Vår demokratiska skyldighet!

Dessa ord är så sanna. Och så svåra att leva efter. Och att tro på... Men visst är det sant att vår förmåga att övertyga vår hjärna om att vi duger och klarar av det vi vill och önskar är ganska stor. Problemet är att vi är alldeles för snabba att klanka ner på oss själv. Tänk så mycket skillnad vi skulle kunna göra! Alla vi som inte tillhör de politiska och religiösa ytterligheterna. De extremistiska partierna som för tillfället tycks vara på väg att erövra våra beslutande organ. Det spelar för min egen del ingen roll om de är höger-eller vänsterextrema - deras värderingar och människosyn är totalt inkompatibla med mina. Jag anser i princip att de partier som har valts i demokratisk anda har lika stor rätt att verka på den politiska arenan och naturligtvis gäller de grundlagsstadgade rättigheterna även dessa extrema rörelser. Det som skrämmer mig är att så många "vanliga" människor väljer att lägga sin röst på dessa. Har man inte lärt sig något av historien? Eller är detta också den svenska urholkade kunskapsskolans fel? (Det sista sagt med viss ironisk underton...). Med risk för att åter bli slagen i huvudet om att jag har en politisk slagsida åt det borgerliga hållet, så skrämmer det mig hur den svenska riksdagen kommer att se ut efter höstens val. Den stolliga vänsterfalangen är i mina ögon inte kloka eller, för den delen, rumsrena med sitt proletariska budskap och revolutionära tankar. Om Sverigedemokraterna finns det mycket, negativt, att skriva. Intressant är att man använder sig av ordet demokrat i sitt partinamn... Deras åsikter har enligt min uppfattning ingenting att göra i ett demokratiskt parlament. Feministiskt Initiativ...ytterligare ett flumparti, men de har ju en kvinna med retorisk förmåga och hög kändispotential i fronten. Kommer aldrig att förstå hur man kan tycka att det är jämlikhet och jämställdhet att låta männen "känna på hur kvinnor har levt i alla tider". Inte ens yngste sonens hot/löfte om att ta ett banklån och flytta hemifrån om jag lägger min röst på FI kan få mig att rösta på denna stolliga vänsterfalang - feminist eller ickefeminist, det är frågan!

Det blev ett politiskt inlägg, men jag vill bara att vi ALLA ska tänka efter vilken sorts samhälle vi vill leva i och lämna över till den kommande generationen. Det är bara vi som kan stoppa ytterligheterna som befinner sig både på höger- och vänsterkanten. Vi måste ALLA våga ta debatten, våga stå upp för allas lika värde och allas rättighet till ett värdigt liv. VI kan gemensamt göra skillnad!

Snuskgumma?

Ibland undrar man. Hur människor tänker och varför de tänker som de gör. Eller, vilket är värre, att de öppnar munnen och delger sina tankar. Inte tankar generellt, utan just dessa förunderliga tankar.

Min arbetsplats är i högsta grad kvinnlig. De män som finns där är trevliga, men det är ingen man direkt sitter och dagdrömmer om. Förutom en vikarie. En kille runt 30 år, som är rent ögongodis för oss stackars utsvultna kvinnor. Vid ett tillfälle så sa min kollega och jag något om att "i dag är en bra dag för i dag är snyggingen här". En annan kollega utbrast:"det är äckligt, han är ju lika gammal som min son!". Hennes son är, precis som min yngste son, född 1993. "Äh, tyckte jag, snyggingen är mycket äldre". Det blev ganska besvärande tystnad. Nej, jag är inte på allvar intresserad av en man som skulle kunna vara min son och tror inte att han är intresserad av mig. Vi skojar!! Det trista är att det sitter män och kommenterar unga tjejer som skulle kunna vara deras döttrar och då fnittrar hon, vars son är född 1993, glatt. Jag förstår ärligt talat inte varför det är fnitterläge när en man uttalar sig om en kvinna, men äckligt om en kvinna gör det. Vi har nog en mycket längre väg att nå fram till en jämställd värld än vad vi tror. Klarar man inte ens av att skämta om en sådan här banal sak så är det tragiskt!
En annan kollega var helt övertygad om att mitt liv bestod av fester och karlar. HAHAHA! I wish...

När man ramlat ner från livets pinne

Jag sträckläste Lena Andersson Egenmäktigt förfarande i går. En tunn roman, men absolut inte någon tunn historia. En fantastisk kärlekshistoria med stor igenkänningsfaktor för alla som någon gång varit den som älskat och velat mest i förhållandet. En självupptagen konstnärssjäl som älskar själva förförandet och en ung kvinna som ger upp praktiskt taget hela sitt liv och sin identitet för mannens skull. Hela hennes tillvaro kretsar om att få till stånd ett nytt möte, hennes förtvivlan när hon kommer till insikt om att hon faktiskt inte är den enda kvinnan i hans liv, att han faktiskt inte kan förstå och sympatisera med henne och hennes, i hans tycke, påträngande kärlek.

Romanen fick mina fördämningar att brista när jag kom hem från dagens gympass. Jag försökte verkligen köra slut på mig för jag har, sedan i går, känt att Lena Anderssons text krupit under skinnet på mig och att det förr eller senare skulle komma en reaktion. Snoriga, hulkande gråtattacker är inte riktigt det jag är bäst på och jag är inte övertygad om att det hjälpte för det känns inte ett dugg bättre än före utbrottet. Tur att jag var ensam hemma... Det är märkligt att man kan vara så påverkad av en man som man helt förnuftsmässigt vet är totalt fel, men känslomässigt vrids kniven om i hjärtat vid varje tillfälle som man råkar få syn på honom. Jag tror att det är första gången i mitt ganska långa liv, som jag har svårt att läsa av och förstå kroppsspråket hos en man. Ibland tror jag att vi bara ägnar oss åt att spegla oss i varandra - någon märklig form av giganternas kamp med en given utgång: två förlorare där jag, som är den känslomässigt svagaste, kommer att bli mest sårad.
Bortsett från min utläggning av mer privat karaktär, så kan jag bara rekommendera denna lilla stora läsupplevelse!

Årets roadtrip till Laholm gick av stapeln i lördags och den sedvanliga räckmackan på Utsikten utanför Båstad satt som en smäck. Utsikten var lika fantastisk som alltid och all stress rinner av en så fort man sjunker ner i trädgårdsmöblemanget. Vi hade lite roligt åt de självupptagna cyklisterna som kämpat sig upp på 100 m höjd för att dricka en kopp kaffe och ta en kanelsnurra. Cykelskor och cykelbyxor är bland det mest osexiga jag kan tänka mig...och här görs ingen könsdiskriminering! Kvinnor och män ser lika osexigt löjliga ut i den klädseln. Landsvägscyklister ligger inte så högt upp på min lista av presumtiva män... NÄ! Jag har ingen sådan lista! I alla fall inte någon nedtecknad...

Förra veckan var hektisk med sociala möten tisdag, torsdag och fredag så min träning blev något eftersatt, men det var det värt! En spontan after work på fredagen var supertrevlig. Roligt att kunna improvisera och hänga med folk man normalt inte träffar :-). Den här veckan blir också intensiv. Bortbjuden tisdag kväll, träning onsdag och torsdag, after work (förkarnevalsafterwork) på fredag och på lördag är det äntligen dags för Lundakarnevalen. Dagen startar med sillfrukost och var den slutar återstår att se. Även om man kommit ifrån den studentikosa världen och kanske inte förstår alla undertoner, så är Lundakarnevalen ett härligt gytter av hemvändare och man träffar alltid någon man inte sett sedan förra karnevalen, det vill säga för fyra år sedan. Men mer om detta nästa gång. Nu är det snart dags för den utomordentliga danska serien Arvingarna och sedan ska denna kvinna med sårad fåfänga och brustet hjärta försöka sova. Försöka. Regnet vräker ner och vinden tjuter. Svårt att ha öppet fönster alltså. Stängt fönster är svårartat kompatibelt med eventuella nattliga körningar. Om nu någon skulle undra...

En ny fas i livet...

Nu är årets värsta månad över. April, alltså. Månaden då jag stod brud och blev plötslig och ofrivillig änka. Inte samtidigt naturligtvis! Det hade varit för makabert... Jag gifte mig borgerligt 1983; en mycket ung brud (!)  - jag hade inte fyllt 21 år. Ungefär i ålder med yngste sonen. Galet med facit i hand, men jag har alltid gått min egen väg. Jag var i alla fall ingen barnbrud som tvingades in i ett äktenskap som jag absolut inte var mogen för. Det är tyvärr alltför vanligt i delar av vår värld. Oanständigt och vidrigt att små flickor behandlas på detta sätt 2014 - den moderna (?) tidens slavhandel.
Min äldste son ska lämna boet. Flickvännen och han ska flytta ihop i första hyreslägenheten! Härligt för dem och än så länge har jag inte drabbats av någon separationsångest. Betyder det att navelsträngen är klippt?! För tillfället är han på föreningsutveckling på Fuerteventura och jag följer hans göranden via hemsida och Twitter. Världen har verkligen blivit mindre. När vi bodde i Qatar i mitten av 1980-talet kostade det en förmögenhet med utlandssamtal och de social medierna fanns inte som kontaktmöjlighet. Det har blivit kortare avstånd mellan människor. Och samtidigt längre... Återkommer till detta. I mitten av juni kommer flyttlasset att gå och de stannar kvar på hemorten. Lagom omställning både för dem och för oss föräldrar. Lillebror har gjort anspråk på det snart lediga rummet, vilket betyder att jag har en övervåning för mig själv. Vilka möjligheter!!
Avstånd mellan människor var det... Jag har tidigare skrivit om ensamhet och svårigheterna att bli accepterad i en feminin konstellation. Den där självklara kompisrelationen som man i vissa fall har med sig från barndomen. Det har inte jag. Mina "vänner" har en tendens att försvinna. Det kan så klart bero på mig, men många gånger känner jag att det handlar om att feminina varelser har en tendens att utesluta varandra. Om det är för att skapa ett intresse om sin egen person eller om det fortfarande är så att konstellationer med fler än två inte fungerar även om vi är vuxna vet jag inte. Men jag har beslutat mig för att inte lägga krut på att fortsätta försöka! Jag har bjudit hem folk på middagar och det är trevligt och verkar uppskattat, men när det inte blir något gensvar; när man aldrig själv blir bjuden eller får hänga med i nya konstellationer får det faktiskt vara. Jag har ett gäng som jag känner mig bekväm med och där det är en förlåtande och accepterande atmosfär. Där stannar jag! Och sedan får jag väl längta efter att hitta någon/några som man kan göra de där självklara sakerna med: semestrar, weekends, konserter, middagar och så vidare. Man har ju alltid sina drömmar i alla fall. Och våren med all påträngande romantik och spirande förälskelser tar ju slut den också...
Lite skämt, lite allvar :-). Jag gillar våren! Bortsett från allergin som denna vår är väldigt påfrestande och irriterande, både psykiskt och fysiskt. På tal om irriterande har årets första getingbo lokaliserats. Jag begriper inte hur det kommer sig att getingarna, år efter år, tycks välja just min adress för bobyggande! Jag anser det inte smickrande...