söndag 27 oktober 2019

Positiva tankar förlänger livet - tummen upp för det!

Hösten har anlänt! Det blåser friskt, löven virvlar runt i vindbyarna och molnen leker tafatt över himlavalvet - vissa av dem mörkare än de andra. Jag tog en lång promenad i morse. Det kändes fint att utnyttja den där extratimmen man "fick" tillbaka i natt. Att jag dessutom läst att man bör gå 16 000 steg per dag för att gå ner i vikt gjorde mig extra peppad och exalterad. Vem kan motstå en sådan utmaning?!? Nu kan jag svara: jag! Efter lite drygt en timmes rask promenad hade jag avverkat 7,5 km och tänkte glatt att nu jäklars har man väl kommit upp i en bra bit över 10 000 steg och jag tyckte faktiskt att det kändes som om jag tappat tre, kanske fyra, kilon i ren glädjeyra. Tittar på min Apple Watch och jag lyckades bara prestera 9 565 steg på dessa kalorimetrar. Ursäkta mig, men hur tänker man sig att man ska få ihop 16 000 steg VARJE DAG!!! Jag är nu uppe i 11 700 steg och har faktiskt inte tid att lägga all denna tid på att gå... Varje vardag kliver jag av bussen en hållplats innan jag behöver och får då ihop ca 2,3 km, vilket är en skön start på dagen. På vägen hem brukar jag kliva av två hållplatser före min egentliga och då lägger jag till ytterligare 3 km. Trots detta och att jag inte har ett stillasittande jobb, kommer jag sällan upp i 10 000 steg. Det är inte konstigt att man känner sig mindre lyckad, när man inser att ens största problem är att det inte är kompatibelt att försöka promenera sig i form och dessutom ha ett krävande arbete...

När jag promenerar (i brist på att kunna springa - knäskrälle!) så passar jag på att lösa världsproblem och ibland även mina egna små svårigheter i vardagen. I dag funderade jag en hel del på hur märkligt det har blivit i vårt land. Vi har blivit så fruktansvärt rädda för att inte tillräckligt stå upp för allehanda minoriteter och märkligheter att sunt förnuft och realitet har lagts i malpåse. Till exempel hörde jag att man på en förskola någonstans uppåt landet har beslutat sig för att endast servera vegetarisk kost. Personligen har jag ingenting emot vegetarisk mat, men undrar hur det kan vara okej i dagens Sverige att man "pådyvlar" barn särskild kost samtidigt som man tycker att barn bör uppfostras könlösa och själv ska få bestämma sin könsidentitet. I mitt huvud, som i och för sig är ganska överhettat just nu, så rimmar inte detta särskilt väl. Barn måste väl själv få välja om de ska bli vegetarianer eller är det okej att föräldrarna styr över det? Ni som känner mig förstår säkert att jag är ganska raljerande just nu, men jag är så infernaliskt trött på alla PK-stofiler som får alldeles för mycket utrymme i vår värld!

Jag brottas en hel del med mig själv när det gäller att ta tag i min kreativitet. Snart är det dags att damma av symaskinen och börja sy kläder och annat som kan passa en ny liten människa.
Samtidigt vill jag komma loss med den synopsis till roman som jag har liggande i datorn. Mitt största problem är att tiden inte riktigt vill räcka till och definitivt inte nu när jag måste trycka in 16 000 steg per dygn (!) och dessutom brottas jag  med den etiska biten: hur ärlig ska man vara? Hur ärlig kan man vara med hänsyn till andra - döda såväl som levande? Det är inte en enkel balansgång det där, om man inte är ute efter att medvetet provocera eller såra. Jag har inte landat i något resultat utan funderar vidare. Egentligen är det väl det sista som är det svåra dilemmat. Tid hittar man om man vill. Vi har ju precis blivit med en extra timme!
 Dessutom hörde jag att man lever längre om man är positiv och eftersom jag ser mig lite som Skapelsens krona så tänker jag leva länge, länge så många generationer får njuta av mig och min visdom...

tisdag 22 oktober 2019

Melankolisk positivism eller lär känna din fiende

Mörkret har lagt sig över tillvaron. Fortfarande milt ute och det är väldigt svårt att klä sig... Oktober är i sitt slutskede och nu börjar det där lilla melankoliska fröet rota sig i kroppen och sätta krokben för alla positiva tankar och viljan att göra något. Jag är så infernaliskt trött och det hjälper inte att sova. Konstigt nog så gör jag det. Sover. Normalt så här års brukar vargtimmarna ägnas åt att älta problem - verkliga och påhittade - men numera sover jag, men det känns inte som jag får någon riktig vila. Hjärnan är alltid på högsta spinnläge och det verkar inte finnas någon avstängningsknapp. Det värsta med detta tillstånd är hopplösheten och känslan av att vara extremt misslyckad i jämförelse med andra.
Jag har tidigare skrivit om mina problem med min kropp och vikt och för tillfället tycks alla i min närhet ha tappat en massa kilon (det är väl de som jag har fått som ett gigantiskt muffinsfluff runt hela kroppen) och alla tycks ha stora behov att tala om för mig att de tappat si och så många kilon och storlekar. Kul för dig, men jag mår så jäkla dåligt över att höra det! Missförstå mig rätt - jag missunnar ingen att gå ner i vikt, framförallt inte om de har varit kraftigt överviktiga och jag tycker verkligen att det är en beundransvärd bedrift, men jag vill inte höra om det konstant! Ärligt talat så har jag inte träffat många som klarat av att hantera sin viktminskning utan att bli en belastning för omvärlden. De allra flesta hamnar i någon sorts bubbla av att de är Guds gåva till det motsatta könet.
Det blir lite samma effekt som de som slutar röka. Hur många "extremt mot rök allergiska" ickerökare har ni träffat? Personligen kan jag sammanfatta dem som alldeles för många...

Japp, jag tuggar just bittermandel och mår urdåligt. Kanhända har det att göra med åldern. Kanhända inte. Det är en gigantisk klump som tynger i mellangärdet (det kan i och för sig handla om rent fett) och drar tyngdpunkten ännu längre ner än vad naturen gör. Det är ju allmänt känt att naturlagarna tar ut sin rätt efter en viss ålder och låter allt det som en gång trotsigt pekade uppåt numera slappt dras neråt... Muntert är det icke! Eller jo, för det mesta kan jag skratta åt det, men just nu är jag mest så där oförklarligt ledsen och känner mig melankoliskt misslyckad. Vad har jag åstadkommit i mitt liv? Mina drömmar och förhoppningar - var tog de vägen? Jag drömmer ju inte ens om nätterna längre! Vilket kan vara förklaringen till att jag ständigt är så utmattande trött. Och bara blir tjockare och tjockare... Sover man för lite blir ämnesomsättningen lidande och det gäller kanske även om man sover för lite djupsömn...

Deprimerande inlägg - JAG VET! Försöker få styr på mina tankar och hitta tillbaka till den kreativa lusten, men misslyckas hela tiden. Ett misslyckande ovanpå ett annat misslyckande blir till slut en oövervinnerlig mur av självförakt och missmod. Får väl göra som jag brukar: kavla upp ärmarna och börja riva. Fördelen med att vara sin egen största fiende är att man ständigt har den under uppsikt och att man med hjälp av elefantskötaren kan affirmera det positiva som hänt under dagen...


söndag 13 oktober 2019

Tankar under lövsparkning


Mitten av oktober och trots att det syns att hösten är här så är det väldigt milt väder. Var ute och gick en stund precis efter lunch och trots att jag bara hade tunn jacka och sneakers blev jag varm. Och det var definitivt inte tal om någon powerwalk heller...  

Livet rullar på. Som vanligt mycket på jobbet och numera arbetar jag inte endast med strategisk utbildningssamordning och konkret utbildande utan kan även titulera mig kommunikatör. Joråsåatt! Mycket vill ha mer och snart får inte alla mina titlar plats på visitkortet! Tur jag gillar att ha många kor på isen och att dansa efter mina egna olika melodier. Mycket arbete blir det och tyvärr inkräktar det ju en del på fritidsorken. Allt det där jag vill får hela tiden stå tillbaka för alla måsten. tror att jag måste, trots mitt allra högsta ogillande, göra en lista över allt som ska fixas. Lägger jag det som en projektplan kanske det inte känns lika motigt? 

Jag har under en period funderade en hel del på vart vår tid är på väg. Är det alla år av utarmad utbildning och sociala mediers sanningsspridning som märks numera? Dumheten sprider sig som en farsot över världen, vilket syns på de politiker som har makten och på hur den "allmänutbildade" delen av befolkningen låter sig förledas av dessa maktfullkomliga galningar: från den tvålfagre Åkesson till den amerikanske galningen Trump. Hans senaste utspel om att kurderna inte är värda något understöd nu när Turkiet (som också leds av en maktfullkomlig narcissist) ska rensa ut för att kurderna minsann inte stod på amerikanernas sida under andra världskriget. Maj Gadd! Trumps retorik och historieförvrängning är förbi allt jag kan komma på i dumhet. Men farliga är dessa maktens män. Manipulativa, narcissistiska, maktfullkomliga och med förmåga att få den stora - ursäkta om du känner dig träffad - korkade massan som saknar utbildning och förmåga till kritiskt tänkande och konsekvensanalys med sig så är det vår tids största krigsrisk. Det höga tonläget om "vi och dom" påminner alltför mycket om tiden som föregick starten på Hitlers karriär...

Skrämmande och tröttsamt är  även att lyssna till det politiska käbblet på hemmaplan. Nu har ju äntligen regeringen, eller delar av den, satt ner foten och sagt nej till fler flyktingar. Vi måste börja arbeta med integration av de som verkligen har skäl för att få stanna. För övriga, och då menar jag framför allt de som har kommit hit på grund av Sveriges alltför milda lagar och domstolar. Vi måste skruva åt lagstiftningen så att den hänger med i utvecklingen. Den "hederlige" gentlemannatjuven är sedan länge en utdöd profession. Idag handlar det om rått våld, låg ålder på förövarna och en total avsaknad vad gäller respekt och empati för offret. Vi mot dem... När man tydligt ser att kommuner knäar för kostnaderna vad gäller exempelvis skola och sociala åtgärder så måste man väl även som folkvald politiker förstå att något måste göras?!  Något radikalt. NU! Tiden löper snabbt ut för den svenska välfärden! Och nej! Jag lägger inte detta på de asylsökande. Jag lägger skulden där den hör hemma: på lagstiftning och rättsvårdande instanser som inte anpassats och följt med i utvecklingen av dagens brottslighet och våra politiker som saknar visioner och förmåga att verkställa beslut som kan visa sig vara negativa för den egna personen vid nästa val. Alla måste vi våga vara vuxna. Våga ta beslut som är obekväma. Våga stå upp mot antidemokratiska värderingar och nationalistiska krafter. Och sluta skylla kriminalitet på taskig uppväxt i förorten...
                   
Kan vi bara trycka Ctrl + Alt + Delete (tack Wisti) och börja om?