måndag 28 november 2011

Tantvarning - eller...?

I dag har jag varit på Svensk Bilprovning - ett besök jag bävat för i flera veckor. Så här i efterhand kan man ju fråga sig varför. De utför ett jobb, jag tycker det är jättebra att bilens status undersöks av någon som förstår sig på det (mina kunskaper inskränks till att tanka och fylla på spolarvätska... och jag förväntas göra en yttre kontroll av bilen med sonen inför hans i tid närliggande uppkörning - inte så mycket för hans skull som för min, som han så tjusigt uttryckte det), men blotta tanken på att köra dit får mig illamående. Säkert förknippat med att det alltid var min man som utförde det... Dagens besiktningspersonal var två unga killar, någonstans mellan 25 och 30 och jag kom på mig själv att fundera över om de ens hade körkort och vad de små pojkarna kunde ha hunnit med för utbildning. Tantvarning, eller? Man kan ju hoppas - i dag är ju tanten hetare än någonsin. Tänk att för en gång skull vara delaktig i en trend!
Tant har ju en negativ klang, men det är väl bra om man kan få bort den stämpeln. När mina barn var små njöt jag varje gång vi var inne i en butik och jag fick tillfälle att säga "fråga tanten" eller ge den till tanten". Sådan var jag - då på den tiden alltså...
Allvarligt talat har jag funderat en del på varför jag har blivit räddare med åren. När jag var 22 år åkte jag på Autobahn i 180 km/tim i skyfall (det stod flera centimeter vatten på vägbanan) för att vi skulle hinna med en tidigare färja från Travemünde. Hemlängtan och dårskap kan gå hand i hand.
Första gången jag skulle åka hem från Doha; för att tenta och förnya mitt visum, så åkte jag via Amman i Jordanien. Jag var 23 år, inte någon van resenär och flygplatsen i Amman är som de flesta flygplatser i arabvärlden: fylld med små komplexfyllda, testosteronstinna (nu föreslås Konstantinopel och Pater Noster - ???) kulmagar med en laddad kulspruta nonchalant hängande över bröstet. Jag var transferpassagerare, ensamresande och som sagt ganska ung och naiv. I gaten ombads jag att tömma mitt handbagage och jag hade många kilo övervikt i det kan jag berätta, men eftersom jag var transfer kunde de ju inte göra så mycket åt det. Killen som stod i andra änden av bandet fick syn på ett rör med en flaska whiskey som jag hade med hem. Han stod och vägde den i handen och tittade utmanande på mig, som för att kolla om jag skulle våga göra något. Definitivt fel taktik att använda i en strid mot mig! Jag packade lugnt ner mina saker och vände mig sedan mot honom med handen demonstrativt utsträckt för att ta tillbaka flaskan. I stället för att ge mig den, så började han att leka med sin kulspruta och då tog jag resolut ett steg mot honom och ryckte flaskan ur hans hand. Han blev totalt överrumplad och inte blev det bättre när jag "råkade" smälla till honom ganska ordentligt med min väska... En dansk man som stod bakom mig i kön gled upp vid min sida och sa att han tyckte det var tufft gjort av mig, men kanske dumt eftersom vi skulle bli sittande ett tag då det pågick felsökning i det plan som skulle ta oss till Köpenhamn. Dansken vek inte från min sida och jag vet inte om det hade någon betydelse, men det hände inget mer i alla fall. Tur det för då hade jag väl fortfarande suttit fast i en jordansk fängelsehåla!

Första advent stormade bokstavligen in i mitt liv i år! Det tog i så pass i stormbyarna på kvällen att det inte bara riste i hela huset, utan till och med min säng skakade. Undrar vems hand det var som vaggade mig till sömns? Sömn och sömn - en överskattad fritidsysselsättning tycker jag ;-). Den planerade julskyltningen blev ett långpass i fåtöljen med först Lars Kepler Eldvittnet och sedan Jonathan Tropper Sju jävligt långa dagar. Den förstnämnda ruggigt spännande och den sistnämnde tragikomisk. Väl värda att läsa båda två!

torsdag 24 november 2011

Clownen skrattar...

Nu var det ett bra tag sedan Humfrida funderade, åtminstone i offentlighet. Det har varit en tung period med många mörka och dystra tankar, sömnsvårigheter och allvarliga funderingar på framtid och varthän jag är på väg. Säkert ålderrelaterat; barnen klarar sig själva och plötsligt är man inte längre behövd i vardagen. Krävs omställningsbidrag tror jag - kan detta ansökas via EU månntro?
Att inte vara på topp betyder ju att fritiden blir lidande för på jobbet gäller det ju att upprätthålla sin image: glad och ständigt kvick i repliken, men även en clown gråter om än i ensamhet. Anledningen till denna lilla fundering är att jag hade ett "tjänsteärende" (älskar att få använda det uttrycket!) med en av våra vaktmästare i förrgår. Vi skulle hämta julblommor och köpa en ny plastgran till foajén. Tro inte att jag lämnar över en sådan viktig uppgift till någon annan! Jag klär granen!
I bilen på väg tillbaka till jobbet frågade han mig plötsligt om jag aldrig är ledsen. Jag blev ganska överrumplad, eftersom vi sällan är så privata när vi pratar med varandra. Vad menar du, frågade jag och då svarade han att jag alltid är så glad på jobbet och att det aldrig "märks" något på mig. Så är det - jag vill inte bli sedd som offer och avskyr medlidande! Min sorg är privat, vilket säkert bidrar till att det många gånger kan vara väldigt jobbigt - jag är ingen utpräglad känslomänniska utan bär det mesta inombords. Jag är livrädd för att börja gråta eftersom jag inte vet om det finns något slut på tårflödet. Priset jag får betala är dyrt och hårt: koncentrationssvårigheter, problem med organisering och struktur samt en bedövande trötthet. Det känns som all energi den här hösten har gått åt till att överleva timmarna på jobbet - då clownen skrattar och ler hela tiden (med ett och annat ilsket rytande när omgivningen inte dansar efter min piska ;)). Mina föresatser om en aktiv höst har kommit på skam. Har mest suttit hemma och kurat framför TV:n eller med en bok. Kul och berikande - NOT!
Men nu jäklar! Nu går vi in i advent och hela vägen fram till julafton tycker jag är underbar! Alla förberedelser, julmarknader, glögg och ljusen - härligt! I kväll har jag sytt nya julgardiner till köket; man hinner mycket om man väljer bort dumburken och i morgon ska jag köpa julklappar till sönerna. Gäller att smida innan teflonet slår till! En del julmarknader är inbokade, bland annat Tivoli i Köpenhamn.
Clownen fortsätter att skratta, men bli inte förvånade om det skymtar ett annat ansikte bakom masken!

lördag 5 november 2011

Ur led är tiden - Allhelgona helgen 2011

Så har ännu en Allhelgona afton passerat. En ovanligt varm sådan måste jag tillstå. Det blåste lite bistert, men det hör nästan till att det ska vara svårt att få lågorna att ta sig på gravljusen. Sönerna och jag besökte som vanligt min mormors grav och tände ett ljus och la ner en liten krans. För ett par år sedan när vi var där lyckades vi ta slut på en hel ask tändstickor (vådan av att vara icke- rökare - man äger ingen tändare) utan att få eld på veken. Lätt frustrerad och på väg att ge upp dök plötsligt min ena moster; dessbättre, åtminstone vid detta tillfälle, rökare, så med hjälp av hennes tändare lyckades vi tända både vårt och hennes ljus. Då, för sju år sedan, var det bara mormors grav vi behövde besöka. Nu är det tyvärr så många fler vi har att minnas en dag som denna. Anders och pappa ligger båda i minneslunden på Norra kyrkogården i Lund. En väldigt kontemplativ och vacker plats. Vi hade med oss tre ljus idag; ett vardera till pappa och Anders och ett till en mycket saknad vän som ligger begravd lite för långt bort för ett fysiskt besök. Hon finns dock ständigt i mina tankar och jag för nästan dagligen långa samtal med henne. Jag får inga svar, men det är en tröst att åtminstone inbilla sig att hon lyssnar. När vi besöker Norra kyrkogården och jag ser mina söner gör det så ont i hjärtat. Jag tycker det är jobbigt att vara utan pappa och förstår hur mycket värre det måste vara för dem; att så unga få en del av sin grundtrygghet undanryckt och se hela livet omkullkastas långt innan det borde hända. För två år sedan, när vi för första gången besökte Norra kyrkogården med anledning av Anders, var båda sönerna pojkar. Idag är de unga, ansvarstagande män, med erfarenheter av livets nyckfulla vändning som jag önskar att jag hade kunnat förskona dem. Tankarna är många en sådan här dag.
Kvällens avsnitt av "Så mycket bättre" passade utmärkt en dag som denna. Eva Dahlgren har varit en av mina stora svenska idoler sedan jag hörde henne första gången i slutet av 70-talet. Hon är en gudabenådad låtskrivare och hennes "Ängeln i rummet" ger mig rysningar. Den spelades på Anna Lindhs begravning och på min svågers - en text som går rakt in i hjärtat och slår an på hoppets och sorgens strängar. Det är väl då musik är som bäst - när den lyckas beröra på djupet. Och det är kanske det som gör att musiken finns kvar som ett minnesmärke inristat i kroppen. Musik är så förknippat med minnen och musik spelat på begravningar glömmer jag sällan. Det räcker att höra de första anslagen till Ave Maria, Nessum Dorma  eller Leaving on a jetplane för att jag ska börja gråta ...
Denna minnenas dag är över. Vissa väljer att fira med Halloweenfest - helt fel kväll för det tycker jag. Själv ska jag gå och lägga mig och skänker en tacksamhetens tanke till dem som inte längre är bland oss, men som skänkt oss sin tid på jorden och gett oss minnen att vårda.