Jag har tidigare skrivit blogginlägg om min fascination över mina medgymmare och hur de beter sig på gymmet. Nu i januari har jag noterat att det kommit betydligt fler föräldrar som har med sig sina barn/ungdomar på träningen. I dag var det ett par i fyrtiofemårsåldern och deras kanske 12-årige son. Föräldrarna är enormt enerverande och tar stor plats; både bildligt och bokstavligt... Med mina starkt förutfattade fördomar skulle jag tro att hon är lärare, år 4-6 och han någon form av mellanchef på ett mellanstort företag. Troligen heter de Andersson; Tony och Carina i förnamn - det sista är enbart vilda spekulationer, men för enkelhetens skull kan de väl få heta det. Tony brukar vara med på cirkel alpin har jag noterat. Inte på grund av att han är någon atletisk Dream Man, utan på grund av att han brukar vara klädd i lårkorta tajts. Det är definitivt inte något för en man som har Tonys kropp! Den bild ni får framför ögonen är troligen nära överensstämmande med verkligheten. Skrämmande! Hans fru Carina, är en STOR kvinna. Inte så fet, utan grov kroppsbyggnad, lång och väldigt manhaftig i sitt kroppsspråk. Det hjälper inte att hon har hästsvans - hon är väldigt okvinnlig... En av stammisarna på gymmet var och slog och sparkade på en sådan där boxningssak och utstötte i samband med dessa övningar en del gutturala läten och stönanden. Efter en stund går Carina och Tony; i samlad och skrämmande tropp, fram till mannen som tränar och ber honom helt sonika att låta bli att låta så mycket för deras stackars lille tolvårige (gnälliga och odrägliga) son blev rädd! Halledar! De måste vara det mest överbeskyddande föräldraparet i världen. Och tala om att de såg nöjda ut med sin tillsägelse! "Oss skrämmer man inte med muskler!" Patetiskt!
Det är ju en del nybörjare så här i årets början och i dag såg jag för första gången en kvinna och hennes döttrar i nedre tonåren. Föräldern var mager som en utmärglad skata och döttrarna var på gränsen till sjukligt smala. Det kan ju i och för sig ungdomar vara i den åldern även om de äter som hästar, men det obehagliga här var att tjejerna gick och vägde sig efter varje maskin och mamman stod och log gillande. Jag får så ont i magen när jag ser sådant här beteende och att föräldrarna inte agerar och reagerar.
Kroppsfixeringen är utbredd så skrämmande långt ner i åldrarna och det tycks snarare vara regel än undantag att vi är missnöjda med hur våra kroppar ser ut. Jag tillhör en kategori TV-tittare som kommer på mig med att sitta med tårar i ögonen (ibland svämmar det över rejält) när jag tittar på hur Trinny och Susannah stylar om kvinnor runt om i världen. Det är så sorgligt att vi inte stolta kan acceptera våra kroppar som de ser ut, utan hittar fel och brister på allting. Den absolut största fördelen med det gym där jag tränar är att det finns alla sorters kroppar; unga, gamla, långa, korta, feta, smala, vältränade och nybörjare och att det är en tillåtande attityd. Jag har under mina två år på gymmet aldrig känt att någon överhuvudtaget bryr sig med hur någon annan ser ut. Vi är där för att träna och inte visa upp oss. Sådant gillar jag och därför trivs jag! Jag kan till och med ha överseende med Tony och Carina. Dock inte med deras prudentlighet och översitteri...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar