Tusen bitar

Har nyss landat hemma efter en lång dag. Regnet vräker ner och nu ska man vara tvungen att oroa sig för sönerna som ska ta sig hem från Ystad efter träningsmatch - som startade kl 20.30...
Mörker, regn, vildsvin och trötthet känns som en lagom dos att fokusera på som överbeskyddande hönsmamma!

Livet är verkligen en snårig väg till slutstationen - den för oss alla oundvikliga. Jag var både puma och hot mama inom loppet av sex dagar, på den sjunde var det väckelsemöte och jag kan lugnt säga att Messias alls icke såg ut som jag har föreställt mig. Men jag säger ändå: HALLELUJA; praise Da Lord! För säkerhets skull. Vem är jag att tala om i vilken skepnad Messias kommer att uppenbara sig för oss? Nu är det mera som vanligt igen. Varken hot eller cougar - mer grå kontorsråtta. Det är lika bra det. Vissa saker kan ju lätt stiga en åt huvudet.

I kväll har jag varit och sett dokumentären om Björn Afzelius "Tusen bitar". Den överträffade med råge mina förväntningar. Totalt söndergåten och ont i själen. En sådan privat och sluten människa, men med dokumentärens bakgrundsfakta så får texterna en helt annan betydelse. Jag upptäckte Björn Afzelius texter när han (och jag) stod på barrikaderna för Nicaragua och har mest förknippat hans texter med solidaritet och frigörelse, men mycket handlar om honom själv. Modern verkar ha varit en elak människa som njutit (?) av att plåga sin son genom att berätta lögner för fadern, som på klassiskt maner bestraffade när han kom hem från sina affärsresor. Lyssna på Exil. Eller på Ikaros -

"Ingen älskar ett barn som inte lyckas. Ingen älskar ett barn som är starkt".

"Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt. Vill du bli respekterad av din avbild får du visa din avbild respekt." 

Ynnesten och glädjen att faktiskt ha varit på en stor solidaritetskonsert för Nicaragua med bland annat Björn Afzelius och Mikael Wiehe känns riktigt bra. Trots att jag numera tydligen är så långt från Palestinasjal, näbbstövlar och antikärnkraft som man rimligen kan komma. Åtminstone om man ska tro våra lokala S-kvinnor som vägrade ge mig en ros vid utdelningen utanför Citygross härförleden. I och för sig skönt att få hjälp med vad jag ska tycka på söndag; numera är jag förpassad till den osynliga skaran. Vi som inte syns. Och helst inte ska höras. Och synpunkter får vi absolut inte framföra! Tur man är född obstinat :-)

Tusen bitar. Så känns det just nu. Som om jag - inte bara mitt hjärta - har gått i tusen bitar. Björn Afzelius var en komplex man med en förmåga att i text fånga det lilla såväl som det stora. Jag blir otroligt rörd och BErörd av texter som "Sång till friheten" (Du är det finaste jag vet) och "Tusen bitar". En förklaring tror jag finns i att han "kom in i" mitt liv när jag var tonåring med en passion och glöd för frihetskamp, solidaritet och jämlikhet. Han gav mig näring och bränsle. Det saknar jag i dag. vet att jag har bloggat om detta tidigare. Oförmågan att gå "all-in" och verkligen engagera sig till 100 % i något jag tror på. Att känna kraften när man gemensamt jobbar mot ett mål om en bättre värld. Ska kanske trots allt överväga det där med politik. Vill jag ha intellektuell stimulans måste jag ordna det på min fritid. Jobbet bidrar tyvärr inte med något i den riktningen.

Så klart är det inte bara texterna och musiken som påverkat mig så otroligt starkt i filmen. Den människan som Björn Afzelius framställs som finns i min närhet och det var en plågsam bild för mig att se så tydligt utkristalliserad. Det blev plötsligt väldigt lätt att tro på själavandring! Och jag vet hos vem Afzelius själ har landat...