Min vän på hospis fick som hon ville. Efter drygt en vecka somnade hon in, lugnt och fridfullt. I dag var det begravning. En vacker septemberdag i Lunds vackraste kyrka - Allhelgonakyrkan. Begravningen, och minnesstunden därefter, var med största sannolikhet regisserad av henne själv. Hennes uttryckliga önskan var att det inte skulle köpas några blommor, då ett av hennes många livsmotto var att blommor ska man ge och få när man lever och kan njuta av dem. Jag känner mig ganska övertygad om att Cancerfonden, som hon hellre ville att vi skulle sponsra än blomsterbutikerna, har fått in en ansenlig summa. Musiken var den klassiska på begravninger: Amasing Grace, Blott en dag ett ögonblick i sänder och Härlig är jorden. Om man, som jag tyvärr, har deltagit på en massa begravningar, så vet man hur lite som behövs för att ryggsäcken ska börja skava på axlarna. Det dör som händer när musik som spelats på andras begravningar dyker upp igen. De där känslorna som tycks lagras i kroppens muskulatur och som nästan hamnar i någon form av panisk desperation när minnena slår till. De där känslorna som gör att, åtminstone jag, i desperation stänger av radion när Ave Maria, Koppsången, Ängeln i rummet med flera spelas. Den där listan med musik som nästan känns outhärdlig att stå ut med på grund sv sorgliga minnen blir bara längre och längre. Samtidigt som begravningarnas antal ökar i direkt korrelation till ens egen ökande ålder.
Minnesstunden efteråt var i Stora salen på Grand Hotel. En verklig promenad längs Memory Lane. Så enormt roligt vi hade när vi jobbade där! Vilket underbart gäng med fantastiska människor. En tid när jag med nöje gick till arbetet; vardag som helg och många gånger jobbade 15-20 timmar på ett dygn. Det är inte ofta jag tillåter mig att vara nostalgisk eftersom jag hellre lever i nuet än fastnar i det förgångna, men att åter få uppleva det arbetsklimatet och återfå arbetsglädjen med kolleger av båda könen (okej det är inte politiskt korrekt att bara tala om två kön, men det struntar jag i!!). Kolleger som vågar slappna av och skratta på jobbet, bjuda på sig själv och inte har så otroligt mycket synpunkter på allt och alla. Den känslan - den unika Grandsammanhållningen - saknar jag fortfarande. En hel del av de gamla kollegerna var på plats och det var som om vi setts i går även om det i några fall runnit många kubikmeter vatten under broarna (det gör det på 15-20 år) sedan senaste gången. Personligen kändes det skönt att känna att jag äntligen har försonats med min gamle chef. Den ilska och avsky jag har känt för honom var plötsligt borta. Vi kunde till och med prata civiliserat med varandra och skratta ihop. Livet är för kort för hat och långsinthet.
Min vän njöt nog av hur det sorlades och skrattades under kristallkronorna på Grand. Ett ställe som hon älskade (och säkert vid vissa tillfällen heligt avskydde - precis som alla vi andra Grandioter). Ett ställe där vi haft så roligt under så många år! Hon hade bett sin dotter att spela en låt för oss: Lasse Berghagen med Sträck ut din hand. En mer passande låt för henne är svår att hitta. Sträckte man ut sin hand var hon alltid där och tog emot den. Allas våra händer - i glädje och i sorg. Det var hon som höll ordning på oss, våra födelsedagar, såg till att vi träffades och informerade om viktiga händelser i vår utspridda skara. Hon fattas oss!
Vila i frid Anne-Marie ❤️ och krama om alla de andra från vårt gäng som finns hos dig nu: Anders, Ola, Tinny och Frank. Vi har många att skåla för när vi tar vår sommar- respektive julpilsner....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar