Jag fick som jag ville. Eller hur man nu ska uttrycka det. Två dagar har tillbringats sovandes och läsandes. Jag är världens sämsta på att vara sjuk! Blir sanslöst rastlös - direkt. Betyder denna insikt att jag inte ska sträva efter ett liv som lyxhustru? Det måste väl ändå vara annorlunda?!? Fast det är klart; det bygger ju på att man har fler som man gillar i samma situation. man vill ju inte hänga med typ Anna Patak. För alla okunniga så kan jag meddela att patak är anka på bosniska. Med viss reservation...det kan heta petak också. Det ena är anka det andra är fredag. Väldigt användbara ord båda två! Helst i samband med golli (goli?) som betyder naken. Historian bakom detta är lång - väldigt lång!
I alla fall så tillbringades tisdagen med Jan Guillou: "Att inte vilja se", del 4 i hans senaste "epos". Jag kom ur garderoben för många år sedan och kan säga att jag hyser en hatkärlek till den mannen. Mycket av den machokulturen han står för har jag personligen väldigt svårt för, men andra sidor hos honom hyser jag en motvillig fascination för. En av dessa är hans förmåga att skriva och berätta en bra historia. Får till och med erkänna att jag har slutat irritera mig på det som tidigare var hans sämsta gren: nämligen dialoger. Läs exempelvis böckerna om Carl Hamilton... Där storknar man fullständigt över den dåliga dialogen!
Onsdagen har tillbringats med Jonas Gardell. Den tredje och sista delen av "Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden" har legat i min "att läsa"- hylla i drygt ett och ett halvt år. Det har helt enkelt inte fungerat för mig att läsa den. Jag visste ju vad den handlade om. Jag visste hur den skulle sluta. Jag visste hur jag skulle må; både under och efter läsningen. Men nu är det avklarat! Och jag tycker ärligt att detta troligen kan vara en av vår tids viktigaste skildring. Vi får aldrig glömma!
Det är intressant att båda romanerna handlar om allt det vi människor helst inte vill se. Inte har förmåga att ta till oss. Av olika anledningar. Men med den gemensamma nämnaren: RÄDSLA! Rädsla för det okända och det avvikande. Rädsla för att det faktiskt ska visa sig att människan verkligen är kapabel till så mycket ondska och känslokyla. Låt oss enas om att aldrig någonsin torka tårar MED handskar!!
Man får mycket tid att fundera när man är helt utlämnad till sig själv så här många timmar. Som exempelvis det här med distinktionen mellan privat och offentligt. Jag fick för ett par år sedan höra att jag är väldigt transparent med mitt liv. Antagligen för att jag är aktiv på sociala medier, men det är ju så att på Facebook, Instagram och Twitter lägger man ut en ytlig fasad som man kan stå för. Dessutom är jag bara "mig själv" på Facebook. Övriga konton är skrivna under pseudonym. Får mig faktiskt att låta lite märkvärdig. I like it! Bloggen är nog det ställe där jag är mest ärlig, men även här har jag kommit på mig själv att censurera inläggen. Av hänsyn främst till mina söner, men även för att slippa diskussioner på arbetet. Mitt privatliv, så som jag låter det uttryckas i Humfridas funderingar, vill jag inte diskutera i personalrummet. Ändå är det ofta någon som tar sig den rätten. Jag vet att jag äger frågan och kanske saknar rätt att känna mig uthängd - jag har ju själv startat det för att använda sandlådespråk. Vad jag menar är väl snarare att det inte känns okej att jag ska behöva försvara eller förklara något personligt som jag har skrivit i min blogg. Jag skriver för mig själv i första hand. Om andra vill läsa är det smickrande. Men som sagt: ingen diskussion i personalrummet...eller bakom ryggen...
I morgon måste jag försöka ta mig till jobbet. Jag skriver måste för jag vill verkligen inte! Min ork och energi är totalt dränerad och jag har varit med om detta allt för många gånger för att våga utmana mig själv. Stannar jag hemma längre så finns risken att jag blir hemma. Jag vet inte vad som känns mest destruktivt: att gå till en arbetsplats där jag sakta men säkert känner att min självkänsla och mitt självförtroende dräneras och urholkas. Eller att bara ta klivet rakt ut i mörkret. In under täcket likt strutsen. Vilket för övrigt inte lär vara sant - att strutsen sticker huvudet i sanden alltså. Inser dessutom att det där med att ligga under täcket inte är min starkaste gren. Den heller...
I morgon får jag ta Luther i vacker hand (är inte det ett mycket märkligt uttryck förresten?) och fokusera på alla de goda och glada som faktiskt också ryms i mitt liv, försöka hitta kraft att förändra det jag kan och, på ren svenska, skita i resten! Min kalender är fullproppad med roligheter och nya spännande evenemang trillar in hela tiden. Det är inte synd om mig! Just nu är det bara lite deppigt. Och så har jag ju inte gymmat på en hel vecka! Endorfinförrådet är tomt! Se där! där kom en förklaring också :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar