Den senaste tiden har jag reflekterat mycket över tillhörighet - den känslomässiga tillhörigheten på till exempel en arbetsplats. Jag har tidigare skrivit om att kommuntanter tycks tro att de kan bete sig hur som helst. Kommunanställda överlag, för det finns faktiskt en och annan kommungubbe också som har mycket övrigt att önska vad gäller sociala möten och interaktion. Min kollega har återigen blivit påhoppad på grund av sitt hår. Att ett rödfärgat hår kan väcka så otroligt mycket synpunkter! Eller ett grått för den delen... Man får ju nästan tycka synd om en människa som har så otroligt mycket negativism inom sig och mår så dåligt, att man måste ge sig på sina arbetskamrater för att "må bra". Hon försöker få sina plumpa uttalanden ursäktade genom att hänvisa till att jag är så "bitsk och otrevlig", men skillnaden är att jag har många års vana av att använda mig av ironiska och satiriska kommentarer och vet att jag är otroligt lyhörd för mottagarens reaktion. Det krävs stor självdistans, stor människokännedom och en förmåga att tolka och läsa av den andra personen för att en ironisk kommentar inte ska bli plump och oförskämd. Jag använder samma språk oavsett titel, yrke, social status, etnicitet eller kön. För mig är det väldigt praktiskt att vid behov kunna ge folk en riktigt välpaketerad förolämpning som landar i mottagaren efter ett par månader. En gudagåva om någon skulle fråga mig ;-). Det är dock inte alltid det som är syftet!! Bara så ni vet, ni som jag träffar ofta... En annan arbetskamrat kategoriserade den negativa påhoppande "kärringen" som " direkt kommen från Industrigatan". Tja, inte någon dålig liknelse, men på gränsen till förolämpande för dem som har sin utkomst där...
Det är med arbetsplatstillhörighet är intressant. Jag har haft en del olika arbetsplatser och har för det mesta trivts där jag jobbat. Arbetsuppgifterna har inte alltid varit så upphetsande, men jag har trivts fantastiskt bra med mina arbetskamrater. Under de två senaste veckorna har jag mött före detta kolleger och jag tycker det är otroligt roligt! Från mitt första riktiga jobb stöter jag på folk med jämna mellanrum och det känns varje gång som att komma hem. Jag vet inte om det har med restaurangvärlden att göra och att det är sociala människor med vana att möta, respektera och acceptera olika typer av folk som gör det så naturligt att mötas. Det kan gå flera år och ändå tar man bara vid där man slutade senast. Likadant är det med, inte alla, men det stora flertalet av de som arbetar på min föregående arbetsplats. Min bil står parkerad i närheten, eftersom det är billigare att stå där, än närmre centrum och det gör att jag så gott som varje dag möter någon från det gamla jobbet. Och det är en ÄKTA glädje i mötena! Det känns så gott i hjärtat att möta människor som talar om att man faktiskt är saknad och att arbetsplatsen inte är sig likt utan mig. Motsatsen hade ju varit förfärlig! Jag satt på en persisk restaurang (fantastiskt god mat, billiga priser och trevlig servis! Väl värt att besöka!!) på Lunds saluhall när en av mina forna arbetskamrater plötsligt tornade upp sig vid vårt bord och bara ville tala om att ingenting fungerar utan mig och att jag nog är den mest saknade personen på stället. Värmer hjärteroten och stärker den vacklande självkänslan. Precis vad jag behöver för tillfället!
Jag kan klara ganska många påhopp på min person. Inte så att jag inte tar åt mig av negativa kommentarer, men jag har lärt mig att vända dessa kommentarer mot den som levererar dem i stället. Vad jag inte klarar av är att bli respektlöst behandlad eller att man försöker förminska min person, till exempel genom att "glömma" vad jag heter... I de fallen blir jag hämndlysten och får hålla i mig för att inte gå över gränserna för mänskligt umgänge. I, Me and Myself tål inte vad som helst...
Nog om detta! December och första advent står för dörren och som den tidsoptimist och prokastrinerare som jag är, så är jag inte klar med alla förberedelser. Ett av mina största problem är att "någon" har lagt vissa adventprylar på något bra ställe och de är omöjliga att hitta! Visst är det märkligt att saker bara kan försvinna?!? Hela min planering raseras och frågan är om vi inte får ta och flytta första advent till nästa helg? Man måste faktiskt få en rimlig chans att hinna bli klar i tid! Jag har ett helt hus att adventfixa! Och trasig slängd (!) utomhusbelysning som " någon" inte har återinvesterat i! Ska man behöva göra allting själv?!?
Tror jag ska hälla upp ytterligare ett glas vin ( jo, det är okej en lördagskväll och dessutom utövar jag fortfarande 5:2 dieten och har bara druckit vin tre dagar denna veckan, så jag ligger lite efter) och hämta min chokladkaka (att tröstäta när "någon" ställer till problem för en är också okej). Och förresten: angenäm advent!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar