Dagens grubbel med lite trubbel

Så går vi in i sista veckan av september och minsann om det inte ser ut att bli brittsommar! I dag har det varit + 20 här i den södra landsändan. Tre månader till julafton och tre månader (typ) sedan midsommarafton - lite mittemellanafton med andra ord. Jag skulle kunna tänka mig några helgdagar... Är inte direkt upplagd för kontoret i morgon, men det är bara att gilla läget. Är man inte född med silversked; inte ens rostfri sked, så är det bara att bita i det sura äpplet. Fördelen med måndagar är att de relativt snabbt går över. Man måste ju prata genom helgens aktiviteter och det kan ta fram till lunch om det vill sig väl. Min helg har i och för sig inte varit så värst händelserik. Ugnen blev efter många om och men ordentligt skurad i går. Som tur var uppenbarade sig min riddare i grå rustning - han har bytt sin vita springare (allergi...) mot en BMW - och hjälpte mig att få loss den inre glaset på ugnsluckan. Löjligt enkelt måste jag tillstå utan att på något sätt förringa hans heroiska insats.
Kvällen tillbringades i tyst och trist ensamhet. Tror det är nyttigt för mig att tvingas vara i tristess även om jag får en del trubbel med allt grubbel. Det ska ju liksom ändå ut och luftas...
Jag har med andra ord åter startat mitt tröstlösa, lönlösa och energikrävande navelskåderi. Tänker dock att det är bättre att ta grubblerierna i dagsljus så att jag förhoppningsvis kan sova på nätterna.
Det är enklare att gråta på dagen. Tänk bara på hur jobbigt det är att sova på en våt kudde... Men nu var det inte detta jag skulle skriva om egentligen...

Har ni tänkt på hur svårt det måste vara att vara man i dagens läge?! Jag är en sådan där innebandymorsa. Det är ingen huliganism så lång ögat når på den läktaren, vilket gör att man har ett utmärkt läge att studera övriga på läktaren. Om vi bortser från den kommande generationens stjärnor, föräldrar och kompisar så har det tillkommit en ny grupp. Flickvännerna. Sambos. Fästmör. Fruar. Ja, ni fattar. Numera är det en fullständig invasion av innebandyvärldens version av fotbollsfruar. Och jäklars vad det skryts! Om hus och inredning. Semestrar. Bilmärken. Fester. Arbete (företrädesvis mannens...). Förlovningsringar. Bröllopsbestyr. Den ena värre än den andra. Och de som har fått barn tar med sig dessa små nyfödda som en liten accessoar - gärna färgmatchad med mamman. Notera att jag absolut inte har något emot att det finns barn på läktaren eller att de är färgmatchade (även om det i mina ögon är löjeväckande), utan vad jag förvånas och i viss mån förfäras över, är den stereotypa könsrollsbilden som visas upp. Det är på fullt allvar så att det är mannen som ska försörja familjen. Mannen som ska fria och sedan lämna över bröllopsplaneringen till den tillkommande bruden så att hon kan förverkliga sina barndomsdrömmar om det perfekta bröllopet. Det är 2017! Vi har väldigt, väldigt långt kvar till jämlikhet och jämställdhet i världen. Det är som att vara åskådare till en scen på femtiotalet (?). Och det ger en lite fadd smak i munnen...

Snälla Luther...kom tillbaka! Jag menade inte alla hårda ord...

Ärligt talat...vem har stulit min tid?! Det känns som om jag har betydligt färre timmar nu än tidigare och rimligt talat borde det vara precis tvärtom. Jag talar inte om att tiden går fortare, för det tycker jag absolut inte att det känns som, utan snarare att jag får ut så lite av varje dag. När jag hade familj så fick jag så mycket mer gjort varje dag. Nu känns det som om jag prokastrinerar och prokastrinerar... Visserligen är det kul att vara världsbäst på något, men det kunde väl vara något mindre destruktivt. Trodde inte att jag skulle säga det högt, men jag saknar min kompis Luther! Han fick mig i alla fall att göra saker. Jag lyckas inte ens med sådant som jag egentligen tycker är roligt - som till exempel att ta mig till gymmet eller att skriva (i tid som otid). Något destruktivt har tagit över mitt tänkande och det ska bort.

På tal om kompisar så är det intressant hur det blir när man lämnar en arbetsplats. De man umgicks med och trodde ingick i vänkretsen bara försvinner plötsligt en dag. När man kliver ut genom dörren blir man lite nostalgiskt ihågkommen en tid efteråt, springer man på varandra på stan så heter det "Vi måste ses! Vi hörs snart om när och var!". Det händer inte. Och det är väl så det är och ska vara. Vissa möten kan kännas som vänskap just i den speciella miljön och kontexten, men det finns inget kvar att bygga på när förhållandena förändras. Lite sorgligt är det för jag trodde (tydligen var jag ensam om det) att det handlade om den där typen av vänskap som inte behöver daglig bekräftelsedos för att överleva. Det är tur att de riktiga vännerna alltid finns och att man vet att det är i både med,- och motgång!
Härom veckan var jag på after work med en av dem jag räknar in bland "riktiga vänner" och hennes goda vän (som jag också känner är på riktigt även om vi är vänner i andra led d v s inte träffas på tu man hand). Vi träffas inte så ofta, tyvärr, men när vi träffas så är det bara att ta upp tråden från föregående tillfälle. Sådant gillar jag! När vi var på väg från mitt andra vardagsrum stötte jag på min gymnasiekompis (den långe, snygge civilingenjören ni vet...) och han bjöd med mig på en spontanöl. Också ett sådant där härligt, innerligt och energigivande möte, som är på riktigt. Vi träffas betydligt mer sällan, men det blir inte konstlat.
Vad jag försöker få fram, tror jag (inte ens jag själv vet alla gånger vad jag har för avsikter och mål med mitt bloggande - där finns en STOR utvecklingspotential), är att det inte är någon idé att fundera och lägga kraft eller energi på dem som inte vill ha kontakt, utan i stället fokusera på dem som finns och som visar att de bryr sig.

Det slog mig plötsligt - bloggen heter "Humfridas funderingar" av en anledning - att det kanske är så enkelt att det handlar om avsaknad av struktur!? Inte det där med att bli bortglömd och ickeexisterande när man lämnar anställningen (den delen är passerad sedan länge), utan att få påsen som är livet fylld med annat än arbete och sömn. Mat har jag hört behövs också, men den sidan är inte lika starkt utvecklad hos mig som prokastrinering. Min elefantskötare håller just nu på att övertyga själva elefanten att leta reda på nyckeln till elementen så att dessa kan luftas (mycket irriterande att höra bånkandet), rengöra högst eftersatta, strategiska områden typ ugn och kylskåp (hur kan de bli smutsiga när de knappt används?!), klippa gräsmattan (igen...), klippa ner perenner, ta en svängom med Dustin, tömma diskmaskinen, sätta på tvättmaskinen (renbäddningen är i alla fall klar)... Det är inte brist på arbetsuppgifter - det är brist på entusiasm och engagemang! Och ingen räddare i nöden i sikte så långt ögat når! Börjar med tvättmaskinen - den insats kräver trots allt bara ett enkelt knapptryck...

...också var det bara jag...

Livet är bra märkligt. Jag har alltid kunnat vila i ensamheten. Trivts väldigt bra i mitt eget sällskap och kan egentligen inte påminna mig någon tid då jag har tyckt att ensamheten känts påtvingad och plågsam. Så klart har det funnits stunder när jag också har känt mig orättvist ensam och utanför, men det är en annan känsla. De sista veckorna har jag känt mig väldigt nere och haft en alltför nära och ohälsosam relation med min sentimentala sida. När jag hamnar i dessa känslosvall får jag, som ett brev på posten (fast det är en riktigt dålig affirmation numera när breven på posten är väldigt sparsamt förekommande...), problem med sömnen. Kroppen skriker efter sömn medan hjärnan spinner i atomfart och synapsen mellan tanke och förståelse är i total avsaknad. Denna diskrepans är väldigt påfrestande eftersom jag har svårt att göra något åt problemet, eftersom jag inte vet vilket problem jag har. Inte helt lätt att förstå om man befinner sig utanför mina hjärnvindlingar! Det krävdes en helg i Köpenhamn för att jag skulle förstå vad det är som ligger och upptar mina tankar om nätterna...
Det är, som alla vet, skillnad på att vara ensam och att vara ensam. Själv har jag alltid varit ensam i relation till någon annan. Och det är jag inte längre! Fasansfull och skrämmande insikt. När jag kom hem från min vecka i Lissabon hade yngste sonen flyttat ut på riktigt. Han lämnade ju egentligen hemmet redan för två och ett halvt år sedan när han flyttade till Stockholm för studier, men då var hans rum här intakt och han var fortfarande folkbokförd hos mig. När jag kom hem var rummet tomt. En mycket märklig känsla och jag är själv förvånad att det känns så jobbigt. Nu är jag de facto helt ensam! Det känns väldigt tragiskt och, på något märkligt sätt, misslyckat att vara den enda som finns kvar i spillrorna (jag vet att det är på gränsen till pekoral självömkan!) av det som en gång var ett hem för en familj. Det är, och nu menar jag bokstavligt, ett eko av svunnen tid när jag rör mig på undervåningen. Vad ska det tomma rummet användas till? Jag blir tokig om jag ska leva med ekande tomma ytor fram tills jag får tummarna loss och skaffa en lägenhet. Där har jag fastnat i tankar om fördelar respektive nackdelar med att hyra eller köpa...

Jag tycker väldigt synd om mig just nu! Och inte blir man gladare över att se en ful gammal tant när man tittar sig i spegeln.. Höstglåmighet är föga smickrande... I kombination med hålögdhet och svarta påsar under ögonen beroende på för lite sömn så är det - tro mig! - ett ansikte att skrämma små barn med! Tur det är läge för söndagsångest inför kommande vecka!

Reclaim vårt offentliga rum!

Herregud vad tiden rusar iväg! Sommaren försvann med rasande fart och plötsligt är man tillbaka på de gamla upptrampade stigarna igen. Jag har egentligen ingenting emot vardagslunken - det där med att vara ledig kan skapa problem hos en mästerprokastrinerare som undertecknad... - men kom den inte lite väl snabbt i år?!? Eller är det så att jag har hamnat i åldern då allting går så mycket fortare än förr? Hur som helst så känns det som om jag inte har haft någon semester överhuvudtaget. Den känslan infinner sig i och för sig varje måndag som jag återkommer till kontoret, så det har kanske mer med den allmänna jobbtristessen att göra än med att väcka latmasken.

Den här sommaren har verkligen varit ligisternas och småbusets. Så mycket rubriker och media utrymme dessa, på ren svenska, ouppfostrade skitungar har fått. Och vad de kostar samhället! Inte enbart ekonomiskt, utan även psykosocialt. Det är krossade fönsterrutor, utbrunna bilar, allmän vandalism, misshandel, hot...listan kan bli lång! Och det är sååå synd om dessa stackars missförstådda "ungdomar" (barn? var går gränsen mellan barn och ungdom?), enligt alla korrekta politiska och sociala förståsigpåare. Jag tillhör inte den kategorin! Hur kan det vara "synd om" en 19-åring, som släpat folk efter bilen "för att det var en rolig grej"?! Inte ont anande fotgängare har frågats om vägbeskrivning och när de har varit vänliga nog att delge denna så har det sträckts ut en hand som tack. Så fint och väluppfostrat! Samtidigt som handen har tagits emot av fotgängaren så har föraren rivstartat och den stackars saten, som gjort misstaget att vara hjälpsam, har släpats med bilen. Ett under att ingen har avlidit eller fått allvarligare skador. Pappas bil lånas för att de missförstådda stackars ungdomarna ska ha något vettigt att ägna sig åt. Jag blir så jäkla förbannad! Både på dessa sociala missfoster alternativt slödder som har fått ta över vårt offentliga rum, på de sociala myndigheterna som passivt tittar på, men framförallt på de ständigt frånvarande och ALLTID oskyldiga föräldrarna. Vad är problemet med att våga vara vuxen?! Skaffa inte barn om du inte tänker ge dem verktyg att klara av en verklighet som består även av motgångar och skyldigheter. Vi har ett gäng småglin i nedre tonåren som tillåts terrorisera hela byn; föräldrarna klarar inte ens av eller bryr sig inte ens när deras små oskyldiga ättelägg körs hem i polisbil gång efter annan. Polisen är maktlös eftersom lagarna ser ut som de gör, de sociala myndigheterna verkar utåt sett inte lyfta ett finger (det kan ju bero på att ledarens föräldrar tillhör de som så att säga är välbärgade och antagligen därmed i myndigheternas ögon måste vara oklandervärda), skolan har säkert försökt, men jag kan tänka mig att dessa småpåvar regerar även i skolans korridorer och att man nått vägs ände eftersom föräldrarna inte är till någon hjälp. Japp! Jag sticker ut hakan. Det är först och främst ett föräldraansvar! Klarar ni inte att hantera era ouppfostrade, empatilösa (ger man sig på försvarslösa åldringar så saknar man empati och minsta gnutta av medlidande) skitungar så finns det hjälp... Personligen skulle jag helst se att gänget splittrades och fosterhemsplacerades på olika platser, men det vet jag inte låter sig göras.

Vad har gått snett? Min generation har också varit unga och brutit mot regler - det ingår liksom i själva vägen till att bli vuxen - men vi hade respekt för äldre och för auktoriteter som polis och lärare. Vi hade inte heller "något att göra", men då fick man väl ha tråkigt! Ur tristess föds som bekant kreativitet (och då talar jag inte om den typen av "kreativitet" vi ser inom dagens gängkultur).

Det är en skrämmande framtid som går oss till mötes om vi inte lyckas bryta trenden. Fler och fler byar, som tidigare varit förskonade från storstadsproblemen, ser sitt offentliga rum tas över av småkriminella gäng och subkulturer som tror sig stå över lag och moral. Något måste göras. Och det borde ha skett förra månaden...