onsdag 12 oktober 2022

Fram tills nu anonym medlem i MML

 Jag tror jag får överge den där tron att jag ska skriva regelbundet. Det är lite som att försöka komma iväg till gymmet. Jag skriver lydigt in det i min kalender för jag har läst att det är viktigt att man ger utrymme för det som kan verka lite jobbigt och besvärligt tills man har fått in det som en god vana och inte klarar sig utan bekräftelsen att man har varit på gymmet. Notera att jag skriver har varit på gymmet för jag vet alldeles för många som tillbringar mer av sin avsatta träningstid på att prata med folk än vad de faktiskt gör på träning. Vad som irriterar mig mest är att jag absolut inte har något annat än Lätt-Jan att skylla på. Det är ingen som väntar på mig när jag kommer hem. Ingen som är beroende av mig efter jobbet eller så att jag är oerhört upptagen socialt. Nope! Allt, precis allt, är mitt eget fel och kan beskyllas min urusla karaktär. Jag böjer ödmjukt på nacken och erkänner: "Jag är en, numera inte alls, anonym följare av MML". MML står för minsta motståndets lag för er som inte har direktaccess till mina hjärnvindlingar (och inblick i min hjärna är inget ni behöver eftersträva!). 

Jag kan vara bergsäker på att i kväll, efter dagens arbete, då ska jag dra på mig träningskläder och dra till gymmet för ett rejält styrkepass. Det märkliga är att jag till och med känner hur jag längtar efter den där nöjdhetskänslan efteråt. Ni vet när man har det där självbelåtna flinet i ett rödmosigt ansikte med svetten rinnande över hela kroppen. Ja, jag kan sakna den riktigt hemska träningsvärken från överarbetade muskler också. Vad tror ni händer när jag kommer hem från kontoret eller loggar ut om jag jobbar hemma? I den bästa av världar hade Luther lyckats tvinga iväg mig, men icke. Jag är orubblig! Och eftersom min elefantskötare och jag äger samma svaga karaktär så himlar vi lite med ögonen - invärtes alltså för ni förstår väl att min elefanskötare sitter någonstans i mina hjärnvindlingar och styr mina lemmar...- och är så överens, som bara två riktigt goda vänner kan vara, om att nog är det skönare i soffan med en bok eller ett avsnitt av Outlander. Tänk att få drömma sig bort en stund. Att låta andra kämpa i sitt anletes svett... Jag tror det är lite av min melodi faktiskt. Till mitt försvar, varför jag nu känner att jag behöver ett sådant (?), så vinner inte herr Soffpotatis varje dag. Nästan dagligen så joggar eller powerwalkar jag minst 8 km så jag blir både svettig och konditionstränar. Fast det är ju ett nästan gratis nöje. Jag betalar mitt årskort på gymmet även om jag inte utnyttjat det på två (tre?) år. Långt, långt därinne hoppas jag ju hitta min motivation igen. För jag vet att jag tycker det är kul när jag väl är där. Och om jag inte orkar ta ut mig så kan jag säkert hitta någon av mina gamla ihärdiga träningskompisar och prata bort tiden med. För som alla vet så är det ju vägen och inte målet som är det viktiga!

MML gäller även bloggandet. Jag vet inte hur många fantastiska uppslag jag har fått på mina träningsrundor. För det är ju därför det är så skönt att springa och röra sig utomhus! För att man kan rensa huvudet och få nya kreativa inspirationer. Problemet nuförtiden är att jag tycker det är svårt att hitta något ljus i allt mörker. Och då menar jag inte för att man måste famla sig fram i mörkret p g a elkrisen. 

Under pandemin blev jag så utmattad av alla foliehattar och konspirationsteoretiker, trollkonton och förståsigpåare och närde ett visst hopp om att världen skulle återgå till ett normalläge när det öppnades upp igen. I stället vaknar vi upp med krig i vårt närområde, politisk instabilitet när vi skulle behöva motsatsen, energibrist, inflation och dystra framtidsutsikter inom de närmaste åren. Och...och naturligtvis så har alla foliehattar och konspirationsteoretiker, trollkonton och förståsigpåare fått ny luft under vingarna och kan fortsätta förpesta media och framförallt sociala medier. Det känns som all framtidstro bara har blivit en hägring. Något ickeuppnåeligt som för varje dag flyttas längre och längre bort. 

Ni behöver inte oroa er! Min livsaptit är orubblig, om än något naggad i kanten. Och jag ska inte ge upp hoppet att återerövra kampen om vare sig gymmet eller bloggandet. Ibland behöver man faktiskt en längre paus än man förväntat sig. Och tänk vad jag kommer att prestera när jag likt Fågel Fenix återuppstår ur askan!



tisdag 12 juli 2022

Kärring Medvalls söker sin inre Rebell

Igår startade min semester. Fem veckor ligger framför mig med ganska mycket planerat, men också dagar att bara vara. Det är inte min starkaste sida - det där med att bara vara. Jag känner mig ofta misslyckad om jag inte har presterat något när jag gr och lägger mig. Prestationen ska vara något som andra uppskattar och tycker är värdefullt. Inte jag själv alltså. Jag fyller snart 60 år och har fortfarande inte självförtroende nog att vid läggdags klappa mig själv på axeln och säga: "Fy tusan vad bra du har varit på att lata dig hela dagen! Du har inte gjort något annat än bara varit!" Den där Lutherska uppfostran man fick var inte enbart av godo. Eller ta frasen: "Solen skiner! UT och lek!" även om man var mitt i världens bästa inomhuslek. Eller, som jag oftast var, försjunken i någon bok. Det är lustigt hur vissa saker biter sig fast hos en även om man vet att man egentligen skulle må så mycket bättre om man kunde kasta av sig den bördan. Alltför många gånger har jag fått rådet, i all välmening, att projicera hur jag lägger ner negativa bördor och känslor i en påse och eldar upp dem (eller liknande aforismer). Tyvärr fungerar detta inte på mig. Och jag tror jag har kommit på varför... Jag har tappat min instinkt för motivation och självsuggestion. Antagligen ligger den innanför samma ointagliga port som inspirationen. Känner jag hopplöshet? Saknar jag hopp om att komma vidare? Nope! Det sporrar mig att utmanas av att jag tappat vissa komponenter att leva det, på ytan, perfekta livet som motiveras av att andra äter enligt fantastiska dieter, tränar sig till drömkroppar, reser till magiska drömmål och inreder sina hem enligt konstens alla regler med hjälp av återbruk och auktionsfynd. Jag har helt enkelt återtagit den perfekta rollen: Kärring Motvalls. Finns det något bättre än att gå sin egen väg, bana sin egen stig och/eller leva som man själv vill?! Eller hur! Men...jag vet...inte ens en sådan är jag. Jag är så där mesigt Kärring Medvalls, för det är ju så man ska vara om man vill passa in i normen. 

Strunt samma. Nu är det semester och jag behöver egentligen inte passa in någonstans. Måndagen tillbringades på utflykt. Mitt sedvanliga ressällskap J och undertecknad, använde våra sommarkort för en resa norröver. Kristianstad har tidigare somrar varit ett trevligt resmål på sommaren, men vet ni vad? Åk inte dit om ni vill shoppa, flanera och äta lunch. Vi blev så besvikna på det bristande utbudet. Det var sorgligt att se hur mycket som har stängts under pandemin. Redan efter ett par timmar styrde vi kosan hemåt igen och hamnade där slevarna brukar vara - på Stortorget. En väninna dök upp efter att hon jobbat sin första dag efter semestern och vi käkade middag tillsammans och tog ett par glas vin. Det blev med andra ord en bra första semesterdag ändå. 

Att ha semester är nästan alltid förenat med yttre, och därmed inre, krav på att vissa saker ska göras och vissa saker måste man känna, som sand mellan tårna och grilldoft i näsan - inte nödvändigtvis samtidigt. Jag har en kortare semesterresa bokad till Göteborg och min sista semestervecka bär det av till Palma de Mallorca. I övrigt är det dagar att fylla med det som känns för när man vaknar. Denna dag har jag planerat att jag ska ligga i trädgården och läsa. Självklart måste jag göra något annat också så just nu körs tvättmaskinen och jag ska strax ut och klippa gräsmattan. Jag visar osedvanlig hänsyn till mina grannar och tänker att det är ganska lagom att dra igång vid 10- snåret. Känner jag mig själv rätt så kommer det säkert att bli ogräsrensning, skogsröjning och fönsterputsning också innan det blir Brasse och jag. Hoppas att jag lyckas väcka min inre Rebell, så jag kan njuta nästan en hel dag i lättja. 

På tal om böcker så ska ni få ett lästips: "Dit du går, följer jag" av Lina Nordquist. Jag lyfter på hatten och säger: WOW! Detta är hennes debutbok. En makalös roman om liv och död, familjehemligheter, fattigdom, underkastelse och människans förmåga att uthärda. Det är makalösa naturskildringar, ett säreget språk och en fantastisk skidring av livet sett ur två kvinnors betraktelser i olika tidsepoker. LÄS! 

Nu är det dags att ge sig ut på jakt efter min inre Rebell...

söndag 19 juni 2022

Ingemo Eneflo vimlar färdigt

Jag har två "I vimlet" kvar i den låda jag städade ur härom veckan. Känns lika bra att skriva ner dem också här så är jag klar med den delen och kan leta vidare efter försvunna texter. Att inte slutföra detta projekt känns som ett svek mot mitt yngre jag. Tiden på Grand Hotel är en av de roligaste perioderna i mitt liv, som tyvärr slutade abrupt med uppsägning på grund av arbetsbrist (den egentliga anledningen var att jag blev gravid). Det tog mig många år att förlåta - vi Skorpioner är kända för att vara långsinta - och gå vidare. Med facit i hand var det en mening med detta också och det var en viss tillfredsställelse jag svarade  chefen med "du får kontakta min advokat". Där och då kände jag mig som Donna Corleone...

"Hejsan, så här i förkylningstider!

Det har gått två veckor sedan sist. Tiden bara rusar iväg. Viss nyhetstorka tycks råda eller också är det så att buggningsrädslan har spridit sig även till Grand? Det är hursomhelst inte mycket skvaller som nått "I vimlet"- redaktionens öron. Vi är dock inte handlingsförlamade, utan kastar oss rakt in i händelsernas centrum på egen hand, helt utan skyddsnät. Så närvarade till exempel en representant för "I vimlet" vid Tetra Paks årliga personalfest. I år var det 560 personer närvarande och det torde vara rekord. Med hjälp av intern-TV och med jämna mellanrum återkommande golvstamp deltog även de 70 gäster som fick sitta i Lukas salen en våning ner. Festen var i år japansk och i foajén möttes gästerna av blommande japanska körsbärskvistar och här och var syntes geishor och en och annan samuraj. Till förrätt åts sushi och därefter marinerade kycklingspett med ris. Majoriteten av gästerna föredrog att äta med pinnar på äkta japanskt vis, vilket var mer eller mindre lyckat. Alla såg dock ut att trivas och det var ju det viktigaste. Det hela avslutades med ananasglass i sitt skal. Dessa åts inte med pinnar... Som alltid en mycket trevlig och välregisserad Tetra Pak fest. En eloge i detta sammanhang till "De fyras gäng" i disken som verkligen höll undan bra. Tack Johan A, Marco, Max och Niklas T!

För exakt en vecka sedan ordnade PVC här på Grand en utflykt till Louisiana. Uppskattningsvis 25 glada anställda (Varav två från Lundia) äntrade bussen för färd norrut mot Helsingör och den hägrande Dali-utställningen. "I vimlet" var naturligtvis med och kan intyga att det var en mycket rolig resa. Dessvärre är Dali-utställningen slut på Louisiana och det är bara att beklaga alla er som inte kom iväg. Nästa utställning på Louisiana är Chagall. Kan vi hoppas på ett litet PVC initiativ? Och kanske ett litet större intresse från personalen - inte minst från Lundia.

Till sist så har det framkommit önskemål om att vi ska tacka kontoret för det smidiga handhavandet av konsekvenserna av bankstrejken. Det är lite sent, men som vi brukar säga: bättre sent än aldrig!

Vimlar vidare gör Er, Ingemo Eneflo"

Regnar vidare gör det också i realtid så jag passar på att lägga in mitt sista underlag från Ingemo Eneflo. Känner att jag saknar henne, men inser också att i denna era av lättkränkthet och min arbetsplats så finns det inget utrymme för sådant här. Humor, ironi och ett skratt är inget som prioriteras i dagens samhälle. 

"Hej, och välkomna tillbaka till grottekvarnen!

Nu är det tid att drabbas av eftertankens kranka blekhet - sommar, var tog du vägen?! Är det bara jag som tycker att den lediga tiden rusar förbi med dubbla ljushastigheten? När man återvänder till vardagen känns det som om man bara varit borta över helgen. Antagligen är det väl det som kallas Livet... Nej, nu ska vi inte deppa över att lata sommardagar på stranden är förbi, utan glädja oss åt den kommande hösten. Visst är det härligt med kalla krispiga höstmorgnar med hög klar luft och morgondimma. För att inte tala om mörka kvällar när man kan få kura ihop sig i soffhörnet med en bra bok.

Kräftpremiären är för mig ett säkert tecken på att sommaren är i övergående till höst. De små röda, om man tittar närmare ganska läskiga, krypen är populära bland Lundaborna och Brädan på Grand har lockat många till kräftkalas. 

I lördagskväll chockstartade verksamheten i festvåningen med 300 gäster i Stora salen. Det var Nordia 90 (en frimärksutställning) som förlagt sin avslutningsmiddag på Grand Hotel. Gästerna lät sig väl smaka av fisk-, och skaldjurspaté, fläskfilé á la Grand och till dessert chokladmoussetårta. Därefter kastade de sig ut i dansens virvlar. Vem har sagt att det är tråkigt att samla frimärken?

Vår Inga, d v s Inga Sjöholm passade på att fylla 60 år i somras. Från som det brukar heta, vanligtvis välunderrättad källa, var det en mycket trevlig tillställning med "go'ed mad, mö'ed mad å mad i rättan tider" som det brukar heta på modersmålet. Undertecknad var tyvärr ute och vimlade på annat håll, men tröstas av Ingas ord: "Jag ska ju fylla 65 och 70 också"!

När vi ändå är inne på det här med mat, så brukar det ju synas på midjemåttet hur pass god semestern har varit... Tyvärr räcker det inte med att äta grönfoder och det är ju i längden så trist att räkna kalorier. Lugn! Bara lugn. "I vimlet" har lösningen! Gå med i företagets work out, vetja! Vi kör igång på tisdag den 21 augusti kl 8:00. Väl mött!

Allas er, Ingemo Eneflo!"

Det var allt...Plötsligt känns inspirationen så där tom och innehållslös igen. Som tur är har jag många lådor till att gå genom. Vem vet vad som döljer sig där...

Regn, regn och - ännu mer Ingemo Eneflo

 En regnig söndag. Det har kommit ganska rejäla mängder under morgonen och förmiddagen, men det är ett "snällt" regn. Ett sådant som inte slår ner när det landar utan det känns som om marken kan få nytta av vätan. En misslyckad skörd för bönderna är inget vi behöver ovanpå allt annat elände. Hade lyckan att höra ett par åskknallar också i morse, men det var nog ganska långt borta och väldigt hastigt övergående. De senaste dagarna har det känts som väldigt hög luftfuktighet - både vid konditionsträning och när man sett sig i spegeln och inser att hårkvaliteten inte är anpassat till fuktighet. Hoppas på lite uppehåll i eftermiddag så jag slipper jogga i hällregn. Det blir så tungt att springa med blöta skor. 

Vi hade en heldag i Ystad igår med en massa mys, god mat och gott att dricka. Känner idag av delar som minnen i hårrötterna och en blåsa under höger trampdyna. Tur att det bara handlade om semesterträning så att man inte förstört någon av de riktiga semesterdagarna! Konstaterade i alla fall att i Ystad är det modernt att klä sig monokromt i en färg uppifrån och ner. Färger som var populära? Tja. Rosa och rött i olika nyanser låg i topp, tätt följt av gult, orange, grönt och klassiskt, men kanske inte så somrigt, blått och svart. En hel del individer syntes också som troliga prospekt till de mer city chica fashionistas. Själv kände jag mig nöjd med att ha prickat in trenden med monokrom färgskala, även om jag körde den mesiga svarta linjen. Men jag såg och jag lärde, så vem vet vad min garderob har att erbjuda vid nästa besök i denna härliga sommarstad...

Fortsätter min Ingemo Eneflo -serie. Jag ser ju i statistiken att antal läsare är lägre än det brukar vara, men jag skriver ju mest för egen del (även om jag uppskattar dig som läser och värdesätter era kommentarer). Min tanke att skriva varje dag under en period sprack direkt. Mina arbetsdagar är fyllda av utbildningar och en massa skrivande för jobbet, men det är ju sällan någon kreativ process. Och det är ju det kreativa rummet jag behöver hitta in i igen. Just nu känns det som det mest kreativa jag kan hitta på är att städa och hitta på undanflykter att prokastrinera allt jag borde och måste, men inte vill.

"Hej, hopp i blåbärsskogen!

Det var ett tag sedan sist. Även vi proffsvimlare behöver dra oss tillbaka från flärd och glam då och då. Till vår förtret, men också stora stolthet, har en av våra konkurrenter (kvällsblaskan "I Dag") tillsatt en vimlare för att vara med där det händer, när det händer (vore vi inte så ödmjuka hade vi gjort tillägget OM det händer...). Lycka till säger vi på "I vimlet"- redaktionen. Det är lätt att vara frikostig med beröm när man vet att man är bäst (gammalt djungelordspråk).

Lund har fått ett nygammalt tillskott på restaurangfronten. Det är Petri Pumpa som äntligen har slagit upp portarna efter alla turer i renoveringskarusellen. "I vimlet" var naturligtvis närvarande på den högtidliga premiären och lät sig väl smaka av mat och dryck i den fashionabla omgivningen. Bland gästerna skymtades en och annan från grand Hotel, både nuvarande och före detta personal. För att nämna några: en nuvarande restaurangchef, en f d hovmästare numera restauranglärare och några anonyma Grandioser som "I vimlet" av sekretesskäl inte uppger namn på. Ett besök på Petri Pumpa rekommenderas dock!

Vi vill ju naturligtvis inte vara sämre. Lundia Night Café (LNC) bjöd in Grands personal på en specialvisning av nyrenoverade nattklubben. Tyvärr var det inte många som hörsammade kallelsen, men vi som tog mod till oss och gick dit blev väl omhändertagna och tyckte ombyggnaden var ett rejält lyft - betydligt luftigare och större. Ni som inte var där igår får antingen vänta till det är dags för personalfest eller gå dit vid ett annat tillfälle. Det är hur som helst värt ett besök.

"I vimlet" lyckades nästla sig in och följa med på den "ordinarie" festvåningspersonalens studiebesök på Kiviks musteri och därpå följande middag hos Hans Hallén på Svenstorps villa. Det var en mycket trevlig dag och personalen ber att få tacka så mycket för detta! Vad som skedde mer i detalj före, under och efter är av hänsyn till de inblandade hemligstämplat. 

Lika hemligt är vad som försiggick på matsalspersonalens studiebesök på Grand i Helsingborg med diné på "Mollbergs". Det är en talande tystnad som omger det arrangemanget, men "I vimlet" håller så klart ögon och öron öppna för detaljerna och återkommer så snart något intressant att förtälja dyker upp.

Väl mött nästa vecka,

er Ingemo Eneflo"

måndag 30 maj 2022

I Vimlet Del 3-4

 Men hörni, varför inte fortsätta med detta i mitt tycke fantastiskt roliga: att återuppleva början av 1990-talet. En evighet sedan och ändå känns det som igår. Jag minns dofterna. Jag minns stämningen. Jag minns skratten. Något som är gott att känna idag när så många har lämnat oss och antagligen festar vidare på något annat ställe. Många är de. Saknade är de!

"Nu har vi gått in i februari månad och det är nästan vår i luften. Ett fenomen som brukar medföra ett och annat på kärleksfronten, vilket bådar gott för oss som gillar skvaller!

Januari avslutades som sig bör med en stor maskerad. Tre olika orkestrar spelade dixielandsmusik så det stod härligt till. Det var, som sig bör, trångt och svettigt på dansgolven och det om något var väl ett gott betyg på att tillställningen var lyckad. Cajunmaten hade en strykande åtgång och vi som gillar kryddstark mat var nöjda. Vinnarna av bäst-utklädda var en bomullsplockerska och hennes, jämförelsevis, skinntorre man. De levde sig båda in ordentligt i sina roller och den allmänna uppfattningen tycktes vara att rätt par vann. Hoppas att deras resa till karnevalen i Köln blir trevlig. Tyvärr var det stora flertalet av maskeradgästerna inte utklädda så det var svårt för jurymedlemmarna att utse övriga pristagare, men alla verkade nöjda och glada och det är ju trots allt huvudsaken.

Sista dagen i januari valde Urban att säga farväl till Grands och Lundias personal i Stora salen med en buffé dit alla som kände sig hågade var välkomna. Det var mycket gott och rikligt - tack kök och kallskänkor för det! I avskedspresent fick Urban ett miljövänligt transportmedel - en äkta dansk cykel med hastighetsmätare på styret. Vi ser framemot att få höra om hur man gör om kedjan hoppar av... Frank plockade fram ytterligare en present. Ett pappersrör och hotade att spela en trudelutt på sin piccoloflöjt. Dessbättre gav den lika lite ljud ifrån sig som hans lammfiol. Vi hoppas att Urban inte ångrar sitt val (han är säkert välkommen tillbaka) och önskar honom naturligtvis lycka till på Copenhagen Corner!

Håll ögon och öron öppna! Vi hörs om en vecka! /Ingemo"

Visst låter det som vi hade en jäkligt rolig arbetsplats!?

"Hej hopp i höstmörkret! Den vår jag talade mig varm för i förra veckan har mycket snabbt övergått i deprimerande höst - blåst och ruskväder. Det är jobbigt att hänga med i 90-talets snabba svängningar! Pressen att muntra upp er, kära läsare, känns dubbelt så tung nu när jag har våren som assistent, men jag gör ett försök.

Under helgen hade vi en internationell stjärna av hög klass boende hos oss: Max von Sydow. Han intog sin frukost i Grands matsal både lördag och söndag morgon, men inte förrän på måndagen lyckades vi få vetskap om varför vi hade denne celebre gäst. Avslöjandet kom via I Vimlet-redaktionens konkurrent; Sydsvenskan. Max von Sydow var inbjuden som hedersgäst att delta vid Malmö nations hundraårsjubileum. Hundraårsjubileum hade vi även på Grand i lördagskväll. Det var Helsingkrona nation som hade valt oss för sina festiviteter. I runda tal två hundra festklädda och solariebruna gäster lät sig väl smaka av avocadofjäril med löjrom, regnbågslax och till dessert sorbetcoupé. Dansen fortgick till kl. 2. Den väntade anstormningen av frukostgäster på söndagsmorgonen kom helt av sig. Det var bara ett tiotal glada studenter som tyckte att det var en trevlig avslutning på en glad kväll/natt.

André meddelar att han har brutit sitt nyårslöfte om att sluta röka! Men endast i studiesyfte. Som bekant håller André på att utbilda sig till 90-talets Max von Sydow och i den pjäs de håller på att repetera ingår en scen där det ska rökas. Tänk ändå vad man får offra för konsten!

Vår nya frukostvärdinna fick veta att hon har en landsman anställd i servisen. Gissa vem hon vänder sig till?! Jo, allas vår "spaghetti killer" Stellan. Han har dolda talanger den mannen. Klarar sig i vida världen som både italienare och jugoslav. Den äkta jugoslaven, Milan, meddelas ta det hela med ro. När vi ändå är inne på olika nationaliteter får inte den gästspelande ungerske kocken glömmas bort. Det vi hittills har fått smaka av hans gastronomiska kunnande har varit till full belåtenhet. Roligt med rustik och smakrik mat efter alla korslagda haricot verts på en spegel av morotssås. Sedan måste det ju vara jätteroligt för Janos, som tolkar, att se vad som händer på jobbet före lunch... Inte så vanligt att se hovmästarna i den arla gryningen.

Ha det gott! /Ingemo"




söndag 29 maj 2022

Vimlar vidare Del 2-3

 Fortsätter vältra mig i "Min tid som flytt" och det är utan madeleinekakor och lindblomste. Kanske tråkigt för er som inte arbetade på Grand Lundia under den här perioden, men för mig är det en nostalgisk tillbakablick på en tid när allt låg framför en som en öppen bok. Alla möjligheter och omöjligheter som man drömde om. Med facit i hand kan jag väl erkänna att mycket stannade i drömmarnas värld, men livet blev bra ändå och vissa saker kan man kanske ta tag i även när man nalkas livets senhöst? Att skriva är ju en av mina drömmar och just nu känns det så himla kul även om det handlar om att skriva av. 

"Ny vecka - nytt vimlande. Work outen har kört igång igen, men tyvärr har det inte kommit en enda ny deltagare. Nog finns det väl en och annan i personalen som behöver förbättra konditionen (tänk på att man orkar med fritiden bättre!) och få bort lite av julens överflöd som satt sig likt ringar runt lilla magen. Tinny, som ju lanserade en ny, mycket populär bantningsmetod förra veckan, är en av de flitigaste work outbesökarna varför man kan dra slutsatsen att bra kost och god kondition hör ihop.

I helgen var det fullbokat på Grand. Lördagen var vikt för Knutsgillet och minsann om inte båda klanerna Paulsson syntes i vimlet. Mycket folk och trevlig stämning!

Söndagskvällen höll våra barmästare gille i Stora salen. Sällan har väl Domenico och Kåge varit vid så gott mod. Frank lyckades vinna en rökt lammfiol vid lotteriet, men det var rysligt nära att det blev en nalle och den hade i så fall tillfallit undertecknad.

Inte en enda notis på familjesidan denna veckan. Glädjande är dessutom att inget av det som publicerades förra veckan har dementerats, vilket betyder att alla som gifte sig och förlovade sig med varandra i förra upplagan nu gjort detta definitivt.

Ett rykte har spritt sig inom företaget, vilket jag härmed vill dementera: det förekommer ingen avlyssning av telefoner! Erik kan lugnt koppla in sin telefon på nätet igen, låsa upp dörren och dra upp rullgardinen. I Vimlet-redaktionen har betydligt mer avancerade vapen än telefonavlyssning - du vet aldrig när, var eller hur vi slår till...

Slut på vimlandet den här veckan. Håll sinnena på helspänn - vem vet vad som lurar bakom dörren?

Er allas Ingemo"

Jag kör en till:

"Till att börja med vill jag besvara den fråga min högst ärade kollega på Lundia, herr W, ställde efter förra numret: Varför bär jag ett så knasigt namn? - Bäste herr W! Många stora författare väljer att skriva under pseudonym. i mitt fall är det för att dölja min falska blygsamhet och för att kunna smyga runt på Grand helt inkognito.

Work outen har flyttats från måndag till tisdag, så alla ni som hade ursäkter för att slippa undan på måndagsmorgnarna - de ursäkterna håller inte längre! Domenico börjar närma sig det oundvikliga: att börja work outa - han har nämligen tagit reda på vad man har på fötterna. Vi ser alla framemot Domenicos intåg i work out gemenskapen.

Frank meddelar att han övar febrilt på sin lammfiol, men ännu inte lyckats få några toner ur den. Trist, annars hade Frank säkert kunnat bidra med några ungerska rapsodier under den ungerska veckan vi ska ha här i början av februari. Från vanligtvis välunderrättad källa (som det brukar heta) har I Vimlet-redaktionen fått höra att kontorets egen lille Svensson har fler passioner i livet än barn. hans samlarvurm omfattar även plastpåsar med tryck. De måste dock vara ovikta och tomma.

Kockar och kallskänkor drog man ur huse igår för att besöka Brogatan i Malmö. God mat och mysig miljö var omdömet. Vad gäller skvallerfronten tiger de dock som muren - icke att föväxla med den numera raserade Berlinmuren. Med denna snygga övergång kommer vi osökt in på vår berlinare som meddelar att han fortfarande inte brutit sitt nyårslöfte med ett enda litet bloss. Bravo!

På lördag är det maskerad på Grand och då kommer naturligtvis I Vimlet-redaktionen att vimla och ta reda på allt om alla. Väl mött i nästa fullspäckade nummer! /Ingemo Eneflo"

Kanske det bara är jag som tycker detta är roligt, men det är ju det som är fördelen med att vara bloggare: det är jag som äger innehållet! 




lördag 28 maj 2022

När man rensar lådor - Ingemo Eneflo Mitt i Vimlet del 1

 Att påstå att jag är ett under av rensande och kastande är att överdriva, men när jag väl kommer igång... Älskar att rensa i gamla lådor och hitta sådant där som man glömt bort att man äger eller trott att man kastat. Nu har jag till exempel lokaliserat manusen till båda mina barnböcker (inklusive refuseringsbreven från de förlag som jag skickade dem till) och till min stora glädje har jag båda i pappersform och inte bara på diskett. Vem har en diskettläsare idag?! Dessutom hittades en massa minnen från min tid i restaurangbranschen - vykort, brev och foton på mina medarbetare. Så härliga minnen, men frågan är om inte mina kåserier var de som gladde mig mest! Jag skrev vårt veckobrev och varje vecka hade Ingemo Eneflo en spalt som hette "Ingemo Eneflo Mitt i Vimlet", ett litet kåseri om vad som hände i stort och smått på Grand och ibland Lundia. Med tanke på att det med råge passerats tjugo år sedan första utgivningen tänkte jag dela med mig av dessa små betraktelser.

"Puh! Suck och stön... Det har varit en jobbig inledning på det nya decenniet - åtminstone för oss som, så att säga, arbetar ute på fältet. Mitt i vimlet. Veckan före nyår hade vi en anstormning av brudpar och inte trodde man att det skulle få några efterverkningar eftersom det, av bröllopsfotona att döma, handlade om redan färdigbildade familjer. Men, men...nog tycks det mig som begravningsluncher, - och kaffe har ökat under första veckan av 1990...

Vilda rykten på stadens gator och torg berättar att servitör Mats tog sin A och for till Lübeck och förlovade sig. Stort grattis och lycka till! Ännu vildare rykten surrar om att vår nygamle kock René (åter till Grand 15/1) förlovat sig med Ulrika. Stort grattis och lycka till även till dem! Ännu mer på familjefronten: Pelle gifte sig med sin E på självaste julafton - han får vårt största grattis och varmaste lyckönskningar!

"I Vimlet" frågar sig: tävlar Peter på kontoret och Josef på Lundia om vem som har flest antal barn? Ställningen är nu 3-3, men från vanligtvis välunderrättade källor har vi fått höra att Peter har barn nummer fyra på gång. Spännande fortsättning följer.

Vid årsskiften avges nyårslöften, så även inom vårt företag. André har lovat sig att sluta röka - igen. Det ryktas även att Johan på Lundia har gjort uppehåll i rökningen?! Talar detta otroliga rykte sant?!

Bantningstipsen haglar över "I Vimlet"-redaktionen. BMSD med make håller sig till Dr Kousas vetediet. Resultatet får vi väl se på sikt. Vill du gå ner 5 kg snabbt och lätt rekommenderar Tinny en diet bestående av gin och tonic med jordnötter. Vi har, trots idoga försök, inte lyckats få fram de rätta proportionerna mellan dryck och tilltugg.

Majken Schumacher har varit på Stockholmsbesök. På sin resa passade hon på att se den kritiker-, och publikrosade "Fantomen på Operan". Majkens åsikt: "Fantastisk! Gå och se den!"

Veckans böjelse kommer från Gustav som erkänner: "Jag gjorde det handstående i en hammock"?!?!

Till slut vill vi inte låta läsarna gå miste om följande: "Känd lönekontorist, 42, uppvaktad med jul-en av kronprins". Hur ska detta sluta?

Slut på ryktesfloran för denna veckan. Väl mött i nästa nummer.

Ingemo Eneflo, Mitt i Vimlet, i verkligheten på Grand i Lund"

Kanske kåseriet inte är värdigt Nobelpriset, men jag tycker nog att jag borde ha kunnat slå mig fram i skvallerblaskornas värld. Det där med att glida fram med ett glas bubbel i ena handen och block och penna (jag föredrar att först skriva för hand och alla vi i branschen vet att det är mer diskret) i den andra - det är liksom min melodi de´se.