Tänk att två dagars konferens så fullkomligt kan suga all kraft ur en! Vi var i Ystad på Hotel Continental torsdag och fredag. De två dagarna var verkligen fullspäckade med aktiviteter - vi fick fantastiskt god mat och för att vi inte skulle tackla av mellan måltiderna, så fanns det STORA godis- och fruktskålar utplacerade överallt och gratis läsk och vatten. I lördags fick jag blodsockerfall när jag var ute och shoppade...Vad annars kan man vänta sig efter två sockerstinna dygn? Torsdagskvällen bjöd på underhållning i form av en skånsk, svensk och nordisk mästare i "storytelling" - härlig tjej från nordöstra Skåne! Tänk att ha den gåvan och berättarglädjen...
Målsättningen när jag kom hem i fredags var egentligen att köra och gymma för att döva mitt dåliga samvete, men jag var för trött. I stället blev det ett par pizzaslices och ett glas rött innan jag totalt ovaggad vacklade i säng och sov som en stock. Lördag förmiddag åkte jag och shoppade lite vårnytt och på eftermiddagen åkte äldste sonen och jag och tog ett svettigt pass på gymmet. Härligt att ta ut sig ordentligt. I morse när jag vaknade var det helt vindstilla, klarblå himmel och sol och jag hade ett uppdämt behov av att röra på mig, så jag snörde på mig joggningskorna och sprang min vanliga 5 km runda. Och vilken tur att jag gav mig ut så tidigt för sedan blev det riktigt ruggväder; kallt och regnigt. Jag gjorde ett tappert försök att vara ute i trädgården, men det var inte alls skönt, så efter att det påskats lite på framsidan koncentrerade jag mig på att göra lite påskfint inomhus i stället.
Jag har äntligen gjort min hemläxa i samtalsterapin och provat mindfulness." Förhör" på tisdag så det var i grevens tid! Det kan nog vara ett bra sätt att hantera vardagen - att landa i andningen och låta irritationsmomenten försvinna i fjärran likt ett förbipasserande tåg. Jag måste lära mig att inte låta mig påverkas av saker jag inte kan göra något åt och att bara ta de strider som är mina egna. Det är alltför vanligt att andra förväntar sig att jag ska strida för dem, eftersom jag saknar konflikträdsla, men från och med nu ska det bli slut med detta!
En märklig sak som hände när jag kört cd:n med Ola Schemströms "Mindfulness" var att det kändes som att en dörr till ett inre rum öppnades och jag KÄNDE något djupt och innerligt och det är väldigt länge sedan jag tillät mig att låta känslorna gå överstyr. Jag tittade på dvd, "En dag" och kan konstatera att filmen var mycket sämre än David Nicholls bok med samma namn. Handlingen var känd för mig och det sorgliga slutet bekant, men när det kom var det som att öppna en kran och jag bara grät okontrollerat under vad som kändes som en evighet. Mräkligt, men jag får se det som positivt att jag får kontakt med känsloregistret igen; att leva ett liv känslofritt är inget vidare. Hur jag ska få in mindfulness i min vardag är dock ett problem, men jag kom på mig själv när jag var ute och sprang i morse att jag tänkte på hur andningen kändes och på hur det kändes när fötterna sattes i mot underlaget och hur steget fortplantade sig upp i benet. Kan det vara så att jag är ett mindfulness-geni?!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar