söndag 19 juni 2022

Ingemo Eneflo vimlar färdigt

Jag har två "I vimlet" kvar i den låda jag städade ur härom veckan. Känns lika bra att skriva ner dem också här så är jag klar med den delen och kan leta vidare efter försvunna texter. Att inte slutföra detta projekt känns som ett svek mot mitt yngre jag. Tiden på Grand Hotel är en av de roligaste perioderna i mitt liv, som tyvärr slutade abrupt med uppsägning på grund av arbetsbrist (den egentliga anledningen var att jag blev gravid). Det tog mig många år att förlåta - vi Skorpioner är kända för att vara långsinta - och gå vidare. Med facit i hand var det en mening med detta också och det var en viss tillfredsställelse jag svarade  chefen med "du får kontakta min advokat". Där och då kände jag mig som Donna Corleone...

"Hejsan, så här i förkylningstider!

Det har gått två veckor sedan sist. Tiden bara rusar iväg. Viss nyhetstorka tycks råda eller också är det så att buggningsrädslan har spridit sig även till Grand? Det är hursomhelst inte mycket skvaller som nått "I vimlet"- redaktionens öron. Vi är dock inte handlingsförlamade, utan kastar oss rakt in i händelsernas centrum på egen hand, helt utan skyddsnät. Så närvarade till exempel en representant för "I vimlet" vid Tetra Paks årliga personalfest. I år var det 560 personer närvarande och det torde vara rekord. Med hjälp av intern-TV och med jämna mellanrum återkommande golvstamp deltog även de 70 gäster som fick sitta i Lukas salen en våning ner. Festen var i år japansk och i foajén möttes gästerna av blommande japanska körsbärskvistar och här och var syntes geishor och en och annan samuraj. Till förrätt åts sushi och därefter marinerade kycklingspett med ris. Majoriteten av gästerna föredrog att äta med pinnar på äkta japanskt vis, vilket var mer eller mindre lyckat. Alla såg dock ut att trivas och det var ju det viktigaste. Det hela avslutades med ananasglass i sitt skal. Dessa åts inte med pinnar... Som alltid en mycket trevlig och välregisserad Tetra Pak fest. En eloge i detta sammanhang till "De fyras gäng" i disken som verkligen höll undan bra. Tack Johan A, Marco, Max och Niklas T!

För exakt en vecka sedan ordnade PVC här på Grand en utflykt till Louisiana. Uppskattningsvis 25 glada anställda (Varav två från Lundia) äntrade bussen för färd norrut mot Helsingör och den hägrande Dali-utställningen. "I vimlet" var naturligtvis med och kan intyga att det var en mycket rolig resa. Dessvärre är Dali-utställningen slut på Louisiana och det är bara att beklaga alla er som inte kom iväg. Nästa utställning på Louisiana är Chagall. Kan vi hoppas på ett litet PVC initiativ? Och kanske ett litet större intresse från personalen - inte minst från Lundia.

Till sist så har det framkommit önskemål om att vi ska tacka kontoret för det smidiga handhavandet av konsekvenserna av bankstrejken. Det är lite sent, men som vi brukar säga: bättre sent än aldrig!

Vimlar vidare gör Er, Ingemo Eneflo"

Regnar vidare gör det också i realtid så jag passar på att lägga in mitt sista underlag från Ingemo Eneflo. Känner att jag saknar henne, men inser också att i denna era av lättkränkthet och min arbetsplats så finns det inget utrymme för sådant här. Humor, ironi och ett skratt är inget som prioriteras i dagens samhälle. 

"Hej, och välkomna tillbaka till grottekvarnen!

Nu är det tid att drabbas av eftertankens kranka blekhet - sommar, var tog du vägen?! Är det bara jag som tycker att den lediga tiden rusar förbi med dubbla ljushastigheten? När man återvänder till vardagen känns det som om man bara varit borta över helgen. Antagligen är det väl det som kallas Livet... Nej, nu ska vi inte deppa över att lata sommardagar på stranden är förbi, utan glädja oss åt den kommande hösten. Visst är det härligt med kalla krispiga höstmorgnar med hög klar luft och morgondimma. För att inte tala om mörka kvällar när man kan få kura ihop sig i soffhörnet med en bra bok.

Kräftpremiären är för mig ett säkert tecken på att sommaren är i övergående till höst. De små röda, om man tittar närmare ganska läskiga, krypen är populära bland Lundaborna och Brädan på Grand har lockat många till kräftkalas. 

I lördagskväll chockstartade verksamheten i festvåningen med 300 gäster i Stora salen. Det var Nordia 90 (en frimärksutställning) som förlagt sin avslutningsmiddag på Grand Hotel. Gästerna lät sig väl smaka av fisk-, och skaldjurspaté, fläskfilé á la Grand och till dessert chokladmoussetårta. Därefter kastade de sig ut i dansens virvlar. Vem har sagt att det är tråkigt att samla frimärken?

Vår Inga, d v s Inga Sjöholm passade på att fylla 60 år i somras. Från som det brukar heta, vanligtvis välunderrättad källa, var det en mycket trevlig tillställning med "go'ed mad, mö'ed mad å mad i rättan tider" som det brukar heta på modersmålet. Undertecknad var tyvärr ute och vimlade på annat håll, men tröstas av Ingas ord: "Jag ska ju fylla 65 och 70 också"!

När vi ändå är inne på det här med mat, så brukar det ju synas på midjemåttet hur pass god semestern har varit... Tyvärr räcker det inte med att äta grönfoder och det är ju i längden så trist att räkna kalorier. Lugn! Bara lugn. "I vimlet" har lösningen! Gå med i företagets work out, vetja! Vi kör igång på tisdag den 21 augusti kl 8:00. Väl mött!

Allas er, Ingemo Eneflo!"

Det var allt...Plötsligt känns inspirationen så där tom och innehållslös igen. Som tur är har jag många lådor till att gå genom. Vem vet vad som döljer sig där...

Regn, regn och - ännu mer Ingemo Eneflo

 En regnig söndag. Det har kommit ganska rejäla mängder under morgonen och förmiddagen, men det är ett "snällt" regn. Ett sådant som inte slår ner när det landar utan det känns som om marken kan få nytta av vätan. En misslyckad skörd för bönderna är inget vi behöver ovanpå allt annat elände. Hade lyckan att höra ett par åskknallar också i morse, men det var nog ganska långt borta och väldigt hastigt övergående. De senaste dagarna har det känts som väldigt hög luftfuktighet - både vid konditionsträning och när man sett sig i spegeln och inser att hårkvaliteten inte är anpassat till fuktighet. Hoppas på lite uppehåll i eftermiddag så jag slipper jogga i hällregn. Det blir så tungt att springa med blöta skor. 

Vi hade en heldag i Ystad igår med en massa mys, god mat och gott att dricka. Känner idag av delar som minnen i hårrötterna och en blåsa under höger trampdyna. Tur att det bara handlade om semesterträning så att man inte förstört någon av de riktiga semesterdagarna! Konstaterade i alla fall att i Ystad är det modernt att klä sig monokromt i en färg uppifrån och ner. Färger som var populära? Tja. Rosa och rött i olika nyanser låg i topp, tätt följt av gult, orange, grönt och klassiskt, men kanske inte så somrigt, blått och svart. En hel del individer syntes också som troliga prospekt till de mer city chica fashionistas. Själv kände jag mig nöjd med att ha prickat in trenden med monokrom färgskala, även om jag körde den mesiga svarta linjen. Men jag såg och jag lärde, så vem vet vad min garderob har att erbjuda vid nästa besök i denna härliga sommarstad...

Fortsätter min Ingemo Eneflo -serie. Jag ser ju i statistiken att antal läsare är lägre än det brukar vara, men jag skriver ju mest för egen del (även om jag uppskattar dig som läser och värdesätter era kommentarer). Min tanke att skriva varje dag under en period sprack direkt. Mina arbetsdagar är fyllda av utbildningar och en massa skrivande för jobbet, men det är ju sällan någon kreativ process. Och det är ju det kreativa rummet jag behöver hitta in i igen. Just nu känns det som det mest kreativa jag kan hitta på är att städa och hitta på undanflykter att prokastrinera allt jag borde och måste, men inte vill.

"Hej, hopp i blåbärsskogen!

Det var ett tag sedan sist. Även vi proffsvimlare behöver dra oss tillbaka från flärd och glam då och då. Till vår förtret, men också stora stolthet, har en av våra konkurrenter (kvällsblaskan "I Dag") tillsatt en vimlare för att vara med där det händer, när det händer (vore vi inte så ödmjuka hade vi gjort tillägget OM det händer...). Lycka till säger vi på "I vimlet"- redaktionen. Det är lätt att vara frikostig med beröm när man vet att man är bäst (gammalt djungelordspråk).

Lund har fått ett nygammalt tillskott på restaurangfronten. Det är Petri Pumpa som äntligen har slagit upp portarna efter alla turer i renoveringskarusellen. "I vimlet" var naturligtvis närvarande på den högtidliga premiären och lät sig väl smaka av mat och dryck i den fashionabla omgivningen. Bland gästerna skymtades en och annan från grand Hotel, både nuvarande och före detta personal. För att nämna några: en nuvarande restaurangchef, en f d hovmästare numera restauranglärare och några anonyma Grandioser som "I vimlet" av sekretesskäl inte uppger namn på. Ett besök på Petri Pumpa rekommenderas dock!

Vi vill ju naturligtvis inte vara sämre. Lundia Night Café (LNC) bjöd in Grands personal på en specialvisning av nyrenoverade nattklubben. Tyvärr var det inte många som hörsammade kallelsen, men vi som tog mod till oss och gick dit blev väl omhändertagna och tyckte ombyggnaden var ett rejält lyft - betydligt luftigare och större. Ni som inte var där igår får antingen vänta till det är dags för personalfest eller gå dit vid ett annat tillfälle. Det är hur som helst värt ett besök.

"I vimlet" lyckades nästla sig in och följa med på den "ordinarie" festvåningspersonalens studiebesök på Kiviks musteri och därpå följande middag hos Hans Hallén på Svenstorps villa. Det var en mycket trevlig dag och personalen ber att få tacka så mycket för detta! Vad som skedde mer i detalj före, under och efter är av hänsyn till de inblandade hemligstämplat. 

Lika hemligt är vad som försiggick på matsalspersonalens studiebesök på Grand i Helsingborg med diné på "Mollbergs". Det är en talande tystnad som omger det arrangemanget, men "I vimlet" håller så klart ögon och öron öppna för detaljerna och återkommer så snart något intressant att förtälja dyker upp.

Väl mött nästa vecka,

er Ingemo Eneflo"

måndag 30 maj 2022

I Vimlet Del 3-4

 Men hörni, varför inte fortsätta med detta i mitt tycke fantastiskt roliga: att återuppleva början av 1990-talet. En evighet sedan och ändå känns det som igår. Jag minns dofterna. Jag minns stämningen. Jag minns skratten. Något som är gott att känna idag när så många har lämnat oss och antagligen festar vidare på något annat ställe. Många är de. Saknade är de!

"Nu har vi gått in i februari månad och det är nästan vår i luften. Ett fenomen som brukar medföra ett och annat på kärleksfronten, vilket bådar gott för oss som gillar skvaller!

Januari avslutades som sig bör med en stor maskerad. Tre olika orkestrar spelade dixielandsmusik så det stod härligt till. Det var, som sig bör, trångt och svettigt på dansgolven och det om något var väl ett gott betyg på att tillställningen var lyckad. Cajunmaten hade en strykande åtgång och vi som gillar kryddstark mat var nöjda. Vinnarna av bäst-utklädda var en bomullsplockerska och hennes, jämförelsevis, skinntorre man. De levde sig båda in ordentligt i sina roller och den allmänna uppfattningen tycktes vara att rätt par vann. Hoppas att deras resa till karnevalen i Köln blir trevlig. Tyvärr var det stora flertalet av maskeradgästerna inte utklädda så det var svårt för jurymedlemmarna att utse övriga pristagare, men alla verkade nöjda och glada och det är ju trots allt huvudsaken.

Sista dagen i januari valde Urban att säga farväl till Grands och Lundias personal i Stora salen med en buffé dit alla som kände sig hågade var välkomna. Det var mycket gott och rikligt - tack kök och kallskänkor för det! I avskedspresent fick Urban ett miljövänligt transportmedel - en äkta dansk cykel med hastighetsmätare på styret. Vi ser framemot att få höra om hur man gör om kedjan hoppar av... Frank plockade fram ytterligare en present. Ett pappersrör och hotade att spela en trudelutt på sin piccoloflöjt. Dessbättre gav den lika lite ljud ifrån sig som hans lammfiol. Vi hoppas att Urban inte ångrar sitt val (han är säkert välkommen tillbaka) och önskar honom naturligtvis lycka till på Copenhagen Corner!

Håll ögon och öron öppna! Vi hörs om en vecka! /Ingemo"

Visst låter det som vi hade en jäkligt rolig arbetsplats!?

"Hej hopp i höstmörkret! Den vår jag talade mig varm för i förra veckan har mycket snabbt övergått i deprimerande höst - blåst och ruskväder. Det är jobbigt att hänga med i 90-talets snabba svängningar! Pressen att muntra upp er, kära läsare, känns dubbelt så tung nu när jag har våren som assistent, men jag gör ett försök.

Under helgen hade vi en internationell stjärna av hög klass boende hos oss: Max von Sydow. Han intog sin frukost i Grands matsal både lördag och söndag morgon, men inte förrän på måndagen lyckades vi få vetskap om varför vi hade denne celebre gäst. Avslöjandet kom via I Vimlet-redaktionens konkurrent; Sydsvenskan. Max von Sydow var inbjuden som hedersgäst att delta vid Malmö nations hundraårsjubileum. Hundraårsjubileum hade vi även på Grand i lördagskväll. Det var Helsingkrona nation som hade valt oss för sina festiviteter. I runda tal två hundra festklädda och solariebruna gäster lät sig väl smaka av avocadofjäril med löjrom, regnbågslax och till dessert sorbetcoupé. Dansen fortgick till kl. 2. Den väntade anstormningen av frukostgäster på söndagsmorgonen kom helt av sig. Det var bara ett tiotal glada studenter som tyckte att det var en trevlig avslutning på en glad kväll/natt.

André meddelar att han har brutit sitt nyårslöfte om att sluta röka! Men endast i studiesyfte. Som bekant håller André på att utbilda sig till 90-talets Max von Sydow och i den pjäs de håller på att repetera ingår en scen där det ska rökas. Tänk ändå vad man får offra för konsten!

Vår nya frukostvärdinna fick veta att hon har en landsman anställd i servisen. Gissa vem hon vänder sig till?! Jo, allas vår "spaghetti killer" Stellan. Han har dolda talanger den mannen. Klarar sig i vida världen som både italienare och jugoslav. Den äkta jugoslaven, Milan, meddelas ta det hela med ro. När vi ändå är inne på olika nationaliteter får inte den gästspelande ungerske kocken glömmas bort. Det vi hittills har fått smaka av hans gastronomiska kunnande har varit till full belåtenhet. Roligt med rustik och smakrik mat efter alla korslagda haricot verts på en spegel av morotssås. Sedan måste det ju vara jätteroligt för Janos, som tolkar, att se vad som händer på jobbet före lunch... Inte så vanligt att se hovmästarna i den arla gryningen.

Ha det gott! /Ingemo"




söndag 29 maj 2022

Vimlar vidare Del 2-3

 Fortsätter vältra mig i "Min tid som flytt" och det är utan madeleinekakor och lindblomste. Kanske tråkigt för er som inte arbetade på Grand Lundia under den här perioden, men för mig är det en nostalgisk tillbakablick på en tid när allt låg framför en som en öppen bok. Alla möjligheter och omöjligheter som man drömde om. Med facit i hand kan jag väl erkänna att mycket stannade i drömmarnas värld, men livet blev bra ändå och vissa saker kan man kanske ta tag i även när man nalkas livets senhöst? Att skriva är ju en av mina drömmar och just nu känns det så himla kul även om det handlar om att skriva av. 

"Ny vecka - nytt vimlande. Work outen har kört igång igen, men tyvärr har det inte kommit en enda ny deltagare. Nog finns det väl en och annan i personalen som behöver förbättra konditionen (tänk på att man orkar med fritiden bättre!) och få bort lite av julens överflöd som satt sig likt ringar runt lilla magen. Tinny, som ju lanserade en ny, mycket populär bantningsmetod förra veckan, är en av de flitigaste work outbesökarna varför man kan dra slutsatsen att bra kost och god kondition hör ihop.

I helgen var det fullbokat på Grand. Lördagen var vikt för Knutsgillet och minsann om inte båda klanerna Paulsson syntes i vimlet. Mycket folk och trevlig stämning!

Söndagskvällen höll våra barmästare gille i Stora salen. Sällan har väl Domenico och Kåge varit vid så gott mod. Frank lyckades vinna en rökt lammfiol vid lotteriet, men det var rysligt nära att det blev en nalle och den hade i så fall tillfallit undertecknad.

Inte en enda notis på familjesidan denna veckan. Glädjande är dessutom att inget av det som publicerades förra veckan har dementerats, vilket betyder att alla som gifte sig och förlovade sig med varandra i förra upplagan nu gjort detta definitivt.

Ett rykte har spritt sig inom företaget, vilket jag härmed vill dementera: det förekommer ingen avlyssning av telefoner! Erik kan lugnt koppla in sin telefon på nätet igen, låsa upp dörren och dra upp rullgardinen. I Vimlet-redaktionen har betydligt mer avancerade vapen än telefonavlyssning - du vet aldrig när, var eller hur vi slår till...

Slut på vimlandet den här veckan. Håll sinnena på helspänn - vem vet vad som lurar bakom dörren?

Er allas Ingemo"

Jag kör en till:

"Till att börja med vill jag besvara den fråga min högst ärade kollega på Lundia, herr W, ställde efter förra numret: Varför bär jag ett så knasigt namn? - Bäste herr W! Många stora författare väljer att skriva under pseudonym. i mitt fall är det för att dölja min falska blygsamhet och för att kunna smyga runt på Grand helt inkognito.

Work outen har flyttats från måndag till tisdag, så alla ni som hade ursäkter för att slippa undan på måndagsmorgnarna - de ursäkterna håller inte längre! Domenico börjar närma sig det oundvikliga: att börja work outa - han har nämligen tagit reda på vad man har på fötterna. Vi ser alla framemot Domenicos intåg i work out gemenskapen.

Frank meddelar att han övar febrilt på sin lammfiol, men ännu inte lyckats få några toner ur den. Trist, annars hade Frank säkert kunnat bidra med några ungerska rapsodier under den ungerska veckan vi ska ha här i början av februari. Från vanligtvis välunderrättad källa (som det brukar heta) har I Vimlet-redaktionen fått höra att kontorets egen lille Svensson har fler passioner i livet än barn. hans samlarvurm omfattar även plastpåsar med tryck. De måste dock vara ovikta och tomma.

Kockar och kallskänkor drog man ur huse igår för att besöka Brogatan i Malmö. God mat och mysig miljö var omdömet. Vad gäller skvallerfronten tiger de dock som muren - icke att föväxla med den numera raserade Berlinmuren. Med denna snygga övergång kommer vi osökt in på vår berlinare som meddelar att han fortfarande inte brutit sitt nyårslöfte med ett enda litet bloss. Bravo!

På lördag är det maskerad på Grand och då kommer naturligtvis I Vimlet-redaktionen att vimla och ta reda på allt om alla. Väl mött i nästa fullspäckade nummer! /Ingemo Eneflo"

Kanske det bara är jag som tycker detta är roligt, men det är ju det som är fördelen med att vara bloggare: det är jag som äger innehållet! 




lördag 28 maj 2022

När man rensar lådor - Ingemo Eneflo Mitt i Vimlet del 1

 Att påstå att jag är ett under av rensande och kastande är att överdriva, men när jag väl kommer igång... Älskar att rensa i gamla lådor och hitta sådant där som man glömt bort att man äger eller trott att man kastat. Nu har jag till exempel lokaliserat manusen till båda mina barnböcker (inklusive refuseringsbreven från de förlag som jag skickade dem till) och till min stora glädje har jag båda i pappersform och inte bara på diskett. Vem har en diskettläsare idag?! Dessutom hittades en massa minnen från min tid i restaurangbranschen - vykort, brev och foton på mina medarbetare. Så härliga minnen, men frågan är om inte mina kåserier var de som gladde mig mest! Jag skrev vårt veckobrev och varje vecka hade Ingemo Eneflo en spalt som hette "Ingemo Eneflo Mitt i Vimlet", ett litet kåseri om vad som hände i stort och smått på Grand och ibland Lundia. Med tanke på att det med råge passerats tjugo år sedan första utgivningen tänkte jag dela med mig av dessa små betraktelser.

"Puh! Suck och stön... Det har varit en jobbig inledning på det nya decenniet - åtminstone för oss som, så att säga, arbetar ute på fältet. Mitt i vimlet. Veckan före nyår hade vi en anstormning av brudpar och inte trodde man att det skulle få några efterverkningar eftersom det, av bröllopsfotona att döma, handlade om redan färdigbildade familjer. Men, men...nog tycks det mig som begravningsluncher, - och kaffe har ökat under första veckan av 1990...

Vilda rykten på stadens gator och torg berättar att servitör Mats tog sin A och for till Lübeck och förlovade sig. Stort grattis och lycka till! Ännu vildare rykten surrar om att vår nygamle kock René (åter till Grand 15/1) förlovat sig med Ulrika. Stort grattis och lycka till även till dem! Ännu mer på familjefronten: Pelle gifte sig med sin E på självaste julafton - han får vårt största grattis och varmaste lyckönskningar!

"I Vimlet" frågar sig: tävlar Peter på kontoret och Josef på Lundia om vem som har flest antal barn? Ställningen är nu 3-3, men från vanligtvis välunderrättade källor har vi fått höra att Peter har barn nummer fyra på gång. Spännande fortsättning följer.

Vid årsskiften avges nyårslöften, så även inom vårt företag. André har lovat sig att sluta röka - igen. Det ryktas även att Johan på Lundia har gjort uppehåll i rökningen?! Talar detta otroliga rykte sant?!

Bantningstipsen haglar över "I Vimlet"-redaktionen. BMSD med make håller sig till Dr Kousas vetediet. Resultatet får vi väl se på sikt. Vill du gå ner 5 kg snabbt och lätt rekommenderar Tinny en diet bestående av gin och tonic med jordnötter. Vi har, trots idoga försök, inte lyckats få fram de rätta proportionerna mellan dryck och tilltugg.

Majken Schumacher har varit på Stockholmsbesök. På sin resa passade hon på att se den kritiker-, och publikrosade "Fantomen på Operan". Majkens åsikt: "Fantastisk! Gå och se den!"

Veckans böjelse kommer från Gustav som erkänner: "Jag gjorde det handstående i en hammock"?!?!

Till slut vill vi inte låta läsarna gå miste om följande: "Känd lönekontorist, 42, uppvaktad med jul-en av kronprins". Hur ska detta sluta?

Slut på ryktesfloran för denna veckan. Väl mött i nästa nummer.

Ingemo Eneflo, Mitt i Vimlet, i verkligheten på Grand i Lund"

Kanske kåseriet inte är värdigt Nobelpriset, men jag tycker nog att jag borde ha kunnat slå mig fram i skvallerblaskornas värld. Det där med att glida fram med ett glas bubbel i ena handen och block och penna (jag föredrar att först skriva för hand och alla vi i branschen vet att det är mer diskret) i den andra - det är liksom min melodi de´se.

söndag 17 april 2022

Nu är det väl ändå nog?

Fantastiskt så snabbt folk lyckas få nya expertområden. Vi hann knappt lämna pandemins tröstlösa mörker, alla självutexaminerade virologer och virusproffs bakom husknuten förrän nästa kalldusch sköljde över oss. Ännu en gång kommer det från öst. Ännu en gång poppar alla dessa experter upp i sociala medier och anser sig sitta med sanningen. I all sin stupiditet hjälper de till att sprida desinformation. Hjälper till att sprida osanningar med en enda effekt: att så split och splittring. Vad jag är trött på alla dessa troll som tar så oerhört mycket energi och får så mycket utrymme. Jag vet att jag kan låta bli att gå in på sociala medier, så kom inte med den kommentaren. Personligen hyser jag stor beundran för alla er som orkar bemöta dumheterna och dessutom replikera i de ständigt växande trådarna. 

Det som händer i Ukraina är en oerhörd tragedi. På så många plan. Hur lyckas alla dessa små, och då menar jag även kortväxta, komplexfyllda, okarismatiska och allmänt motbjudande varelser (vill inte kalla dem män) få dessa positioner? Härska genom att underkuva sina undersåtar, bygga upp en angiveriorganisation där den som är bäst på att sälja ut andra är ekonomiska vinnare och att skapa en yttre fiende för att dölja de inre problemen är klassisk strategi för despoter. Precis som alltså storleken - eller brist på storlek... Personligen är jag orolig för var detta ska sluta. Kina och Ryssland står i armkrok och skrattar åt resten av världen. "De såg det inte komma!" Att en president, som med största sannolikhet nu sitter och trycker i en bunker någonstans (de har en tendens att göra det; de där riktigt tuffa killarna) dessutom i ett förinspelat inlägg talar om att konsekvenserna om någon skulle våga intervenera kommer att bli av sällan skådat slag. Osökt är det den röda knappen man tänker på. Eller är den blå i Kreml? Sitter och följer nyheterna på svt och blir förbannad på alla korkade frågor som ställs av reportern, som i vanlig ordning är upphetsad av att få vara mitt i händelsernas centrum. Västvärlden har i många år låtit sig duperas av pengarna i öst. Sålt ut sig till kommunismen som nu sitter med trumf på hand. Världsekonomin skakar, men inte i Kina som har tjänat enorma belopp på ett litet virus med enorma konsekvenser. Samma Kina som blev insläppta i finrummet när de fick arrangera OS...och som nu naturligtvis ställer sig bakom Rysslands intervention. Visst måste det vara en tillfällighet att invasionen kom efter att OS- elden släcktes?

Det känns lite som ödets ironi att precis ha avslutat Bianca Kronlöfs Brev till mannen. Ingenting jag blev särskilt imponerad av, men det fanns ett och annat "guldkorn". Det finns tyvärr alltför många män som  tror att de är universums mittpunkt och har rätt att ta det de vill ha. Kvinnor? Makt? Land? Vill han ha det är det hans. 

Startade skriva detta den 24 februari, men orkade inte fullfölja. Och sitter nu med ett briserat (kan det ordet användas i detta sammanhang?) topplock. Vad tusan är det som händer i våra svenska städer?!? Jag är ingen anhängare av en dansk Koranbrännare vars enda agenda är att få igång motdemonstrationer för att bevisa att muslimer är världens avskum. Jag är definitivt heller inte anhängare av någon som helst fanatisk religionsutövning. Jag är anhängare av yttrandefrihet och demonstrationsfrihet. Och beredd att ta strid för dessa grundläggande demokratiska rättigheter i vårt samhälle! Däremot är jag inte längre beredd att låta mina skattepengar finansiera klansamhället och de snyftande fiolspelande bidragstagarna som sitter i sina offerkoftor i våra förorter. De orkar inte utföra ett arbete, men när det kommer till att slåss mot polis, brandkår och ambulans, som är där för att skydda allmänheten och vår yttrandefrihet, då jäklar blir det liv i de handlingsförlamade och lata individerna! Då går familjen man ur huse och kastar stenar med avsikt att skada och döda. Det är inte islam som ligger bakom dessa upplopp! Det är samma individer som lever på ett maktmonopol i sina bostadsområden. Föräldrar som skyller ifrån sig på samhället, skolan, svenskarna... för att de själv inte klarar av att sätta gränser för sina söner. De brott som dessa (nu skriver jag i affekt!) inavlade arbetsskygga ungjävlar i varierande roll gör sig skyldiga till i Sverige hade varit förenat med dödsstraff i deras hemländer. Ja! Deras hemländer. För de åker hem varje år på bland annat min bekostnad. Min toleransnivå är i total avsaknad av tolerans för detta avskum. Skicka hem dessa klaner, familjer och släkter - på livstid! De har inte här att göra om de inte vill anpassa sig, saknar vilja att lära sig svenska och hur det svenska samhället fungerar, inte kan inordna sig svenska lagar och inte kan klara av att uppfostra och ekonomiskt ta hand om sina egna avkommor. Jag är så jävla trött på att få rasistkortet uppkört i ansiktet så fort man påtalar hur det verkligen ser ut. Det är inte rasism att tycka att det har gått för långt med detta pack. Och tro mig! Mina invandrade vänner håller med mig om det. Vi ska inte låta avskummet styra den politiska agendan. Hur många poliser har vi råd att bli av med? Hur många ska dö? Såg nyss i flödet att tre personer skottskadats i Norrköping vid dagens upplopp. tror jag ska strunta i nyheterna för det kommer säkert att bli en nyhet om att polisen har skjutit en stackars förortskille som aldrig fick en rimlig chans eftersom han är uppvuxen i en socioekonomiskt utsatt miljö. 

Och du som läser: du behöver inte hålla med mig, men jag betackar mig från epitet som rasist och SD:are! Jag är varken det ena eller det andra, bara dödstrött och frustrerad över att våra politiker låter detta pågå. Vill man inte se, är ryktena om att sittande regering behöver dessa väljare sanna eller är det bara ren och skär verklighetsflykt!? 


tisdag 22 februari 2022

Jag tänker att försaka Marcel Proust madeleinekaka!

Det var ju en märklig, kanske rent av märkvärdig titel, hon har valt den här gången kanske du tänker. Du kanske varken känner till Marcel Proust eller hans koppling till madeleinekakor? Av förklarliga skäl blir det ju då ännu mer förunderligt. Marcel Proust levde i slutet av 1800-talet och dog någonstans runt 1920. Hans mest kända verk är på Spaning efter den tid som flytt. Sju delar och typ tresusen sidor, som handlar om den franska societetens liv under slutet av 1800-talet fram till mitten av 1920-talet. När jag var ung och entusiastisk och gärna såg mig som en kommande författare, sittandes i en vindsvåning i Montmartre tänkandes höga intellektuella tankar med ett djup värdigt en ung lovande stjärna så upprättade jag en läslista. Naturligtvis var det ingen vanlig kiosklitteratur, utan det skulle vara av kultureliten framhävda författare. Målet var också att läsa på originalspråk. I de fall jag hade någorlunda kunskaper att klara av det. Blecktrumman på tyska är en prestation att genomlida! Jag gjorde det, men hade även en svensk översättning vid min sida när sammanhanget blev för svårtolkat. Många av de "stora" författarnas verk  som fanns på min ungdomliga läslista har jag läst, men Marcel Proust... Där tog det liksom stopp. Mina kunskaper i franska sträcker sig inte så långt att jag kan läsa någon längre text, så jag angrep detta verk på svenska. Om och om igen... Inte alla sju romanerna! Åh nej. Jag tror att jag har lyckats ta mig ungefär sextio sidor in i den första delen, Swanns värld, säkert tjugo gånger. Det går inte! Och jag avskyr verkligen att inte läsa ut en bok, älskar tjocka böcker och har sällan svårt att hitta något av intresse. Det är så klart ett stort personligt misslyckande, men jag har kommit på att det gör inget. Jag behöver inte alltid leva upp till mina egna, ibland uppenbarligen fullständigt bisarra, krav. Att genomlida tretusen sidor, madeleinekakor doppade i mandelblomste (?) ackompanjerat av djupt filosofiskt och psykoanalyserande navelskåderi i en text stundom helt utan skiljetecken där en mening kan sträcka sig över flera sidor... Nej tack! Jag behöver inte den typen av tristess i mitt liv. När jag dessutom läste att alltihop tydligen är en dröm så blev jag ännu mer övertygad om att jag har gjort rätt att skippa min läslista. Herregud, jag har ju knappt kommit över när Bobby Ewing återuppstod i Dallas!

När vi ändå talar om misslyckande gällande romanläsning, ni vet de där måsteböckerna för att kunna hänga med i den litterära debatten och om man skulle hamna i samtalsämnesnöd i något socialt sammanhang. Typ Elena Ferrante och hennes Min fantastiska väninna... Jag erkänner: jag har inte lyckats ta mig förbi första kapitlet - så urbota tråkig. Men...nu har jag hittat serien på HBO Max och säger bara: WOW! Vilken fantastisk berättelse och vilken underbar skildring av vänskap genom livet. Det där kan man ju känna igen sig i själv. De riktiga vännerna som finns där när det verkligen gäller. De som inte behöver trugas, hotas eller köpas för att finnas. Jag är helt tagen av den i alla fall. Normalt hade jag nog tänkt att jag skulle ge böckerna en chans till, men så tänker jag: Varför? Jag gav Marcel Proust och hans madeleinekakor väldigt många timmar av mitt liv och det gjorde mig inte lyckligare. Det enda det medförde var stress och en känsla av otillräcklighet och dumhet.

Det är något konstigt med att bli äldre. På många plan känner jag ett mycket större självförtroende och tillförsikt, men på andra områden blir man som barn på nytt. Anders Bagge formulerade det så bra när han gick direkt till final som vinnare av delfinalen i lördags - "Jag har inget självförtroende". Det var så oerhört gripande att se honom gråta efter vinsten och trots att han var den som fick högst poäng tvivlade han på sig själv (och tänkte säkert att det blivit fel i rösträkningen eller att de som röstat var tondöva..) och vågade erkänna att han saknar självförtroende. Vilket mod att ställa sig på scenen! 

Jag saknar också självförtroende när det gäller t ex mitt skrivande. Vad är det för mening med att skriva lite blogginlägg? Är det någon som läser? Når jag fram med min text? Vad vill jag? Kanske det hade varit bra om Marcel också hade tänkt så? Om han hade kortat ner de där tretusen sidorna, minskat på antal madeleinekakor och ökat antal skiljetecken...då hade jag kanske läst den. Redan då - dväljandes i min ungdoms självförtroende...