Så har man lyckats genomlida ytterligare en måndag. Den veckodag som tycks dyka upp allra som mest oväntat. Och oftare än till exempel fredag... Konstigt att måndagen alltid känns så lång och tråkig. Vi vet ju alla att den inte innehåller flera timmar än de övriga veckodagarna, men nog känns det så - varje vecka! Det är fortfarande löjligt milt utomhus och om det inte hade varit för att det känns löjligt att gå barfota i oktober (man får ju trots allt ha på sig en jacka så man klarar de skuggiga partierna) och att jag gillar boots och stövlar hade det fortfarande kunnat vara ballerinaskor på fötterna. Men det är höst. På mer än ett sätt...
När jag tittade mig i spegeln i lördags blev jag nästan rädd för den skuggfiguren som tittade tillbaka på mig. Såg att ögonen börjar bli så där matta och tomma på livsglädje, som de var för ungefär tio år sedan. Nu krävs det rejäla insatser för att inte trilla dit igen. Ska gå ut en stund på lunchen och tanka dagsljus och sedan är det bästa fysisk utmattning, men där gäller det att hitta en balans så att inte kilona rasar alltför snabbt. Varför måste man alltid hålla den där jäkla lyckofasaden uppe? Jag är så trött på alla dessa "prettomänniskor" som är så perfekta och lyckliga!! Ja, jag vet! De har lika mycket problem som alla vi andra, men lyckas, eller är bättre på att dölja, alla krackeleringar och sprickor, men att ha sådana i sin närhet under vardagen gör åtminstone mig kräkfärdig. Och mot dem hjälper det inte om måndagarna vore lika sällsynta som fredagarna!
Smekmånaden är slut på det nya jobbet och den bistra verkligheten har kommit i kapp. Jag är inte någon som fixar kvinnodominerade arbetsplatser! Allt intrigerande, skitsnack bakom ryggen och surande går mig på nerverna. Så fort någon man finns i närheten, anställd hos oss eller på besök är det en som blir helt besatt: hon ska synas, höras och alltid vara närmast den stackars manliga varelsen. Jag tror aldrig att jag har sett ett sådant uppförande och bekräftelsebehov hos någon vuxen kvinna (dessutom gift)! Det är så jag väljer att avlägsna mig för jag vet ju också att denna kvinna är SÅÅÅÅ lyckligt gift, bor i det perfekta huset med den perfekta familjen och allting är bara PERFEKT! Jo, det känns verkligen trovärdigt...
Det tycks mig också som att man på mitt jobb på fullt allvar tror sig ha facit till alla andras liv. Angående mitt kreativa liv kan det till exempel heta att om jag kan frigöra tid för att läsa så kan jag i stället använda den tiden för att exempelvis måla... Eh?? Att läsa är för mig inget uttryck för min kreativitet och kan således inte bytas rakt av för att måla, skriva eller sy. Det är inte tiden som är problemet!! Men varför egentligen bry sig? Man får stänga av omgivningen och sköta sitt jobb tills man lyckas hitta något annat. Den gär typen av kvinnor är ju ändå mest intresserade av att lyssna till sitt eget mästrande malande och märker inte om de har en aktiv lyssnare eller inte. Ett välplacerat ja eller nej då och då, så håller man envägskommunikationen igång. Gnälligt inlägg, men det behövde komma ut.
För övrigt är kommunen nu polisanmäld för att man har kastat kvitton äldre än tre år och det är ju jättebra, då blir det både lättare och kanske billigare för den oberoende advokatbyrån som ska ägna sig åt revision av politikernas vidlyftiga representation. Bra för politikerna också. Om nu de kvittona finns kvar... Tydligen så ska de betala ur egen ficka för den sprit som konsumerats under resan till Cannes. Tänk om de hade gjort det direkt - så mycket tid, pengar och irritation vi hade blivit besparade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar