"Det som inte dödar oss" av David Lagercrantz - veckans största hype, årets största hysch-hysch, veckans snackis. Ja, det är ju inget lätt uppdrag han åtog sig den där "noble" David när de giriga Stieg Larsson arvingarna frågade om han ville ta sig an fortsättningen på Milleniumtriologin. Så klart han ville! Om inte för pengarnas skull, så för publicitetens skull. Han gör ett drygt och översnobbigt intryck och hans neurotiska fnittrande så fort Kerstin Ekman sa något i kvällens Babel gick mig, lindrigt uttryckt, på nerverna. Han är inte någon människa som gör något sympatiskt intryck. Snarare extremt uppblåst och enerverande. Han lever upp till alla mina fördomar om överklassnobb och fylld av faderskomplex! Fast kanske det säger mer om mig än om David Lagercrantz?!?
Jag sträckläste Stieg Larssons böcker! Stod med boken i hand och lagade mat, kunde knappt uthärda till följande del publicerades, tog illa vid mig av hur hans arv fördelades, men det har inte begåtts något fel i juridisk mening. Den moraliska biten kan diskuteras, men det gör inte att faderns och broderns agerande är brottslig! De förvaltar med stor sannolikhet inte arvet på det sätt Stieg hade önskat och att sambon inte fick "tillräckligt" av pengarna kan också tyckas förkastligt , men det är inte brottsligt det heller! Moral och juridik är inte samma sak. Och det ska vi nog vara glada för eftersom moralen kan ta sig så väldigt många uttryck beroende på vem som är avsändare...
Det var alltså med stor skepsism, men också nyfikenhet, jag knappade hem uppföljaren av spökskrivaren från min hovleverantör Adlibris. Sociala medier har varit fyllda med de mest bisarra påståenden och påhopp på Lagercrantz, bland annat att han inte är en riktig författare. Jag undrar hur många som har läst något av honom egentligen. Det är intressant (och kusligt obehagligt) hur förutfattade meningar och fördomar baserade på en persons utseende kan få normalt folkvett att totalt haverera. David Lagercrantz ÄR en riktig författare! Och i mitt tycke är uppföljaren - och nu ska jag sticka ut min oppurtunistiska haka och dessutom svära i kyrkan - faktiskt bättre än de tre föregående böckerna. Det är ingen copycat som skrivit detta, utan någon som gjort en grundlig research, hittat ett eget, mycket bättre, språk. Någon som varsamt försöker behålla Stiegs karaktärer, men ändå göra dem till sina för att de ska passa in i hans uttryck och berättelse. Ja. Det är bra. Det är en bladvändare. Den håller. Och jag tror att Stieg hade gillat den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar