Insikt eller självmål?

Jag tror att jag har kommit till insikt. Jo, man kan faktiskt göra det även vid min ålder! En sällsynt våg av effektivitet och kreativitet vräkte sig över mig när jag kom hem från jobbet. I stället för det planerade gympasset drog jag på mig mitt kockförkläde, slipade knivarna och började laga mat. Till ett helt regemente. Kvällens middag blev köttbullar, potatismos och gräddsås. I stundens ingivelse tog jag den andra halvan av storpacken med köttfärs och svängde ihop en texmexsoppa, som nu står och
svalnar. I brinnande iver kastade jag mig över högreven jag köpte häromdagen och tillagade chili efter ett recept min kollega har gett mig. Visst grät jag en smula när jag offrade en halv liter gott rödvin i grytan (och var paniskt rädd att jag skulle "råka" gnida mig i ögonen efter jag hackat chilifrukten - been there, done that - och vissa saker klarar man sig definitivt från utan repris...). Efter
många, långa timmars småputtrande smakade jag av den ljuvliga anrättningen. Så himla gott! Synd att jag redan ätit en middag i kväll... Så nu är veckans middagar klara och jag kan helt ägna mig åt andra, betydligt roligare saker. Även om det kändes ganska skönt att göra en sådan där urpräktig, trist statusuppdatering på Facebook om hur himla duktig jag varit. Man får många gilla på sådana. Och på
gulliga husdjur. Eftersom jag inte har några husdjur får jag hålla tillgodo med de mer präktigt och praktiska statusarna. Lite mer min melodi, som min vapendragare på jobbet skulle uttryckt det.

Insikten var det ju dagens fundering skulle handla om. Lätt att förivra sig bortom huvudämnet nu när jag för en gångs skull varit så utomordentligt husmoderlig, så jag skapat förvaringsproblem för alla
middagar som kreerats. För er som sitter med den outtalade frågan kan jag berätta att jag INTE har prokastrinerat städningen efter mig! Så duktig så!!!

Jag har kommit till insikt att jag sörjer mig själv. Någonstans bland alla begravningar, förluster och
det kaos jag levt i de sista åren, så har jag tappat bort mig själv. Nu när jag försöker bygga upp en ny tillvaro, ensam, så vet jag inte riktigt vem jag är längre. Eller vem jag vill vara? Jag har ju faktiskt en möjlighet att likt Fågel Fenix resa mig som någon annan. Svindlande tanke! Nu menar jag inte plastikoperationer, personlighetsförändringar och andra konstigheter, utan en självbild som JAG
aktivt har valt att lyfta fram och fokusera på. Flummigt kanske, men det fungerar i mitt huvud :-). Målsättningar och måluppfyllelse har varit mig totalt främmande de sista sju-åtta åren. Jag har helt enkelt gett upp när motgångarna känts för stora. Som exempel så hade jag länge som mål att jag skulle springa en mil, men trots att jag lekande lätt sprang nio kilometer flera pass i veckan förmådde
jag mig inte att anstränga mig att orka den sista kilometern också. Detta i fast övertygelse om att jag orkat både den kilometern och säkert flera till. Men hjärnan sa: STOPP! Och jag lyssnade. Nu har jag bestämt mig för att sluta lyssna så plikttroget på min hjärna. Före jul hade jag som målsättning att före nyårsafton jobba i en timme på trappmaskinen på gymmet - målet uppfylldes på juldagen. Under
OS bestämde jag mig för att jag skulle jobba trampa lika länge som damerna körde tremilen. Detta mål fullföljdes i söndags. Jag tyckte dock att Björgens 71 minuter var lite ojämnt, så jag trampade på i 75 minuter och hamnade i flow. Underbart! Nu kanske jag inte ska köra så hårda konditionspass varje gång jag är på gymmet, men en gång i veckan blir det i alla fall. Nästa tid att slå får ju bli 90 minuter - så klart! Och plötsligt är den där löpmilen alls icke så långt borta...

Mål och delmål ska fylla mitt liv! Fokus ska ligga på det jag kan påverka - resten ska jag inte slösa någon energi på. Visst är det en fantastisk insikt jag drabbats av?!?