Det verkar som om jag är sjuk. På riktigt. Faktiskt. Vaknade i morse och kände mig infekterad av förkylning. Övervägde att sticka till gymmet och svettas ut eländet, men efter att ha uträttat lite ärenden på förmiddagen så ombestämde jag mig raskt. Jag hade varit på biblioteket och hämtat ut J Dicker "Sanningen om fallet Harry Quebert" - en roman som diskuterades härom veckan i Babel. Jag tyckte författaren verkade sympatisk och romanen bra. Namnet kändes enkelt att komma ihåg (japp, jag kan ha vissa tendenser till snuskig humor...), men när jag försökte hitta honom hos min hovleverantör Adlibris, så var det helt blankt i min hjärna. Inte ens snuskiga associationer hjälpte! Så lätt stukad av minnesförlust och knäckt självförtroende tågade jag in på vårt bibliotek och förklarade, ganska knapphändigt, vad boken handlade om och hur författaren såg ut - nu känns det ju mer än lovligt irrelevant - för en bibliotekarie som inte hade sett programmet. Vi var helt lverens om att det var snudd på tjänstefel. Knapphändiga uppgifter till trots, så hann det knappt tänkas vips förrän boken var beställd och reserverad till mig. Utmärkt service! Och efter att ha läst knappt 200 sidor av romanen så kan jag avslöja att det är en riktig bladvändare :-). Ibland är en liten infektion väldigt välkommen!
Tänkte när jag ändå var i centrum och i närheten av Systembolaget att det var lika bra att köpa en låda rött vin också. I helt medicinskt syfte förstås! Vad tror ni om mig egentligen?! Rustad med bok, vin och en stor chokladkaka så kändes en hemmakväll helt okej. Även om det är lördag. Boken har det lästs i. Vinet är oöppnat och chokladen likaså. Kanske jag lider av något allvarligt?
För ett par år sedan så dök denna lilla varningsruta upp på mitt skrivbord på arbetsdatorn. Smårolig och träffande. Undrar dock fortfarande var jag var ute och surfade...
Det var inbrott på vår lugna villagata i natt. Den här gången valde man att gå in via garagetak och slå in rutan på gaveln. Oklart vad de fick med sig. Det är obehagligt när brottsligheten kommer så nära inpå. Man kan ju inte gå runt och ständigt oroa sig för eventuellt inbrott. Händer det så händer det. Får väl se det som ett uttryck för karma. Vägrar i alla fall att vara rädd. I samma ögonblick som man låter rädslan ta över så är man besegrad. Då har man blivit berövad sin frihet och sin integritet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar