Första måndagen i februari är snart historia. Jag tycker tiden går galet snabbt, samtidigt som det känns som jag segar fram i klister eller kvicksand. Allting är så tungt och motsträvigt för tillfället. Jag vet inte om det beror på årstiden och avsaknaden av ljus. Solen gjorde ett tappert försök att tränga genom morgonens täta filmjölksliknande dimma, men det var en väldigt liten stund mitt på dagen som de bleka strålarna syntes. Därefter tätnade dimman igen och denna cementerade dysterhet verkar fortsätta. I kombination med minusgrader är ju förutsättningarna för hala morgnar och kvällar perfekta... Och jag som var så lycklig över vintergäcken jag hittade i rabatten för ett par veckor sedan. Och för koltrastarnas vårdrillar! Dessa små glädjespridare struntar högaktningsfullt i både snöstorm och blixthalka. Sedan ett par veckor tillbaka förgyller de min morgonpromenad mellan parkeringen och skrivbordet. Vildgässen betar på de vårsådda fälten. Alla vårtecken här i den sydligare utposten i Sverige tas tacksamt emot, men min inneboende Ior försöker lägga sordin på de största och mest svävande förhoppningarna - än är det vinter kvar säger han... SUCK! Ja, jag vet!! Det är slöseri med energi att längta efter något som kommer tids nog. Livet är de dagar som försvinner medan jag längtar efter något annat; bla, bla, bla...
Egentligen vet jag inte VAD jag längtar efter. Det är som om hela min känslomässiga förmåga har stängts av. Jag känner ingenting! Innesluten i en hermetiskt tillsluten bubbla av tristess försöker jag att åtminstone utåt upprätthålla ett happy face. Det går nog så där. Vakna, äta, jobba, fika, jobba, äta, jobba, gymma/handla/tvätta/städa/laga mat, äta, sova. Dag ut och dag in... Nog måste det finnas något annat?? Prokastrinerandet som jag hade tänkt skulle lämnas kvar 2013 är fortfarande min bästa kompis. Tragiskt! Men å andra sidan så gör det att jag alltid har något att se framemot. Eller? Min personlighet kräver nog bästisar mer i stil med Luther, Jante och Ågren. Rejäla killar som har förmågan att få fart på elefanten. Ior och jag tänker för lika. Men borde inte en pessimist plus en pessimist bli positiv? Enligt logikens lagar menar jag...
Oj, vad jag låter bitter och trist! Låter inte alls som den Humfrida som ägnat denna långtråkiga måndag åt att leta efter lämplig klädsel till Alla hjärtans dag. En syndig Cupido utrustad med pilbåge med rätt att mäkla kärlek! Det är ju så mycket enklare att hitta en lämplig partner till andra. Själv är jag nog som man brukar sammanfatta fenomenet: körd. Jag har kommit underfund med att jag är som charmigast och bäst med män som redan är upptagna. Det ger mig en trygghet och säkerhet om att jag kan vara totalt oemotståndlig utan att riskera att någon kommer för nära. Kanske inte så smart, men praktiskt!
I fredags, mitt under den dagens mest ymniga snöfall, så gick jag ut för att fixa månadskort för parkeringen. På tillbakavägen till kontoret bestämde jag mig för att jag behövde tröstäta. Sagt och gjort; jag gick in i "min" godisbutik. P arbetade och som vanligt drog jag på charmen och tyckte att han skulle gå till parkeringen vid 15-tiden och skotta fram min bil, skrapa rutorna och värma upp den. Nemas problemas, tyckte P och föreslog att han skulle fixa champagne till baksätt. Vilken kvinna säger nej till champagne!?! Tala om min förvåning när jag kommer till parkeringen och ser att min bil är snöfri och rutorna skrapade! Den enda bilen på plats som det bara är att sätta sig i och köra iväg. Att det inte var P förstod jag (ingen champagne i baksätet!) eftersom han inte har en aning om vad jag äger för bil. Framåt kvällen fick mysteriet sin upplösning. Min före detta arbetskamrat U hade förbarmat sig över Humfri (JA? Min bil heter så!) medan hon värmde upp sin egen. Roligt och otroligt att detta skulle hända samma dag som jag diskuterat saken med P! Änglar finns!! Där man kanske minst anar det :-)
Livet är inte så svart och grått som Ior försöker få det att verka som. Tror jag ska försöka få till lite mer positivism hos honom. Men inte just nu! Dylika oceanångarvändningar tarvar eftertanke och samlade krafter. Prokastrinerar nog ett tag innan jag tar tag i problemet. Vissa beslut ska inte hastas fram utan mogna i tystnad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar