Ju äldre jag blir desto mer kan jag fascineras över hur vissa människor återfaller i fjortisbeteenden. (Det stämmer i och för sig att min blogg kallats för fjortisblogg, men det tar jag med en stor nypa salt eftersom jag är ofrivilligt bekant med upphovet till detta sågningsförsök).
Ta det här med hur man hanterar en kärleksrelation på arbetet till exempel... Ponera att kvinnan är gift och mannen singel. Redan här kan man se en viss diskrepans mellan parterna och hur de kommer att värderas och bedömas. En kvinna som trots att hon är gift, strular med en annan man, har inte så högt anseende. En gift kvinna som strular med en annan man på arbetet och som dessutom tycks njuta av att äntligen få lite uppmärksamhet, får ett ännu sämre anseende. Mannen har ju inte gjort något fel. Han är lös och ledig och kan likt en avelshingst belägra alla till buds stående kvinnor. Om han vill! Och om dessa kvinnor vill... (Kan inom parentes nämna: tack, men NEJ tack!!). Någon som helst svartsjuka eller avundsjuka existerar inte från denna skrivande kvinna. Jag är tillräckligt gammal för att veta vad jag vill ha och, inte minst, vad jag inte vill ha. Det är spännande att se hur kvinnor tacklar ålder. Att bli gammal är för vissa förfärligt. Själv tycker jag alternativet är sämre. Åtminstone så länge jag får vara frisk. Ålderskrisen initieras nog för de flesta kvinnor vid 40 årsåldern och eskalerar tio år senare. Det bantas friskt och köps nya kläder för att påvisa att man inte har medelålderskris utan fortfarande hänger med. Fortfarande tillhör 25-åringarna och genom att lyckas få en kärlekskrans karl på metreven så påvisar man sin tes om att man är fortsatt oemotståndlig och otroligt ungdomlig. En arbetsgrupp påverkas negativt av en smusslande kärleksrelation mellan två personer. Oavsett vad man har för moraliska synpunkter. För min del får de "ligga runt" med vem de vill, men låt det inte gå ut över jobbet! Och framförallt: idiotförklara inte kollegerna. Man märker ett avvikande beteende... En person som plötsligt börjar äta lunch på stan tillsammans med en manlig kollega när man aldrig gjort det tidigare. En person som förut talat nedsättande om korta klänningar och kjolar som börjar klä sig i just detta väcker uppmärksamhet. Att plötsligt vara så enormt fixerad av att vara med i sociala sammanhang när man tidigare fnyst föraktfullt åt after works och personalfester - just det...väcker uppmärksamhet! Ska man ha en affär med en kollega ska det skötas snyggt och utanför jobbet. Inte fnittrandes och fnissandes i spring på den andras kontor dagarna i ända. Och nä, sorry!, det hjälper inte att tala om att man ligger i skilsmässa. Skadan är redan skedd. Stämpeln som patetisk fjortis sitter som en tatuering i pannan. Den kan inte tas bort med laserkirurgi. Och det är väl allmänt känt att de flesta förhållanden som uppstått när den ena parten ska separera inte brukar bli så långvariga. En illa skött skilsmässa. En fjortisstämpel på jobbet. En framtid som deperat kärlekstörstande i en tvåa i periferin av en stad. Sorgligt, men sant. Var det värt det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar