September. Höst. Nystart på TV-fronten. Jag tittar mindre och mindre på TV - dels för att väldigt få program intresserar mig och dels för att det stjäl så mycket tid. Inte för att jag kan påstå att jag får så mycket vettigt gjort under tiden jag låter bli att titta på TV, men det känns ändå skönt att inte vara slav under den flimrande rutan.
I dag hade jag planerat att köra ett pass på gymmet, men när jag kom hem så var jag totalt slut och bestämde mig för att inta soffläge. Körde en maskin tvätt och fixade lite te sedan tog orken definitivt slut. Jag fastnade i det nya dejtingprogrammet "Tro, hopp och kärlek" - ett dejtingprogram för präster. Passar ju mig bra som ännu inte helt lämnat planerna på nunnekloster. Och Mark Levengood som programledare är ju aldrig fel! Jämlikt så klart; två kvinnliga präster och två manliga. Lite väl mycket vit heterosexuell medelklass för att vara helt politiskt korrekt så jag räknar med att det blir kritik från någon proffstyckare...
Dagens reflektion är att det är något djupt tragiskt över dagens relationer. "Bonde söker...", "Ensam mamma söker..." och nu "Präst söker...". Varför måste det "sökas" i TV? Vad är det som driver folk att ställa upp i sådana här program, som för många blir ren förnedring? Och, den riktigt stora och mest intressanta frågan: varför sitter folk och glor på dessa totalt ointressanta inspelningar?!? Hur kommer det sig att vi har blivit så otroligt bekräftelsekåta så att vi utsätter oss för dessa förnedrande situationer? Jag kan inte förstå. Det är sorgligt att våra behov att synas i sociala medier har gjort att de naturliga mötesplatserna i verkliga livet försvunnit och människors förmåga att söka kontakt, flirta och vara i en social kontext inte längre verkar existera. Det är så mycket enklare att nätdejta. Man kan vara helt osminkad, klädd i myspys och ligga i sängen med datorn och via chatten vara hur oemotståndlig som helst. Men hur många klarar egentligen av ett fysiskt möte? Jag har kanske inte mandat att uttala mig med tanke på mina obefintliga datingerfarenheter, men som vanligt struntar jag i det! För mig är det en märklig värld och jag, vilket kan bero på min blyga, ödmjuka och menlösa personlighet, skulle aldrig någonsin utsätta mig för allas blickar när jag möter någon. Lika lite som jag skulle ha behov av att visa upp på jobbet om jag hade ihop det med någon kollega. Vissa har enorma behov att visa upp att de fått napp. Jag tillhör inte dem. Jag är en smygande blyger...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar