Igår var det en fantastisk Kulturnatt i Lund. Eller rättare sagt Kulturdag som övergick i Kulturnatt. Ett riktigt bra program som bars upp av lokala förmågor. Det är ju inte så svårt med tanke på att Lund har fostrat många kreativa talanger genom åren. När vi vandrade runt i ett sensommarvarmt city slog det mig hur mycket jag längtar efter att flytta tillbaka. Det är något särskilt med människorna och atmosfären i Lund. Personligen älskar jag det småskaliga och att vara igenkänd i butiker och på restauranger - det ger en känsla av tillhörighet och trygghet. "Jag märks - alltså finns jag"...
Musikaliskt var Naomi Wiehe (brorsdotter till den självuppfyllde och egofixerade Mikael Wiehe) en mycket trevlig bekantskap. Hon är bara 16 år, men vilken singer-songwriter! Hon påminner mig om en ung Laleh; både musikaliskt och stilmässigt. Jag vet inte om hon uppskattar liknelsen, men jag menar det som en komplimang. Hon kommer nog att gå långt om hon väljer att fortsätta med sin musik.
Även The Men som består av medlemmar från bland annat The Sinners och the Girls, var en underbar ny bekantskap - vilket ös! Vilken spelglädje! Och att en av medlemmarna arbetar på min tidigare arbetsplats gör det ju inte sämre!
Tack Lund för ett fantastiskt program och för att vi kan ta del av så många olika former av kultur utan att det kostar en endaste krona. Jag vet att det är skattefinansierat!!
Idag känns allt bottenlöst svart igen. Jag tror att jag har lagt så otroligt mycket kraft sista tiden på att försöka byta perspektiv: från negativt till positivt tänkande; att jag behöver andrum och utrymme för att komma ikapp mig själv. Mot alla mina principer har jag inte gjort ett handtag på hela dagen! Det har varit soffläge med bok och sedan två gråtvänliga romantiska filmer som har hjälpt till att rensa tårkanalerna. Det är så otroligt energikrävande att försöka hitta tillbaka till sig själv och att undvika att titta i backspeglarna. Den enda vägen är framåt! Inte nödvändigtvis rakt framåt, men det fungerar inte för mig att hela tiden fastna i grubblerier om det som har hänt och varför livet har blivit som det har blivit.
En sak jag är dålig på är att möta mina rädslor. Att våga hoppa rakt ut i smärtan är inte min naturliga läggning. Jag sväljer, lägger på ett pokeransikte och låtsas att allt är perfekt. Man får inte visa svaghet! Det är som att blotta strupen för en ylande vargflock.För det mesta fungerar det. Jag är, som en kär vän uttryckte det, ett sant ämne för Dramatens scen. Vet inte om det är för att jag påminner om någon neurotisk skådespelare...
Söndagens checklista har jag uppfyllt med råge åtminstone. Nu ska jag bara övertyga Luther om att det inte är en synd att försumma trädgård, tvättkorg, Bosse...
Jag kan ju inte ens skriva begripligt längre! Hjärnan är helt nollställd och trots att den minsann jobbar på högfrekvens under vargtimmarna så är det inte mycket substans i det som fördelas ut i fingrarna på tangentbordet. Märkligt... Det formuleras en text i mitt huvudet och något helt annat står på skärmen. Kan det var detta som kallas spökskrivare?! I så fall så vill jag ha en som är något mer spirituell och humoristisk än den plumpe tråkskrivaren jag har nu.
Dags att ta med sig söndagsångesten och krypa under täcket så man orkar med kommande vecka. På tisdag sak jag debutera med nya arbetsuppgifter och då går det ju inte an att vara i annat än toppform.
I morgon är det måndagsmantrat som gäller:
"NY DAG - NYA MÖJLIGHETER! NY VECKA - NYA MÖJLIGHETER!"
Klingar lika falskt varje gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar