"Oscarnominerade Stephen Frears (The Queen) är tillbaka med en verklighetsbaserad historia om sökandet efter en förlorad son berättad med stor värme och glimten i ögat. Den cyniske journalisten Martin Sixsmith (Steve Coogan) blir kontaktad av en kvinna vars mamma Philomena (Judi Dench ) helt nyligen avslöjat en tung hemlighet hon burit på i över 50 år. Som tonåring födde hon en son utanför äktenskap på ett strikt religiöst Irland. Hon fick behålla honom i tre år, men sedan togs pojken ifrån henne och såldes till ett amerikanskt par. Philomena förbjöds att någonsin söka upp honom.
Några år senare flyttar Philomena till England där hon gifter sig och bildar familj. Men med sig i djupet av sitt hjärta har hon minnet av sonen hon i unga år tvingats lämna bort. Philomena behöver nu
Martins hjälp att finna honom. Tillsammans beger de sig till USA. Filmen baseras på journalisten och författaren Martin Sixsmiths roman The lost child of Philomena Lee: A mother, her son and a 50 year
search från 2009."
P och jag var och såg Philomena i fredags. Eftermiddagsföreställning - det gillat jag efetrsom man sedan har kvällen på sig att äta och dricka vin. Vissa traditioner ska man inte ändra på!
Judy Dench är så bra i huvudrollen! Utan några större åthävor lyckas hon förmedla både förtvivlan och underkastelse. Förtvivlan över att ha skilts från sitt barn och underkastelse inför religionen. Filmen skulle mycket väl ha kunnat bli sötsliskigt romantisk, men det blir den aldrig. En bärande
tanke är förlåtelse. Precis som journalisten Martin Sixsmith, så skulle jag aldrig kunna förlåta någon
som tagit mitt barn ifrån mig och som, dessutom, när jag många år senare söker efter mitt barn nekar mig upplysningar som kunde ha återförenat oss.
Förlåtelse är ett centralt begrepp inom de flesta religioner. Kan man förlåta allt? Ska man förlåta allt? För min del är svaret tveklöst: NEJ! Vissa kanske får en själslig ro av att "förlåta och gå vidare", men
den vägen är inte mitt val. Förlåtelse är, precis som respekt och lojalitet, något man förtjänar - inget man får automatiskt. För egen del finns det handlingar som gjorts mot min familj och mig som jag aldrig kommer att förlåta. Och jag mår inte dåligt av det! Det är inget jag tänker på särskilt ofta och jag låter inte det förstöra mitt liv. Jag väljer acceptans - det är så här det är och kommer att förbli - i stället för att tro på en gudomlig rättvisa. Ett visst hopp hyser jag dock till: " what goes around, comes around" (eller om det är tvärtom?).
Så mycket elände som sker och har skett i religionens namn! Jag hyser all respekt för dem som är
troende, oavsett religionstillhörighet, men jag kan inte förstå. Förstår inte hur man kan tro på en god
Gud... God mot vem?! Och hur kan man underkasta sig en Guds allsmäktiga vilja att döma människor på den yttersta dagen?! Se hur det ser ut i världen - lokalt och globalt... Det finns ingen gudomlig rättvisa någonstans. För mig är gudsbegreppet oförklarligt och jag har hittills inte funnit några argument som ruckat på min inställning. Egentligen är det paradoxalt att tala om en "god Gud"
eftersom jag då, de facto, erkänner förekomsten av en Gud, men en ond sådan. Jag är inte troende och har ingen gudstro. Inte ens som barn kan jag erinra mig att jag hade en tro. Som många andra i min heneration har jag gått i söndagsskola, men det jag minns därifrån var att tant Rut bakade fantastiskt goda kanelbullar som hon bjöd på. För mig var det definitivt saften och kanelbullarna som var
drivkraften att gå i söndagsskola. Det var troligen där, i söndagsskolan, som min fäbless för social samvaro med mat och vin grundlades...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar