En annan sak som var bättre förr var att man slapp så många inblickar i folks privatliv. Häromdagen gick jag bakom en kvinna i min ålder. Vi höll samma gångtakt, så jag kom inte förbi om jag inte hade sprungit (vilket jag var ointresserad av). Hon gick och talade i sin mobil - så klart! Folk i dag kan inte vara ifrån sin lille bärbara kompis så många sekunder i stöten. Mer om det senare. I alla fall gick hon där, strax framför mig, och talade högt och tydligt med någon om hur korkad hennes exman var och hur ännu mer korkad hans nya kärlek var. Efter en stund uppmärksammade hon att jag var bakom så hon stannade till och tittade anklagande på mig för att jag hade haft fräckheten att avlyssna hennes telefonsamtal. Ursäkta mig, men jag tillhör dem som helst slipper lyssna till andras samtal!! I går höll jag på att bli påcyklad av en ung tjej som försökte sms:a samtidigt som hon cyklade på gatsten som var belagda med nerfallna löv och kastanjer. En ganska hopplös, uppgift dömd att misslyckas. Och det gjorde den när hon tittade upp och tvärnitade en halv meter framför mig. Av blicken förstod jag att jag var ovanligt korkad som gick längst ute vid kanten på ett stråk som ska delas mellan fotgängare och cyklister. Sedan har vi ju dessa typer som inte har hyfs att låta bli att fingra på sin telefon när de är bjudna på middag eller sitter på bio/restaurang/teater... Det är ytterst få av oss som har behov att vara nåbara dygnet runt! Ohyfsat och ouppfostrat anser jag att det beteendet är. Bör man inte ägna sin uppmärksamhet åt dem som finns i det verkliga rummet? Jag tycker i alla fall det!
Och sedan har vi ju de övriga sociala medierna - Facebook, Twitter, Instagram och bloggar. Jo då - jag tillhör dem som är aktiv, för att inte säga mycket aktiv, på Facebook, jag lägger ut bilder på Instagram, jag twittrar sporadiskt och dessutom bloggar jag, så jag är verkligen en del av det stora sociala nätverket på webben. MEN! Jag är selektiv med vad jag lägger ut och vad, men framförallt HUR jag uttrycker mig. Många statusuppdateringar på Facebook är så bekräftelsesökande så att man kan bli mörkrädd. Det saknas hämningar hos väldigt många och behoven av att överträffa andras, utåt sett lyckliga liv, har fått löjliga proportioner. Märk väl att jag inte talar om tonåringarna, utan om den grupp som jag själv tillhör: vi som har passerat 35. En grupp, som jag utan att ha statistiskt belägg för det, tror är mer aktiv än vad ungdomarna är på Facebook. Jag älskar Facebook och dess möjligheter till kontakt och kommunikation, men jag är noga med hur jag formulerar mina statusuppdateringar, vad jag lägger ut för bilder och hur jag uppfattas. Även om min Facebook är stängd för alla utom mina vänner, så vill jag ändå försöka ha en viss nivå på det som står där. Ett avtryck i cyberrymden finns ju kvar....
Detsamma gäller min blogg. Jag har ett sjå att bibehålla en gräns mellan det personliga och det privata. Å ena sidan vill jag att de som redan känner mig ska känna igen mig i det jag skriver och i mitt sätt att uttrycka mig. Å andra sidan vill jag inte att läsare som trillar in här av en slump ska sitta och klia sig i hårbotten och undra var jag är för någon kufisk person med konstiga uttryckssätt och gnällig attityd till livet. Det är inte lätt att vara jag och försöka bibehålla en distinkt gräns mellan jag och Jag... Svårigheten blir ju inte mindre av att jag skriver under pseudonym. Fegt eller ett smart sätt att slippa ta ansvar? Jag kan inte svara på det och inte jag heller, men vi ska inom kort sätta oss ner och diskutera konsekvenserna för och emot en anonymitet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar