Målande som terapi

Jag har börjat måla igen och efter de första gångernas tröghet i kreativiteten och penselföringen känns det nu riktigt roligt! Det är svårt att släppa på kraven att det ska "bli" något. Önskar att jag kunde måla så att det ser ut exakt så som jag tänkt mig, men jag saknar tyvärr den talangen. Inför den här terminens målning (låter hur pretentiöst som helst men som förut sitter vi hemma hos varandra, varannan vecka, vid köksbordet och målar, dricker kaffe/te/vin och pratar) hade jag en vision av hur jag tänkt mig att bygga upp bilden. Första gången blev det i princip bars skissande i grova drag och lite grundmålning. Den andra gången orkade jag inte med akrylmålning utan satt och tecknade med färgpennor, något jag inte gjort på flera år... Riktigt roligt, men usch vad jag känner att jag har tappat de tekniska finesserna! I dag tog jag åter fram akrylmålningen och medan jag arbetar med bilden kommer jag på mig själv med att fundera över hur terapeutiskt det är att måla. Just denna bild blir otroligt privat och personlig och speglar mig, mycket abstrakt dock, och mitt liv efter 2004. Det var det året en av mina bästa vänner gick bort och ungefär där startade den svarta och sorgesamma perioden i mitt liv. En period som jag försökt att bearbeta på olika sätt; samtal, att skriva och nu, kanske det mest effektiva(?) att måla. Jag kan känna hur jag, för varje penseldrag, bearbetar mitt hårda skal mot omvärlden. Det är smärtsamt och troligen kommer ingen att få se resultatet, men det känns väldigt renande och befriande. Mitt bästa uttrycksmedel har alltid varit det skrivna ordet - att uttrycka mig i text har varit min styrka sedan jag lärde mig läsa och skriva. Jag är väldigt blyg till min natur (även om ingen tror mig...) och avskyr att tala inför större folksamlinger. Men jag gör det! Jag tvingar mig att stå och tala inför grupp för jag tror på, åtminstone i vissa ofarliga lägen, att våga utmana sig själv och sina rädslor. Skrivandet har aldrig bekymrat mig. När jag startade min blogg var min största skräck att läsaren, d v s du, inte skulle tycka att jag hade något att säga. Men att inte offentliggöra en blogg som inte kan hittas via mitt namn, kämdes både fegt och onödigt. I dag är jag glad att jag vågade berätta om Humfridas funderingar. Feedback från er är guld värt! Och åter vågade jag utmana min rädsla! Men när det kommer till målandet - egentligen är det väl pretentiöst att kalla det målande - snarare kladdandet, så tvivlar jag på att det någonsin kommer att visas för någon. Om det mot förmodan skulle bli på det  sättet att det kommer en möjlighet så räknar jag iskallt med stt inte ställa upp. Å andra sidan...de flesta som tar del av någon annans kreativitet bruksr ju vara artiga och välmenande åtminstone så länge man själv befinner sig inom hör-och synhåll.
Jag ska nog inte säga kategoriskt nej, utan följer min gamla klasskompis råd: "Öppna dörrar är bra. Stängda är inget att ha". Ett bidrag till en lektion där vi skulle skriva dikter. Poesi har aldrig varit min favoritsysselsättning, men jag tycker faktiskt att H lyckades oerhört väl med sina ord. Raderna innehåller kontentan av att våga och vilja. Kanske, kanske att jag lägger ut min terapimålning till allmänt beskådande. Det behöver inte se ut som den bild jag har inom mig. Nu målar jag ett sinnestillstånd, där färger och symboler får uttrycka mitt stålbad. För det är så det känns inombords: ett renande stålbad som förhoppningsvis ska få mig att komma ut på den ljusa sidan av livet!