En död hjärna är leverpastejsfärgad

Tredje advent och fortfarande blommar pelargonerna och lobelian i krukorna på framsidan. Märkligt att se stora knoppar på träd och buskar i mitten av december. Flyttfåglarna är ju helt förvirrade! Den gamla danslåten "än slank han hit, än slank han dit" är mer än superaktuell. Jag klagar dock inte, även om det hade varit fint med lite snö för att få lite ljusare dessa grådagar. Men snart vänder väl även det - vintersolstånd typ 21 december och sedan är det ljusare tider som väntar!

Efter helgerna flyttar yngste sonen till Stockholm. Han har kommit in på Polishögskolan och ska uppfylla sin barndomsdröm: att bli polis. Fast sanningen att säga var det POLISHELIKOPTER han ville bli... Stolt som bara den (jag alltså), men samtidigt lätt ångestfylld inför att han saknar bostad (äh, det fixar sig tycker sonen) och inser plötsligt att jag kommer att starta en ny fas i mitt liv. Igen... Tycker de däringa faserna kommer i en sjuhelsikes fart numera. Men det är ju så livet är och så det ska vara. Jag får vara glad att jag åtminstone ett litet tag till kommer att ha den äldste sonen på promenadavstånd. Vart han hamnar efter sin examen vet vi ju inte.

Får döpa om mitt hus till Ensamheten 😉. Tröstar mig med att mina väninnor som genomlidit dessa separationer från barnen har kommit över det snabbt och faktiskt tycker det är skönt att få vara ensam herre i sina hem. Dessutom vet jag att jag har en massa härliga vänner omkring mig som säkert kan hjälpa mig skingra eventuell ensamhetsångest. Mitt behov av att vara ensam och privat har alltid varit stort, men det är en sak att tycka det är skönt att vara ensam när man vet att någon kommer hem om några timmar eller i morgon. Detta blir en helt annan sak, men det är väl nu jag ska börja LEVA! Fortsättning lär följa...

En vecka kvar att jobba 2014! Denna ledighet är verkligen efterlängtad - boktraven ska decimeras, några väggar tapetseras, kroppen ska trimmas på gymmet men framförallt ska jag försöka nua. Bara vara och försöka vila mina trötta hjärnvindlingar så att jag, under 2015 orkar genomdriva de förändringar som jag vill. Ett nödvändigt ont om jag inte ska gå under av tristess och totalt tappa mitt självförtroende. För det gör man när man ständigt blir nertryckt för att passa in. Passa in har aldrig varit min starkaste gren. Fick i gårdagens Intresseklubben på svt veta att en död hjärna är leverpastejsfärgad. Ett dött hjärta är troligen grått som en stenbumling. Ingendera är min favoritfärg... 2015! Ett oskrivet blad då ALLT kan hända. Faktiskt.