Märker ni hur mycket "sista" det är nu? Det är till exempel sista måndagen 2014 i dag. En mörk och dyster sådan. Jag är i och för sig ledig, men speciellt njutbart är det inte. Är inne på andra veckan med en envis förkylning som sätter stopp för alla mina planerade aktiviteter. Ligger mest i soffan och läser eller tittar på TV. Värdelöst! Är dessutom irriterad på smittokällan, vilket är en ganska energikrävande sysselsättning. Virusbomben gick och hostade på jobbet i flera veckor och efter ett läkarbesök var hon tillbaka, ännu eländigare, och när jag ifrågasatte vad hon gjorde på jobbet fick jag veta att det "bara var ett virus" (sedan när slutade virus att smitta omgivningen..?!?) och att hon "är den enda som kan göra vissa arbetsuppgifter" (underförstått att hon är så VIKTIG så hon måste komma till jobbet och smitta ner alla oss andra). Hade jag orkat hade jag gått dit och spridit lite nya, friska virus!
Jag är så dålig på att vara förkyld. Avskyr overksamhet och att inte kunna gymma. Kroppen skriker efter fysisk aktivitet, men elefantskötaren - hon som styr huvudkontoret - tycks ha hittat rätt kommando för det är bara ett stort "det kan du fetglömma!". Man får ju mycket funderat på sådana här motvilligt overksamma dagar. Det inställda valet till exempel. Skönt att det inte blev av, men å andra sidan så känner jag mig lurad. Det är inte den statsminister som fick flest mandat som sitter. MP+S har färre mandat än Alliansen... Och jag litar inte en sekund på att den så kallade Decemberöverenskommelsen kommer att gälla om det skulle bli ett liknande parlamentariskt läge
valet 2018, om Alliansen kommer i minoritetsställning. Erfarenhetsmässigt så kan vi se hur maktfullkomliga den rödgröna röran är och att S, oberoende av samhällsutvecklingen, ser sig som det statsbärande partiet. Blir dessutom lätt illamående av att se den pompöse fackpampen stå och slå sig
för bröstet vältrandes sig i sin förträfflighet över att ha visat vilken stor statsman han är. Jo, jo...
Alla kommentarer överflödiga.
Jag har även funderat på min framtid. Den lilla man har kvar. Och, tada! Jag har, för femtioelfte gången, kommit fram till att jag inte kan fortsätta att leva i denna intighet som varit mitt liv de sista åren. Riktigt hur jag ska gå till väga för att hitta meningen med livet har jag inte kommit på. Hur mycket tror ni man kan få fram i en snorfylld hjärna egentligen? Begär icke storverk dessa sista skälvande dagar av 2014. Nu ska jag tassa ner i köket, ta en kopp kaffe och läsa tidningen. Och senare försöka uppbåda krafter att ta mig till CG och få hem lite fräsch mat så att vi inte drabbas av matförgiftning också. DÅ är jag klen! Pinsamt klen...
Nåja, en tröst i det hela är åtminstone att mitt virus är 2014 års SISTA förkylning. Det ni! ATJOO!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar