Vaknade i den arla gryningen och låg en stund och lyssnade på fåglarnas kvitter, såg dagsljuset komma, men lyckades troligen somna om för nästa gång jag slog upp de himmelsblå var det flödande solljus i sovrummet. Klockan var strax före åtta och lusten att sticka ut på en joggingrunda var stark även om jag kände av gårdagens gymträning. Underbar morgon! Vindstilla, krispig, lite fuktig luft och nästan folktomt. Fåglarna, pollenduschen och jag med andra ord!
Tog det lugnt, ingen anledning att starta ut dagen stressande - jag hade bestämt att detta skulle vara ett njutningsfullt uppvaknande. Och det var det! I sakta lunk kunde jag insupa vårmorgonens dofter och notera naturens grönskande. Det går fort nu!
Kände att jag inte riktigt orkade ta min vanliga runda om 5 km så jag vek av lite tidigare och det var då det hände. En tvärgata bort, kanske 150 meter, kommer det en kille i trettioårsåldern gående. Inget konstigt i det i och för sig, men att det plötsligt uppenbarar sig en kille i trettioårsåldern en lördagsmorgon i april, iklädd ett par grå boxerkallingar (ingenting annat!) hör inte till vanligheterna. Inte i mina hemtrakter... Först trodde jag att han lyckats bli utelåst när han hämtade tidningen och var på väg till husets baksida för att bli insläppt, men han fortsatte målmedvetet framåt. Ett äldre par, ute med sin hund, oroade sig för att han kanske behövde hjälp, men det tvivlar jag på. Han gick helt normalt, trots att han var barfota och det måste ha varit lite småkyligt med den knappa klädseln. Undrar vart han var på väg? Om han blivit utkastad hemifrån måste det ha varit ett riktigt rivjärn till kvinna - nog brukar kläderna kastas ut från ovanvåningen? Eller har jag sett för många dåliga kärleksfilmer? Funderade på om han var på väg till busstorget för att ta en buss från morgonens trauma - får man åka buss i bara kalsonger?!
Underligheter sker när man minst anar det och när de dagliga rutinerna ändras och de vanliga vägarna väljs bort :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar