tisdag 21 september 2021

Hösten är min visa i moll

Höstdagjämning. Ett vackert ord tycker jag som i grunden älskar hösten. Men visst är det samtidigt både vemodigt och tärande att det från och med i morgon bara blir kortare och kortare dagar. Det är något dualistiskt med mörker - det både stimulerar och deprimerar. I lördags hade jag en sådan där dag som förebådar höstens intåg. Vacker väder som verkligen inbjöd till utomhusaktiviteter. Själv satt jag apatisk och håglös i soffan och stirrade tomt framför mig. Sitting Dead så att säga, men förhoppningsvis inte med fullt så zombilikt utseende. Lite stolthet har jag! Jag vet att det alltid, som ett brev på posten fast med större regelbundenhet, kommer en dos av höstdepp, men att det brukar gå över hyfsat snabbt. Fast redan i mitten av september känns lite för tidigt. 

Fördelen med hösten är ju att det är vedertaget okej att stanna inomhus och kura under en filt. Inga måsten och glättiga, så kallade sommarfester. Finns egentligen dessa fester?  Är det kanske så, Maj Gadd!, att festerna existerar i all sin ståtliga prakt, men jag saknar inbjudan?!? Det låter mer än osannolikt, men är det på det viset får festprissarna skylla sig själv som går miste om min sprudlande personlighet och charmanta uppenbarelse. Som jag brukar säga: en fest är ingen riktig fest utan lilla mig!

Nä, hösten är min melodi. Soffan, filten, boken och godisskålen . - så lite behövs för att jag ska känna lite lagom lycka. Och vilken bokhöst vi har framför oss! Så mycket läsmåsten som släpps denna höst. Det märks att 2020 har varit ett år av inskränkningar när man ser på alla nyutgivna titlar. Samtidigt som det gläder denna lilla bokmal, så tynger det. Inte att det finns så mycket läsgodis utan det faktum att alla (jag menar i princip alla) tycks ha fått så oerhört mycket gjort under pandemin. Själv har jag arbetet när jag har varit på distans, men andra har skrivit böcker, bantat, skaffat sig drömkroppen, renoverat hus, skaffat barn, köpt hund, börjat odla för självförsörjning, skaffat hund/katt/marsvin/minigris, köpt husvagn/husbil/koloni/sommarstuga... Jag har misslyckats med precis allt som uppenbarligen skulle ha gjorts under pandemin. Det kanske är det som drar ner mig mest - denna ständiga känsla av att vara misslyckad och sakna förmåga att genomföra projekt som mest är till egennytta. Jag har visualiserat, oum:at i Buddhaställning och vid ett flertal tillfällen suttit framför datorskärmen med briljant synops i hjärnan, men då...då strejkar elefantskötaren och vägrar att röra på händer och fingrar. Det är väl bara att inse att världen kommer att gå miste om allt annat än blogginlägg och fabulösa protokoll och minnesanteckningar från mig. Och själv går jag miste om Nobelpriset i litteratur. Damn! 

Nyligen läste jag "Tills alla dör" av Diamant Salihu, som redogör för Rinkebykonfliken och den sedan 2015 pågående gängkriminaliteten  mellan Shottaz och Dödspatrullen. Snårigt och obegripligt om hur barndomsvänner hamnat på olika sidor i konflikten, men vad som slår mig mest är hur det alltid är någon annans fel att det går snett för barnen. Det är aldrig föräldrarnas ansvar! Och att föräldrarna ständigt har råd att återvända till Mogadishu  och andra ställen i Somalia och dessutom ser vinster att skicka "hem" det lilla ättelägget som har hamnat fel på grund av att svenska institutioner inte har tagit hand om problemen- ja, detta gör mig provocerad. Det är inte politiskt korrekt att våga ha åsikter om så kallade flyktingar och klaner (som överhuvudtaget inte ska finnas på svensk mark), men det struntar jag högaktningsfullt i! Hur kan folk som säger sig leva i fattigdom och misär, som saknar inkomster via hederligt arbete ha råd att flyga fram och tillbaka till Somalia? Ett land som de har flytt ifrån och ett land som det verkar vara omöjligt att utvisa till. Att det är mina skattepengar och/eller brottslig verksamhet som finansierar det är väl knappast osannolikt. Öppna ögonen politiker! Ta tag i de reella problemen som finns framför era ögon och sluta spela Sverigedemokraterna i händerna. En intressant skildring som skapar många frågor om vad som egentligen händer i våra förorter och hur vi ska kunna rädda vår vardag från gängkriminella element som egentligen bara är en liten lort med avsaknad av respekt  för andra människor. Och om någon undrar: jag tycker inte synd om dem!

Så skönt att efteråt läsa Kerstin Ekman fantastiska "Löpa varg". Ett riktigt guldkorn med hennes fantastiska naturskildringar och förmågan att fånga människans olika skepnader. LÄS!

Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska läsa härnäst, men det finns som sagt ett helt hav att ösa ur. Det är en sann gåva att ha funnit och behållit läsglädjen genom livet. Man är aldrig ensam och man får en möjlighet att följa med på äventyr som man aldrig fått vara med om i verkligheten. 

måndag 6 september 2021

Allt jag inte visste att jag ville veta och lite till

"Och semestern har varit bra?" Den frågan har inte kommit lika självklar som förr i tiden. Ni vet, då före covid19. Då när man kunde göra en massa saker utan att känna skam. Det känns som ordet skam är det som bäst illustrerar de senaste 18 månaderna. Jag raljerar inte över utarbetad sjukvårdspersonal eller antal avlidna; heller inte över alla som har drabbats av psykosociala problem under den långa icke självvalda perioden av isolering och hysteriska rädsla baserad på all information (och för den delen desinformation) som har översköljt oss från olika kanaler. 

Själv kan jag ärligt säga att min semester har varit väldigt skamlös, det vill säga den har tillbringats på mina egna ägor med en boktrave som nu är ganska reducerad, en Brasse som snart behöver bytas ut och en lever som behöver skickas på avvänjning. Nä, det sista var ett skämt.
Det har sina fördelar att semestra på hemmaplan: nära till toalett, kylskåp och andra faciliteter. Man kan sova länge och vakna utan stress för allt finns ju redan fixat och färdigt. Klädåtgången är minimal och därmed är den klimatmässiga påverkan i form av tvätt och liknande väldigt liten. Kort sagt så är jag en riktig klimatsmart skamlös semesterfirare!

Nackdelen med att semestra hemma är att man lär känna sina grannar på ett djupare plan än man kanske önskar. Jag upphör aldrig att fascineras av människor! Och älskar att tjuvlyssna på samtal, även om jag önskar vissa samtal som har överhörts denna sommar oöverhörda så att säga. Jag har en trädgård som är omgiven av ligusterhäck. Ligusterhäck är ett levande material som på intet sätt är isolerande, vilket betyder att om det försiggår aktiviteter eller samtal på andra sidan dessa häckar finns det två val: antingen går man in eller också stannar man kvar i sin egen trädgård och kan då inte undgå att höra grannarnas göranden på andra sidan.
Oj, vad jag har lärt mig saker denna sommar! Vissa saker har upplyst mig, annat har förbryllat mig, en del har förskräckt mig och annat har gjort mig förbannad. Ett litet axplock från det "kollektiv" som har slagit ner sina bopålar i min absoluta närhet: tät doft av antingen marijuana eller hasch (är på intet sätt expert på någondera doft, men vet att det som sipprat genom häcken denna sommar är antingen det ena eller det andra - någon nytta ska man väl ha av att vara sextitalist!) och många, långa samtal om LSD-trippar och andra substanser som gör sexlivet och uthärdandet av vardagen så mycket enklare, diskussioner om genital massage och hur detta bäst utövas (som den oskyldiga lilla nunna jag är kände jag inte ens till förekomsten av denna massagetyp, men har lärt mig att det är en form av yoga som absolut inte ska förväxlas med utförande av sexuella tjänster), arbete är en styggelse som endast bör bedrivas om man behöver pengar till att resa på en längre tripp (inte LSD- tripp utan geografiskt längre bort under en längre, ej definierad hur lång, period), det jag får från universum är mitt (i detta fall handlade det om en cykel som "plötsligt" gavs till en av kollektivmedlemmarna efter att denne person uttryckte en önskan om en cykel - själv är jag gammalmodig och kallar det stöld), sessioner på högtalartelefon, samtal på högtalartelefon där knarkare kallas "investerare i droghandel" (i högsta grad nyskapande i och för sig) och ingående samtal om vem som har haft sex med vem, hur och var. Sannerligen en upplysande sommar... 

Som om det inte räckt att hantera all denna information och upplysning i dumheternas tidevarv så har man matats med antivaxxarnas dårskap och konspirationsteorier, ett nytt talibanstyre i Afghanistan, våldtäkter i Indien och provocerande skadestånd till våldtäktsman som suttit för länge i fängelse i förhållande till sin ålder. Juridiskt är det helt korrekt, men moraliskt är det befängt!  Känner att detta kräver ett eget inlägg så småningom.



Hösten har rivstartat med jobb och en massa sociala roligheter. Länge leve vaccinet! Och, för att knyta ihop den berömda säcken: skam om du inte vaccinerar dig!

onsdag 21 juli 2021

Att förlora oskulden igen och igen...

 Semester och som den svenska sommaren levererar! Finns absolut ingenting att klaga på när det gäller vädret och eftersom det är sommar och sol med tropiska nätter finns det egentligen ingen anledning att åka till Medelhavet för att lägga sig och steka på playan. Japp! Det är inte populärt att ha synpunkter på folks resande, men vi är fortfarande i pandemi. Att jag är färdigvaccinerad betyder inte att jag inte kan vara/kan bli smittbärare. Vad jag ogillar med detta beteende är all dubbelmoral: "jag måste arbeta hemifrån för det är livsfarligt att vara bland presumtiva smittbärare!" "nu är det semester och då åker jag alltid till Mallorca och dessutom är jag vaccinerad och håller avstånd!". Vi ser den fjärde vågen och att det är framförallt yngre personer som har varit och festat i Grekland, Spanien och på Kanarieöarna. Turistorter, som väl behöver pengarna från turisterna, men som samtidigt dignar under trycket på sjukhusen. Vi är många som längtar efter att resa och som också förstår att det inte - låt mig upprepa: det är inte - en mänsklig rättighet att resa utomlands! Och om du nu, eftersom det uppenbarligen för väldigt många är ett av de största i-landsproblemen som vi någonsin har haft att inte få åka på charter, har varit ute och rest så kan du kanske ha anständigheten att sätta dig i karantän en vecka efter hemkomst samt ta covidtest? Det där med solidaritet och att tänka på sin nästa är visserligen omodernt, men vi kan väl försöka?

Sommaren medför alltid en massa rubriker. Nu är det fokus på skjutningar och de sista veckorna kan vi väl enas om att det verkligen har nått botten. En ung polis brutalt mördad (jag köper ingen annan brottsrubricering när en uniformerad polis blir skjuten) och två barn i förskoleåldern vådaskjuts när de är ute och leker. Trollen skriker om att polisen ska sluta knäböja och sluta servera saft och bullar. Tröttsamt och infantilt argumentation. Jag hävdar att det är samhället som måste ta bort sina skygglappar. Sluta föda den kriminella världen genom att handla utan kvitton, klippa dig hos frisörer och lämna bilen på service hos "företag" som inte anser sig vara med i momsklubben. Se till att föräldrarna till det unga buset tar sitt ansvar. Den ovillkorliga rätten att vara förälder borde tas bort när det saknas förmåga att uppfostra och handleda barnen. Jag är inte uppfostrad i rikedom, utan fick ta på mig de kläder som mina föräldrar hade råd att köpa och tro mig, det var inga jeans från Gul&Blå utan snarare märkeslösa från någon stormarknad. Men! Jag fick lära mig vad som var rätt och fel och, framförallt, vad som var MITT och DITT! Idag finns det en tro på ovillkorlig rätt att ha senaste modet, senaste modellen på mobil, senaste cykeln och så vidare. Har man inte möjlighet att finansiera det så har man rätt att stjäla det man vill ha. Får man möjlighet att förnedra någon på vägen dit är det en bonus. Det kan, åtminstone inte i min värld, någonsin vara meningen att ouppfostrade skitungar ska utrustas med vapen för att de inte är straffmyndiga, springa ärenden åt något äldre skitungar som har som målbild att bli nästa ledare. Jag betackar mig för kortet att jag tillhör en priviligerad del av mänskligheten som saknar vetskap om hur det känns att vara utsatt för den berömda strukturella rasismen. Må så vara! Men det betyder inte att jag inte har rätt att uttala mig i frågan. Detta, kära läsare, är varken strukturell rasism eller ett uttryck för "stackars ghettobarn utan chans". Det handlar om kriminella miljöer, föräldrar som har gett upp och/eller tror att det är samhället som ska rädda deras ättelägg och att det alltid går att dra det berömda rasistkortet för då stannar Svenne Banan upp och skäms. Jag tycker det är otroligt värdefullt att ta tillvara de positiva krafterna som finns även i förorterna, men jag kommer aldrig acceptera att vi låter klanerna ta över. Politikerna måste sluta med sina sandlådefasoner och på allvar ta tag i ett av vår tids största misslyckande. Integrationen har misslyckats och vi har öppnat gränser för alldeles för många kriminella nätverk som har funnit en fristad i ett land med human kriminalvård och generös socialförsäkring. Romska rättegångar och muslimska tribunaler hör inte hemma i Sverige. Det kan inte vara meningen att människor som har flytt hit för att slippa undan krig, elände och förtryck ska hamna i samma hierarkiska strukturer på nytt. Det är utmärkt att straffrabatten för yngre plockas bort, men det krävs så mycket mer. Av dig. Av mig. Men framförallt av våra politiker! Hur många gånger kan vi förlora oskulden? 



måndag 5 juli 2021

Kantstött lat själ

Jag har drabbats av en insikt. Jag är antagligen lat! Det är ganska otrevligt faktiskt, eftersom lathet definitivt inte tillhör det som räknas in bland framgångsfaktorerna i vårt samhälle. Men vad symboliserar egentligen lathet? Är det bara negativt eller kan det kanske vara lite streetsmart också? Om jag hela tiden skjuter upp saker jag borde eller till och med vill göra, så är det i de flesta fall så att antingen gör någon annan det åt mig eller också faller det på inaktualitet. Det är ju egentligen ganska smart. Bortsett från att det späder på min dåliga självkänsla att jag inte klarade av att utföra uppgiften. Och det behöver inte ha med kompetens att göra, utan vi har så många ursäkter att komma med när vi saknar inspiration, motivation eller självförtroende att ta tag i uppgiften. Jag kan dock konstatera att min lathet i så fall är helt och hållet rubricerad på mitt privatliv. Någonstans känns det ändå okej att jag inte belastar min arbetsgivare med detta. Trist är dock att det är så mycket som skjuts upp i det privata. När viljan och ambitionen finns, men jag skyller på avsaknad av motivation eller att jag inte orkar. Är det för att jag är lat eller för att jag saknar självförtroendet att ta tag i uppgiften av rädsla för att misslyckas? Ett misslyckande som med största sannolikhet kommer att bidra till en ännu sämre självkänsla. Det är nyttigt och ganska roligt att reflektera över ord och hur de påverkar oss tycker jag. Så kan ju det bero på att jag är lite eljest. En sådan som älskar att leka med ord. Förvränga ord och ge dem en helt ny betydelse. En språkpolis som har många synpunkter på hur språket utarmas och förstörs. Men - och det vill jag betona! - jag är inte emot att språket förnyas och utvecklas. Det är inte lätt att vara lat och språkpolis. Om någon undrar.

Vad vill jag nu ha sagt med detta? Eller vad vill jag urskulda? Jag tror faktiskt att jag vill be mig själv om ursäkt. Min frånvaro i bloggvärlden och att jag inte kommer någonstans med alla mina kreativa försök bottnar  inte i tidsbrist eller att jag saknar kompetens. Det bottnar i lathet! Jag saknar tron på mig själv när det verkligen gäller att jag riskerar att bli bedömd inom de områden där jag riskerar att blotta min själ. Min kantstötta själ. Visst är det ett underbart uttryck! Minns inte var jag läste det, men jag känner såväl igen mig i beskrivningen. Kantstött själ...

För ett tag sedan fick jag en förfrågan på Linkedin om ett arbete. Efter ett förutsättningslöst samtal beslöt jag mig för att gå vidare och skickade in en ansökan till tjänsten. Genomförde hela rekryteringsprocessen, men hoppade av precis före sista intervjun. Jag vaknade upp en morgon med ett enda stort nej till det jobbet. Det kändes så skönt efter samtalet till HR- konsulten som ledde rekryteringen. Jag är tämligen säker på att jag hade fått jobbet, men efter att ha värderat de saker som är viktiga för mig när det gäller mitt nuvarande arbete landade jag i att jag har ett fantastiskt roligt arbete och att jag inte är färdig med det. Mitt arbetsjag har tydligen inte alls någon kantstött själ. På arbetet spelar jag en roll och slipper visa upp mitt innersta och privata jag. Det är många som tycker att jag är öppen som en bok, men de känner inte mig. De känner den person jag väljer att vara i just deras sällskap. Vid just det tillfället. 

Om några dagar är det äntligen dags för fem veckor semester. Fem helt oplanerade veckor där jag ska ägna mig åt kontemplativ verksamhet i horisontellt läge, målning av fönster och fasad på huset samt, åter igen, försöka dyrka upp dörren till min kreativitet. Den finns ju någonstans inom mig, det vet jag. Det gäller att laga det kantstötta med lite boozt av självförtroendet när det gäller skapandet. Att göra det för mig och strunta i vad andra tycker.






torsdag 27 maj 2021

Tillit och skam

Jag läste en intressant artikel om tillitsbaserat ledarskap. Det låter ju väldigt tjusigt att vi ska ha någon sorts automatisk tillit till chefer, men för mig hamnar tillit i samma kategori som respekt och lojalitet. Alltså att det utförs konkreta handlingar som bevisar att man förtjänar min tillit, respekt eller lojalitet. Således ingenting som kommer av sig själv bara för att någon har fått en ny titel. Att jag har en chef som i sin roll har befogenheter att leda och fördela mitt arbete är en sak, men att detta skulle räcka som grund för att de andra faktorerna är uppfyllda gäller inte hos mig.






Egentligen skulle jag vilja vända på begreppet och se mer forskning om tillitsbaserat medarbetarskap. Smaka på det - tillitsbaserat medarbetarskap. Jag är övertygad om att det är ett oerhört viktigt verktyg för att knyta till sig nya medarbetare och behålla nuvarande kompetens i organisationer. De allra flesta mår bra av att känna att arbetsgivaren har tilltro till ens förmåga och litar på att arbetet blir korrekt utfört i rätt tid. Att ständigt övervaka och tidsmarkera är verktyg för arbetsledning som är förlegade. Detsamma gäller att ha statiska arbetsplatser för administrativ personal. Om vi ska ta med oss något positivt från pandemin så är det att många arbeten kan utföras hemifrån och att de digitala lösningarna osannolikt snabbt har skapat möjligheter att arbeta utanför de sedvanliga kontoren. Det måste absolut vara en win-win lösning: arbetsgivarna sparar pengar eftersom det inte behövs så stora kontorsytor och medarbetarna har möjlighet att få balans mellan fritid och arbetstid. Stressrelaterade sjukdomar skulle med största sannolikhet minska och därmed generera en lägre kostnad för sjukvård och sjukskrivningar. Arbetsgivare som vill bli framgångsrika A.C (After Corona) ska nog ta sig en allvarlig funderare på hur man ska kunna utnyttja de nya arbetsmöjligheterna - distansarbete och digitala lösningar - även fortsättningsvis. Jag tror inte på att lansera det som en löneförmån, men däremot bör man ge möjlighet att arbeta distans och kräva att när personalen är på plats på kontoret så är det aktivitetsbaserat som gäller, d v s jag har ingen egen arbetsplats utan får sitta där det är ledigt när jag kommer till jobbet och när jag lämnar kontoret så är det med rent skrivbord. En del privata företag har lyckats väldigt bra med närvarande chefer (som påstås vara en framgångsfaktor) vid distansarbete, men det krävs en genomgripande åtstramning av ledarskapet för att distansarbete ska gynna även arbetsgivaren. Att vissa har hunnit tapetsera hela hemmet, anlägga ny trädgård och gräva pool samtidigt som de har arbetat hemifrån...nja...jag tvivlar starkt på att deras lönebaserade arbetsdag har uppfyllt heltidsmåttet. Men jag kan förstås ha fel för att jag inte riktigt förstår att de har fått så många fler timmar per dygn bara för att de jobbar hemma. Eller har jag kanske missförstått? Jobba hemma kanske är just det: att jobba hemma med saker som rör hemmet?!Måste nog erkänna att jag plötsligt känner mig lite dum...

Som en f d kollega brukade säga: "Det är bättre att vara litta dum, än möed". Och "möed" får man nog säga att de som ordnat med vaccinationsbokningen i min region är drabbade av. Hur i helskotta kan det vara så svårt att 2021, efter mer än ett års erfarenhet med pandemi, få till en tidsbokning för vaccin dos 1 och dos 2 som fungerar? Frågan är både ärlig och befogad. Jag hade möjlighet (tiderna släpps kl 9 på måndagar) att hänga på tangentbordet i måndags och lyckades få tid för dos 1 på söndag. JIPPIE! Boka dos 2 vid samma tillfälle. Jajamän! En länk hänvisar till tider för dos 2 - pedagogiskt och bra. Jag trycker på länken direkt efter att jag har fått tiden för dos 1 och väntar...efter 35 minuters idogt stirrande på min mobil slutade den äntligen snurra och jag fick ett meddelande "Bad request". Försökte igen, men sidan hade kollapsat. Eller var tiderna slut för att någon som inte fick tid för dos 1 under den länken kastade sig över tiderna för dos 2? Finns det ingen IT-kunnig personal som kan hyras in och tala om hur man bygger ett fungerande bokningssystem? Ansvariga för detta kaos har definitivt ingenting att slå sig för bröstet för...

Det är ju onekligen så att man längtar efter att få tillbaka någon form av normalitet i sitt liv. Jag har börjat känna av stress på grund av att min fritid inte ger mig så mycket energi som jag brukar få. När arbetet känns som det roligaste i livet blir jag orolig. Missförstå mig rätt! Jag har ett superroligt arbete och trivs väldigt bra, men balansen mot fritiden är rubbad då det jag brukar fylla min fritid med är av den art att det skapar coronaskam. Ni vet. Det där man tog för självklart förr: hänga i baren, gå på teater/opera/bio, resa, gå på restaurang utan att behöva tänka på att man får vara max fyra personer per bord, kramas... Ack du ljuva dåtid! Kan just idag säga att väldigt mycket var bättre förr!




fredag 21 maj 2021

När man storknar av andras (själv-)godhet

God. Vad innefattas i det begreppet? När är man en god människa? Jag tycker den frågan har blivit mer och mer relevant i takt med att, framförallt medelålders kvinnor, börjat använda sociala medier som en sorts måttstock på hur goda de är. "Idag tänkte jag på Pelle, min exman och bäste vän som ligger på sjukhuset och eftersom man inte får besöka har jag gjort i ordning en goodiebag (hjärta, hjärta, hjärta)", "Idag har jag bakat hallongrottor och kokt rabarbersaft till dessa fyra (taggade så klart, eftersom det genererar fler likes) underbara kolleger". Godheten liksom dryper om inläggen. Och jag blir lätt illamående. Jag klarar inte av alla självgoda människor som har ett sådant gigantiskt behov av bekräftelse att man måste vältra över sin självgodhet på alla andra. För det är det jag tycker det handlar om. Självgodhet. Godhet för att man själv (Jaget, Egot) ska lyftas av alla de andra som saknar förmåga att se genom denna påklistrade godhet. Godhet mäts inte i antal tummen upp eller för att en massa halvbekanta skriver en massa dravel: wow; gud vad du är snäll; du är en sådan fin vän; du gör allt för dina vänner... NEJ! Du gör allt för att du ska framstå i någon form av uppenbarelse av den barmhärtiga samariten! Själv är jag en ganska ogod och självisk människa, men de fåtal gånger jag gör en god gärning så saknar jag behov av bifall och hejarop från den stora massan. I min värld är det viktigast att den människa som jag försöker muntra upp med nybakade hallongrottor och hemkokt rabarbersaft blir glad och uppskattar min ansträngning. Jag behöver inte lägga ut det på Facebook. Det kan låta galet - framförallt när det kommer från en social media älskare som jag - men saker händer faktiskt utan att det står på fejjan! JAG VET!! Helt otroligt att någon har varit och cyklat två mil för en glass utan att det står på Facebook! Eller att man har tagit sig ett glas på krogen, utan att lägga ut en bild på Instagram. Nu för tiden är det ju i och för sig förenat med coronaskam att vistas i det offentliga rummet, så egentligen är det lite att skjuta sig själv i foten att gå ut, nästan world wide, med att man är på krogen samtidigt som man en timme tidigare har suttit i Teamsmöte och talat om för alla hur fantastiskt duktig man är på att följa alla rekommendationer. Rekommendationer som jag personligen håller på att kvävas av. 




Just nu är det min fas som håller på att vaccineras. Fantastiskt hur det går till (eller så förstår jag inte). Jag vet massor av folk, betydligt yngre än jag och som inte ingår i riskgrupp, som redan är vaccinerade. Det där vykortet som skulle skickas ut måndag denna veckan har helt missat min brevlåda. Känslan av deja vú  är stor. Det är väl inte bara jag som minns roffarmentaliteten för ett år sedan. N som minns, minns tomma butikshyllor där det borde ha funnits toapapper, pasta, konserver, blöjor, välling och så vidare. Varor som hade kunnat räcka åt oss alla om inte vissa varit så förbaskat egoistiska. Roffarmentaliteten är den samma när det gäller vaccin. Jag ska ha först för jag har faktiskt inte varit på chartersemester på jättelänge! Kan meddela att det har inte jag heller... Det är nästan löjeväckande att lyssna på argumenten när det gäller vaccin. Jag ska definitivt vaccinera mig och det är för att jag inte tror att vi blir av med smittspridningen om inte majoriteten vaccineras. Jag vill också resa och tror det kommer krävas vaccin för att åter kunna röra sig fritt. Det är där skon klämmer lite för min del. Hur fritt är det om man måste bära munskydd? Om det fortfarande är restriktioner på resmålet? Jag kör semester på hemmaplan i år också. Tror Skåne kommer att vara ganska folktomt för det verkar som om precis alla ska åka till Norrland och käka pitepalt och bli myggbitna i norrskenets glans.
Bitter?  Nja. Personligen är jag lite för populär bland mygg som jag slipper gärna deras hoods. Dessutom, om vi ska vara seriösa, så gör sig myggbett och myggor väldigt dåligt på bild. Och som ni vet är det viktigaste att lyckas få till en perfekt sommarbild som visar hur god man är...






 

fredag 30 april 2021

Alla dessa ynkryggar som kallar sig män

Det var ju oundvikligt. Förr eller senare skulle det komma. Inlägget om män som slår, våldtar och förtrycker. Män är förresten fel benämning. Detta avskrap till människa är enbart ett vidrigt ynkligt kräk, som egentligen inte förtjänar någons energi eller, för den delen, sympati. Lås in dem och kasta bort nyckeln!

Hur kommer det sig att debatten till så stor del handlar om männen?! Det letas förklaringar, vädjas om förståelse och så vidare i all oändlighet. Det är synd om dem för de har haft en frånvarande pappa, uppväxta i misär - alkoholism och/eller annat missbruk, fostrade i en patriarkalisk struktur där kvinnan är underst i hackordningen... Sanningen är att det finns ingen ursäkt och inga förklaringar som kan få mig att förstå hur det kommer sig att vi har hamnat i ett normalläge där kvinnor misshandlas psykiskt och fysiskt, våldtas och mördas. Det finns inga ursäkter. Det finns ingen rätt till förståelse. Hade det inte plötsligt blivit så stort medialt fokus på frågan med anledning av att flera kvinnor mördats under en kort period, så hade politikerna fortsatt blunda. Män som slår är ryggradslösa individer som med största sannolikhet lever med ett väldigt litet självförtroende och dålig självinsikt. I kombination med narcissism så blir det ännu farligare. För vet ni vad?! Jag vet att jag sticker ut hakan och jag är van vid käftsmällar (bildligt alltså) så jag klarar av det... Det syns inte utanpå vem det är som slår! Och på tragiskt många kvinnor syns det inte heller att de är misshandlade. Det finns i alla sociala strukturer, bland fattiga och rika, oberoende av kultur och etnicitet. Män tar sig rätten att slå! 


Jag har precis läst Veronica Palms "Inte alla män". Ingen roman som kommer att vinna några priser eller som kommer att läsas av kultureliten. Tyvärr, säger jag. Romanen handlar om ett brännande ämne och handlingen visar exakt hur det kan vara i de "fina" salongerna. Ni vet, kvinnan är hemmafru trots egen akademisk utbildning och möjlighet till egen karriär, inga barn (det kan förstöra figuren!) och har en enda viktig roll i livet: att vara den framgångsrike mannens accessoar i sociala sammanhang. Lagom mycket accessoar, för väcker hon för mycket uppmärksamhet, är för snygg, för pratsam eller skrattar vid fel tillfälle och kanske dessutom tar fokus från honom och hans överspända ego...ja, då smäller det när de kommer hem. Personligen tror jag det är i de högre samhällsklasserna som problemen är värst. Dessa män ingår i samma klick av ryggdunkare, har en narcissisk självbild sedan barnsben och har fått för sig att kvinnor är till för att behaga och tillfredsställa alla deras behov. De är ofta socialt anpassade, artiga och belevade. Och manipulativa. grymt manipulativa! Utan att ha några vetenskapliga belägg så tror jag att männen i högre grad blir trodda än kvinnorna om det skulle komma anklagelser om misshandel. Kvinnorna är rädda för att det är de som ska ses som misslyckade om det kommer fram hur deras perfekta liv ser ut bakom stängda dörrar. Tyvärr tror jag att väldigt många andra kvinnor väljer att blunda för realiteterna, man vill inte bli inblandad och har hon inte kanske sig själv att skylla? För så är det. Kvinnan är nästan alltid mannens största försvarare. Det är väl detsamma som händer vid Stockholmssyndromet.  De har hamnat i ett normalläge där de brutits ner till en spillra av sig själva. Att leva i ständig rädsla för nästa slag, nästa våldtäkt, nästa förnedrings,- och nedbrytningsattack måste vara fruktansvärt. Att till varje pris försöka parera humörsvängningar, förekomma och alltid vara till lags. Jag har, genom samtal med kvinnor som lyckats ta sig ur en destruktiv relation med livet i behåll - det är tyvärr ingen klyscha i sammanhanget - förstått att till slut hamnar man, som någon form av överlevnadsinstinkt, i ett tillstånd där man tror att man är värdelös och faktiskt förtjänar att förnedras.


Det är aldrig kvinnans fel att mannen slår! Även män har rätt att bli arga och heligt förbannade på ren svenska, men riktiga män kan hantera sin aggression. Riktiga män slår inte! Det är så lätt att raljera (för det tycker jag ofta att man gör i reportage om kvinnovåld) över varför hon inte bara lämnar honom. Då förstår man nog inte att det våldet eskalerar i takt med att hennes självförtroende bryts ner, sociala kontakter försvinner/förbjuds och hela hennes värld kretsar runt hans ego - av rädsla förklätt till kärlek. För många år sedan hade jag en kollega som berättade att han hade ett skilsmässokonto, som hans fru inte kände till. Jag tycket det var ganska osympatiskt och fräckt mot frun (som jag också kände), men idag tycker jag att alla kvinnor borde ha ett skilsmässokonto, som mannen inte känner till. För utan pengar är det ännu svårare att ta sig ur en destruktiv relation. Tyvärr finns det alltför många naiva kvinnor som tycker att det är sexigt att bli försörjda av en man. Att det är den ekonomiska styrkan  hos mannen som är viktigast. För mig är min ekonomiska självständighet bra mycket sexigare. Jag vet att jag klarar mig själv. Och hoppas innerligen att om jag själv inte hade haft kraften att lämna en man som slår. så har jag vänner som vågar ingripa. Systerskap är så mycket mer än att sitta och dricka vin (vilket jag tycker är en utomordentligt trevlig sysselsättning). Systerskap är att ställa upp och våga agera mot alla former av kvinnovåld! Och i rättvisans namn: även män är naturligtvis välkomna i denna grupp. Riktiga män som står upp för kvinnor och som vågar ge sig på ynkryggarna och vända ryggen till ryggdunkarna.