Roadtrips att minnas

I morgon ska jag på roadtrip med min syster. Och då kan precis vad som helst hända....
När vi flyttade till vårt hus för arton år sedan körde jag vår Golf. Fullastad bil, min syster i framsätet och två två- och halvåringar i baksätet. Vi körde ut från gården vid vår lägenhet och alla vinkade så glatt åt oss. Trevligt, tyckte vi. När vi kom ut på landsvägen tyckte jag att bilen krängde lite märkligt och när det började "slå" i ratten insåg jag att vi har punktering. Jaha...vad göra? Reservhjulet låg underst i den välpackade kofferten; tunga boklådor och en bänkdiskmaskin... Jag var gravid i sjätte månaden och min syster hade fullt sjå att sysselsätta killarna i baksätet. Mitt försök att påkalla uppmärksamhet av förbipasserande var fullständigt misslyckat - graviditet kan läggas till "icke användbar raggningsegenskap". Där var vi; stående i duggregnet, med en sorglig violin i bakgrunden när det slutligen dök upp en Vägens Riddare. Min man, som dessbättre tog mitt dåliga lokalsinne i beaktande och valde den stora vägen i stället för den gena vägen, kom och räddade oss i den hyrda lilla lastbilen. Vi tryckte alla in oss i framsätet och kom lyckligt fram, om än lite blöta.

En annan gång när vi var ute på vift, min syster och jag, var när vi skulle på "farfars" begravning. Våra känslor för den skitgubben var, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, totalt obefintliga. Jag hade ett barndomsminne om hur man körde till Svalöv, men på något märkligt sätt hade vägar försvunnit och dragits om på de trettio (?) år sedan jag varit där senast. Via Eslöv och halvvägs till Röstånga lyckades vi hitta en avtagsväg mot denna, förklarligt nog, av världen bortglömda metropol. Glada i hågen pressas "gasen i botten" och vi sladdar in på parkeringsplatsen till kyrkklockornas dova klang. Man kommer inte för sent till begravningar! Och definitivt inte när man ska sitta näst längst fram i kyrkan, som dessutom är fullsatt. Hysteriskt fnittrande springer vi i snäva svarta kjolar och högklackat i singeln upp till kyrkdörrarna som naturligtvis vette mot andra hållet. I koret står pappa, vår farbror, prästen och begravningsentreprenören. Fyra allvarliga och samlade män - sådana kan man inte bryta ihop inför; inte i skrattkonvulsioner i alla fall... Vi leds fram till våra platser och när vi ska sätta oss måste vi passera en annan av systrarna och hennes dåvarande man. Samtidigt får vi syn på att han till sin svarta kostym har vita tubsockor och som om det inte räckte så var tubsockorna nerstoppade i svarta loafers med tofs. Jag vågade inte titta på min syster, utan stirrade stint i psalmboken och tror nog att de övriga kyrkbesökarna tyckte det var rörande med oss barnbarn som satt med tårarna tillrande ner för kinderna. De visste ju inte att dessa tårar helt och hållet hade med undertryckt skratt att göra. Jag vet - att skratta på en begravning är säkert en svår hädelse, men det kan jag ta. Vi var på begravningen för att pappa ville det - inte av några känslor för "hederspersonen".

I morgon bär det av norrut. Väla Centrum - here we come!