Nattligt svammel

Det är som att svära i kyrkan, men det hade faktiskt varit en befrielse med lite svalare väder. Åtminstone nattetid så att man kunde få sova... Nu vid midnatt så är det fortfarande över 20 grader! Otroligt  vilken sommar vi har. Det är inte många knop som blir gjorda - bara att gå och lägga sig tar musten ur en. Just nu ligger jag med båda mina stora fönster vidöppna, men det är ändå som att bada bastu. Inte en vindpust. De härligt fluffiga, lovande molnbankarna som tornade upp sig i eftermiddags drog norröver och icke så mycket som en liten regndroppe föll över oss. Enligt prognoserna så ska vi ha närmre + 30 både måndag och tisdag och sedan ska det förhoppningsvis bli några grader svalare. Badstranden är ju svalkande, men det är inte precis så att man är ensam där...

Under kvällen tittade jag på Galen i kärlek. En ganska banal kärlekshistoria som räddades av Jack Nicholson och Diane Keaton, som båda spelade otroligt bra (som alltid), och dessutom var Keanu Reeves med som ögongodis. Men hur kunde hon välja Nicholson framför Keanu Reeves?! Kärleken är outgrundlig. Även som fiction! Jack Nicholson spelade den äldre förföraren som aldrig varit förälskad i någon i sin egen ålder. Naturligtvis blir han kär i sin unga, vackra flickväns mamma. För min del kom jag att tänka på den där fjantige anfallaren från förra sommaren, som visade sig vara ett riktigt stolpskott. Han lever i förvissning om att åldern har betydelse och att manligheten vägs i hur unga tjejer man kan få. Typiskt män! Ålder kan de haka upp sig på, men att storleken i allra högsta grad har betydelse DET begriper de inte. I alla fall håller jag sakta, men säkert på att utplåna alla tankar och känslor för den där misslyckade ursäkten för man. Och det går riktigt bra! Med tanke på den hetta som råder utan manligt sällskap, så är jag nästan tacksam för att vara ensam... Egentligen vad som slog mig mest i filmen är när Diane Keaton blir anklagad för att ha ett tråkigt liv och bara sitter hemma kväll efter kväll och när hon sedan blir handlöst förälskad och lämnad så säger hon typ att det ensamma livet kunde hon hantera, men inte ett brustet hjärta. Det är precis så jag resonerar och därför troligen inte kommer att hitta någon som ska få möjligheten att svika och lämna. Pessimist? Nä, jag väljer att kalla det realist!

Ny semestervecka i morgon. I princip oplanerade dagar, vilket passar mig perfekt. Jag ska på "tjejträff" på fredag. Roligt att bli inbjuden i en ny konstellation och jag är lite förvånad att jag tackade ja, men ibland är det nyttigt att gå utanför trygghetssfären. Någon dag på stranden blir det säkert och förhoppningsvis ska jag väl orka ta mig till gymmet också några kvällar. Förmiddagarna går bort! Jag är totalt inkompatibel med pensionärerna... När den allra värsta värmen har lagt sig måste jag klippa klar min ligusterhäck. Jag gick ut hårt vid midsommar och klippte ungefär halva häcken, men sedan blev det för varmt. Nu är jag rädd att det ska vara för mycket getingar. De är ju som jag skrivit tidigare inte riktigt mitt glas rödvin...

Minsann om det inte känns som det kommer lite svala luftströmmar över min kropp! Tror jag ska försöka somna medan det känns möjligt...

Aunty Acid och jag

Jag älskar aunty acid! Kan så vara att det beror på hög igenkänningsfaktor. Eller så är det helt enkelt så att det är jag som är själva råkopian. Vad vet jag? För det mesta småfnissar eller gapskrattar jag hysteriskt åt dessa sanningar. Jag är "vän" med aunty acid på Facebook så på så sätt missar jag ingen ny strip. Hon är genialisk! Att i några korta ordalag fånga så mycket... Det är ju så att det många gånger är en hårfin skillnad på att vara oförskämd och på att faktiskt säga högt det så många tänker. Men jag anser att det är bättre att direkt tala om för någon att personen i fråga är till exempel en idiot än att gå bakom ryggen och säga det. Även om man får höra både det ena och det andra om man är ärlig... För säkerhets skull ska jag kanske tillägga att jag inte har för vana att gå runt och kalla folk för idioter. Fast det har i ärlighetens namn hänt vid ett par tillfällen - och i dessa specifika fall skulle jag göra om det, för de är fortfarande idioter. Man tycker ju folk skulle kunna ta åt sig och ändra på sitt korkade beteende. Men icke!

Nja, att kalla mig ängel är kanske att ta i i överkant. Viss självinsikt har jag faktiskt även om en del personer kanske tvivlar på det. Jag kan inte minnas att jag var mycket för prinsesslekar, älvor, rosa, spetsar och annat sådant när jag var liten. Sådant som dagens småflickor tycks ägna sig åt till alla genusforskares stora fasa! Inte kunde man väl köpa änglavingar i leksaksaffärerna nör jag var barn. Högst osannolikt att det fanns i utbudet på 60-talet. Jisses vad gammal man lät nu då! Hela apparaten med änglar i var mans och kvinnas hem är ett märkligt påfund. Är det som någon slags trygghet och regression till barnatro och behov av att skyddas och omgärdas av godhet? Jag har för mig att det finns en hel del mindre goda änglar också, men dessa talas det inte om. Hur som haver, eller om det nu är Gud som haver (?), så missunnar jag inte barnen deras änglavingar. Själv har jag väl en from förhoppning om att det är lite roligare en trappa ner. Därav hornen. Fast just nu mitt uppe i en värmebölja av sällan upplevd art i Sverige, så känns det mindre lockande med ännu mer hetta... Det måste vara så här det känns att vara isbit! Man bara ligger där, eller sitter som jag gör just nu, och känner hur man smälter bort. Med tanke på hur mycket jag har svettats de sista veckorna så borde jag ha decimerats rejält, men så är inte fallet. Undrar om det kan finnas något samband med intaget av vin och öl?!? Och lite (okej, periodvis mycket) godis?!? ;-) Men har man semester så har man och då måste man få unna sig av livets goda! Och för att lugna alla puritaner (och mamma...) så dricker jag inte varje dag. Jo, det gör jag förstås men det är vatten, vatten och åter vatten.

Det är så varmt att det nästan ångar om gymmet trots att deras luftkonditionering arbetar för högtryck. Ingen annan orkar hålla det tempot! Mina föresatser om att öka träningen under semestern har gått i stå och det är värmens fel. Jag bryr mig inte om att svetten forsar för det gör den alltid när jag tränar, annars känns det liksom meningslöst, men när man känner att hjärtat skenar och pulsen slår oroväckande snabbt ska man nog ta det som ett tecken på att ta det lite lugnt. I går var jag i alla fall och tränade. Ganska tufft pass bortsett från konditionsträningen som jag bara körde 45 minuter i ställer för 60 minuter som jag brukar göra. Jag har bestämt mig för att försöka få bort antydningarna till gäddhäng på överarmarna och då ska man ju träna triceps (eller trikepsarna som jag brukar vitsa till det...). Jobbiga och svårtränade muskler tycker jag. Nåväl. Jag lyssnade på tipsen från Coachen, i detta fall den yngste sonen, och gjorde en trikepsövning. Femton kilo kändes som en bra ingångsvikt (sonen tittade på mig som jag var dum, han tyckte jag borde börjat på tio kilo) och jag körde femton x  tre precis som jag brukar göra på alla andra övningar. Om man uttrycker sig i milda ordalag så inser jag att det finns något att bygga på i mjukdelarna aka gäddhänget. Jag inser också varför jag så genuint ogillar armträning... Om jag inte har smält bort totalt under natten så blir det ett gympass i morgon förmiddag! Och då jäklars ska armkepsarna få sig en omgång. Om jag orkar lyfta dem...

Vem har sagt att kollektivtrafik är trist? Mer än jag då...

Tillbaka i den klockstyrda världen igen. Semester i "bara" två veckor räcker inte för att jag ska gå ner i varv! För att inte helt grotta ner mig i självömkan väljer jag att se det som ett träningsläger inför de tre kommande veckorna. Då jäklars ska det semestras så det står härliga till! Tjugofyra (24!!) arbetstimmar innan klockan klämtar. För vem den klämtar?!? För mig så klart! Jag är bättre på att vara ledig under sommaren än på att arbeta inomhus. Så fort solen skymtar, och det behöver inte vara så blått att man kan sy sjömansbyxor!, så vill jag bara ut! Om så bara för att likt en katt sitta på en trappa och lapa sol. Ladda batterierna och försöka få energi att uthärda det som komma ska...

Och samtidigt blir jag så rastlös och handlingsförlamad av att vara ledig!! Knäppskalle! Jo, jag får säga så om mig själv, men stackars den som skulle våga kalla mig det ;-).

Jag arbetar alltså denna veckan. Och - jag vet inte hur det hände - surhögarna på mitt skrivbord (bäst att lägga till att det är de surhögarna så att det inte misstolkas...) håller på att elimineras! Den ena efter den andra...

Jag åker kollektivt denna veckan. En intressant upplevelse. Inte minst ur etnologiskt perspektiv. Fascinerande hur svårt folk har att säga god morgon... Att man helst sätter sig så långt ifrån man kan komma. Missförstå mig inte! Jag har definitivt inga behov av att frottera mig med pöbeln...men det är lustigt att se hur vi människor beter oss i begränsade utrymmen. Man kan upptäcka saker när man åker buss. När jag väntade vid busshållplatsen fick jag syn på en stor glada som svepte över hustaken på andra sidan gatan. Plötsligt störtdök den. Strax efter kommer den uppflygande igen med en ilsken koltrast efter sig. Vilka krafter som finns hos oss när det gäller att försvara våra ungar! Den mycket mindre koltrasten avgick med segern! Förringa aldrig ovillkorlig kärlek! När vi passerade mossen vid Gullåkra (?) så kom en ståtlig häger flygande över svanarna som låg i vattnet. Vacker start på dagen!

När jag skulle åka hem blev det otroligt spännande. Ur kommunalarbetarens perspektiv...
Jag har en vana att alltid drabbas av chaufförsbyte när jag ska åka hem. Dag eller natt - spelar ingen roll. Det krävs en utsövd och alert busschaufför för att kunna ta denna stökiga svenska hem! Denna dag var inget undantag. Ny chaufför... Och inte tusan var det "en man med gott humör"! Snarare en riktig surputte. Nåväl. Han fick i gång bussen och den första biten var väl utan större mankemang, men sedan började jag faktiskt undra om han ens hade körkort. I en ljusreglerad korsning blåste han rakt över - mot HELRÖTT!! Det är klart. Han kan ju vara färgblind, men borde man inte kunna lära
sig i vilken ordning färgerna kommer i ljuspelaren? Stillsam och kanske en alltför vågad önskan. Vi överlevde denna chockartade palaver och fortsatte vår färd. När vi kom till en hyfsat stor rondell (nu är ju allting relativt och detta är absolut inte i närheten av STORA rondeller) där vi ska svänga vänster...då lägger han sig i filen för trafik till höger och rakt fram. Först tänkte jag att han glömt bort vilket nummer det stod på bussen och att han var på väg ut på motorvägen, men icke. Han drog båda filerna med den konsekvensen att det blev ytterligare en händelse som kunnat orsaka en otäck krock.
Vi kom mot alla odds hem helskinnade och det får man väl vara tacksam för under rådande omständigheter!

Nu fortsätter jag min träning i att bli Svensson. Allsång på Skansen och en kopp kaffe. Och i morgon blir det ytterligare en gastkramande bussresa. Darrar redan nu av spänd förväntan!

Sommar - pest eller kolera?

Semester. Smaka på det ordet. Så mycket förhoppningar. Så många krav. Krav på UPPLEVELSER. Krav på vädret - inte för varmt och inte för kallt. Det får absolut inte regna för då är hela semestern förstörd. Är det inte typiskt oss svenskar? Vi snöar in på det vi inte kan påverka. Nämligen vädret. Nu är vi - åtminstone här i de sydliga delarna av landet - mitt i ett högtryck. Soligt och härligt (?) varmt - under förutsättning att man är på stranden. Eller möjligen på frysavdelningen i någon livsmedelsbutik... Sova går inte! Mitt hus är som en bastu och så fort man lyckats slumra till så dröjer det inte länge förrän man vaknar genomsvettig. Och det har inte någonting med flickbrus att göra! Men man ska inte klaga! I år slipper man lägga dyra pengar på charter till värmen.

Jag har precis avverkat min första semestervecka. Som vanligt är jag urdålig på att vara ledig. Så dålig faktiskt så att jag lyckats dra på mig en stressorsakad herpesinfektion... Inte ett dugg vettigt att man ska vara stressad under sin semester, men sådan är jag. Stressad för att jag inte har någon att uppleva alla de där sakerna som ska upplevas på sommaren: grillfester, strandfester, resor, picknickar och så vidare. Stressad för att jag har en miljon saker jag borde ta tag i, men inte lyckas uppbåda energi att tänka på. Vem orkar förresten tänka när man inte kan sova på grund av den tropiska natten?!? Stressad av att känna mig misslyckad. Låter galet konstigt, jag vet. Men det mänskliga psyket är nog inställt på att jämföra sig och det är ju alltid det ideala paret (som inte existerar) och deras ideala semestrar (som heller inte existerar) som spökar. Jag kan känna mig misslyckad och patetisk för att jag sitter hemma med ett glas vin och läser en bok en lördagskväll. Och då är jag väl medveten om att jag 1. inte är ensam om detta 2. avundas av vissa 3. egentligen tycker det är en härlig sysselsättning en lördagskväll. Jag borde vara otroligt glad som på två dagar läst två böcker! Med tanke på hur stort berg av olästa böcker jag har i min bokhylla för olästa böcker. Japp, jag har en bokhylla för olästa böcker. Har inte alla det?!?
Undrar när den där känslan av ensamhet ska försvinna? Jag har alltid haft ett stort behov av ensamhet och trivts i den, men för varje sommar som går känns det jobbigare och jobbigare. Det är inte så att jag lider av att vara ledig, men jag kan inte koppla av för att jag känner att jag saknar tillhörighet och denna känsla blir bekräftad under sommaren när "alla hittar på så mycket roligt tillsammans". Det är väl inte någon som i november vill minnas hur trist det var i september? Eller juni, juli, augusti...
Samtidigt har jag världens bästa vänner! I får fick jag en spontan inbjudan att komma och dricka vin, men med tanke på min herpesinfektion avstod jag. Inbjudan uppskattades dock mycket!! I dag ringde en annan kompis och undrade om jag hade lust att följa med till Helsingör i morgon, men i morgon blir det stranden för denna svensk. Inget väcker livsandarna som ett uppfriskande havsbad! Badade för första gången 2014 i fredags. I +17!! Kan således sätta vinterbadare på visitkortet numera :-)
Hela veckan är intecknad med sociala evenemang så jag ska inte klaga. Mina vänner är fantastiska och det är inte deras fel att sommaren känns som en utdragen plåga. Sommardepression - finns den diagnosen? Eller är det bara för att jag alltid ska vara käringen motvalls som jag mår som sämst när alla andra mår som bäst...