Jag kan ärligt säga att tiden rusar i turbofart. Snart är även mars slut och jag tycker inte att jag hinner med någonting mer än att jobba och sova. Jag vet att jag har lika många timmar som alla andra, men jag tycks ha tappat effektivitet, engagemang och lust. Har ingen aning om hur jag ska få grepp om det heller. Vanmakt är nog den känslan som ligger närmast tillhands. Det är nedbrytande att bara trampa runt i kvicksand och att ständigt gå med känslan att inte nå riktigt fram. Någonstans inom mig hoppas jag att det är min vanliga vårdeppighet och allergin som ligger bakom att det mesta känns hopplöst för tillfället. Jag har massor av roligheter inbokat framöver så det är inget sådant, utan bara en allmän känsla av trötthet, oduglighet och allmän tristess över åldrandet (för vilket jag är tacksam varje dag jag får vara med). Så här på pränt låter jag inte riktigt klok.
Snygg övergång, om jag får säga det själv, till det jag egentligen tänkte dela med mig av. Jag gör detta med vetskap om att jag säkert kan bli dumförklarad, sägas ha för stor fantasi eller att jag har drömt, men strunt samma. För vet du vad?! Jag var där och vet exakt hur det kändes i min kropp. Som jag nämnt tidigare är jag en analytisk och logisk naturvetare, som principiellt inte tror på övernaturligheter och liknande. Jag lever också efter devisen att principer är till för att brytas. Tror också att jag har nämnt att jag varit med om en hel del oförklarliga händelser i mitt liv och att jag går på kurs för att våga öppna upp det undermedvetna med hjälp av bland annat meditation och avslappning. Den här resan i mitt inre är enormt nyttig och har gett mig verktyg att till exempel kunna sova djupt, drömma och släppa på den inre stressen som har en tendens att kunna styra mitt liv om den får utrymme och tillfälle. Nu till själva händelsen och jag vill betona att jag vet inte själv om det är rena rama fantasin eller om det verkligen var så att jag lyckats återuppleva ett före detta liv. Jag har varit med om en regression - att genom lätt hypnos förflyttas till ett gigantiskt bibliotek. Biblioteket i sig var gigantiskt, dammigt (som allergisk mot gammalt bokdamm kan jag intyga det) och alldeles tyst. Första uppgiften var att be att få ut sin egen bok där min själs alla liv finns. Min bok landade framför mig på ett gammalt skrivbord i ek och jag hann bara lägga handen på boken... Swoosh, så åkte jag i oerhörd hastighet genom en ljustunnel och landade på en vilt galopperande häst. Jag är medveten om vad jag gjorde i nutid där jag satt på min stol: att jag hela tiden rörde på händerna och att ögonlocken fladdrade. Samtidigt befann jag mig på ett slagfält, jag kände lukten av krut, hörde skrik, såg soldater slås ner med svärd, kände vinddraget från andra hästar som passerade i vild galopp och allt visades i svartvitt. Det kändes som det var länge sedan och jag vet inte heller var detta slag utkämpade sig. Plötsligt fick jag oerhört ont i bröstet och föll. Det sista jag mindes var att hästen föll över mig och att jag plötsligt såg mig själv uppifrån. När jag räknades tillbaka till nutid var jag helt energilös och uppfylld av en märklig känsla av att jag faktisk varit med om detta. Att mitt undermedvetna kunde minnas händelsen. För mig var detta en reell känsla av att det faktiskt hände. Precis som jag ofta kan känna en aversion, rädsla, samhörighet eller någon annan känsla vid ett möte med en människa. Någonstans tror jag, mot min vilja, att våra själar lever vidare i de konstellationer och på de nivåer vi måste klara av för att gå vidare. Flummigt? Jag är djupt medveten om det, men kan samtidigt inte bortse från vad jag var med om under min regression. Nu ska jag bara bli medveten om vad denna tidigare liv upplevelse ska lära mig. Jag kan också tillägga att det inte var obehagligt på något sätt. Energiförlusten var temporär och efteråt kände jag mig uppfylld av en insikt - inget religiöst dravel, utan mer ett konstaterande av ett simpelt "Aha, är det så det hänger ihop". Om jag kommer prova igen? Definitivt!
