Klart att det är kränkande för en stackars liten tonåring att bli tillsagd att sitta still på stolen och vara tyst och lyssna när läraren försöker ha en genomgång! För att inte tala om hur kränkande det är att bli bedömd via betyg och skriftliga omdömen! Stackars små liv. Det är rent tårdrypande att se hur de
lider...
Hur kan det vara kränkande att i ena ändan bli bedömd för vad man förhoppningsvis har lärt sig i skolan, medan det är helt okej (för att inte säga eftersträvansvärt!) att bli bedömd för sitt utseende och
sin eventuella kändisstatus? Jag blir mer och mer skrämd av hur vårt samhälle utvecklas (?) i en
riktning där det är den materiella statusen och kropps-och utseendefixeringen som står i fokus. Hur
kan det komma sig att man orkar spendera timmar på gymmet och på olika "må bra inrättningar", medan det är såå jobbigt att behöva lära sig något? Att använda hjärnan? Ungdomar blir "utbrända"
om de blir underkända på en kurs. De hoppar av utbildningar för att de missat en tenta. Minsta
motståndets lag tycks vara dagens mantra. När jag pluggade på universitet så betydde en missad tenta att man bet ihop och fick ta några hårda veckor för att hinna med aktuell kurs OCH plugg till omtenta. Därav var åtminstone jag och de flesta av mina kursare tvingade till för annars frös
studielånet inne för kommande termin. Det var inte så mycket av "pappa betalar" på den tiden. Jag
tillhör den generationen som fått betyg i princip hela mitt liv. Och vet ni vad?! Jag har aldrig känt mig kränkt av själva betyget eller bedömningen, utan jag såg det som ett bevis på vad jag kunde och vad
jag behövde läsa mer i. Eftersom jag alltid varit Duktig flicka, så hade jag enorm press på mig och
var periodvis säkert sönderstressad, men aldrig att jag känt mig kränkt...
Men det är inte bara ungdomar som dras med i detta kränkbarhetens tidevarv. På gymmet ser jag en
del par där den gemensamma nämnaren är att man ska se så bra ut tillsammans. Det yttre är viktigare
än övriga egenskaper. Vad händer om någon av dem blir sjuk och inte kan träna under ett par månader? Eller är med i en olycka och får kroppen eller ansiktet demolerat. Är man mindre älskvärd
då? Och detta handlar inte bara om ungdomar utan även medelålders människor. Faktiskt lätt
patetiskt. Jag har en kvinna på gymmet, som säkert tror att hons er ut som en tjugofemåring i sitt långa blonderade hår, tajta träningskläder och "käcka" framtoning. Den "käcka" framtoningen tar sig
uttryck i att hon gärna står och åmar sig framför de unga killarna, som troligen är kompisar till hennes
egen son/dotter. När blev det fel att vara sin ålder? Jag menar inte att man behöver vara tant, men jag tycker det är löjligt att se medelålders kvinnor ragga på unga killar. Var kommer detta enorma
bekräftelsebehov ifrån? För jämlikhetens skull: det är lika löjligt att se medelålders män ragga på
unga tjejer och deras bekräftelsebehov är lika patetiskt!
Vårt samhälle urholkas skrämmande snabbt på kunskap och kompetens. Och fylls lika skrämmande
snabbt av ytlighet och kroppsfixering...
Finns det då verkligen ingenting som gör att jag känner mig kränkt? Jo, faktiskt! Jag blir både kränkt och förbannad av tanken att jag skulle inkvoteras någonstans på grund av att jag är kvinna. Alla feminister, oavsett könstillhörighet, borde reagera på kvotering. Om jag får jobbet på grund av att jag
är kvinna och inte på grund av min kompetens skulle jag känna mig otroligt kränkt! Jag vill inte ha
någon positiv särbehandling på grund av mitt kön. Naturligtvis förespråkar jag inte negativ särbehandling heller. Något som jag, om jag vore man, skulle känna mig djupt orolig för med tanke
på den onyanserade debatten om skuldfrågan i våldtäktsmål. Det är en komplex fråga som kräver ett eget blogginlägg!
En bild av längtan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar