Slötittar på Arga snickaren på TV5 och i kväll handlar det om en familj där mannen dog i en hjärtinfarkt för ett år sedan, mitt i livet och mitt i en omfattande husrenovering.
"Varför lyssnade och frågade jag inte mer, så att jag hade klarat detta själv?" undrar änkan. Klart den frågan måste ställas för att det ska bli TV av det, men sanningen är att jag tror att ytterst få av oss klarar av att ta tag i omfattande renoveringar, fatta beslut och orka genomföra dessa beslut när man befinner sig i en sorgeprocess. För mig är det fyra och ett halvt år sedan och jag är periodvis fortfarande så otroligt trött psykiskt att det handlar om mycket vilja att ens orka ta sig ur sängen. Mitt hus är i stort behov av renovering och inköp av nya möbler är nödvändigt, men jag saknar energi!! Tankar psykisk ork på gymmet och positiv energi hos vänner, men det är en daglig kamp att betvinga mörkret inombords. Årstidens mörker kan jag leva med och faktiskt tycka är helande, men det inre mörkret är så förtärande och kvävande att om jag släpper efter för det, så försvinner jag antagligen in i ett svart hål. Och det känns inte så trevligt...
Otrevligt är det också med alla dem som tar sig rätt att bestämma hur man egentligen ska eller bör må efter si eller så lång tid. Det är ett tecken på väldigt små människor som tror att det bara är att "rycka upp sig och ta tag i saker". Människor som inte har upplevt livsomvälvande händelser, utan tror sig sitta inne med någon form av universallösning på alla andras problem. Dessa energitjuvar till medmänniskor gäller det att sätta i karantän så att man överlever själv. Sorg tror jag är en livslång känsla, som man måste lära sig att leva med. Den försvinner aldrig, utan man måste hitta verktyg att hantera och acceptera den som en del av livet. Jag har en arbetskamrat vars man också är avliden och hon berättade att någon kollega sagt till henne att det var sjukligt att vara ledsen och nedstämd på hans dödsdag eftersom det gått så lång tid... Hur kan någon överhuvudtaget få för sig att kommentera en sådan sak?!? Jag tror att vi är många som gärna varit datumdyslektiker och sluppit att drabbas av sorgliga minnen förknippade med vissa dagar på året.
Jag kan inte känslomässigt styra över sorgen, men jag kan förnuftsmässigt lära mig leva med den och genom viljan bestämma att inte låta den ta överhanden.
Kanske jag ska kontakta Arga snickaren? Han behöver ju flera renoveringsobjekt. Risken finns väl att det blivit väl mycket aggressiva utbrott från någon mig mycket. närstående när Anders Snickare idiotförklarat mig för att jag inte fått tummarna loss tidigare. En spik i foten hade inte uppskattats, tror jag....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar