Det är ganska lätt att va´ ödmjuk...

Nu är det banne mig dags att ta tag i denna sommar! Sluta gnälla över vädrets makter och bara gilla läget. Det är tydligen så att det faktiskt inte är en sämre sommar, utan en fullständigt normal sommar enligt statistiken. Vi väljer bara att tro att våra förväntningar och förhoppningar är de som gäller. Det är inte sol, blå himmel, strandväder och en medeltemperatur på + 25 från den 1 juni till den 1 september under en normal svensk sommar...Jag vet! Jag är lika väderfokuserad som alla andra, men det finns inget vi kan göra åt det. Vi får det väder vi får och det är bara att gilla läget. Och visst är det märkligt att det ska fokuseras så infernaliskt på att vi ska ha medelhavstemperatur i det här landet. Vi bor långt norrut, vi ligger i en annan klimatzon och de som gnäller högst är de som redan har varit på ett antal veckors solresor till varmare länder. Och då kom vi plötsligt in på ett annat av mina favoritämnen! Nämligen hur sjutton folk väljer sina semesterresor?! Å ena sidan är det hög politisk korrekthet som råder och å andra sidan är det resor till militärdiktaturer - jo...tro det eller ej, men det är faktiskt så att både Turkiet och Thailand har ett och annat att stå till svars för vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det får vara hur billigt och underbart som helst - min politiska korrekthet gör att jag inte vill stödja vissa regimer. Statistiskt sett är det väl antagligen mig det är fel på, men det struntar jag i. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och veta att jag inte bidrar till kränkningar av mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar. Sån är jag! Motvalls och plöjer egna spår i myllan.

Egentligen är det etiketter som skulle vara huvudtemat i dag. Ni vet sådana där som man så lätt sätter på folk i sin omgivning. För vi är ju alla världsbäst på att kategorisera och katalogisera både våra vänner och ovänner, bekanta och obekanta. 

Själv har jag till exempel alltför många gånger fått höra att jag "tänker för mycket". Är det något negativt? Oftast är det sagt med en lite udd av kritik, men jag väljer att kalla denna egenskap för analytiskt och logiskt tänkande. Man har ju ett uppdaterat CV och ett (lögnaktigt?) "säljarbrev" på sin egen förträfflighet. Ja, jag vet...det går inte lysande för mig när det gäller arbetssökandet. 

Kanhända att jag ligger vaken och grubblar i vargtimmen och kanhända att dessa grubblerier tar mig in i konsekvensanalyserande som jag aldrig kommer att ha nytta av. Men om... Om jag hamnar i någon av dessa analyserade situationer som har jag redan alla konsekvenser klara för mig och slipper överraskningar. Visst är det bra!? Det kan ju kanske ställa till det lite om man så att säga grubblar sig fram till att det är lika bra att ta konsekvenserna av något som inte har hänt för att man inte orkar tänka tanken att låta det hända. En sorts preventiv konsekvensanalys så att säga. Där har jag väl kanhända befunnit mig några gånger, men har fått en kick i baken av Någon (detta underbara ickeexisterande väsen) och hamnat rätt på bananskalet igen. Man drabbas av vad man orkar bära eller hur det nu uttrycks.  

Jag har ju även fått veta att jag är kräsen och har alldeles för höga krav när det gäller män. HA! Det är ju bra att jag är det för annars hade jag kanske inte varit lös och ledig för inhåvning av min hunk till man. För att stilla allas undran: japp...jag har grubblat mycket över alla möjliga scenarior och vilka konsekvenser dessa kan få - i nutid och i framtid. Jag kämpar på med att njuta här och nu!

 

Blyg är en etikett jag fick påklistrad som barn. En konsekvens av detta är att jag låtit mig (av mig själv) begränsas. Jag är i allra högsta grad oblyg och definitivt varken tystlåten eller tillbakadragen. Om man i organisationen för extroverta människor skulle behöva ett ansikte kan de få låna mitt. 

Lite förvånad är jag faktiskt att man, på ett ganska hånfullt sätt faktiskt, inte håller med mig om att jag är en vän och ödmjuk människa. Ödmjukhet är faktiskt ett av mina trumfkort i min omfångsrika personlighet. På tal om omfång så måste jag faktiskt börja slösa på mitt gymkort efter semestern. Mina gymkompisar måste tro att jag har bytt gym. De har så höga tankar om mig att de aldrig skulle tro att det är ren och skär lättja som hållit mig från svettets tempel i flera månader. Ärlighet är som ni märker ännu en av mina dygder - ibland är det otroligt korkat att ägna sig åt just den dygden. Det och att ställa sig på badrumsvågen...

Muffinsringen växer i omfång medan jag väntar. Ni läste rätt! Jag har blivit en sådan där kvinna som väntar. Den som vi, med lätt förakt, ser ner på. Just en sådan har jag blivit. Hemskt! Denna etikett ska jag se till att få bortskrapad så snabbt som möjligt. Alla mina föresatser att ha en cool inställning till ett nytt förhållande och att jag värdesätter min frihet och självständighet har kantrat. Ensamhet i all ära, och jag har inga problem med att vara ensam nu heller egentlige, men det är mycket värre att känna sig ensam i en tvåsamhet. Jag begriper att jag behöver vänja mig vid situationen och tänka bort det scenario jag hade om hur det skulle bli med ett nytt förhållande för det blev ju inte alls så som jag trodde. Och med detta menar jag inget negativt! Det blev annorlunda förutsättningar och om det är något jag är så är det flexibel. En analytisk, vän, ödmjuk, flexibel människa som hatar att förlora. 

Just nu är det mitt största mål: att bli en god förlorare. För även om jag inte är högst upp på listan så är jag nog på topp fem - med möjlighet till avancemang!

Nog med detta! Dags att ta tag i alla miljoner småsaker till packningen. En vecka i Lissabon! Smaka på den. Obegripligt språk, goda viner och en massa skaldjur. När jag kommer hem är jag en sörplande, tyst portvinstunna...

Trött. Tröttare...

Sömnlös i Staffanstorp. Alls icke glamoröst eller romantiskt... Jag har legat och stirrat upp i taket i ett par timmar och nu ger jag upp! I stället för att ligga i sängen och grubbla så kan jag ju försöka skriva av mig lite av allt det som sysselsätter min hjärna. En hjärna som borde vara i semestermood, men trots att jag har varit ledig en vecka - för protokollets skull en riktigt bra vecka - så är jag sönderstressad. Krampen runt hjärtat är tillbaka, ett frodigt litet herpesvirus har blossat upp och, som sagt, sömnlösheten har slagit till. En dag ledigt till sedan är det två dagars arbete. Jag vet! Det låter som en bagatell, men det är full tillräckligt för att ställa till det i min stressmotor.

Ett annat irritationsmoment är alla "guuuud vad jag är glad för din skull!" med en liten "tänk att det fanns någon för dig också - det trodde man ju inte". Tro mig! Det trodde inte jag heller! Efter att ha slösat bort flera år på det misslyckade stolpskottet och fått mitt självförtroende rejält kuvat, så uppenbarade han sig. Drömprinsen - det är en ynnest varje sekund i hans sällskap. En riktig man. Och..tada!..han är min. Tänka sig! Och tänka sig (vilket uppenbarligen är en otroligt väsentlighet med tanke på hur många gånger jag irriterande nog har fått det påtalat för mig) - han är YNGRE än jag! Fattar ni?! Inte nog med att han är MAN. Han är yngre än jag också! Jag har på fullt allvar fått höra från kvinnor i min ålder; och äldre; att de ska göra som jag - ragga upp en yngre man. Även om min man (nä, vi är inte gifta, men jag vägrar använda ordet pojkvän!) och jag inte är helt överens om vem som raggade upp vem (jag vet så klart att det var han som raggade upp mig...) så var just detta med åldern mitt största "problem". Inte för att jag var rädd för vad folk skulle tycka - vilket jag med facit i hand, uppenbarligen borde ha haft som argument - utan för att jag var rädd att han inte visste hur mycket äldre jag egentligen är. Det hade han så klart koll på och han såg inte minsta problem med det. Klappat och klart. Men inte hos kvinnomaffian tydligen. Det är en illa dold missunnsamhet och typisk kvinnlig härskarteknik att hugga på en sådan här sak. Låt mig en gång för alla klargöra detta: jag är inte förälskad i min man för att han är yngre än jag! Jag är förälskad i honom för att han är den han är och för att han står ut med mig och mina ångestnycker. Och om jag svarar på frågan hur gammal han är, så behöver ni inte gå in och dubbelkolla uppgiften på Facebook...

Det är väl dags att försöka sova igen. Trots allt är det ju en ledig måndag i morgon och eftersom söndagen försvann i ösregn och migrän när jag vaknade och molande huvudvärk resten av dagen så är det nog bäst att försöka få några timmars sömn åtminstone...

Sommar 2017? En utopi?!

Juli och fortfarande lyser sommarvärmen med sin frånvaro. Regn, rusk och kyliga vindar gör ingen glad! Jag har för första gången förståelse för att människor blir tokiga av mistralen när den drar igång över södra Frankrike. Det händer något i huvudet när man ständigt matas med vindens tjutande. Är det kanske detta som är tecken på begynnande galenskap?!

Jag är så in i bomben trött. Utmattad till bristningsgränsen. Den där sortens trötthet som man kan drabbas av vid depression. Sagt med hög grad av empirisk kompetens... Semestern är inom räckhåll: tre arbetsdagar och sedan tio dagar semester innan jag måste in och bryta två dagar. Så infernaliskt trött på att inte kunna få sammanhängande semester! Och på de gnällspikar som år efter år lyckas mygla till sig fyra eller fem veckors sammanhängande semester genom att ha mängder med synpunkter på andras semesterönskemål. Japp! Jag är i stort behov av ledighet!

Åter till tröttheten. Eftersom jag är enorm duktig på självdiagnostisering så kan jag konstatera att tröttheten är kroppens och knoppens sätt att tala om för mig, trögfattade varelse, att det har varit alldeles för mycket psykisk belastning de senaste åren och nu räcker det. "Ja ojkar ente meja"! Hade det inte varit för att det kostar skjortan så hade jag sjukskrivit mig och tagit mig tid att återhämta mig ordentligt, men jag får försöka med ickeaktivitet när jag kommer hem från jobbet. Sova är ju ingen mening eftersom jag återigen spelar huvudrollen i "Sömnlös i Staffanstorp", som förresten kan vara världens tristaste film... Fattar inte hur man kan ha så mycket grubbel i hjärnvindlingarna. Jag måste komma på hur man låter bli att ta ut negativa händelser i förskott. Det är ju inte direkt så att jag lyckas förutse allt som ska hända i framtiden. I så fall hade jag ju kunnat extraknäcka som medium! Nu när verksamheten med lackväskan inte är så lukrativ... Enligt min alltid högst charmerande son beror det på att mitt bäst-före-datum har passerats med råge. Jag vill inte diskutera det! Det värsta med alla framtidsinbillningar är rädslan för att det ska bli självuppfyllande. Vem orkar med en knäppis som hela tiden oroar sig för att bli lämnad?!

Nog om detta! Semestern börjar så sakteliga bokas in. Lite vill man ju sysselsätta sig med, även om jag vill ha mycket utrymme för spontanitet och nuande. Årets sommarsemester går till Lissabon - en vecka på obruten mark. Ska bli spännande! Inte minst med tanke på deras helt obegripliga språk...
Och sedan är det ju hur många miljonerstriljoners kvadratmeter som ska målas. OM det nu slutar regna någon gång... Och en trädgård som behöver omtanke och kärlek. Brist på alternativ till Brasse och bok finns med andra ord. Kanske lika bra att inhibera årets sommarsemester?