Det var ju tusan vad tiden rinner iväg

Tittar in en stund för att visa att jag fortfarande existerar! Long time och så vidare. Hösten försvann verkligen i raketfart. Inte ens november som alltid känns oändligt lång och mörk gjorde något deprimerande intryck. Det har varit en otroligt händelserik höst med en massa kulturupplevelser, middagar och after works med vänner. Hur klarar man sig utan sina vänner? För mig är de, utöver min familj som alltid är viktigast, min livlina, inspiration och energikick. Eftersom jag tänker försöka få till min sedvanliga nyårsrapport så fördjupar jag mig inte i vad som har hänt utan konstaterar bara att.

Julen kom och försvann. För första gången på sisådär 27 år var det inte jag som stod för julafton. En märklig känsla. Vad gör man på förmiddagen den 24 december om man inte behöver stressa för att få fram julbord och  varm glögg till kl. 12? Det fick jag erfara i år. Man har eoner av tid att studera TV-tablån och inse att ingenting känns direkt lockande. Det saknas ro att sätta sig med en bok eftersom hjärnan är inställd på att det ska vara stressigt på julaftons förmiddag. Alla julkapparna var rimmade från lillejulafton. Det var en högst märklig känsla att vara totalt ledig från alla måsten. Julafton firades hos äldste sonen med familj och väl på plats kom känslan av julefrid snabbt. Vi hade en helt underbar julafton (tyckte jag) med god mat och dryck, en massa mys och glada barn. Och, det får erkännas, det var skönt att vandra hem i den mörka, tysta vinternatten och när jag väl kom innanför dörren insåg jag ytterligare en fördel: att slippa ta hand om allt efteråt! Ni vet, sortera julpapper, snören, emballage, flaskor, burkar, förpackningar av allehanda slag, pant och ickepant. Personlig win-win helt enkelt. Och ett upplägg att vänja sig vid...

Juldagen firades sedvanligt hos mig. Ingen julmat och kravlöst för alla utom undertecknad. De minsta fick julklappar och ögonen tindrade i takt med julgransljusen. Annandagen ägnades åt egentid - eller som vissa kallar det: kvalitetstid med mig själv. I mitt fall handlar det om en förhoppning att "inte gå upp", d v s gå i pyjamas, vara asocial och inte göra något vettigt på hela dagen. Det gick ganska bra. Jag startade ut hårt med att tömma diskmaskinen, sortera alla olika förpackningar och kasta, ingen större uppgift med tanke på att det är cirka 10 meter till sopkärlen. Strax före 11 började otåligheten krypa i mig så jag bytte om från pyjamas till träningskläder och tog en sväng på 7 km. Redan i början hade jag tur och gick på Helle så vi promenerade i rask takt och pratade om livet i stort och smått. Härlig energikick! Efter dusch blev det pyjamasen igen, lunch och sedan bingeade jag Three Women på svtplay. Annorlunda serie, men den hade något som fängslade mig - förutom de heta sexscenerna (ha! ha! ha!). 

För första gången någonsin tror jag så har jag lyckats genomföra en hel julhelg utan att hamna i det stora mörka vemodet. En del av mig vill analysera och gå på djupet med varför och vad som är annorlunda med alla mina tidigare jular, men jag försöker få delen som tycker "Bra där!" att vinna. erfarenhetsmässigt vet jag att det sällan kommer något bra ut när jag tittar för djupt inom mig. Där finns så mycket mörker och sorg. Om det nu är så, som jag verkligen hoppas, att det är ljuset som tar för sig så ska det få fortsätta med det! På tal om ljus så skiner solen så jag ska passa på och ge mig ut på en liten promenad till biblioteket.

Jag har lovat mig själv att starta ett skrivprojekt före slutet av 2023 och nu börjar det brinna i knutarna, så när jag har varit på biblioteket så ska jag skriva. Vad det handlar om? Tja. Man kan väl enkelt sammanfatta det som mina minnen av en familj som inte längre finns, men som jag vill ska leva kvar hos mina söner och deras barn. Någonstans skaver det inom mig att jag är en minnesbärare och den enda som kan återge berättelserna, skapa sammanhang och förhoppningsvis ge förklaringar till några varför.

 

Återvändare i blogglivet

Efter en helt fantastisk sommar har jag varit tillbaka på jobbet i drygt sex veckor. Och den tillbakagången har varit en rejäl rivstart! Ny titel och nytt uppdrag innebär många timmar i olika projektmöten och avstämningar. Förutom mötestiden ska jag hinna med mitt tidigare uppdrag inom utbildningsdelen året ut. Efter semestern har mitt liv i princip varit jobba, sova och "javisst ja jag behöver visst äta också". Men jag klagar inte! Jag älskar att ha många järn på elden och presterar bäst under stress. Just nu är jag så himla glad att jag varit bakom tapeten i några år och lärt mig att lyssna på min kropp. Att låta hjärnan vila mellan varven är nödvändigt för att orka. Tyvärr har den ack så viktiga motionen fått stå tillbaka och det känns inte alls bra. Min ene son lånade min badrumsvåg för sisådär 1,5 - 2 år sedan och när han var här och lånade cykelpumpen tänkte jag att det var läge att påminna om att jag gärna såg att både våg och pump återbördades till ägaren. Gud så dumt av mig! Han kunde behållit vågen. Varför? Naturligtvis gjorde jag misstaget att ställa mig på den... Den som tror att inget har hänt för att man inte har vägt sig på länge lever i villfarelse. I mitt fall kan man, utan att säga för mycket, konstatera att utfallet inte var till det positiva. Just nu känner jag att det borde vara en motivationsfaktor som heter duga, men se det håller inte min bästis Mr. Couch Potato med om. Han uppmuntrar mitt lättjefulla soffhäng med böcker och praliner och både Luther OCH Ågren har gigantiska problem att vinna över den där typen. Tur det är långt till Beach 2024.

Semestern gick som alltid alldeles för fort. Jag förstår inte varför jag envisas med mina storslagna planer varje sommar. Det är ju alltid då Mr. Couch Potato flyttar in och övertygar mig om att det inte finns något bättre häng än med Brasse och bok. Som jag läst denna sommar, men underbart är kort. Läsning är lite som tvättkorgen när man har familj. Äntligen klar! Två minuter senare: full tvättkorg och en drös med nyutkomna böcker att sätta upp på sin aldrig nollade läslista. På sätt och vis skönt, men även en källa till stress. Hur i hela värden ska jag hinna läsa alla dessa böcker? Tur mina båda bokklubbar håller i sig även under hösten för där tvingas jag läsa även sådant som ligger utanför min vanliga läsning. Utmanande, roligt och härligt med bokprat. 

Förutom att läsa så har jag varit iväg på två resor, den första till Skottland. Vilket land! Jag blev helt förälskad i naturen, miljön, kulturen, historien och människorna. Det är något speciellt med öarna ute i Atlanten. Kargheten och det vindpinade landskapet är något som lika mellan Irland och Skottland, även om Irland är kulligare och har en mer gästvänlig natur. Vi hade dessutom en fantastisk guide som var med på vår buss (japp, jag har åkt på "pensionärsresa" och fick nästan inga fördomar bekräftade). Hon har nyligen släppt sin första roman på svenska och gillar man feelgood och mysdeckare är den perfekt. jag är inte en storkonsument av dessa genrer, men tyckte väldigt mycket om boken. Intelligent intrig, fina miljöer och precisa människoskildringar - "Bland begonior och bajonetter" av Sanna Wolf-Watz. Oroa er inte, jag har ingen provision utan gör reklam för att jag gillade boken. Jag har förstått att jag anses inskränkt och konstig som väljer att åka tillbaka till platser i stället för att jaga nya resmål, men för mig är det skönt att upptäcka och återupptäcka platser. Att hitta lugnet utan att bara ligga stilla på en solstol. Att försöka uppleva en stad/plats med invånarnas ögon. Tittar jag tillbaka är det minst ett nytt resmål varje semester de senaste åren. Personligen vill jag slå ett slag för att återuppleva platser. Det är som att komma hem, men i ny miljö. Hade jag bara gjort exakt samma sak varje gång hade det blivit trist. Finessen är att se till att man alltid har något nytt på listan när man återvänder. Om vi tar Irland så är ju nästa resplan att inkludera ett par dagar i Belfast och naturligtvis tar vi tåget dit nu när vi efter många besök lyckades lokalisera centralen i våras. Precis som jag tänker att jag ska snart tillbaka när jag lämnar Irland tänkte jag när jag lämnade Skottland. Jag ska tillbaka! Förhoppningsvis blir det nästa sommar och då en resa med Outlander och Edinburgh i fokus. 

Nu har jag lugnat stressen i hjärnan angående bloggen. Hoppas innerligen att få igång skrivandet igen för nu har jag en färdig synopsis att realisera. Inte i detta forum utan i bokform. Återkommer när det är på plats. Låter er kanske till och med smygläsa. Vilken hybris! Det är ju inte direkt så att min blogg når ut till de stora massorna. Nästa inlägg får handla om den andra resan som gjordes i somras. Mindre gråa nyanser, mindre karghet, fler otrevliga människor, men fantastiska viner och god mat.

Avslutar med lite bilder från Skottland, som är så mycket vackrare än jag föreställde mig.

Båttur på Loch Lomond

Carrbridge

Utsikt från Dunnottar Castle

Byn vid Carrbridge

 

Naturligtvis whisky! Här Cardhu i Ballindaloch

Slösa inte bort en enda dag

En evighet sedan jag uppdaterade bloggen och ändå går det knappt en dag utan att jag tänker att idag, idag ska jag uppdatera. Hela blogginlägg finns i mitt huvud, men sedan är det som luften går ur mig när kvällen kommer och arbetsdagen är slut. Rädslan att kreativiteten ska kopplas bort igen är stor, men jag hoppas att det bara handlar om en vanlig simpel datatrötthet. Mitt arbetsredskap är ju som för så många andra en dator. För möten och för hands on projekt. Mer av den varan blir det när jag kliver in i min nya roll efter semestern, men eftersom detta inte är allmänt kommunicerat så ligger jag lågt. Kan dock säga att det känns oerhört inspirerande och att jag ser framemot det. Även om jag hyser känslan att jag sitter med Svarte Petter, d v s jag kommer att hantera mina nya arbetsuppgifter OCH en stor del av mina gamla. Med andra ord: det blir exakt som det brukar bli för oss som presterar i överkant.

Vad har jag då ägnat de senaste månaderna åt förutom arbete? Jag vill skriva att jag tränat, men man ska inte ljuga... Sanningen att säga är att jag egentligen inte vet. Jag har läst en ryslig massa böcker och sett en mängd serier, vilket är skönt på hjärnan, men en mardröm för fysiken. Minns inte när jag hade så här dålig kondition. Får till mitt försvar säga att våren har varit djävulsk ur allergisynpunkt och när allergin släppte blev det alldeles för varmt för att jag ska må bra av fysisk ansträngning.Nu sitter jag mest och tycker synd om mig för att jag har förfallit. samtidigt som jag försöker övertyga mig om att för att uppfylla kraven på Beach 2023 så är det bara att ta sin kropp till en strand. Förslagsvis folktom...

Om det fysiska har blivit eftersatt så har jag ägnat desto mer tid till det inre. Under våren har jag deltagit i en grupp där vi har jobbat med vår intuition och meditation. Återigen har jag övertygats om att det finns något mer än det ögat ser, men jag har svårt att acceptera och landa i den övertygelsen. Första gången vi skulle hitta våra egna shakran så var det helt stängt hos mig när det gällde kreativiteten - de övriga var det inget problem med - men sista gången "öppnades" även detta shakra och det var en resa! Kanske har denna resa i mitt inre tagit mer energi än vad jag trott? Oerhört intressant har det varit och dessutom inbillar jag mig att det är nyttigt för en stockkonservativ naturvetare som undertecknande att gå utanför sin comfort zone emellanåt. 

Jag ser också i min kalender att det varit en hel massa sociala aktiviteter med familj och vänner, konserter, bokklubbar x 2 (lagom är så inte min melodi), restaurangbesök (sorry om det är jag som driver upp inflationen), Dublinresa (så klart; ingen vår, höst, sommar eller vinter är komplett utan Dublin - synd att ekonomin inte tillåter att det sker varje kvartal...) och ovanpå detta en jäkla massa arbete. Kanske inte konstigt att orken tryter och elefantskötaren vrålar "Nu räcker det gamling!"

Om fyra arbetsdagar ska jag äntligen starta min semester och som alltid är det tusen saker som ska fixas. Jag mjukstartar med Köpenhamn på fredag och sedan är det knappt en vecka innan den efterlängtade resan till Skottland med Highlands ska äga rum. Efter ett par veckor på hemmaplan avslutas semestern i Galicien. Förhoppningsvis ska jag komma igång med bloggen igen. Och med mina powerwalks och joggingturer på morgonen. För som rubriken säger: livet är för kort för att slösa bort en enda dag!

Blues i vårens tecken

 Våren kom och försvann. Precis som vanligt, men ändå blir jag lika besviken varje gång. Snödroppar, vintergäck och krokusar lyser upp i fjolårets lövade rabatter. Så mycket löv är det ju inte längre utan mer skrumpna bruna ting som, så fort det blåser, tycks samlas för konferens i min carport. Och det är inte från min trädgård de kommer, de små lömska rackarna. Mina rosor i söderläge har små löv, på väg att spricka ut. Min granne har tagit bort sin björk så nu blir det ett bry att veta när det är dags att vårfrisera rosorna, men jag får väl göra som jag gör med det mesta annat: gå på känsla. Hasselns hängen är gigantiska så det är inte konstigt att ögon och näsa kliar. Vill minnas att jag även förra året började med min allergimedicin redan i februari, så inget nytt under solen där heller. 

Ska detta bli ett inlägg om våren?! Nej. Det var inte tanken, men ibland är det enklare att hitta skrivglädje om man börjar i det banala och vardagliga. Skriv där du står, tror jag någon klok människa har sagt. Det är ju precis så enkelt egentligen, men ändå tenderar vi människor att krångla till det för oss. Vi tror att vi blir mer intressanta om vi kryddar berättelsen med svåra, ofta fel använda ord, och med fakta som blir felaktiga för att vi saknar erfarenheten eller låter bli att kontrollera. Människan är som bekant lat till sin natur. Idag har jag varit sextio år i fyra månader. Och tror aldrig jag har varit så trött. Men med empiriskt underbyggd fakta kan jag redan nu tala om att jag inom en månad kommer att revidera detta påstående. Det är så här varje år. Ljuset, det efterlängtade (!), gör mig så infernaliskt trött och nere. Allt, precis allt, känns motigt. Elefantskötaren har fullt upp med att ladda mitt pannben inför varje dags inplanerade aktivitet. De två senaste veckorna har jag regelbundet varit på mitt gym (tjoho!) eller varit ute på längre joggning/powerwalks. Njuter av min träning, men vad det är kämpigt att komma iväg! Jag har aldrig, vad jag kan minnas, tittat så mycket på filmer och serier som det senaste halvåret. Min sociala kalender är full med inbokad kultur och middagar, men dagar som är tomma i kalendern känns livet nästan innehållslöst. Jag har en teori - eftersom jag är en självlärd navelskådande hobbypsykolog - om att det handlar om någon form av förberedelse för nästa fas i livet. Att bli ägare av sin egen tid på heltid. Jag tror jag är livrädd! Att bli sittande hemma i soffan framför TV:n utan mening eller mål. Fy! Eller så är det hetsen omkring mig av alla som längtar till sin pension eller som gick långt tidigare än nödvändigt bara för att... Ja, de har säkert en för dem fullgod anledning, men jag som ser på från utsidan ser bara alltför stillsamma dagar utan något meningsfullt att fylla livet med. Kanske är det att jag vill ha gjort avtryck? En insikt om att det är inte så många år kvar att göra det man drömmer om? Jag som saknar drömmar! Och det är för att jag inte orkar med besvikelsen när jag inte orkar eller, framförallt, törs genomdriva dem. Jag behöver verkligen hjälp! Finns det vägledare för oss själsligt misslyckade? Tänkte skriva i modet, men det kan ju misstolkas. Klädstil och utseende har jag ändå ganska bra koll på om jag får säga det själv. 

Det kan ju också vara så enkelt att jag har en hjärntrötthet baserad på de senaste årens sociala, och nu, ekonomiska begränsningar. Livskvaliteten har försämrats. Jag talar inte om det materialistiska, som för mig är ganska ointressant (om det inte handlar om klänningar och skot förstås) utan om att jag upplever att det finns en bekvämlighet hos oss alla att det är jobbigt att lämna hemmet. På mitt jobb är den utan vidare viktigaste förmånen att få behålla möjligheten att arbeta distans. Vissa kolleger visar sig aldrig eller under stort misstycke på kontoret. jag tycker också att det är skönt med distansarbete, men det blir en påfyllning av energi att möta andra människor och då inte enbart familj eller vänner. Personligen tror jag att den sociala interaktionen har tagit mycket stryk under pandemin. På gymmet igår var det en kvinna, en oerhört irriterande sak i min ålder, som högt och ljudligt höll en monolog för en stackars äldre man om att hon minsann hade MS och att hon var tvungen att träna. Hon ockuperar flera maskiner för hon far runt som en ettrig mygga, slamrar och slår med allt hon kommer över. Tvättar noga av maskinerna innan hon använder dem, men hafsar över dem när hon är själv är klar. Ett typiskt exempel på Humana Egocentrika. Alla ska lyssna och ta hänsyn till henne, men hon är inkapabel att se sina egna sociala tillkortakommande. 

Som tur är så är jag lyckad i vissa sammanhang. Ett av dessa är som farmor och i eftermiddag ska jag mysa med mina gullungar. Den äldre av dem lovade kaka när vi fikar, men han hade inte själv tid att baka för han var på väg till simningen när de ringde. Sammanfattningsvis kan man väl säga att även om livet är trist och deppigt vissa dagar så finns det ljuspunkter. Och snart, mycket snart, lämnar vi trista februari bakom oss och kan börja känna våren på riktigt!

Juridik är inte detsamma som moral!

Läst i Sydsvenskan med anledning av Pajas Paludans infantila agerande: "En förolämpning mot alla muslimer, enligt al-Azhars ledning, barbariska brott i skydd av den inhumana och omoraliska paroll de kallar yttrandefrihet". Läs det gärna mer än en gång. 

Nu ska jag vara ärlig och säga att jag har inte läst hela Koranen och jag är nästan helt övertygad om att väldigt få av alla dessa demonstranter runt om i den muslimska världen har gjort det. För att inte tala om majoriteten av de muslimer i Sverige som varken bryr sig om eller underordnar sig islams fem pelare: trosbekännelsen, de dagliga fem bönerna, den religiösa avgiften, fastan och vallfärden. De är muslimer vid behov och företrädesvis när de kan få framstå som kränkta. Personligen anser jag att religion är privat och undanber mig alla former till försök att omvända mig. Jag är stark motståndare till all form av fanatism och hycklande självgodhet. Din sanning är nödvändigtvis inte min sanning. Definitivt inte när vi är inom den privata sfären. 

Jag har bott i Qatar, långt innan det öppnades upp som turistland, och har upplevt hur det är att vara kvinna och ickemuslim i ett starkt religiöst muslimskt land. Qatar kallades på den tiden för Saudis lillebror och sharia styrde. Som europé fick man vackert anpassa sin vardag till dessa förhållanden. Kristna möttes i hemlighet för att hålla sina gudstjänster och fler än en blev deporterad om de upptäcktes. Som ickemuslimsk kvinna behövde man inte gå i niqab och jag såg inte till några moralpoliser, men jag fick utstå mycket tillmälen från framförallt muslimska kvinnor. Jag minns speciellt en iransk kvinna som alltid satt utanför sin mans butik och vi passerade förbi där varje gång vi var i souken (basaren). Varje gång spottade hon efter mig och vrålade, vad jag antar, var mindre smickrande omdömen. En dag fick min man nog. Han hade bott i Iran och talade tillräckligt mycket farsi för att kunna ge svar på tal, via hennes man (det går ju inte för sig att tala direkt till kvinnan) och efter det muttrade hon bara när jag passerade. Vad vill jag då säga med detta? Att acklimatisera sig i ett annat land handlar inte om att det landet ska ändra sig efter dig. Jag vet. Det låter helt galet och frågan är om det inte är nästan rasistiskt och vem vet, kanske till och med strukturell rasism, att Sverige inte blir muslimskt nu när det är så många "flyktingar" från muslimska länder som etablerat sig här. Vi är nog ett av världens mest toleranta länder och ber hellre om ursäkt i förväg än står upp för vårt land. Det är så pinsamt att statsministern står och ber om ursäkt för att vi har yttrandefrihet i Sverige bara för att blidka en maktgalen turk. Och att SD tycker det ska förbjudas att bränna svenska flaggan, men böcker är okej. Att utbildningsnivån är konstant nedåtgående i detta land är inget nytt, men nog borde man som regeringsföreträdare veta att juridik inte är detsamma som moral och etik - ibland är det inte ens kompatibelt.

"Inhumana och omoraliska paroll " i inledningen tycker jag är ett underbart citat från stater där kvinnor anses smutsiga och ska straffas om de vägrar bära slöja, där oliktänkande kastas i fängelse och torteras, där homosexuella kastas ut från tak, där kvinnor ses som egendom och tas ifrån rätten till utbildning och egna val. Listan kan göras lång. Det är inte religionen det är fel på. Det är de som tolkar vad som står i dessa skrifter - t ex Bibeln, Koranen, Torah -  som är skulden till hur det ser ut. Det är ju ingen tillfällighet att det företrädesvis är män som äger tolkningsföreträdet och som ser sin chans att trycka ner kvinnorna till total lydnad. Jag vill inte ha ett muslimskt Sverige, men i yttrandefrihetens namn och religionsfrihetens så ser jag det som självklart att man ska få utöva sin religion, men det ska inte bli något statsbärande där sharia ska ta över våra grundlagar. Vill man bo i ett land styrt av islam finns det massor att välja på. 

När jag ändå är upprörd så kan jag inte förstå hur man kan åka till Turkiet överhuvudtaget. Ett land som har en president som styr med järnhand och vet att den enda anledningen till att de inte har kastats ut ur Nato är ett strategiskt läge, en stark krigsmakt och vetskapen om att Putin och Irans president är hans bästa kompisar. En diktator - flera diktatorer. Ingen bra kombination i ett redan ansträngt läge. Vad som brukar bita på dessa självupptagna despoter är indragna bidrag och att turisterna väljer andra resmål. Vi har väl sedan länge passerat tron på att biståndspengar hamnar utanför regimens fickor? Vid något tillfälle ska jag skriva om biståndsprojekt i SIDAs namn som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt. 

Nu ska jag ta en promenad i blåsigt, men ganska vårligt väder. Är man ledig en måndag så är man!

Vet hut! Det mesta är trams.

 "Carl Lidbom borde veta hut"! Ett citat från Anders Björk som yttrades i Konstitutionsutskottet i mars 1989 när Lidbom vägrade svara på en fråga som enligt honom var "trams". 

Dagens samhällsdebatt är i många avseenden trams och många makthavare borde sannerligen veta hut! Jag förstår inte hur vi har kunnat hamna i ett narrativ som är ett sådant bottennapp, ett lågvattenmärke utan jämförelse och en politisk debatt som är på sandlådenivå. Vi har en statsminister som öppet verkar ta avstånd från de lagar som är grundläggande i Sverige. Det bockas och lismas för en diktator som sitter och hånler i sin håla och drar i trådar för att uppvigla fotfolk i Sverige att demonstrera och protestera mot i princip allting, som kan bidra till att fördröja ratificeringen av Sveriges NATO-ansökan. Har vi en regering som är så naiv och förblindad att blidkandet av en militärdiktatur är viktigare än att stå upp för våra svenska grundlagar? Vi har en före detta statsminister som hånskrattar - det var inget lite flickaktigt fniss, utan ett hånskratt av en person som mer än en gång har använt sig av härskarteknik mot sina motståndare. Och vet ni vad! Jag betackar mig för kommentarer av typen "men Ebba-Bjäbba då?", "Ebba är en clown!", "Ebba ljuger!" eller liknande. Det är ett så oerhört infantilt sätt att bemöta kritik. Jag är inget fan av Ebba Busch, men den mobbing hon utsätts för, med Aftonbladet som härförare, är inget man ska behöva utstå! Jag blir förbannad. Det är inte ett mobbingbeteende som mina skattepengar ska användas till. Hade det varit en elev i skolan som hållit på så här eller för den delen på en annan arbetsplats så hade det definitivt föranlett ett så kallat korrigerande samtal om det olämpliga att bete sig på det viset. Och till skillnad mot väldigt många andra kan jag skilja på sak och person och hade inte tyckt att det var försvarligt om det var Ebba Busch som hånskrattade åt Magdalena. I Sveriges riksdag ska man veta hut och inte hålla på med trams. 

Paludan har åter igen satt Sverige på kartan. Det är ett problem att vara ett demokratiskt land med grundlagsfäst yttrandefrihet och demonstrationsrätt. Alldeles för många tror att polisen kan göra vad de vill och ifrågasätter varför man inte bara nekar honom rätten att bränna en Koran. Vi som har lite förstånd och kunskap om hur det fungerar vet att även polisen måste följa lagar och regler. Personligen tycker jag att Paludan är en löjlig provokatör som ska ignoreras, men han vet att det finns inhemska personer , och säkerligen även utländska krafter, som mer än gärna uppviglar till kravaller och njuter av att kunna visa att det är detta som händer när man släpper in för mycket muslimer. Han är inte intressant i Danmark längre och använder sig därför av sitt svenska medborgarskap för att kunna skapa provokationer här i stället. Jag tar personligen avstånd från bokbränning och det gäller oavsett vad det är för bok. Men vet ni vad? Jag tar även avstånd från att bränna flaggor... Varför är det så märkligt tyst om att det brändes åtminstone en svensk flagga igår vid Koranbränningen? Är det för att man inte får lov att kritisera muslimer  (här gör jag antagandet att det var muslimer som skulle visa sin ovilja mot Sverige för att den svenska grundlagen tillåter att man får bränna både böcker och flaggor)? Vad tror ni hade hänt om en flagga från ett muslimskt land hade bränts i det landet? Men jag antar att man i det politiskt korrekta Sverige (som jag aldrig har tillhört) blir anklagad för att vara SD om man kritiserar en handling riktad mot en svensk artefakt. 

Senaste veckan har sociala medier svämmat över av trams. Renodlat pinsamt trams där rena lögner blandas med konspirationsteorier och där händelser kommenteras med totalt irrelevanta argument. Det är glasklart att det är många trollkonton, men drevet mot dem som blivit utsedda som villebråd är förfärligt. Uppenbarligen tycks ingen i den politiska församlingen vara mogen att axla ansvaret som den vuxna i rummet, utan man är allihop redo att kasta den första stenen. Naturligtvis helt utan ansvar! "Vadå?! Jag sitter väl här så länge jag vill. Det är ingen som har talat om att jag behöver ha någon specifik kompetens för mitt arbete. Jag är faktiskt bättre än alla andra för jag är utvald". Jag raljerar. Det finns säkert lämpliga, duktiga politiker som förstår sitt uppdrag, men jag anser att kompetensen i riksdag och regering, precis som i övriga samhället, har dalat drastiskt. Ingen gagnas av att det sitter 365 ledamöter och lallar om vem som är dum, dummare eller dummast. Problemen är för allvarliga för att jag som ska skattebetalare ska acceptera det!

Formulera och acceptera för att bli ditt bästa jag

Första veckan av 2023 är avklarad. Själv har jag haft semester - en lyxig förmån att inte vara beroende av någon annan. Tyvärr har vädret varit mindre roligt, regn och rusk, men vad gör det när man har en lång To do-lista, som inte ens har påbörjats. Tre böcker har lästs denna veckan, men eftersom man inte kan läsa hela tiden så har jag även startat ett nytt helvetiskt pussel - alla 1 000 bitar likadana, men det ska ju vara en utmaning. I förmiddags satt jag två timmar, utan att tänka på något annat än att hitta rätt bit. Det kan man kalla att nua! Just att nua är något jag ska fokusera på under 2023. Nua är att vara i stunden precis där man befinner sig. Något jag är dålig på. Min hjärna är alltid någon annanstans, grubblandes i dåtid eller funderande över framtiden. Tålamod är heller inte något framträdande karaktärsdrag, så att lägga pussel är verkligen en prövning för undertecknad. Men, jag jobbar på det och när detta pussel är färdiglagt så har jag ytterligare ett, som enligt bilden, kommer att vara minst lika svårt. Netflix är ju också något bra att ägna sig åt när det är väder där alla kläder är fel. Jag har börjat titta på Chesapeake Shores. Ett riktigt härligt pekoral om en amerikansk familj med irländska anor. Alla fördomar om amerikaner frodas. Det är lite som att titta på julfilmer: när man börjat är det svårt att sluta titta. 

Det var ju egentligen inte sysselsättning vid trist väder det skulle handla om idag, utan om vad jag hoppas få ut av 2023. Följa mina drömmar så att säga. Redan nu möts jag av ett stort problem. Jag har nämligen slutat drömma - bildligt och bokstavligt. Jag minns två drömmar det senaste året. Drömda drömmar alltså. Båda med samma grundberättelse: vänner som sviker och överger. Vad kan vara meningen med dessa? Är det något förebådande eller en varning om att man när en "o"vän vid sin barm? Att vänskap tar slut är inget konstigt i sig: man växer ifrån varandra, blir osams, flyttar, avlider... Anledningarna kan variera men att få en kniv i ryggen är nog värst. Så klart finns det utopiska drömmar. De där ouppnåeliga som man själv inte kan påverka mer än genom att hoppas (hade jag varit religiös hade jag kanske trott på bön): fred på jorden, att energitillgång och klimatpåverkan löses, att politiker slutar raljera över sina motståndare och visar att de är vuxna i rummet och kan samtala med varandra för att lösa de problem som de allihop har varit med att skapa. Naturligtvis hoppas jag att min familj och nära och kära får vara friska och att jag slipper gå på någon begravning även nästa år. 

Jag har semesterväxlat (d v s växlat semesterersättning mot sex extra semesterdagar) även nästa år och kommer att försöka prioritera min tid för återhämtning och kreativa processer. Min förhoppning är att de ska korsbefrukta varandra. Att avsätta tid för att aktivt jobba med det kreativa ger förhoppningsvis energi åt även arbete och, jag ger inte upp!, till gymmet. Jag ska även fortsättningsvis försöka värja mig mot allt och alla som använder träning som bantningsmetod och som, säkert i all välmening, tror att man blir lyckligare ju mindre man väger. Det senaste året har jag peppat mig själv med att följa Stina Wollter och en.pantertant.i.leopard på Instagram. De är båda förespråkare för att acceptera och gilla sin kropp oavsett hur den ser ut. Som de så riktigt uttrycker det: "ta en bikini och sätt på kroppen så har du en bikinikropp". Så simpelt. Så svårt...

Kreativa processer är ett tämligen flummigt begrepp, som kan innefatta allt möjligt och det är precis det som är meningen. Att ge mig utrymme att åter hitta tillbaka till glädjen och lusten att skapa. Små steg framåt och firande av delmål ska visa vägen. Häromdagen fick jag för mig att jag ska köpa en ny PC för att känna en större lust att skapa, men hejdade mig. Jag har sedan jag var inne i den berömda väggen alltid trott att lusten kommer tillbaka om jag köper nya färger och pannåer, nya akvarellfärger och fint papper, ny symaskin och nytt tyg, garn - jag kan fortsätta, men kommer att komma till exakt samma slutpunkt: det blir inte något resultat om inte lusten finns. Så den här gången ska jag vara vuxen och tänka efter före! Nu har jag i och för sig tänkt några dagar och skulle av den anledningen, rent teoretiskt, kunna köpa en ny dator i morgon, men jag ska först hitta mitt pannben och mitt självförtroende, skaka av mig alla negativa kommentarer som jag burit med mig sedan barndomen om att inte kunna/duga/vara tillräckligt bra. Jag duger! Och att måla en tavla är bättre än att låta bli. 

Så sammanfattningsvis är mina förhoppningar för 2023 ganska lika alla andra år:

• nua
• avsätta tid för återhämtning
• avsätta tid för kreativiteten
• jobba med att återupptäcka mitt pannben och hitta mitt jävlaranamma på nytt
• utöka träningsdosen från bara joggning till gym - skönt att veta att redan första besöket på gymmet kommer att öka min prestation 100% 
• acceptera min kropp, vikt och ålder
• arbeta med min låga självkänsla när det gäller mitt privata jag

En sammanfattning av 2022 som gick ut genom dörren och försvann

 Vad är ett år? Tidsmässigt är det enkelt: 365 dagar (om det inte är skottår), 52 veckor, 12 månader, 4 kvartal... I livet kan det vara en evighet, när du är liten, och en vindpust när du är äldre. Jag vet inte om det är åldern som gör att jag tycker tiden går så fruktansvärt fort. Ur en tidsaspekt har jag ju lika många sekunder att fylla under ett år som det nyfödda barnet. Lik förbannat går det för fort! Och det beror inte på någon känsla av att det snart ska ta slut. Sådana tankar har jag inte tid med, men naturligtvis är jag i högsta grad medveten om att livet är ändligt, vilket inte behöver betyda att man slutar leva - "vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva". Hur levde jag 2022?

Den största händelsen under 2022 var naturligtvis att jag blev farmor 2.0. En liten flicka valde att göra entré på sin pappas födelsedag, 20 maj. En fredag kl 9:06. Hennes farbror sammanfattade det med "så praktiskt, nu behöver vi inte memorera ytterligare ett datum". Det är så himla roligt med barnbarn och jag känner mig så lyckligt lottad att jag har dem så nära. 

Året startade med en rejäl förkylning så något nyårsfirande var det inte tal om. Trots det så såg det nya året ut att bli riktigt lovande. Pandemirestriktionerna togs bort och världen började öppna upp för resor igen. Det var plötsligt "tillåtet" att umgås mer än i små sällskap, biografer och teatrar öppnade upp. Känslan av framtidstro och att det var slut på det elände som covid hade skapat gjorde att jag äntligen kunde slappna av. Det varade inte länge. 24 februari startade Ryssland krig mot Ukraina. Konsekvenserna av detta vet vi ju alla och våra höjda levnadskostnader är ingenting mot hur de har det i Ukraina. Allting är dyrare och den begränsade energitillgången har tvingat oss att ställa om. En kalldusch och nyttig påminnelse om hur skör vår världsbild är. Att det plötsligt skulle bli krig i vårt relativa närområde var inget jag trodde skulle hända och den upptrappade krigshetsen mellan alla små maktfullkomliga män i världen gör mig rädd. Jag är ingen hoarder och har urdålig beredskap. Det handlar inte om att jag saknar kunskap, men som med allt annat som jag tycker är obehagligt och psykiskt påfrestande att tänka på, så hamnar jag i ett strutsbeteende och sticker huvudet i sanden. Syns det inte -finns det inte! Fantastiskt ändå så snabbt foliehattarna som fick luft under vingarna under pandemin och blev experter på virus, vaccin och smittkedjor över natten blev experter på utrikespolitik och krigsstrategier. Att det fanns så många Putinälskare bland alla vaccinmotståndare gjorde mig förvånad, men jag har sent omsider förstått att det finns någon gemensam dumhetskromosom bland dessa allvetande självutnämnda experter. Litet förstånd tenderar att ge stora utsläpp av idioti...

I början av mars tog ett glatt gäng kvinnor tåget till Stockholm. Jag kom med av en slump, men denna slump har gett mig nya goda vänner som jag träffar regelbundet och har stor glädje av. Vi åt första kvällen middag på L' Avventura i Vasastan. En varsam ombyggnad av en biograf från 1927 har blivit en otroligt vacker restaurang med fantastisk interiör, hög standard på mat och dryck samt mycket bra service. Dagen efter ägnades åt shopping och strosande på stan innan vi klädde upp oss för att gå på Oscarsteatern och se Rain Man med Robert Gustavsson och Jonas Karlsson i huvudrollerna. Underbar uppsättning och vacker teater. Efter en god natts sömn blev det en lång promenad på Djurgården där vi bland annat besökte Estonias minnesmärke. Vi hade bokat en guidad visning på Stockholms Opera och kan ha fått en av världens mest engagerade guider. Rundturen skulle ta ca 45 minuter, men tog nästan det dubbla. Han var enormt påläst och man märkte att han älskade sin arbetsplats. För mig var det första besöket inne på Stockholms Opera, men förhoppningsvis inte det sista. Lätt försenade fick vi småspringa till Mr Cake för en fika. Jag hade bokat träff med en god vän och den stackaren fick vänta i evigheter innan vi dök upp. Så härligt att få krama om henne och uppdateras om hennes liv. Mr Cake i sig var trångt, omysigt, dyrt och väldigt överreklamerat. Kvällen tillbringade vi på E-Types krog, Lasse i gatan i Gamla stan. Stor kontrast till L'Avventura. Trångt och stökigt, men god stämning och maten var det inget fel på. Söndagen, innan vi skulle ta tåget söderut igen, så var vi på guidad visning på Stadshuset. Jag var där för några år sedan när min som utexaminerades i Blå hallen. Nu äntligen har jag skridit ner för den berömda trappan och sett den Gyllene salen. Stadshuset är en väldigt vacker byggnad, både på insidan och utsidan. 

I slutet av mars kom vi äntligen iväg till Dublin igen. Märkligt vilken dragning den staden har, men det är som att komma hem på något konstigt sätt, trots att jag inte skulle vilja bo där. Mycket var sig likt, men också mycket olikt. Pandemin tog hårt på Irland känns det som. Vi såg betydligt fler hemlösa och det känns som om fler har börjat missbruka. Det var öppen knarkförsäljning i gränder och många unga var påtända även mitt på dagen. En hel del pubar och mindre butiker var stängda, men våra favoriter var i gång. Vi kom äntligen iväg till Phoenix Park och hittade även den berömda julpuben. Där kan man tala om ett hål i väggen! 

Ett par dagar i juli åkte min syster och jag till Göteborg för shopping. Vi lyckades så klart tima vår vistelse med Gothia Cup i fotboll så det var knökfullt med vilsna spelare som försökte hitta rätt i stan. Många steg i värmen blev det, men det var härligt att spendera några dagar tillsammans. Och som alla vet så är ju Göteborg en bra stad att shoppa i och det finns många bra vattenhål så man kan hålla vätskebalansen i schack.

Det blev även en tripp över till Köpenhamn. Man kan väl kortfattat säga att vi var inte ensamma. Jag har nog aldrig varit med om så mycket folk en vanlig semesterdag. Knökfullt på tåget och kön till Tivoli var väldigt lång. Vi hade dessbättre bestämt oss för att hålla oss utanför de vanliga stråken, så vi gick en parallellgata till Ströget och hamnade så småningom på Christiania. Äntligen, kan jag tillägga som haft det på min bucket list. Vi strosade runt där bland en massa andra turister och såg hur man i små stånd sålde hasch, cannabis och säkert annat också. Lite kul att det fanns skyltar om fotograferingsförbud just på denna delen. Efter Christiania fortsatte vi promenera ut till Reeften där vi åt på matmarknaden innan vi hoppade på en båt som via en lång omväg tog oss först till Köpenhamns Opera och sedan till Nyhavn. Vi betalde ingenting eftersom vi inte lyckades lista ut hur vi skulle göra det och det fanns ingen att fråga. Så nu har jag även "plankat" i kollektivtrafiken.

Årets huvudsemester gick till Palma. Låt mig berätta en sak om Palma de Mallorca: det är inte smart att åka dit i augusti! Vi bodde på ett designhotell hyfsat centralt och hade AC på rummet och takterass. Man hade valt att lägga poolen på taket - mitt i gassande sol, så något bad blev det inte i den poolen. Däremot tog vi buss till stränder en bit utanför city så vi fick både sol och bad. Palma är en härlig stad som jag gärna återvänder till, men då inte när det är som varmast...

Årets sista resa gick till Lübeck. Bussresa över dagen för att gå på julmarknad och få lite julkänsla. Lång dag, men mycket trevligt. Det köptes några julklappar och en del marsipan på Niederegger. Moral är inget som biter på mig och dessutom är det långt till Beach 2025.

I december var jag på mitt livs första handbollsmatch! LUGI mötte Kristianstad och fick stryk inför hemmapubliken. Jag är ingen älskare av handboll, men tycker det är kul att uppleva sport på läktaren. Kristianstad hade med sig en härligt fartfylld och röststark hejarklack, vilket bidrog till att jag tyckte det var en positiv upplevelse. 

Sammanfattningsvis så har det varit ett hyfsat år när jag ser på det i backspegeln. Tyngden av omvärlden har legat över mig, men jag upptäcker ju att det har hänt en hel del, inte minst på den kulturella sidan. Jag har startat upp två bokcirklar och det känns som att de som är med i respektive grupp tycker att det är roligt. Rent personligt handlar det inte bara om att kunna prata böcker utan även att jag vill utmanas att läsa utanför min comfort zone. Bokval och vilken restaurang vi ska bokprata på går runt. Det har varit ovanligt många konstellationer bland deltagarna i after works också, vilket känns roligt.

Bio: Belfast, Maverick, Downtown Abbey, Där kräftorna sjunger, Ticket to Paradise, Året jag slutade protestera och började onanera

Teater: Rain Man, Mamma ljuger - sanningen om din uppväxt, Såsom i himmelen, Jesus Christ Superstar (Ola Salo & Peter Jöback), Anastasia, Hybris med Pernilla Wahlgren, Romeo och Juliette, Malmö Brandkårs julkonsert med Ola Salo och Rikard Söderberg

Utställning: Auschwitz 

Bokcirkel 1: J'mapelle Agneta, Skilsmässan

Bokcikel 2: Räkna hjärtslag

Jag ger inte några nyårslöften av princip, men jag har en del förhoppningar om nästa år, men det får bli ett annat inlägg. Fram tills dess kan jag faktiskt skriva under på det som står nedan...