Det hade varit så skönt att vara "datumdyslektiker", så man slapp minnas alla dessa dagar som förknippas med så mycket sorg och smärta. Vissa datum kommer alltid att vara förstörda av minnesbilder som man helst hade sluppit. Idag för tre år sedan blev jag "änka". En status jag fortfarande inte kan förlika mig med. Det första året är värst, sägs det, men jag undrar om dessa sägare har egen erfarenhet att bygga på? Visst, första gången man firar en födelsedag, en helgafton och så vidare är hemsk, men även alla de påföljande födelsedagarna och helgdagarna är fyllda av saknad. En älskad människas existens suddas inte ut med åren som går! Det är lika dumt att tro det, som innebörden i min mormors favoritaforism: "Det går över när du gifter dig". Hell no!
Tre år - känns som för en evighet sedan och samtidigt som igår. Ögonblick av månaderna efter finns som frysta tredimensionella bilder i mitt huvud. Samtidigt känns den tiden som inhöljd i dimma, men det beror säkerligen på att jag befann mig i ett känslomässigt vakuum. Ett vakuum som jag fortfarande kan förnimma i vissa situationer.
Nu på förmiddagen fick jag det sorgliga beskedet om att en god vän somnat in under natten. Alldeles för tidigt, men med tanke på hans sjukdom och lidande så var det nog bäst.Lider med hans familj - det är en tung och lång uppförsbacke som väntar.
Livet är inte rättvist och Gud är definitivt inte god!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar