Sommar 2017? En utopi?!

Juli och fortfarande lyser sommarvärmen med sin frånvaro. Regn, rusk och kyliga vindar gör ingen glad! Jag har för första gången förståelse för att människor blir tokiga av mistralen när den drar igång över södra Frankrike. Det händer något i huvudet när man ständigt matas med vindens tjutande. Är det kanske detta som är tecken på begynnande galenskap?!

Jag är så in i bomben trött. Utmattad till bristningsgränsen. Den där sortens trötthet som man kan drabbas av vid depression. Sagt med hög grad av empirisk kompetens... Semestern är inom räckhåll: tre arbetsdagar och sedan tio dagar semester innan jag måste in och bryta två dagar. Så infernaliskt trött på att inte kunna få sammanhängande semester! Och på de gnällspikar som år efter år lyckas mygla till sig fyra eller fem veckors sammanhängande semester genom att ha mängder med synpunkter på andras semesterönskemål. Japp! Jag är i stort behov av ledighet!

Åter till tröttheten. Eftersom jag är enorm duktig på självdiagnostisering så kan jag konstatera att tröttheten är kroppens och knoppens sätt att tala om för mig, trögfattade varelse, att det har varit alldeles för mycket psykisk belastning de senaste åren och nu räcker det. "Ja ojkar ente meja"! Hade det inte varit för att det kostar skjortan så hade jag sjukskrivit mig och tagit mig tid att återhämta mig ordentligt, men jag får försöka med ickeaktivitet när jag kommer hem från jobbet. Sova är ju ingen mening eftersom jag återigen spelar huvudrollen i "Sömnlös i Staffanstorp", som förresten kan vara världens tristaste film... Fattar inte hur man kan ha så mycket grubbel i hjärnvindlingarna. Jag måste komma på hur man låter bli att ta ut negativa händelser i förskott. Det är ju inte direkt så att jag lyckas förutse allt som ska hända i framtiden. I så fall hade jag ju kunnat extraknäcka som medium! Nu när verksamheten med lackväskan inte är så lukrativ... Enligt min alltid högst charmerande son beror det på att mitt bäst-före-datum har passerats med råge. Jag vill inte diskutera det! Det värsta med alla framtidsinbillningar är rädslan för att det ska bli självuppfyllande. Vem orkar med en knäppis som hela tiden oroar sig för att bli lämnad?!

Nog om detta! Semestern börjar så sakteliga bokas in. Lite vill man ju sysselsätta sig med, även om jag vill ha mycket utrymme för spontanitet och nuande. Årets sommarsemester går till Lissabon - en vecka på obruten mark. Ska bli spännande! Inte minst med tanke på deras helt obegripliga språk...
Och sedan är det ju hur många miljonerstriljoners kvadratmeter som ska målas. OM det nu slutar regna någon gång... Och en trädgård som behöver omtanke och kärlek. Brist på alternativ till Brasse och bok finns med andra ord. Kanske lika bra att inhibera årets sommarsemester?