Nu rullar vemodet in!

De sista dagarna har varit fyllda av sublima höstaningar. Doft av rök från fälten där bönderna bränner av stubbåkern, rönnbärsklasarna (för övrigt är det väldigt mycket rönnbär i år och vi vet ju alla vad det innebär!) rodnar i snabb takt, flyttfåglarna har börjat pröva på flytten söderöver, flugorna börjar bli sensommartrötta och getingarna ettriga och påflugna. I butikerna får flipflops och ljusa skira sommarkläder ge plats åt höstens skor och kläder. Jag är en höstmänniska som tycker det är skönt att kura inne medan stormarna rister och regnet smattrar mot taket. Höstkoma är en behaglig sinnestämning som skapar ro i själen! Och, handen på hjärtat, visst är höstkläderna snyggare?! Men - är det inte lite väl tidigt? Hösten kan väl vänta tills mitten av oktober åtminstone?!
Vemodet börjar sakta rulla in - inte för höstens ankomst, utan för semesterns slut. I år väldigt plötsligt och ovälkommet. Jag känner att jag inte är färdigsemestrad! Kanske har det med sommarvädret att göra eller med att mina storslagna planer för årets sommarledighet återigen rann ut i tomma intet. Normalt tycker jag det är skönt att komma in i fasta rutiner och gillar nystarten på hösten - alla goda föresatser om att ett nytt oupptäckt halvår ligger framför en; att återse kolleger och se fram emot julplanering och höstens många födelsedagar. I år känns det bara tomt...och innehållslöst...som en svart sopsäck som jag inte ens vet vad jag ska stoppa i den. Kanske ett tecken på att söka sig vidare? Ge arbetsmarknaden en chans?

Tidstänk

Tid är ett fascinerande begrepp! Hur många gånger, dagligen(!) hör man inte fraser där ordet tid ingår; "Jag har inte tid", "När jag får tid", "Om jag hade mer tid" och liknande. Tid är något vi alla har lika mycket av: tjugofyra timmar per dygn! Det som skiljer oss åt är hur vi väljer att disponera vår tid. Jag är tyvärr en sådan, numera, som gärna skyller på tidsbrist även om jag är medveten om det ihåliga argumentet... Oftast infaller det i situationer där jag känner mig trängd eller när jag inte vill göra något, men tycker det känns oartigt eller oförskämt att säga som det verkligen är: Jag vill inte! Jag har inte tid låter bättre - som om man var en av dem med fulltecknad almanacka; en sådan som räknas!
Förr inte alls så länge sedan tillhörde jag dem som hade en väldigt späckad fritid: massor av ideellt styrelsearbete och ledamot i skolkonferenserna i båda sönernas klasser. Dessutom ägnade jag tid åt att sköta min kropp: asketisk motion i form av strikta, schematiska joggningspass och "vilodagarna" handlade om raska promenader; oklanderliga barn, fläckfritt hem och inga halvfabrikat tilläts passera min ytterdörr! Sedan gick jag in i den berömda väggen bakom tapeten. Med facit i hand kan jag inte svara på om jag var lyckligare med en spännande agenda, men jag vet att jag var mer effektiv. I dag, när varje vecka i min kalender känns som ett oskrivet blad, så får jag väldigt lite gjort. Det ostrukturerade livet ineffektiviserar mig och inte ens mina bästisar Luther och Ågren tycks kunna ge en hjälpande hand. Vissa stunder tycker jag det är skönt att inte känna kravet att alltid behöva vara på språng, men oftast är det deprimerande att vakna upp till ännu en dag identisk med gårdagen.
På måndag är det första arbetsdagen efter semestern - DÅ! Då ska jag ta tag i mitt liv och bli en lika spännande och intressant person som alla ni med kalendrar där det ständigt sovras mellan erbjudandena och där prioriteringar måste göras. På måndag ska mitt nya spännande liv starta!

Den existensiella sorgen

Det finns ingen mall eller något annat som förbereder oss på sorg; hur vi kommer att reagera när vi ställs inför det oundvikliga. Inte heller får vi någon föraning om hur det kommer att kännas, varken den fysiska smärtan eller den psykiska förlamande smärtan, som ingenting hjälper emot. När hela livet i ett ögonblick slås i spillror och när grundvalarna för det som var inte längre är. Hur det känns att skrapa ihop spillrorna av ett liv och av detta försöka skapa ett annat liv - ett liv som alltid kommer att kantas av saknad. Att lära sig hantera sorg är ett tungt, smärtsamt och långsamt heltidsarbete. Livslångt antagligen. Vissa sorger och förluster skapar ett skuggspel över det nya påtvingade livet; det som blev som det inte skulle vara...De hämmar hela ens existens och gör det svårt att finna meningsfullhet och livsglädje om man låter dem ta överhand.

Nyligen läste jag en sak som jag tycker uttrycker sorgens nyanser väldigt klart: "Den sorg som får oss att gråta är den som är hanterlig och går att övervinna, inte den stora existensiella smärtan som inte har någon botten och inget slut." (Ingrid Hedström). Det är den existensiella sorgen som kräver så otroligt mycket energi för att man ska orka stiga ur sängen på morgonen. Dagligen får man påminnelser om denna sorg genom musik, dofter, förnimmelser av en röst, ett flyktigt ansiktsuttryck hos en människa man möter på gatan. Knappt förnimbara, flyktiga stunder som man måste lära sig leva med - för att orka överleva...

Min kamp

I ett tidigare inlägg nämnde jag Karl Ove Knausgård Min kamp - vilken fantastisk bok! Jag hade läst en hel del recensioner av boken och tyckte det lät väl pretentiöst och var rädd att detta skulle vara ytterligare en av vår tids många kulturbroilers; dvs en person vars kändiskap grundas på att antingen vara känd från något fördummande TV-program eller känd för att man rör sig i kretsen kring kultureliten eller någon självutnämnd kulturintelligensia...

Min rädsla grundades i misstaget att läsa Carina Rydbergs Den högsta kasten (1997) - jag hade stora förhoppningar på den boken och de krossades till sandkorn ganska omgående. Uppblåst, egocentrisk stockholmska utan något vettigt att säga! Det kändes som lanseringen av Min kamp låg i linje med Carina Rydberg, men dessbättre hade jag helt fel. Karl Ove Knausgård som person gjorde mig nyfiken när han var med hos Skavlan i våras; charmig och reserverad med en glimt i ögat, men jag var helt övertygad om att jag inte skulle läsa hans mastodont roman. Så läste jag detta på http://www.jahaja.se/minkamp.htm en god vän, vars omdöme jag litar på i det mesta. Klart jag köpte Min kamp del 1; i pocket för säkerhets skull, om den skulle visa sig vara dålig...
Jag njöt av att läsa den; språket, miljöbeskrivningar och känslobeskrivningar. Det är sällan jag känner att jag fångas i en roman på det sätt som jag gjorde hos Knausgård; vissa delar av boken kändes så ärliga att det gjorde fysiskt ont att läsa dem. Väntar med otålighet på att del 2 ska komma i pocket. Ni som inte har tänkt läsa detta nutidsepos: TÄNK OM!

Sommarstolleri?

Så är vi mitt i den svenska sommaren! Regnet öser ner från en jämngrå himmel, så någon sol lär vi inte se i dag... Ganska skönt tycker jag! Sol, blå himmel och 25-30 grader varmt blir tråkigt i längden. JA, jag vet att det är som att svära i kyrkan, men jag tycker faktiskt det är skönt med sådana här dagar när man inte måste springa runt och tycka att det är underbart med sommar, salta bad och picknick i det gröna!

Halva min semester har lyckats passera utan att jag egentligen vet vad jag gjort. Trädgårdsarbete; så klart, ett par avstickare till stranden, några middagar med goda vänner och lite pyssel med renovering inomhus, men ingenting sådant där att berätta om när man kommer till jobbet. Jag har alltid tyckt att första dagen efter semestern är jobbig, inte bara för att man de facto måste gå dit :-), utan på grund av frågan: "Vad har du gjort på semestern?". De flesta är inte speciellt intresserade, utan frågan ställs slentrianmässigt för att personen själv ska få tillfälle att berätta om ALLA fantastiska upplevelser de har samlat på sig under sina semesterveckor...Att svara: "Jag har bara varit" är inte rätt svar - det har jag upptäckt för länge sedan, men det är det jag vill använda årets semester till: ATT BARA VARA! Det låter kanske enkelt, men för mig, vars bästa vänner heter Luther och Ågren och som i det tysta lider av prestationsångest, är en stillsam dag där ingenting vettigt blivit gjort lika dyrbar som en sällsynt diamant. Jag hinner sällan njuta av mitt hem och min vildvuxna, eftersatta trädgård så när tillfälle ges vill jag bara vara hemma!! Resa på charterresa mitt i sommaren skulle jag aldrig få för mig att göra: dyrt, trångt, skrikiga barn och alldeles för varmt.
Sverige är underbart! Inte någon annanstans finns våra långa, ljusa och magiska sommarkvällar! Och aldrig prunknar väl våra parker och trädgårdar som somrar där vi får ömsom sol, ömsom regn? Årets semesterresa sker i mitt inre och kommer förhoppningsvis att ge mig kraft nog att orka med ett nytt arbetsår!

Ibland undrar man...

En regnig, kvav och trist sommardag - vad gör man då? Jag valde mellan att fortsätta läsa i Karl Ove Knausgård "Min kamp" eller att drämma till med någon inomhusaktivitet. Medveten om att läsvalet hade gjort att boken tagit slut idag (vilket jag absolut inte vill eftersom jag tycker den är otroligt bra!) fick mig att välja aktivitet! Sagt och gjort; jag drar igång baksidan hos mig! Nu doftar huset av kanelbullar, muffins med Dumlekola och muffins med jordgubbar samt två av Leilas goda formbröd - härligt att fylla frysen.

Väl uppe i varv är det svårt att få stopp på mig! Så av bara farten har jag äntligen fått tapetserat min garderob i sovrummet - ett projekt som tagit drygt två år att genomföra... Åter den där ställtiden, som hos mig tycks vara osedvanligt lång. Själva tapetserandet var avklarat på lite mer än en timme. Supernöjd! Köpte en ny ram till en tavla jag hittade i gömmorna häromdagen. Tavlan är målad av systern till min första stora kärlek och jag köpte den på Östra Grevies elevutställning för en herrans massa år sedan, 1987 typ... medan jag bytte ram kom jag att tänka på Anders, som hennes bror hette, och en del beröringspunkter med tidigare blogginlägg.

Anders var ett år yngre än jag och idag tror jag att han hade haft någon form av bokstavsdiagnos. Han levde verkligen livet på den yttersta mariginalen! En dag fick han för sig att känna efter hur det kändes att hänga i armarna utanför fönstret på sitt rum, de bodde på tredje våningen och jag minns fortfarande paniken hos mammorna som satt vid sandlådan när detta experiment skedde... Vid ett annat tillfälle klättrade han ner via balkongerna från tredje våningen - fråga mig inte hur det gick till, men vi som absolut inte spelade i hans division vad gällde äventyrligheter var så klart stumma av beundran över hans mod och påhittighet! Ett brutet ben hindrade honom inte från att vinna 60 m eller spela fotboll - kryckor kan användas till mycket i rätt händer! Familjen lämnade Lund i mittenbörjan av 70-talet och vi tappade kontakten med varandra. 1978 hörde jag om en olycka på radionyheterna - en 15-årig scout hade förolyckats i Njupeskär i Dalarna. Inget namn eller bostadsort nämndes. Den natten vaknade jag av en mardröm - med ett vrål satte jag mig upp i sängen och bara grät. Jag kände en hand glida ur mitt grepp och såg någon falla...Anders...När mamma kom in morgonen därpå såg jag på henne att hon ville berätta något, men jag förekom henne och sa att jag vet att det var Anders som föll. Hon trodde att jag redan hunnit läsa morgontidningen där hans namn var nämnt, men det hade ju kommit till mig i en dröm. Ett av mina första riktigt klara minnen av någon som dör, men det har ju kommit många därefter. Dessbättre ingen så ung.

Tavlan hänger så jag ser den varje kväll innan jag somnar och på morgonen när jag vaknar - den heter Karavan och knyter på så sätt även ihop mitt liv med tiden i Qatar.

Tar det bara slut?

Alldeles nyligen avslutade jag läsningen av Benny Rosenqvist och Ingrid Carlqvist bok Ljusfolket. Boken handlar om den andra sidan eller om man så vill, det som händer med våra själar efter döden. Jag har en märklig fascination av detta ämne. Min naturvetenskapliga sida slår bakut och fullkomligt skriker efter behov av bevis och logiska förklaringar medan någon annan, mer dold sida, kittlas av nyfikenhet och förundran. Inte kan det väl bara ta slut??
Ljusfolket skildrar Benny Rosenqvist övertygelse att det finns en annan dimension där alla själar väntar på att ta en ny kropp i besittning och återfödas för att samla in ny kunskap, som hjälper oss att utvecklas andligen.
I samband med att själen ska återfödas skrivs en livsplan i samråd med den personliga guiden som sedan finns vid vår sida under hela vår livstid. Det är denna guide som medium kommunicerar med för att kunna ge oss råd och vägledning när vi uppsöker deras tjänster. Visst låter det flummigt? Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det verkar ligga något i att vi återföds i samma krets av själar - min man kan ha varit min mamma eller bästa vän i ett tidigare liv. Vi har väl alla vid något tillfälle känt en omedelbar samhörighet med en ny bekantskap utan att kunna förklara varför? Eller för den delen aversion eller ren skräck för någon annan som passerat i våra liv? Med Bennys resonemang, att man återföds i samma krets, kan det ju vara en människa som mördat mig i ett tidigare liv som plötsligt dyker upp. Vi känner igen varandra i ögonen enligt honom.
När vi skriver vår livsplan i samråd med vår guide kan vi välja att utsätta oss för svåra sorger och förluster - helt enkelt för att vi aldrig tidigare har mött motgångar och vi behöver utsättas för alla former av känslor för att kunna utveckla vår själ. Med tanke på mitt livs sorger och motgångar kan jag nog känna att jag inte behöver genomlida detta fler liv. Och det kan ju vara en tröst i all bedrövelse!