Snälla Luther...kom tillbaka! Jag menade inte alla hårda ord...

Ärligt talat...vem har stulit min tid?! Det känns som om jag har betydligt färre timmar nu än tidigare och rimligt talat borde det vara precis tvärtom. Jag talar inte om att tiden går fortare, för det tycker jag absolut inte att det känns som, utan snarare att jag får ut så lite av varje dag. När jag hade familj så fick jag så mycket mer gjort varje dag. Nu känns det som om jag prokastrinerar och prokastrinerar... Visserligen är det kul att vara världsbäst på något, men det kunde väl vara något mindre destruktivt. Trodde inte att jag skulle säga det högt, men jag saknar min kompis Luther! Han fick mig i alla fall att göra saker. Jag lyckas inte ens med sådant som jag egentligen tycker är roligt - som till exempel att ta mig till gymmet eller att skriva (i tid som otid). Något destruktivt har tagit över mitt tänkande och det ska bort.

På tal om kompisar så är det intressant hur det blir när man lämnar en arbetsplats. De man umgicks med och trodde ingick i vänkretsen bara försvinner plötsligt en dag. När man kliver ut genom dörren blir man lite nostalgiskt ihågkommen en tid efteråt, springer man på varandra på stan så heter det "Vi måste ses! Vi hörs snart om när och var!". Det händer inte. Och det är väl så det är och ska vara. Vissa möten kan kännas som vänskap just i den speciella miljön och kontexten, men det finns inget kvar att bygga på när förhållandena förändras. Lite sorgligt är det för jag trodde (tydligen var jag ensam om det) att det handlade om den där typen av vänskap som inte behöver daglig bekräftelsedos för att överleva. Det är tur att de riktiga vännerna alltid finns och att man vet att det är i både med,- och motgång!
Härom veckan var jag på after work med en av dem jag räknar in bland "riktiga vänner" och hennes goda vän (som jag också känner är på riktigt även om vi är vänner i andra led d v s inte träffas på tu man hand). Vi träffas inte så ofta, tyvärr, men när vi träffas så är det bara att ta upp tråden från föregående tillfälle. Sådant gillar jag! När vi var på väg från mitt andra vardagsrum stötte jag på min gymnasiekompis (den långe, snygge civilingenjören ni vet...) och han bjöd med mig på en spontanöl. Också ett sådant där härligt, innerligt och energigivande möte, som är på riktigt. Vi träffas betydligt mer sällan, men det blir inte konstlat.
Vad jag försöker få fram, tror jag (inte ens jag själv vet alla gånger vad jag har för avsikter och mål med mitt bloggande - där finns en STOR utvecklingspotential), är att det inte är någon idé att fundera och lägga kraft eller energi på dem som inte vill ha kontakt, utan i stället fokusera på dem som finns och som visar att de bryr sig.

Det slog mig plötsligt - bloggen heter "Humfridas funderingar" av en anledning - att det kanske är så enkelt att det handlar om avsaknad av struktur!? Inte det där med att bli bortglömd och ickeexisterande när man lämnar anställningen (den delen är passerad sedan länge), utan att få påsen som är livet fylld med annat än arbete och sömn. Mat har jag hört behövs också, men den sidan är inte lika starkt utvecklad hos mig som prokastrinering. Min elefantskötare håller just nu på att övertyga själva elefanten att leta reda på nyckeln till elementen så att dessa kan luftas (mycket irriterande att höra bånkandet), rengöra högst eftersatta, strategiska områden typ ugn och kylskåp (hur kan de bli smutsiga när de knappt används?!), klippa gräsmattan (igen...), klippa ner perenner, ta en svängom med Dustin, tömma diskmaskinen, sätta på tvättmaskinen (renbäddningen är i alla fall klar)... Det är inte brist på arbetsuppgifter - det är brist på entusiasm och engagemang! Och ingen räddare i nöden i sikte så långt ögat når! Börjar med tvättmaskinen - den insats kräver trots allt bara ett enkelt knapptryck...