fredag 30 april 2021

Alla dessa ynkryggar som kallar sig män

Det var ju oundvikligt. Förr eller senare skulle det komma. Inlägget om män som slår, våldtar och förtrycker. Män är förresten fel benämning. Detta avskrap till människa är enbart ett vidrigt ynkligt kräk, som egentligen inte förtjänar någons energi eller, för den delen, sympati. Lås in dem och kasta bort nyckeln!

Hur kommer det sig att debatten till så stor del handlar om männen?! Det letas förklaringar, vädjas om förståelse och så vidare i all oändlighet. Det är synd om dem för de har haft en frånvarande pappa, uppväxta i misär - alkoholism och/eller annat missbruk, fostrade i en patriarkalisk struktur där kvinnan är underst i hackordningen... Sanningen är att det finns ingen ursäkt och inga förklaringar som kan få mig att förstå hur det kommer sig att vi har hamnat i ett normalläge där kvinnor misshandlas psykiskt och fysiskt, våldtas och mördas. Det finns inga ursäkter. Det finns ingen rätt till förståelse. Hade det inte plötsligt blivit så stort medialt fokus på frågan med anledning av att flera kvinnor mördats under en kort period, så hade politikerna fortsatt blunda. Män som slår är ryggradslösa individer som med största sannolikhet lever med ett väldigt litet självförtroende och dålig självinsikt. I kombination med narcissism så blir det ännu farligare. För vet ni vad?! Jag vet att jag sticker ut hakan och jag är van vid käftsmällar (bildligt alltså) så jag klarar av det... Det syns inte utanpå vem det är som slår! Och på tragiskt många kvinnor syns det inte heller att de är misshandlade. Det finns i alla sociala strukturer, bland fattiga och rika, oberoende av kultur och etnicitet. Män tar sig rätten att slå! 


Jag har precis läst Veronica Palms "Inte alla män". Ingen roman som kommer att vinna några priser eller som kommer att läsas av kultureliten. Tyvärr, säger jag. Romanen handlar om ett brännande ämne och handlingen visar exakt hur det kan vara i de "fina" salongerna. Ni vet, kvinnan är hemmafru trots egen akademisk utbildning och möjlighet till egen karriär, inga barn (det kan förstöra figuren!) och har en enda viktig roll i livet: att vara den framgångsrike mannens accessoar i sociala sammanhang. Lagom mycket accessoar, för väcker hon för mycket uppmärksamhet, är för snygg, för pratsam eller skrattar vid fel tillfälle och kanske dessutom tar fokus från honom och hans överspända ego...ja, då smäller det när de kommer hem. Personligen tror jag det är i de högre samhällsklasserna som problemen är värst. Dessa män ingår i samma klick av ryggdunkare, har en narcissisk självbild sedan barnsben och har fått för sig att kvinnor är till för att behaga och tillfredsställa alla deras behov. De är ofta socialt anpassade, artiga och belevade. Och manipulativa. grymt manipulativa! Utan att ha några vetenskapliga belägg så tror jag att männen i högre grad blir trodda än kvinnorna om det skulle komma anklagelser om misshandel. Kvinnorna är rädda för att det är de som ska ses som misslyckade om det kommer fram hur deras perfekta liv ser ut bakom stängda dörrar. Tyvärr tror jag att väldigt många andra kvinnor väljer att blunda för realiteterna, man vill inte bli inblandad och har hon inte kanske sig själv att skylla? För så är det. Kvinnan är nästan alltid mannens största försvarare. Det är väl detsamma som händer vid Stockholmssyndromet.  De har hamnat i ett normalläge där de brutits ner till en spillra av sig själva. Att leva i ständig rädsla för nästa slag, nästa våldtäkt, nästa förnedrings,- och nedbrytningsattack måste vara fruktansvärt. Att till varje pris försöka parera humörsvängningar, förekomma och alltid vara till lags. Jag har, genom samtal med kvinnor som lyckats ta sig ur en destruktiv relation med livet i behåll - det är tyvärr ingen klyscha i sammanhanget - förstått att till slut hamnar man, som någon form av överlevnadsinstinkt, i ett tillstånd där man tror att man är värdelös och faktiskt förtjänar att förnedras.


Det är aldrig kvinnans fel att mannen slår! Även män har rätt att bli arga och heligt förbannade på ren svenska, men riktiga män kan hantera sin aggression. Riktiga män slår inte! Det är så lätt att raljera (för det tycker jag ofta att man gör i reportage om kvinnovåld) över varför hon inte bara lämnar honom. Då förstår man nog inte att det våldet eskalerar i takt med att hennes självförtroende bryts ner, sociala kontakter försvinner/förbjuds och hela hennes värld kretsar runt hans ego - av rädsla förklätt till kärlek. För många år sedan hade jag en kollega som berättade att han hade ett skilsmässokonto, som hans fru inte kände till. Jag tycket det var ganska osympatiskt och fräckt mot frun (som jag också kände), men idag tycker jag att alla kvinnor borde ha ett skilsmässokonto, som mannen inte känner till. För utan pengar är det ännu svårare att ta sig ur en destruktiv relation. Tyvärr finns det alltför många naiva kvinnor som tycker att det är sexigt att bli försörjda av en man. Att det är den ekonomiska styrkan  hos mannen som är viktigast. För mig är min ekonomiska självständighet bra mycket sexigare. Jag vet att jag klarar mig själv. Och hoppas innerligen att om jag själv inte hade haft kraften att lämna en man som slår. så har jag vänner som vågar ingripa. Systerskap är så mycket mer än att sitta och dricka vin (vilket jag tycker är en utomordentligt trevlig sysselsättning). Systerskap är att ställa upp och våga agera mot alla former av kvinnovåld! Och i rättvisans namn: även män är naturligtvis välkomna i denna grupp. Riktiga män som står upp för kvinnor och som vågar ge sig på ynkryggarna och vända ryggen till ryggdunkarna.



tisdag 27 april 2021

Prestationsångest - en ovälkommen bekantskap

April, april...Så är det verkligen på väderfronten! Varma ljuvliga dagar, frostnätter, höststormar, åska - jag tror vi har haft alla vädertyper den här månaden. Får absolut ingenting gjort, tycker jag. Blir nästan provocerad av alla som hinner renovera sina hus, anlägga nya trädgårdar och dessutom upptäcker "nya fantastiska" naturupplevelser varje helg. Jag hoppas innerligen att det 1. handlar om människor som normalt tycker att en parkpromenad är att jämställa med en skogsstig (d v s noll erfarenhet att vistas utanför stadskärnan) och 2. att de inte arbeta inom skattefinansierad verksamhet. För så mycket tid som många har fått över när de arbetar hemifrån...nja, det tror jag ärligt talat inte ett dugg på! 

Jag har medvetet låtit bli att skriva på ett tag eftersom jag känner att jag hamnar i det ständigt närvarande pandemiältandet varje gång. Det tänker jag göra nu också. Så ni som vill kan hoppa över en del av texten. Har ni tänkt på att vår tids skam är att tillhöra den priviligierade klicken som arbetar hemifrån? Jag har förmånen att ha ett arbete som jag kan utföra på distans och har även pre covid19 arbetat en del på distans. Följer man med i samhällsdebatten är det svårt att inte få känslan att vi som arbetar hemifrån gör det för att vi inte ska bli sjuka. För att vi anser oss vara så mycket viktigare så det är självklart att vi ska skyddas från viruset. Ursäkta, men nu är vi i en sådan där tråkig situation igen där alltför många har alldeles för mycket otur när de tänker. Känner mig vänlig som åtminstone ger dessa människor en liten tankeförmåga. Anledningen till att arbetsgivarna har uppmanats att skicka hem alla som inte behöver vara fysiskt på plats på arbetsplatsen är ju för att skapa utrymme och därmed minska smittspridningen för att skydda de som måste vara på sina arbeten. Vi som har möjlighet att promenera, cykla eller köra med egen bil ska välja detta före kollektivtrafiken för att skapa utrymme för de som inte har denna möjlighet. Jag undrar verkligen hur vi hamnade i detta träsk av missunnsamhet?! Eller, som vi säger på skånska: förtrödenhet. Det är sannerligen ingen klädsam egenskap - i något sammanhang. 

Vad jag har upptäckt under dessa månader med distansarbete är att jag trivs bra med att arbeta hemifrån. Det är enklare att arbeta koncentrerat med en uppgift, tröttheten efter en arbetsdag är inte alls lika stor, vilket med största sannolikhet beror på att hjärnan inte har lika många intryck att processa av ljud;- och synupplevelser, som efter en dag i ett öppet kontorslandskap. Det är inte lika mycket tid som försvinner i meningslöst pladder med kolleger. Det sistnämnda är i och för sig något jag kan sakna, men när jag behöver en paus har jag lärt mig att resa på mig, prata lite med krukväxterna alternativt ta en runda i trädgården för att få lite syre och sedan går det bra att fortsätta jobba. Egentligen tror jag inte att jag har så stora problem (längre) att skilja på fritid och arbetstid även om jag har haft sömnlösa perioder där jag har satt mig att arbeta mitt i natten för att lätta på stressen så att jag kan somna i stället för att ligga och älta eventuella problem. Ibland är det enklare att resignera än att hålla på principer.
För ett par veckor sedan återgick jag till min oönskade sömnlöshet. Jag har ju som trogna (har jag några sådana?) läsare vet, återkommande perioder av sömnproblem. Den här gången var det värre än vanligt... Jag minns sällan mina drömmar och skulle nästan kunna svära på att jag aldrig drömmer, men det är så klart inte sant. När jag drabbades av problemen denna gången drömde jag förfärliga mardrömmar natt efter natt. Jag vaknade av mina egna skrik eller av att jag knappt fick luft för att någon/något satt på min bröstkorg så jag inte kunde andas. Det gick så långt att jag inte vågade somna av rädsla för att vakna av en ny mardröm. Vad gör man då som en stenåldersrelik (enligt mina söner) som försöker tänka modernt? Jo! Googlar, så klart. Den typen av mardrömmar som jag hade, var enligt drömtolkningen, tecken på hög stressbelastning. Efter att jag hade konstaterat detta så försvann både panikångesten inför att somna och mardrömmarna. Quick fix, men min hjärna är inställd på fakta och rimlighetsbedömning. En nog så bra egenskap i dessa tider. Ibland önskar jag att hjärnan var mer inställd på att läsa bruksanvisningar och liknande så att jag till exempel hade förstått att även en Apple TV behöver uppdateras då och då. Inte endast för att den i så fall fungerar som den ska, utan framförallt för att slippa sönernas blickar (hur korkad kan hon vara?!) och suckande. Funderar ofta med att kontra hur mycket basala saker jag lärt dem: äta med kniv och gaffel, torka sig vid toalettbesök och liknande, men inser att jag behöver deras tekniska intresse för att själv slippa ägna tid åt sådant...

Tid att fundera finns det i alla fall och om jag hade ägnat all denna tankeverksamhet till att utföra något kreativt så hade massor kunnat bli gjort. Tyvärr är dörren till min kreativitet stängd igen och att dra paralleller och därmed slutsats att det även denna gång har att göra med en överbelastning av min hjärna är kanske inte så långsökt. Ett par år med högt fokus på att ta hand om försäljningar, rensningar, bouppteckningar, deklarationer och allt annat så ska ordnas vid dödsfall i kombination med väldigt mycket att göra på jobbet och en ständig känsla av att inte prestera tillräckligt mycket är en bra grogrund för stressrelaterade symptom. För egen del är jag även övertygad om att jag är mer påverkad av inskränkningarna i min rörelsefrihet och styrning av min kalender än jag vill erkänna. Jag är så tacksam att Sverige inte har haft total lockdown.

Blev ett inlägg om just ingenting känns det som, men det får vara tankarna för idag. Snart dags för tisdagskvällens feelgoodprogram: Trädgårdstider och Karl Fredrik på Eklaholm. Naturligtvis visas programmen samtidigt, men vad gör det nu när min Apple TV is back on track?!




måndag 29 mars 2021

Våren spritter, men man liksom inget "gitter"

Påskvecka och sista skälvande dagarna av mars. Jag kan fortfarande inte förstå var tiden tar vägen?! Underbart skönt att ljuset har kommit tillbaka även om det, just idag, är bitande kyliga vindar och tidvis riktigt blöta skurar. Men det är bra för min nystrollade gräs (moss-?) matta att det kommer en del rotblöta. För att inte tala om hur behagligt det är för oss pollenallergiker! Normalt brukar jag klara mig hyfsat fram tills björken slår ut, men i år ställer hasseln och alen till med stora problem över landets södra delar. Min granne blängde djupt ogillande på mitt träd och såg mig stint i ögonen medan hon väste: "AL???!!!" Jag svalde nervöst - nej, det gjorde jag inte men det blir en bättre historia - och svarade: "Bok! Det är en bok!" Visserligen är min bok i vägen för min framtida trädgårdsplanering och ska så småningom tas bort, men desperationen i hennes röst vid tanken på att denna bok egentligen är en allergiframkallande al, såg jag framför mig hur hon gick ut med motorsågen en mörk natt och tog ner trädet. Det är ett stort träd. Det är ett väldigt stort träd. Ett stort träd som kan orsaka stor skada om det fälls på fel sätt. Försökte skoja om att al sällan bär bokollon i den mängd som vi såg föregående år, men se den lilla vitsigheten gick henne över huvudet. 

Trädgårdsarbetet har startat för säsongen och det märks inte minst på alla små muskler som har legat i träda sedan förra året. På Marie bebådelsedag förra veckan var jag ledig och ägnade dagen åt att försöka hitta någon form av struktur på mitt vildvuxna hemman. Jag är ju ganska smart och bra på att få fasaden att se snygg ut, så jag gjorde som jag brukar: startade med sådant som syns tydligt, det vill säga skogsröjning. I detta fall handlade det om att ansa en vildvuxen kaprifol och framförallt, en i denna kaprifol självsådd vresros med taggar så att ett piggsvin skulle vara avundsjukt. Inte nog med att det är miljoner taggar över hela rosen, den är också fyra meter lång på sina ställen och nästan omöjlig att bli av med. En nära-döden-upplevelse skulle man kunna sammanfatta det med. Nåväl. Jag står alltså vid kaprifolen som inte har klippts ner de senaste femton åren fastnaglad vid en vresig ros som når förbi fönsterna på andra våningen när jag plötsligt hör vårens mest glädjefulla sång. Tranor! Jag tittar upp och ser att det kommer ett sträck med ca femtio tranor som lägger sig precis över mitt hus och cirklar runt i väntan på att vindarna ska bli rätt. Tala om att jag kände mig bebådad! Det var en ren lyckokänsla som genomfor mig där jag stod med tröjan fastnaglad i rosen och håret intrasslat i både ros och kaprifol. Just i det ögonblicket ankom våren 2021.





En av mina vänner skrev i förra veckan en väldigt bra artikel om hur mycket mänskliga möten betyder för den kreativa processen. Jag kan avundas de människor som klarar av att känna skaparlust i dessa tider. Må så vara att man har mer tid hemma för att man slipper tiden till och från arbetet, men för min del känner jag exakt samma inspiration som jag hade efter min långtidsdepression. Noll! Det är i ögonblicken då vi möts på riktigt som den tändande gnistan finns. Den som tänder lusten att skapa och som får den kreativa processen att starta. Eller där vi kan vara passiva åskådare, men hjärnan och synen samarbetar och formar intrycken till ett behov att göra något eget. För min del handlar skapandeprocessen mycket om att iaktta andra människor i vårt gemensamma rum - stadens gator och torg, restauranger, barer och caféer. Att tjuvlyssna på samtal när jag åker buss. Alla dessa naturliga träffpunkter som numera inte ska användas för det som är syftet: att mötas. Det är självklarheten i att spontant kunna möta både kända och okända i det offentliga rummet som jag saknar mest. Att vara pollenallergisk, extremt extrovert och kreativt handlingsförlamad är en tickande bomb den dagen vi släpps ut i den sociala tillvaron igen. Som jag längtar! Bäva månde det offentliga rummet...



måndag 22 mars 2021

Kalla vårvindar i en allt mer korrumperad värld

Idag hade jag tänkt skriva om spring i benen. I betydelsen springa som verb och som engelskt substantiv. För nog sjutton brottas man med vårkänslor all over. Inte minst med en envist allergidroppande näsa och kliande ögon. se er omkring och vänligen notera hasselns gigantiska hängen så förstår ni vad jag pratar om... Men inte ens den fantastiska våren som ligger framför oss kan avhålla mig från att bli irriterad. Är det för att jag är pandemitrött i kombination med vårdepp och allergi eller har människosläktet verkligen blivit så otroligt  mycket galnare under det senaste året? Maktfullkomlighet och faktaresistens vajar likt ovälkomna röda flaggor framför mina oskyldigt blåa ögon. Jag måste skriva av mig så att jag kan gå vidare...

"All offentlig makt utgår från folket". En välkänd mening som brukar användas vid olika typer av manifestationer och/eller demonstrationer. Ibland tror jag att folk är mindre vetande. Eller grundat på empirisk erfarenhet, vet jag faktiskt att en stor del av populationen är korkade faktaresistenta flummare som använder demokratiska begrepp som det passar dem. Vi kan väl börja med att "all offentlig makt utgår från folket": vad betyder det konkret? Det första kapitlet i Regeringsformen, en av Sveriges grundlagar d v s lagar som kräver att riksdagen fattar två likalydande beslut och att det hålls ett riksdagsval mellan de två besluten. Tanken med detta förfarande är att det ska skydda demokratin - inga förhastade och ogenomtänkta populistiska beslut utan beslut där väljarna i en demokratisk process får vara med och påverka utfallet. Att all offentlig makt utgår från folket betyder att det är vi medborgare som är med och bestämmer hur vårt representativa och parlamentariska statsskick ska se ut genom att välja representanter till riksdag, landsting och kommun. En demokratisk process är här ett nyckelord. Det är hur majoriteten har lagt sina röster som avgör vem som ska sitta i de olika politiska beslutande organisationerna. Majoriteten! All offentlig makt utgår från folket betyder således inte att jag personligen har tolkningsföreträde och någon parlamentarisk rätt att bryta mot lagar och regler för att jag inte håller med dem som sitter i regeringen. Folket är lika med majoriteten. Vi behöver inte gilla det, men det är det som är själva andemeningen med demokrati.

Sedan har vi begreppen manifestation och demonstration - två sidor av samma mynt. Organisationen World Wide Rally for Freedom har uppmanat till folkresning mot coronarestriktionerna och dessa, i mitt tycke faktaresistenta foliehattar, använder sig av begreppet manifestation för att det låter mer positivt helt i linje med det budskap de säger sig framföra. Men vet ni vad? Demonstration är exakt samma innebörd men med negativ klang. Manifestation och demonstration kräver tillstånd från polismyndigheten. En liten bagatell som denna organisation tycker är onödig för i deras värld utgår all offentlig makt från folket d v s deras trosanhängare. Såväl deras budskap som retorik är att återkastas till Trumpismens era "Make America Great Again", "Fake News", "Riggat val" - ja, ni minns... En stilla undran när man läser och hör dessa människors inskränkta åsikter (jag är väl medveten om att de själva tror sig sitta med sanningen i sina små hemman med trampat jordgolv och det är klart: tror du på en alternativ sanning och lever i en konspiratorisk bubbla med faktaresistens i stället för en källkritisk tro på forskningsresultat och vedertagen expertis, då är det väl en sorts sanning) och deras rop om frihet, åsiktsförtryck och att de faktiskt tillhör "folket" är om de överhuvudtaget har någon insikt om hur det ser ut i världen utanför? Åk till Kina. Åk till arabvärlden: Åk till Polen. Åk till Ungern. Det finns en hel hop av totalitära ickedemokratiska stater att besöka. Jag tror det vore bra att de såg hur det ser ut när det är förtryck "på riktigt". 

Den här rörelsen samlar konspirationstänkande i hela spannet - från nyandliga vänsterhippies till högerextremister. En del av dem är flummiga antivaxx:are, en del av dem är där för att de ser varje folksamling som en möjlighet att slåss mot polisen och mot oliktänkande. Naturligtvis hänger den vänstervridna presskåren på och kräver att demonstrationsförbudet ska hävas. En inskränkt mötesfrihet tolkas som ett försök från makten att tysta politiskt oliktänkande. Kulturchefen i Sydsvenskan uttryckte det så här i söndags:
"Möjligheten att gå ut på gator och torg och protestera är en ventil i en demokrati. Och om denna ventil i dessa tider främst skulle utnyttjas av ytterkantsröster, som få sympatiserar med eller ser nyttan med? Ja, i sådana fall vore det ett sundhetstecken för det politiska systemet."
Vore det verkligen så? Jag tvivlar. Enligt polisen i Malmö var det en grupp demonstranter som till och med frågade vad de skulle göra för att provocera fram bråk med polisen. Är detta en politisk rörelse på ytterkanten? Jag ser det som en grupp mindre begåvade som tycker att allting är polisens fel och att anarki är det bästa som finns. Ett styrelseskick som brukar förespråkas av de som senare ser en totalitär stat framför sig.



Jag tror på mötesfrihet. Jag tror på politiska diskussioner baserade på ideologi, argumentation och saklighet i stället för knytnävar och våldsyttringar. Jag lever i en förhoppning att den svenska bildningsnivån ska vända uppåt. Jag tror på demokrati. Men! Jag tror inte på ett system där ett parti (läs socialdemokraterna) tror sig vara statsbärande med ständig rätt till statsministerposten och där partiledaren per automatik likställs med landsfader. Personligen skulle jag säga att eran med landsfader sedan länge är passerad och lagd i malpåse. Jag tror heller inte på ett system som är uppbyggt på nepotism (svågerpolitik). Eller ett system där du som minister, departementsråd eller hög chef inom myndigheter kan missköta ditt arbete om och om igen och som tack få förnyat förtroende; gärna via en spark snett uppåt. Maktmissbruk och nedvärdering av väljare och medlemmar i ideella föreningar är tyvärr vardagsmat. Personligen tycker jag exempelvis att man har förbrukat mitt förtroende om man kallar till årsmöte och i kallelsen talar om att alla poster är tillsatta. av styrelsen och vad jag vet har medlemmarna varken delgivits nomineringsförfarande eller fått vara med och rösta utan delges ett paket klappat och klart. jag har full förståelse att ideella föreningar och fackliga organisationer tappar medlemmar. Maktfullkomlighet finns på alla nivåer och är en farsot som borde utrotas med rötterna. Men att demonstrera mot detta under coronatider är inte rätt tidpunkt. Jag knyter näven och väljer andra vägar. Det brukar utan undantag leda till något bättre!

Man ska alltid avsluta med något positivt har jag lärt mig. Så har ni inte sett den danska serien Brottet (finns på TV4play) så tycker jag att ni ska göra det! Den är skriven av Sören Sveistrup, som även har skrivit den mycket läsvärda deckaren Kastanjemannen. Ett utmärkt val som påskekrim!







söndag 28 februari 2021

Provocerad och minoritetsstressad

Sista februari. I morgon går vi över i den månad när pandemin slog ner som en bomb i den svenska vardagen. Från början var covid19 bara något som drabbade de andra. De som inte var som oss. Men plötsligt insåg vi att vi också tillhörde de andra. De som drabbades. Och som det ha drabbat! Det är märkligt att året har gått så fort trots alla inskränkningar i den personliga friheten. "Håll avstånd och tvätta händerna" har blivit vårt nya mantra. Förut var det "Håll Sverige rent". Någonstans i detta syns problemet: det har blivit allt svårare att Hålla Sverige rent - ansvaret att plocka upp efter sig är Någon Annans. Även om det generellt har blivit bättre med handtvätt och att stanna hemma vid förkylningssymptom (det märks eftersom det plötsligt inte tycks finnas några andra virussjukdomar), så är det självklart inte mitt fel att smittspridningen ökar. Självklart är det Någon Annans.
Blir jag provocerad av lärare som skriker om att arbetsgivaren vill "mörda" dem när distansundervisning ska avslutas och undervisningen ske i klassrum och samma yrkesgrupp tycker det är deras mänskliga rättighet att åka till fjällen eller Kanarieöarna på februarilovet för det gör de alltid? Svaret på den frågan är JA!
Jag blir provocerad av alla dubbelmoralister och egofixerade varelser i denna värld.
Jag blir provocerad av idioter med munskydd som tror att det är okej om de trängs med mig. Nej, jag använder inte munskydd av den enkla anledningen att jag 1. inte tror att de gör någon som helst nytta och 2. för att vi inte kan se någon märkbar skillnad mot de länder där munskydd används - smittspridningen fortskrider. Jag undviker trängsel, håller avstånd, tvättar fortfarande händerna och håller mig hemma om jag känner mig förkyld.
Jag blir provocerad av att folk på allvar är så korkade att de tror att Anders Tegnell och hans fru gör egen vinning på vaccin.
Jag blir provocerad av all propaganda och spridande av olika konspirationsteorier.
Jag blir provocerad av att det tycks vara okej att rikta dödshot mot tjänstemän och politiker som sköter sitt arbete/uppdrag. Jag håller inte alltid med om det som sägs, ibland kan jag till och med tycka att de är helt ute och famlar i blindo, men därifrån till att hota och förtala å det grövsta som förekommer i sociala medier är steget långt. Det är så under all kritik!
Jag blir provocerad av att våra restaurangägare utpekas som epicenter i smittspridningen. Erfarenhetsmässigt  kan jag berätta att hygien är ett av de viktigaste begreppen för de flesta seriösa krogägare och något man har sysslat med långt före pandemin. 

Att vara provocerad är mitt nya jag. Det är inget jag har valt själv utan för mig är det en reaktion på coronatrötthet. Det gör fysiskt och psykiskt ont i mig att se tomma affärslokaler, att se mina krogägande vänner bli tröttare och mer resignerade för varje gång jag ser dem, att se våra gymnasieungdomar håglöst inse att det inte blev något studentfirande i år heller (notera att vissa av gymnasieeleverna har förlorat halva sin utbildning - alla klarar inte självstudier på distans), att se släktingar och vänner som förlorat arbetet under pandemin tröstlösa famla efter en framtid som ingen av oss har någon aning om hur den blir. Mest av allt avskyr jag rädslan i ögonen på mina medmänniskor om någon skulle råka hosta eller passera något för nära. Misstron och hopplösheten hos människor är det som skrämmer mig. Den ekonomiska återhämtningen - hur kommer vi att klara vår kostsamma välfärd? Vem ska hjälpa till att åter "fylla ladorna"? Är det bara jag som är orolig för detta? Med tanke på hur den stora massan skriker om nedstängningar och gratis munskydd åt alla så har jag resignerat och nästan gett upp om mänskligheten. Egoismen och dumheten går hand i hand. Denna oheliga och på sikt farliga allians är inget för mig. Någonstans läste jag om minoritetsstress. Det är den stress som alla som inte tillhör majoriteten känner. Självklart med fokus på att som vit medelålders kvinna bosatt i ett sekulariserat demokratiskt samhälle byggt på kristna värderingar, så kan jag inte vara minoritetsstressad. Jag skulle snarare säga att det är exakt den kategorin som är minoritetsstressad: makten och kapitalet har förskjutits. Ett tips är att titta österut: Kina, Ryssland och Indien. 

Jäklars vad jag är provocerad över att vara provocerad! Och stressad att tillhöra en minoritet...




tisdag 23 februari 2021

Kulörrik dumhet

Konstnärskollektivet Brown Island uppfattar namnet på utställningslokalen Vita havet på Konstfack som en provokation inom det populistiska begreppet strukturell rasism ... För övrigt finns det även ett Svarta havet på Konstfack, men det är uppenbarligen inget som är kränkande. Är inte namnet Brown Island en smula illa valt? Eller är det just användandet av ordet vit för att beskriva färgen på lokalen som är upprörande? 
Folk i viss kontext har verkligen förmåga att hitta orsaker till att få känna sig förminskade och kränkta. Ärligt talat! Finns det verkligen inget viktigare att diskutera än färgnamn på utställningslokaler? Det är skrattretande samtidigt som skrattet fastnar halvvägs när insikten om hur låga trösklar det finns för att folk ska hitta saker att känna sig kränkta över. Hur kom det sig att president Obama inte kände sig kränkt att behöva bo i Vita huset? Är inte Strindbergs Röda rummet väldigt provocerande för borgerligheten? Så klart inte! Glömde visst bort att de som alltid är de mest kränkta tillhör den vänsterradikala falangen. Ja! Jag pekar medvetet ut den tokstolliga vänsterradikalismen som ligger bakom så otroligt mycket stolligheter och som på ett märkligt sätt lyckas få strålkastarljuset fokuserat på deras frågor. Jag ser i och för sig många av deras frågor som ickefrågor med min självklara evidensbaserade insikt av att de förstår inte bättre. Ity även jag har i min väna ungdom haft en period av idealism på vänsterkanten. Var gick det fel? Det är väldigt snabba åtgärder om stollarna på högerkanten höjer rösten och vädrar sin unkna syn av rasism och nationalsocialism, nationalromantik och liknande. Med all rätt vill jag tillägga så ingen tror att jag håller med dem! Men när vänsterstollarna skriker om sin variant av jämlikhet och broderskap ( det vill säga vi ska alla vara veganer med naiv syn på utveckling, miljökämpar utan ansvar för hur vi även ska klara av den utveckling som krävs för att vi ska överleva, genderneutrala) och allt annat märkligt som frodas i den världsfrånvända ideologin, då är det plötsligt konsensus som är målet. Helt i linje med mitt tidigare tjat om att media fortfarande (även om det har blivit bättre) är styrt av vänsterideologiska värderingar.
Jag skulle vilja påstå att galenskap är lika farligt oavsett vilken färg det finns på den politiska ytterfalangen! Precis som religiös fanatism är farlig oavsett vilken religion det handlar om.
Det är nästan så jag vill slå ett slag för det svenskt lagom beigea - en färg som rimligen inte kan väcka någon annan association än leda och likriktning. En enda lång gäspning...






Helt i linje med detta ser man ju också hur dystopiska romaner, filmer och serier florerar i nutidskulturen. Egentligen är jag inget fan av dystopier, men har fallit för en del hajpar och det obehagliga med dem är att de är skrämmande realistiska. Nattavaara: roman i katastrofernas tid av Thomas Engström och Sista migrationen av Charlotte McConaghy är två exempel på dystopier jag har läst under pandemin. Jag får nog säga att den förstnämnda är mest trovärdig: den handlar om ett Sverige som inte längre håller ihop efter en omfattande pandemi och med tanke på hur det ser ut, inte minst på sociala medier, så är känslan att detta är en skrämmande realistisk framtidsbild. Kan erkänna att jag kände en djup olust under läsningen... Den sista migrationen är alltför osannolik i händelseförloppet och känns mest som en äventyrsroman där huvudrollen har karaktär av att vara den sista kvarvarande entusiasten. Det råder ingen större tvekan hos mig att den kommer att bli filmatiserad. Och jag tror inte att jag kommer att se den! Dystopi är inte riktigt den tekopp jag väljer om jag har möjlighet att välja själv. Och det har jag ju dessbättre! 




onsdag 17 februari 2021

Fakta - vem ska man lita på?!

Det är inte bara i snömodden det spåras och spåras ur. Nivån på debatterna under pandemin är pinsamt låg. Lyssnade på Lena Hallengren, socialminister, i morse på den extrainsatta presskonferensen med anledning av att man befarar en tredje våg och vill ha möjlighet till ytterligare inskränkningar i vår frihet. Så deprimerande att inte se något slut på eländet. Och med det heller inget slut på alla intelligenta proffstyckare, som borde stannat hemma vid köksbordet med sina allt annat än välunderbyggda åsikter. Det hade varit så härligt att uppnå ett utopiskt tillstånd där folk kunde skilja på sak och person, på känsla och fakta. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det fanns så många obegåvade personer i denna värld, men jag ska inte fördjupa mig i det ämnet en gång till.

Har ni läst alla synpunkter om att stänga skidorter, Gekås i Ullared och Systembolagen? Det är intressant att vissa ställen är "farligare" än andra. Min uppfattning är att man undviker alla onödiga resor. Det är inte en mänsklig rättighet att åka på sol, och/eller skidresor. Om man åker och ska sitta i karantän två veckor när man kommer hem så ska det kosta - det vill säga du ska inte arbeta hemifrån under den tiden! Det slår så orättvist mot dem som inte kan arbeta på distans. Karantän två veckor som du får betala för med semesterdagar, tjänstledighet utan lön eller på annat sätt. Nöjesresorna till sina andelslägenheter och hus vid Medelhavet lär fortsätta så länge det inte känns i plånboken. Det är som danskarna med sommarhus i Sverige som tycker det är för jäkligt att de inte får åka dit - "det handlar ju inte om nöjes-; eller shoppingresor och skulle man bli sjuk åker man direkt tillbaka till Danmark". Jorå satt och jorden är platt...

Skolor är inte drivande i pandemin. Lärare löper inte större risk att smittas än andra yrkesgrupper. Detta enligt forskningsresultat från University of Warwick, som har studerat sjukfrånvaron på grund av covid19 i skolor över hela England under hösten 2020. Enligt denna studie finns det inte några bevis för att skolorna varit drivande i pandemin. Andra studier där forskare och myndigheter har kommit fram till liknande resultat bekräftas därmed. Jag har sett mängder med artiklar och inlägg på sociala medier från lärare som frågar när Folkhälsomyndigheten ska börja förlita sig på vetenskapen... Själv kopplar de till artiklar i kvällsblaskorna som stöder deras egna, med säkerhet i rädsla grundade mening: smittspridningen i XXXX ökar (underförstått för att skolorna har återgått till närundervisning). Nu tillhör ju inte jag den extremt välutbildade (japp, jag raljerar!) lärarkåren, utan har bara, i runda slängar, 650 universitetspoäng, så jag kan säkert inte det där med källkritik och förstår ännu mindre av evidensbaserad forskning. Samtidigt känner jag mig ändå lycklig, i min lilla värld, att man på min tid fick lära sig att kvällstidningsjournalistik inte så värst ofta baserades på fakta, utan snarare på innehåll som genererade säljande rubriker och klatschiga löpsedlar. Det kan ha ändrats, men något inom mig kliar olustigt och ger mig känslan av att så inte är fallet.

Något annat som inte är drivande i pandemin är våra restauranger. En näringsgren som håller på att utarmas av de idiotiska restriktioner som regeringen har kommit med. Vi talar i princip om näringsförbud! Och alla ni som tror att det bara är en restaurangägare, som i mångas ögon tjänar grova pengar, är den som drabbas: TÄNK OM! och fundera ett varv till (även om den lilla hjärncellen kanske går i spinn i tankeloopen). Är ni medvetna om hur många människor en restaurang sysselsätter och därmed, direkt och indirekt, avlönar? Att driva en restaurang handlar inte endast om alkohol. Svenska folkets inställning till alkohol är pinsamt naiv och om något har bevisats av resonemangen kring försäljning av alkohol under pandemin är det att den ska inte säljas i vanliga livsmedelsbutiker! Något jag definitivt aldrig har tyckt. Jag tycker det är bra med Systembolaget för att få kvalitetssäkrade produkter och jag klarar av att planera mina inköp och kan ha alkohol hemma utan att känna att jag måste dricka upp den direkt. Att alla inte har samma inställning till alkohol vet jag och för deras skull - lika mycket som för min egen - är jag tacksam att vi har reglerad försäljning av så kallade rusdrycker. 

Vad som däremot är de stora smitthärdarna är fikarummen på arbetsplatser och möten hemma. När vi träffar människor utanför familjen eller utanför vår normala umgängessfär - det är i dessa sammanhang den stora klustersmittspridningen märks. 

Lämnar ämnet (igen) och tar en promenad i det moddiga grå som speglar mitt inre så perfekt denna dag!