Hjärnstress av inre kärlekspress

Midsommarafton i övermorgon. Tiden rusar verkligen iväg så här års. Det har varit hyfsat; man kan till och med drista (ännu ett sådant där underbart ord som jag använder alltför sällan) sig till att säga; riktigt vackert sommarväder. Men enligt väderexperterna så ska det vända nu, lagom till midsommar. Det har ju liksom en tendens till att göra så. Vädret. Man får hoppas att det bara blir en temporär stagnation av sommarvärmen för annars blir jag väldigt irriterad. Jag behöver sol, strand och hav för att vila upp mig. Med tanke på avslöjandet i mitt förra inlägg, så borde jag sväva på rosa moln och se hela världen i ett lyckoskimmer, men det är så inte jag. Jo, jag är fantastiskt lycklig och glad över att ha funnit en man som uppfyller mina krav och som dessutom kan hantera mig och mina nyckfulla känslostormar. Att det inte har uppkallats en endaste liten storm efter mig är en av livets outgrundliga mysterier! Här talar vi om en mycket snabb växling mellan lätt sommarbris och rytande orkan - det sistnämnda har i och för sig inte inträffat ännu, men jag tror banne mig att han hade stått kvar med båda fötterna på jorden och låtit mig hållas tills attacken var över. Det är sådan han är - lugn som en filbunke, stor, stark och trygg.

Och ändå...Ändå är jag så stressad av något diffust (säkert obefintligt) skrämmande hot. Så stressad så att jag känner att hjärnan stänger av de områden som jag hade problem med när jag gömde mig bakom tapeten i början av 2000-talet. Det är ett mycket obehagligt fenomen och det känns som att det blir värre ju mer jag försöker analysera det. Så därför skriver jag med förhoppning att trollen ska spricka när de kommer ut i ljuset. Det kan helt enkelt vara så att min självständiga, oberoende och ickebehövande fasad håller på att krackelera inför mina egna himmelsblå ögon och det skrämmer nästan livet ur mig. Som jag har kämpat för att uppnå det! Och plötsligt så står jag där - lika sårbar och naken (bildligt om jag får be!) som alla andra som har modet att lägga sitt hjärta i någon annans hand. Jag brukar skriva upp meningar som berör mig och bland dessa hittade jag följande:

 "Motstånd mot att bli älskad är den skepsis, skam och rastlöshet som gör en oförmögen att njuta av tryggheten i en kärleksfull famn". Källan är tyvärr okänd för mig,

Jag tror att jag alltid har varit mer eller mindre rädd för att bli älskad, eftersom jag nog alltid har tvivlat på att jag är värd någon annans kärlek och detta dessutom i kombination med rädslan att bli lämnad. Helknäppt! Hade någon som i ena meningen berättat hur otroligt förälskad hon är i en man och i andra sagt ovanstående hade jag skakat på huvudet och avfärdat henne som lätt korkad. Så det är okej om ni gör samma sak med mig om ni inte säger det högt...

Ovanstående till trots så är jag lycklig, glad och ser framtiden an med tillförsikt. Mina hjärnspöken har jag fått under kontroll förr så det ska nog fixa sig igen. Det tar bara så otroligt mycket energi! Energi som jag hellre hade lagt på annat. Som att planera semesteraktiviteter till exempel. Det var ju många år sedan det fanns en man att göra det med. Bara en sådan sak! Det är ju i och för sig en man med tre yngre hemmavarande barn... Så det är inte jag som spelar huvudpersonen i den här kärleksfilmen. Ni läste rätt! Jag får stå och vänta på min tur för att få uppmärksamhet och tid. Kvinnan som är universums mitt har fått steppa ner och lämna utrymme för någon annans barn. En säkerligen nyttig erfarenhet, som med största sannolikhet danar min självupptagna karaktär och kommer att göra mig till en bättre person. Jag vet! Det är inte möjligt att jag skulle kunna bli bättre (*host, host* sagt i all ödmjukhet). Men vet ni vad?! Det fungerar för mig att spela andra fiol, så länge det är barnen som spelar första. För vem skulle kunna älska någon som inte låter sina barn vara viktigast i livet?