Hela denna veckan har känts som en lång Golgatavandring. Inte enbart för att jag har massor med jobb som måste vara klart före semestern och vet att det som nu finns på mitt skrivbord helst ska vara borta i början av nästa vecka eftersom vår ledning så klart måste ha städade skrivbord när de kommer tillbaka från sina semestrar och då hamnar pappren hos mig i stället. Underbar arbetsmiljö...som gett mig muskelvärk i höger skuldra av att sitta och klistra dubbla klisterlappar på kuvert; 800 gjorda och ungefär lika många kvar innan jag är klar (hemma, efter arbetsdagens slut). Förmågan att RÄTT använda den personal som står till förfogande har aldrig varit ett vinnande koncept på min arbetsplats och lär inte bli det heller. När det går utför gör det det i raketfart!
Den största orsaken till Golgatavandringen är dock den begravning vi var på idag. Det var en vacker och ljus ceremoni med mycket musik och mycket närvaro av den avlidne. Problemet var att det hela ägde rum i samma kapell där vi för tre år sedan hade en borgerlig ceremoni för min man och för fyra år sedan för pappa. Hela dagen har jag haft en molande huvudvärk och ett par timmar före begravningen fick jag trycka tillbaka en känning av panikångest. Man kan tycka att jag vore expert på begravningar precis som man kan vara mingelproffs, men tyvärr fungerar det ju inte så. Varje begravning är ju olik eftersom människan som avlidit var unik och det känns så skönt att man tillåter att begravningar numera kan vara väldigt personliga och inte behöver följa den kyrkliga liturgin. Men detta gör ju också att man inte vet vad som väntar en och vilka känslosträngar som kommer att slås an. För egen del var det HD:n, som försvann i fjärran, som jag kommer att bära med mig som det starkaste minnet av dagens begravning. Lonesome Rider!
Varje gång man utsätts för sorg och tillåter sig att släppa kontrollen (väldigt svårt för oss kontrollfreaks), så hjälper man sig själv även i redan pågående sorger. Det är viktigt att tillåta sig att känna och skönt när insikten om att det går att överleva och leva även om det just i stunden känns övermäktigt. Sorgen finns alltid kvar, men antar en annan skepnad. Det allra djupaste och svartaste övergår så småningom allt mer i ett vemod. Ett vackert ord, tycker jag. Vemod är en känsla att vila i medan sorg, i sin mest överväldigande form, förtär och försvårar livet. Men jag tror inte det går att finna fram till vemodet utan att först ha varit i bottenlös sorg. Livet går vidare, dagar läggs till dagar och vi är skyldiga oss själva och de som bara finns i våra minnen och hjärtan att ta vara på varje dag av vår utmätta tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar