...också var det bara jag...

Livet är bra märkligt. Jag har alltid kunnat vila i ensamheten. Trivts väldigt bra i mitt eget sällskap och kan egentligen inte påminna mig någon tid då jag har tyckt att ensamheten känts påtvingad och plågsam. Så klart har det funnits stunder när jag också har känt mig orättvist ensam och utanför, men det är en annan känsla. De sista veckorna har jag känt mig väldigt nere och haft en alltför nära och ohälsosam relation med min sentimentala sida. När jag hamnar i dessa känslosvall får jag, som ett brev på posten (fast det är en riktigt dålig affirmation numera när breven på posten är väldigt sparsamt förekommande...), problem med sömnen. Kroppen skriker efter sömn medan hjärnan spinner i atomfart och synapsen mellan tanke och förståelse är i total avsaknad. Denna diskrepans är väldigt påfrestande eftersom jag har svårt att göra något åt problemet, eftersom jag inte vet vilket problem jag har. Inte helt lätt att förstå om man befinner sig utanför mina hjärnvindlingar! Det krävdes en helg i Köpenhamn för att jag skulle förstå vad det är som ligger och upptar mina tankar om nätterna...
Det är, som alla vet, skillnad på att vara ensam och att vara ensam. Själv har jag alltid varit ensam i relation till någon annan. Och det är jag inte längre! Fasansfull och skrämmande insikt. När jag kom hem från min vecka i Lissabon hade yngste sonen flyttat ut på riktigt. Han lämnade ju egentligen hemmet redan för två och ett halvt år sedan när han flyttade till Stockholm för studier, men då var hans rum här intakt och han var fortfarande folkbokförd hos mig. När jag kom hem var rummet tomt. En mycket märklig känsla och jag är själv förvånad att det känns så jobbigt. Nu är jag de facto helt ensam! Det känns väldigt tragiskt och, på något märkligt sätt, misslyckat att vara den enda som finns kvar i spillrorna (jag vet att det är på gränsen till pekoral självömkan!) av det som en gång var ett hem för en familj. Det är, och nu menar jag bokstavligt, ett eko av svunnen tid när jag rör mig på undervåningen. Vad ska det tomma rummet användas till? Jag blir tokig om jag ska leva med ekande tomma ytor fram tills jag får tummarna loss och skaffa en lägenhet. Där har jag fastnat i tankar om fördelar respektive nackdelar med att hyra eller köpa...

Jag tycker väldigt synd om mig just nu! Och inte blir man gladare över att se en ful gammal tant när man tittar sig i spegeln.. Höstglåmighet är föga smickrande... I kombination med hålögdhet och svarta påsar under ögonen beroende på för lite sömn så är det - tro mig! - ett ansikte att skrämma små barn med! Tur det är läge för söndagsångest inför kommande vecka!