, och fyller andra halvan av 2014 till 2015. En av dina första upptäckter är all frihet som du har att ägna dig åt dina aktiviteter, de barriärer som tidigare höll dig tillbaka är borta.

Din ekonomi är lite svag fram till juli, men slutet av september kommer med ny tillförsikt. November ser också bra ut.

I religionens namn...

"Oscarnominerade Stephen Frears (The Queen) är tillbaka med en verklighetsbaserad historia om sökandet efter en förlorad son berättad med stor värme och glimten i ögat. Den cyniske journalisten Martin Sixsmith (Steve Coogan) blir kontaktad av en kvinna vars mamma Philomena (Judi Dench ) helt nyligen avslöjat en tung hemlighet hon burit på i över 50 år. Som tonåring födde hon en son utanför äktenskap på ett strikt religiöst Irland. Hon fick behålla honom i tre år, men sedan togs pojken ifrån henne och såldes till ett amerikanskt par. Philomena förbjöds att någonsin söka upp honom. 
Några år senare flyttar Philomena till England där hon gifter sig och bildar familj. Men med sig i djupet av sitt hjärta har hon minnet av sonen hon i unga år tvingats lämna bort. Philomena behöver nu 
Martins hjälp att finna honom. Tillsammans beger de sig till USA. Filmen baseras på journalisten och författaren Martin Sixsmiths roman The lost child of Philomena Lee: A mother, her son and a 50 year 
search från 2009."

P och jag var och såg Philomena i fredags. Eftermiddagsföreställning - det gillat jag efetrsom man sedan har kvällen på sig att äta och dricka vin. Vissa traditioner ska man inte ändra på! 

Judy Dench är så bra i huvudrollen! Utan några större åthävor lyckas hon förmedla både förtvivlan och underkastelse. Förtvivlan över att ha skilts från sitt barn och underkastelse inför religionen. Filmen skulle mycket väl ha kunnat bli sötsliskigt romantisk, men det blir den aldrig. En bärande 
tanke är förlåtelse. Precis som journalisten Martin Sixsmith, så skulle jag aldrig kunna förlåta någon 
som tagit mitt barn ifrån mig och som, dessutom, när jag många år senare söker efter mitt barn nekar mig upplysningar som kunde ha återförenat oss.

Förlåtelse är ett centralt begrepp inom de flesta religioner. Kan man förlåta allt? Ska man förlåta allt? För min del är svaret tveklöst: NEJ! Vissa kanske får en själslig ro av att "förlåta och gå vidare", men 
den vägen är inte mitt val. Förlåtelse är, precis som respekt och lojalitet, något man förtjänar - inget man får automatiskt. För egen del finns det handlingar som gjorts mot min familj och mig som jag aldrig kommer att förlåta. Och jag mår inte dåligt av det! Det är inget jag tänker på särskilt ofta och jag låter inte det förstöra mitt liv. Jag väljer acceptans - det är så här det är och kommer att förbli - i stället för att tro på en gudomlig rättvisa. Ett visst hopp hyser jag dock till: " what goes around, comes around" (eller om det är tvärtom?).
Så mycket elände som sker och har skett i religionens namn! Jag hyser all respekt för dem som är 
troende, oavsett religionstillhörighet, men jag kan inte förstå. Förstår inte hur man kan tro på en god 
Gud... God mot vem?! Och hur kan man underkasta sig en Guds allsmäktiga vilja att döma människor  på den yttersta dagen?! Se hur det ser ut i världen - lokalt och globalt... Det finns ingen gudomlig rättvisa någonstans. För mig är gudsbegreppet oförklarligt och jag har hittills inte funnit några argument som ruckat på min inställning. Egentligen är det paradoxalt att tala om en "god Gud" 
eftersom jag då, de facto, erkänner förekomsten av en Gud, men en ond sådan. Jag är inte troende och har ingen gudstro. Inte ens som barn kan jag erinra mig att jag hade en tro. Som många andra i min heneration har jag gått i söndagsskola, men det jag minns därifrån var att tant Rut bakade fantastiskt goda kanelbullar som hon bjöd på. För mig var det definitivt saften och kanelbullarna som var 
drivkraften att gå i söndagsskola. Det var troligen där, i söndagsskolan, som min fäbless för social samvaro med mat och vin grundlades...

Med vilka ögon möter du livet?

"Fisken i vattnet

En liten fisk simmade i havet och mötte en mycket gammal fisk som sa:
- Oceanen är oändligt stor och fantastisl.
Den lilla fisken simmade omkring och tittade överallt.
- Men var är den? frågade han.
- Du är i den, svarade den gamla fisken.
- Här finns bara vatten, sa den lilla fisken och simmade besviken vidare."

(Detta är en hinduisk berättelse hämtad ur 99 berättelser av Katarina Lundblad och Åsa Palmkron
Ragnar).

Just nu läser jag Alice Munro För mycket lycka. För mig är det en bedrift. Inte att jag läser en Nobelpristagare - det har faktiskt hänt förut! Däremot brukar jag inte läsa novellister. Om jag ska vara ärlig så har jag nog tillhört den där snobbiga skaran som sett ner på de författare som "bara" skriver
noveller eller vad jag lite föraktfullt kallat halvmesyrer. Men jag kapitulerar! Munro är mästerlig och jag njuter av varje mening. Att jag dessutom tvingas till "slow-reading" ser jag som en positiv
bieffekt.
Jag har alldeles för bråttom till vardags, vilket betyder att jag många gånger inte får någonting gjort.

När min hjärna registerat alla dagens måsten så har min inre elefantskötare redan bestämt sig för att
det är ingen vits med att dra i gång något för det blir ändå inte klart i alla fall. Försök att få en elefant att göra något om inte elefantskötaren är med på noterna!

Med Alice Munro som sällskap tvingas jag till att Nua. När jag har läst en novell måste jag pausa för att begrunda vad jag har läst och under pausen vill jag aktiveras. Lite lagom alltså. Då viker jag tvätt, tömmer diskmaskinen och är jag riktigt engagerad så river jag ner tapeter. Noveller har alltså en
positiv inverkan på mig!

Vart vill jag då komma med detta? Allt ska ju ha mål och mening - för det gäller väl även 2014?!?
Den korta hinduiska berättelsen och titeln på Munros novellsamling i kombination med min yngste
sons uttalande på nyårsafton har fått mig att försöka se på livet med nya ögon. Lämna det gamla synsättet (såå 2013) bakom mig och faktiskt försöka LEVA fullt ut. För mycket lycka kan man säkerligen inte få och vad den lille fisken anbelangar så är det ju så att man missar allt om man inte ser det man har. Så enkelt och så svårt!

Vad min yngste son sa?

Jo, han stod framför spegeln när han klätt om inför nyårsfirandet, jag tittade på honom och
sa: "Precis som din pappa var, så är du sjukt nöjd med dig själv och ditt utseende." Med allvarlig blick tittade han på mig och svarade: "ABSOLUT! Du borde prova det, mamma!"

Så nu jäklar tränas det! Inte bara på gymmet, utan varje gång jag passerar en spegel...