Alla dessa ynkryggar som kallar sig män

Det var ju oundvikligt. Förr eller senare skulle det komma. Inlägget om män som slår, våldtar och förtrycker. Män är förresten fel benämning. Detta avskrap till människa är enbart ett vidrigt ynkligt kräk, som egentligen inte förtjänar någons energi eller, för den delen, sympati. Lås in dem och kasta bort nyckeln!

Hur kommer det sig att debatten till så stor del handlar om männen?! Det letas förklaringar, vädjas om förståelse och så vidare i all oändlighet. Det är synd om dem för de har haft en frånvarande pappa, uppväxta i misär - alkoholism och/eller annat missbruk, fostrade i en patriarkalisk struktur där kvinnan är underst i hackordningen... Sanningen är att det finns ingen ursäkt och inga förklaringar som kan få mig att förstå hur det kommer sig att vi har hamnat i ett normalläge där kvinnor misshandlas psykiskt och fysiskt, våldtas och mördas. Det finns inga ursäkter. Det finns ingen rätt till förståelse. Hade det inte plötsligt blivit så stort medialt fokus på frågan med anledning av att flera kvinnor mördats under en kort period, så hade politikerna fortsatt blunda. Män som slår är ryggradslösa individer som med största sannolikhet lever med ett väldigt litet självförtroende och dålig självinsikt. I kombination med narcissism så blir det ännu farligare. För vet ni vad?! Jag vet att jag sticker ut hakan och jag är van vid käftsmällar (bildligt alltså) så jag klarar av det... Det syns inte utanpå vem det är som slår! Och på tragiskt många kvinnor syns det inte heller att de är misshandlade. Det finns i alla sociala strukturer, bland fattiga och rika, oberoende av kultur och etnicitet. Män tar sig rätten att slå! 

Jag har precis läst Veronica Palms "Inte alla män". Ingen roman som kommer att vinna några priser eller som kommer att läsas av kultureliten. Tyvärr, säger jag. Romanen handlar om ett brännande ämne och handlingen visar exakt hur det kan vara i de "fina" salongerna. Ni vet, kvinnan är hemmafru trots egen akademisk utbildning och möjlighet till egen karriär, inga barn (det kan förstöra figuren!) och har en enda viktig roll i livet: att vara den framgångsrike mannens accessoar i sociala sammanhang. Lagom mycket accessoar, för väcker hon för mycket uppmärksamhet, är för snygg, för pratsam eller skrattar vid fel tillfälle och kanske dessutom tar fokus från honom och hans överspända ego...ja, då smäller det när de kommer hem. Personligen tror jag det är i de högre samhällsklasserna som problemen är värst. Dessa män ingår i samma klick av ryggdunkare, har en narcissisk självbild sedan barnsben och har fått för sig att kvinnor är till för att behaga och tillfredsställa alla deras behov. De är ofta socialt anpassade, artiga och belevade. Och manipulativa. grymt manipulativa! Utan att ha några vetenskapliga belägg så tror jag att männen i högre grad blir trodda än kvinnorna om det skulle komma anklagelser om misshandel. Kvinnorna är rädda för att det är de som ska ses som misslyckade om det kommer fram hur deras perfekta liv ser ut bakom stängda dörrar. Tyvärr tror jag att väldigt många andra kvinnor väljer att blunda för realiteterna, man vill inte bli inblandad och har hon inte kanske sig själv att skylla? För så är det. Kvinnan är nästan alltid mannens största försvarare. Det är väl detsamma som händer vid Stockholmssyndromet.  De har hamnat i ett normalläge där de brutits ner till en spillra av sig själva. Att leva i ständig rädsla för nästa slag, nästa våldtäkt, nästa förnedrings,- och nedbrytningsattack måste vara fruktansvärt. Att till varje pris försöka parera humörsvängningar, förekomma och alltid vara till lags. Jag har, genom samtal med kvinnor som lyckats ta sig ur en destruktiv relation med livet i behåll - det är tyvärr ingen klyscha i sammanhanget - förstått att till slut hamnar man, som någon form av överlevnadsinstinkt, i ett tillstånd där man tror att man är värdelös och faktiskt förtjänar att förnedras.

Det är aldrig kvinnans fel att mannen slår! Även män har rätt att bli arga och heligt förbannade på ren svenska, men riktiga män kan hantera sin aggression. Riktiga män slår inte! Det är så lätt att raljera (för det tycker jag ofta att man gör i reportage om kvinnovåld) över varför hon inte bara lämnar honom. Då förstår man nog inte att det våldet eskalerar i takt med att hennes självförtroende bryts ner, sociala kontakter försvinner/förbjuds och hela hennes värld kretsar runt hans ego - av rädsla förklätt till kärlek. För många år sedan hade jag en kollega som berättade att han hade ett skilsmässokonto, som hans fru inte kände till. Jag tycket det var ganska osympatiskt och fräckt mot frun (som jag också kände), men idag tycker jag att alla kvinnor borde ha ett skilsmässokonto, som mannen inte känner till. För utan pengar är det ännu svårare att ta sig ur en destruktiv relation. Tyvärr finns det alltför många naiva kvinnor som tycker att det är sexigt att bli försörjda av en man. Att det är den ekonomiska styrkan  hos mannen som är viktigast. För mig är min ekonomiska självständighet bra mycket sexigare. Jag vet att jag klarar mig själv. Och hoppas innerligen att om jag själv inte hade haft kraften att lämna en man som slår. så har jag vänner som vågar ingripa. Systerskap är så mycket mer än att sitta och dricka vin (vilket jag tycker är en utomordentligt trevlig sysselsättning). Systerskap är att ställa upp och våga agera mot alla former av kvinnovåld! Och i rättvisans namn: även män är naturligtvis välkomna i denna grupp. Riktiga män som står upp för kvinnor och som vågar ge sig på ynkryggarna och vända ryggen till ryggdunkarna.

Prestationsångest - en ovälkommen bekantskap

April, april...Så är det verkligen på väderfronten! Varma ljuvliga dagar, frostnätter, höststormar, åska - jag tror vi har haft alla vädertyper den här månaden. Får absolut ingenting gjort, tycker jag. Blir nästan provocerad av alla som hinner renovera sina hus, anlägga nya trädgårdar och dessutom upptäcker "nya fantastiska" naturupplevelser varje helg. Jag hoppas innerligen att det 1. handlar om människor som normalt tycker att en parkpromenad är att jämställa med en skogsstig (d v s noll erfarenhet att vistas utanför stadskärnan) och 2. att de inte arbeta inom skattefinansierad verksamhet. För så mycket tid som många har fått över när de arbetar hemifrån...nja, det tror jag ärligt talat inte ett dugg på! 

Jag har medvetet låtit bli att skriva på ett tag eftersom jag känner att jag hamnar i det ständigt närvarande pandemiältandet varje gång. Det tänker jag göra nu också. Så ni som vill kan hoppa över en del av texten. Har ni tänkt på att vår tids skam är att tillhöra den priviligierade klicken som arbetar hemifrån? Jag har förmånen att ha ett arbete som jag kan utföra på distans och har även pre covid19 arbetat en del på distans. Följer man med i samhällsdebatten är det svårt att inte få känslan att vi som arbetar hemifrån gör det för att vi inte ska bli sjuka. För att vi anser oss vara så mycket viktigare så det är självklart att vi ska skyddas från viruset. Ursäkta, men nu är vi i en sådan där tråkig situation igen där alltför många har alldeles för mycket otur när de tänker. Känner mig vänlig som åtminstone ger dessa människor en liten tankeförmåga. Anledningen till att arbetsgivarna har uppmanats att skicka hem alla som inte behöver vara fysiskt på plats på arbetsplatsen är ju för att skapa utrymme och därmed minska smittspridningen för att skydda de som måste vara på sina arbeten. Vi som har möjlighet att promenera, cykla eller köra med egen bil ska välja detta före kollektivtrafiken för att skapa utrymme för de som inte har denna möjlighet. Jag undrar verkligen hur vi hamnade i detta träsk av missunnsamhet?! Eller, som vi säger på skånska: förtrödenhet. Det är sannerligen ingen klädsam egenskap - i något sammanhang. 

Vad jag har upptäckt under dessa månader med distansarbete är att jag trivs bra med att arbeta hemifrån. Det är enklare att arbeta koncentrerat med en uppgift, tröttheten efter en arbetsdag är inte alls lika stor, vilket med största sannolikhet beror på att hjärnan inte har lika många intryck att processa av ljud;- och synupplevelser, som efter en dag i ett öppet kontorslandskap. Det är inte lika mycket tid som försvinner i meningslöst pladder med kolleger. Det sistnämnda är i och för sig något jag kan sakna, men när jag behöver en paus har jag lärt mig att resa på mig, prata lite med krukväxterna alternativt ta en runda i trädgården för att få lite syre och sedan går det bra att fortsätta jobba. Egentligen tror jag inte att jag har så stora problem (längre) att skilja på fritid och arbetstid även om jag har haft sömnlösa perioder där jag har satt mig att arbeta mitt i natten för att lätta på stressen så att jag kan somna i stället för att ligga och älta eventuella problem. Ibland är det enklare att resignera än att hålla på principer.

För ett par veckor sedan återgick jag till min oönskade sömnlöshet. Jag har ju som trogna (har jag några sådana?) läsare vet, återkommande perioder av sömnproblem. Den här gången var det värre än vanligt... Jag minns sällan mina drömmar och skulle nästan kunna svära på att jag aldrig drömmer, men det är så klart inte sant. När jag drabbades av problemen denna gången drömde jag förfärliga mardrömmar natt efter natt. Jag vaknade av mina egna skrik eller av att jag knappt fick luft för att någon/något satt på min bröstkorg så jag inte kunde andas. Det gick så långt att jag inte vågade somna av rädsla för att vakna av en ny mardröm. Vad gör man då som en stenåldersrelik (enligt mina söner) som försöker tänka modernt? Jo! Googlar, så klart. Den typen av mardrömmar som jag hade, var enligt drömtolkningen, tecken på hög stressbelastning. Efter att jag hade konstaterat detta så försvann både panikångesten inför att somna och mardrömmarna. Quick fix, men min hjärna är inställd på fakta och rimlighetsbedömning. En nog så bra egenskap i dessa tider. Ibland önskar jag att hjärnan var mer inställd på att läsa bruksanvisningar och liknande så att jag till exempel hade förstått att även en Apple TV behöver uppdateras då och då. Inte endast för att den i så fall fungerar som den ska, utan framförallt för att slippa sönernas blickar (hur korkad kan hon vara?!) och suckande. Funderar ofta med att kontra hur mycket basala saker jag lärt dem: äta med kniv och gaffel, torka sig vid toalettbesök och liknande, men inser att jag behöver deras tekniska intresse för att själv slippa ägna tid åt sådant...

Tid att fundera finns det i alla fall och om jag hade ägnat all denna tankeverksamhet till att utföra något kreativt så hade massor kunnat bli gjort. Tyvärr är dörren till min kreativitet stängd igen och att dra paralleller och därmed slutsats att det även denna gång har att göra med en överbelastning av min hjärna är kanske inte så långsökt. Ett par år med högt fokus på att ta hand om försäljningar, rensningar, bouppteckningar, deklarationer och allt annat så ska ordnas vid dödsfall i kombination med väldigt mycket att göra på jobbet och en ständig känsla av att inte prestera tillräckligt mycket är en bra grogrund för stressrelaterade symptom. För egen del är jag även övertygad om att jag är mer påverkad av inskränkningarna i min rörelsefrihet och styrning av min kalender än jag vill erkänna. Jag är så tacksam att Sverige inte har haft total lockdown.

Blev ett inlägg om just ingenting känns det som, men det får vara tankarna för idag. Snart dags för tisdagskvällens feelgoodprogram: Trädgårdstider och Karl Fredrik på Eklaholm. Naturligtvis visas programmen samtidigt, men vad gör det nu när min Apple TV is back on track?!