söndag 3 december 2017

Döden. Tiden. Kärleken.

Varför? Varför går vi upp på morgonen? Varför går vi till jobbet? Varför sitter jag här just nu och försöker få ihop en vettig text medan näsan droppar i otakt med rinnande ögon? Sanningen är väl att det inte finns något riktigt svar på just frågan "varför?". Eller det finns lika många svar på frågan som det antal personer som man frågar.

Döden. Tiden. Kärleken. Tre ord som hänger kvar efter att jag sett en riktigt gråtmild film på Netflix - Collateral Beauty med Will Smith i huvudrollen. Fördelen med gråtmilda filmer i samband med förkylning är att man har något att skylla på om det skulle plinga på ytterdörren. Det gjorde det inte... så jag får väl erkänna att det inte var förkylningen som fick ögonen att tåras. Inte för att jag behöver något att skylla på för det där med att ha lätt till tårarna är ett av mina mest framträdande drag. Här gråts det till sorg och glädje, till filmer, musik och böcker. Men sällan, väldigt sällan, av personliga skäl. Jag passar liksom på att tömma tårdepåerna när jag har en extern anledning så omgivningen inte behöver tro att jag visar några personliga känslor. Det är inte lätt att leva upp till epitetet Isdrottning - känslokall och empatilös. Det är egentligen inte så jag ser på mig själv, men jag har genom åren lärt mig att det är bättre att vara hårdhudad än hudlös, att visa styrka i stället för svaghet. Allt finns i betraktarens öga.

De sista åtta åren har jag levt i en ofrivillig symbios med Döden och Tiden. Inte så att jag har haft någon dödslängtan eller suttit och räknat mina kvarvarande dagar, men jag har på ett undermedvetet plan låtit Döden slå följe med mig. Någonstans tror jag att det har varit en del i min sorgeprocess och min osäkerhet kring mitt i allra högsta grad ovälkomna status som änka.
Tiden? Ja, min mormor tutade i mig redan som liten att tiden läker alla sår; det går över när du gifter dig, se tiden an och en massa andra floskler. Tiden är det som pågår kring oss hela tiden - oavsett om den är en illusion eller om man ser på den som en linjär matematiskt pågående faktor. Tiden läker ingenting! Tiden är ett pågående flöde som vi har att förhålla oss till. Ingen av oss vet hur mycket tid vi har och därför har vi, vilket jag har kommit på efter många år, en jäkla skyldighet att ta hand om vår tid och fylla den med sådant som gör oss lyckliga och får oss att må bra. Olika saker för olika människor, men vi bör respektera andras val och andras tidsfördriv.

Jag är så otroligt glad och lycklig att jag vågade vika av från min utstakade väg (som jag trodde jag borde fortsätta på för andras skull) och ta tag i den hand som räcktes ut och utmanade mig att våga välja Kärleken. Det gör ont och jag blir sårad över kommentarer att den man jag valt i dag inte är som min numera avlidne man. Jag har inte letat efter en kopia av honom! Eller att jag raggat upp honom för att han är yngre (snarare ser jag det som ett problem - herregud vad jag får lägga pengar på föryngringskrämer!). Jag tog en hand som ger mig trygghet, kärlek, glädje, fest och vardag. Det är väl jag som ska leva med honom?!
Att vi blev familjen von Trapp på kuppen är i och för sig en större utmaning för mig, men det värmer gott i hjärtat när trettonåringen frågar:

"Pappa är du med Humfrida? (alltså han vet ju mitt riktiga namn, men det vill jag ju inte direkt röja här...).
"Nä! Jag är på jobbet. Varför skulle jag vara med henne?!"
"För du låter bara så glad när hon är med!"

Det är det som är viktigt! Att vår kärlek accepteras av våra barn och vår tid är framtiden! Att se bakåt och ta med sig lärdomarna av de misstag vi har gjort och att få framtiden att bli bättre.
För första gången på många år så ser jag framemot julen. Och jag tror baske mig att mina ögon tindrar alldeles extra i första adventsljusets låga - med viss reservation för att det kan vara förkylningen som spelar mig ett spratt

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar