Jag tror jag får överge den där tron att jag ska skriva regelbundet. Det är lite som att försöka komma iväg till gymmet. Jag skriver lydigt in det i min kalender för jag har läst att det är viktigt att man ger utrymme för det som kan verka lite jobbigt och besvärligt tills man har fått in det som en god vana och inte klarar sig utan bekräftelsen att man har varit på gymmet. Notera att jag skriver har varit på gymmet för jag vet alldeles för många som tillbringar mer av sin avsatta träningstid på att prata med folk än vad de faktiskt gör på träning. Vad som irriterar mig mest är att jag absolut inte har något annat än Lätt-Jan att skylla på. Det är ingen som väntar på mig när jag kommer hem. Ingen som är beroende av mig efter jobbet eller så att jag är oerhört upptagen socialt. Nope! Allt, precis allt, är mitt eget fel och kan beskyllas min urusla karaktär. Jag böjer ödmjukt på nacken och erkänner: "Jag är en, numera inte alls, anonym följare av MML". MML står för minsta motståndets lag för er som inte har direktaccess till mina hjärnvindlingar (och inblick i min hjärna är inget ni behöver eftersträva!).
Jag kan vara bergsäker på att i kväll, efter dagens arbete, då ska jag dra på mig träningskläder och dra till gymmet för ett rejält styrkepass. Det märkliga är att jag till och med känner hur jag längtar efter den där nöjdhetskänslan efteråt. Ni vet när man har det där självbelåtna flinet i ett rödmosigt ansikte med svetten rinnande över hela kroppen. Ja, jag kan sakna den riktigt hemska träningsvärken från överarbetade muskler också. Vad tror ni händer när jag kommer hem från kontoret eller loggar ut om jag jobbar hemma? I den bästa av världar hade Luther lyckats tvinga iväg mig, men icke. Jag är orubblig! Och eftersom min elefantskötare och jag äger samma svaga karaktär så himlar vi lite med ögonen - invärtes alltså för ni förstår väl att min elefanskötare sitter någonstans i mina hjärnvindlingar och styr mina lemmar...- och är så överens, som bara två riktigt goda vänner kan vara, om att nog är det skönare i soffan med en bok eller ett avsnitt av Outlander. Tänk att få drömma sig bort en stund. Att låta andra kämpa i sitt anletes svett... Jag tror det är lite av min melodi faktiskt. Till mitt försvar, varför jag nu känner att jag behöver ett sådant (?), så vinner inte herr Soffpotatis varje dag. Nästan dagligen så joggar eller powerwalkar jag minst 8 km så jag blir både svettig och konditionstränar. Fast det är ju ett nästan gratis nöje. Jag betalar mitt årskort på gymmet även om jag inte utnyttjat det på två (tre?) år. Långt, långt därinne hoppas jag ju hitta min motivation igen. För jag vet att jag tycker det är kul när jag väl är där. Och om jag inte orkar ta ut mig så kan jag säkert hitta någon av mina gamla ihärdiga träningskompisar och prata bort tiden med. För som alla vet så är det ju vägen och inte målet som är det viktiga!
MML gäller även bloggandet. Jag vet inte hur många fantastiska uppslag jag har fått på mina träningsrundor. För det är ju därför det är så skönt att springa och röra sig utomhus! För att man kan rensa huvudet och få nya kreativa inspirationer. Problemet nuförtiden är att jag tycker det är svårt att hitta något ljus i allt mörker. Och då menar jag inte för att man måste famla sig fram i mörkret p g a elkrisen.
Under pandemin blev jag så utmattad av alla foliehattar och konspirationsteoretiker, trollkonton och förståsigpåare och närde ett visst hopp om att världen skulle återgå till ett normalläge när det öppnades upp igen. I stället vaknar vi upp med krig i vårt närområde, politisk instabilitet när vi skulle behöva motsatsen, energibrist, inflation och dystra framtidsutsikter inom de närmaste åren. Och...och naturligtvis så har alla foliehattar och konspirationsteoretiker, trollkonton och förståsigpåare fått ny luft under vingarna och kan fortsätta förpesta media och framförallt sociala medier. Det känns som all framtidstro bara har blivit en hägring. Något ickeuppnåeligt som för varje dag flyttas längre och längre bort.
Ni behöver inte oroa er! Min livsaptit är orubblig, om än något naggad i kanten. Och jag ska inte ge upp hoppet att återerövra kampen om vare sig gymmet eller bloggandet. Ibland behöver man faktiskt en längre paus än man förväntat sig. Och tänk vad jag kommer att prestera när jag likt Fågel Fenix återuppstår ur askan!
